Är jag Charlie?

Prolog

Är jag Charlie?

Jag vet inte riktigt. Visst, jag är lika upprörd som alla andra över att några galningar haft ihjäl nästan tjugo fransmän senaste veckan. För teckningar som den här:

Que se passerait-il si Mahomet revenait? La réponse est à la une de Charlie demain! pic.twitter.com/9Z1nVt8Kcs
— Charlie Hebdo (@Charlie_Hebdo_) September 30, 2014

Eller den här:

Men jag vete sjutton om jag är beredd att ta de risker de gjorde på Charlie Hebdo.

För lite mer visuell stimulans kan vi ju slänga in en rondellhund också:

Den svenske tecknaren Lindström är gärna provokativ, men även jämrans rolig:

Eller så här, när han ger sig på den äktsvenska tomten:

Tänk så många barn som kan bli kränkta och rädda av en sådan bild. Såja, nu finns väl nog med material för att ett gäng kränkta tomtenissar ska stå utanför dörren och klaga på att jag gjort reklam för icke-vegetarisk kost till jul.


För inspiration i den här frågan har jag vänt mig till vänstern, och hittat mycket intressant. Nej, inte den svenska vänstern, den tuggar på i sina vanliga anti-imperialistiska spår. Går man utomlands blir däremot vänstern genast mer oförutsägbar.
Kenan Malik skriver i "je suis charlie? it’s a bit late" om den västeuropeiska självcensuren, och hur den drabbar just de minoritetsgrupper den är tänkt att skydda:

"The irony is that those who most suffer from a culture of censorship are minority communities themselves. Any kind of social change or social progress necessarily means offending some deeply held sensibilities. ‘You can’t say that!’ is all too often the response of those in power to having their power challenged. To accept that certain things cannot be said is to accept that certain forms of power cannot be challenged. The right to ‘subject each others’ fundamental beliefs to criticism’ is the bedrock of an open, diverse society. Once we give up such a right in the name of ‘tolerance’ or ‘respect’, we constrain our ability to confront those in power, and therefore to challenge injustice."

Eller översatt till svenska förhållanden: när vi säger att man inte får kritisera Islam, så skyddar vi imamerna, på bekostnad av de förtryckta muslimska kvinnor som vill kunna gå in genom moskéns huvudingång och slippa sitta undanträngda uppe på läktaren.

James Bloodworth på bloggportalen Left Foot Forward skriver om "Charlie Hebdo: No excuses – just murder". Hans tes är att problemet inte är islam, utan idén om utopiska lyckoriken överhuvudtaget, oavsett om de motiveras av Allah, Gud, Marx eller Den Ariska Rasen. Så fort utopin hägrar, så ses massmord som ett acceptabelt pris att nå målet. Jag tror han har en poäng där. Ett citat på vägen till de som nu vill mana till återhållsamhet i kritiken gentemot Islam:

"And thus it would be a grave mistake to find a ‘root cause’ for today’s attacks in supposedly ‘offensive’ cartoons. Once you start down that road there really is no telling where you could end up. Indeed, if the problem is ‘provocative’ cartoons then it is also the existence of women and the LGBT community – because the killers probably don’t like those things either."

Med andra ord: Islamisterna kommer inte ge sig förrän vi har Kalifatet i Sverige. Tokvänstern kommer inte ge sig förrän hela Norrland är ett Gulag (om du gått i svensk skola, behöver du nog googla Gulag). Nassarna kommer inte ge sig förrän sista juden är i ugnen. Så ge dem inte ett lillfinger.

Den som vill vidga sina vyer om Islam kan läsa vad Tehmina Kazi från British Muslims for Secular Democracy (BMSD) skriver (vansklig förkortning det där, gör inte om mitt misstag att skriva in BDSM i sökfältet).

Di svenske journalisterna

 Jag blir lite lack på våra svenska journalister och åsiktsmaskiner.

• De tycker att Lars Vilks är en j-a typ som provocerar för provocerandets skull, och tar en massa pengar i livvaktsskydd helt i onödan. Karln hade ju kunnat ha vett att hålla käften. 
• De tycker det är gött att Dan Park åkt i fängelse för sina provokativa teckningars skull. När Park misshandlades i Köpenhamn häromveckan såg jag inte röken av några "Jag är Park"-lovebombningar.
• De verkar alla tycka att man inte ska provocera muslimer, eftersom maktordningen. Däremot är det helt OK att skända Kristus, då assyriska flyktingar är på topp i maktpyramiden. Väl?

