Vem får säga vad?

Minns ni när (den vita, kvinnliga europén) Alexandra Pascalidou försökte få Alice Teodorescu att inse att den senare inte borde yttra sig om rasismen därför att hon är en vit, kvinnlig europé? Eller när Elin Grelsson försökte påpeka för Sakine Madon att icke-asiater inte skall uttala sig om vad som är rasism gentemot asiater?

Det är lätt att göra sig lustig över de identitetspolitiskt fastlåsta debattörerna. Men där finns en kärna av allvar. Något är de på spåren. Visst är det så att direkt, egen erfarenhet av ett ämne är bra att ha i bagaget. Men även empati, intresse, ett nyfiket sinne och plöjning av litteratur och statistik kan ge goda insikter. Eller skall vi gå därhän att rasism endast får diskuteras av de invandrare med mörk hy som hängt från ett broräcke medan andra mindre mörkhyade invandrare gjort sitt bästa att sparka ned en därifrån? Eller att trafikolyckor endast de får ha åsikter om som har avlidit i dylika?

Nog med lustigheter. Ett närliggande och balanserat inlägg hittar ni hos Knyttet. Skall jag försöka sammanfatta det, så handlar det om att man i feministiska diskussioner skall kunna utgå både från egna erfarenheter och statistik. Att man skall sätta sig in i andras erfarenheter, se saker från deras håll, och diskutera istället för att leta blottor att sätta svärdet i. Och om det även gäller mig, som varken är kvinna eller feminist, så är det bara att tacka.

Identitetspolitikens munkavle kan även få dess företrädare att spotta i lovart. Minns ni när Bengt Ohlsson kom ut som kulturhöger, och påpekade att det kunde vara rätt tungt att vara borgerlig i de kretsarna? Reaktionerna var inte direkt positiva. Trams, sa Bill. Rent trams, sa Bull. Men kära kulturvänner, om ni nu inte är höger, hur skall ni då få uttala er i frågan?

Ohlsson-debatten går i repris för mitt inre när jag läser en slagväxling mellan en dansk journalist och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri. Ingen av dem bjuder på några större överraskningar. Dansken klagar på den smala svenska åsiktskorridoren, varpå Rakel svarar att här i Sverige får man minsann säga vad man vill. Eller, som Rakel uttrycker det:

"Tror du att tidningarna har ett gäng albino-eunucker som filar bort allt som inte är så kallat politiskt korrekt?"

Tja, kanske Rakel skulle läsa Bengt Ohlsson en gång till. Prata med Marcus Birro. Eller ta del av vad Marika Formgren skriver om hur det för henne blev omöjligt att vara höger och ledarskribent. Hur hon förbjöds att skriva om ämnen som invandring och feminism. Förvisso av chefredaktören, som jag antar varken var albino eller eunuck. Men dock.

Så, för att summera: Ja, för den som saknar egna erfarenheter i en fråga är det bra att lyssna på de som har det. Men även de som har egna erfarenheter gör klokt i att ta del av den översikt som statistik och forskning kan ge. Bara för att ta ett dumt exempel: om jag blir rånad av ett gäng invandrare, bör jag då dra slutsatsen att det finns en förtryckande struktur av invandrargäng som drar runt och rånar svennar? Eller kanske först ta del av den statistik som visar hur många invandrare som inte är rånare?