Sen står de nu i kör och sjunger "Jag är Charlie". Och nästa vecka, när Charlie är glömd, så kommer de återuppta arbetet med att hålla vår åsiktskorridor trång. Att tysta röster istället för att argumentera emot.

Men Islam, då?

De vanliga åsikterna om Islam kommer förstås fram, från de vanliga hållen.

• Kulturvänstern ser Islam som fredens religion, som inte ska kritiseras. Attentatet hade inget med Islam att göra.
• SD och högerut ser å andra sidan Islam som krigets religion, som skall ut ur landet till varje pris. Alla muslimer förtrycker alltid, för att felcitera våra kära feminister.

Jag tror de båda har fel. Som vi såg ovan i länken till BMSD, så finns det kloka muslimer som bara vill ägna sig åt sin religion och sitt livspyssel i fred. Det finns även, som vi såg i Frankrike och dagligen hör om från Syrien och Nigeria, ingen brist på muslimer som gärna tar kål på andra muslimer i Allahs namn. Att vägra kalla dem muslimer bryter väl mot den väl etablerade traditionen att låta minoriteter definiera sig själva? Så "true Islam" lär hamna någonstans mellan de båda extremerna.

Så vi vet att det finns vettiga muslimer, och tokiga muslimer. Men vad tycker "Joe the muslim", genomsnittsmuslimen? Låt oss göra något stolligt: Varför inte fråga muslimerna själva vad de tycker om vad Islam är? Här är en liten undersökning om muslimska åsikter, bland muslimerna själva, inte på Aftonbladets kultursida. En radikal skillnad i radikalitet syns genast vad gäller muslimerna på Balkan, och de i Mellanöstern/Nordafrika. Bara 20% av muslimerna på Balkan vill införa Sharia, men sisådär 70-80% i Mellanöstern/Nordafrika, med Afghanistan i topp på 99%. Av de som vill införa Sharia (notera begränsningen i urvalet!) vill 29 (Tunisien) till 86% (Egypten) att man stenar ihjäl äktenskapsbrytare.

Så det verkar som om genomsnittet av de muslimer som flyr in till Sverige är konservativa mörkermän till en grad som får Plymouthbröderna att likna mellanmjölksliberaler. Är det dags för full panik? Eurabia är här? Eller blir alla svenska jämställdshetskämpar och genuspiloter när de passerar gränsen?

Tyvärr radikaliseras nog en del invandrare när de kommer till Sverige, ungefär som svenska utvandrare till Spanien plötsligt får en ohjälplig kärlek till den Kalles Kaviar de aldrig köpte hemma. Men med lite ledsammare resultat. En del andra sekulariseras. Jag misstänker att den stora massan behåller de värderingar de hade när de kom hit.

Men andra, då?

Nu har jag skrämt upp er med statistik om vad muslimer tycker i några av världens mest avskyvärda diktaturer. Men när man bollar med statistik är det alltid bra att ha en kontrollgrupp. Det vore intressant att se en undersökning om vad syriska muslimer och syriska kristna tycker om hädelse. Är det bara muslimer som vill slå ihjäl hädare, eller är det ett allmänt drag i outvecklade diktaturer att folk har taskiga demokratiska principer? Kanske vi ska vara lika mycket eller lite rädda för de assyriska kristna vi tar emot? Det vore även intressant att se lite undersökningar av hur snäll och demokratisk medelsvensson är. Jag har för mig att det brukar vara rätt många som tycker att landet behöver en "stark man" som rensar upp efter de mesiga, demokratiska politikerna.

Dags för Bah-Kuhnke få tummen ur

Vår kulturminister sa för ett tag sedan, i samband med moskébränderna, att det var dags att börja sprida kunskapen om Islam. Det tycker jag är en jättebra idé. Jag vill ha liknande statistik som ovan, fast i Sverige. Jag vill veta vilka moskéer som stödjer rekrytering till IS, och vilka som motarbetar det. Jag vill veta vilka moskéer som arbetar för Sharia, och vilka som arbetar för ett sekulärt samhälle. Jag vill veta vilka resonabla, moderata röster det finns att inkludera i det offentliga samtalet. För jag misstänker att det endast är islamisterna i Sveriges Muslimska Råd som kommer till tals i media idag; i korporativismens hemland kan bara en organisation komma till tals i taget.

Här borde ministern kunna få en del stöd. Per Gudmundson och Johan Lundberg har skrivit en del om islamister. Dels om rena jihadister, men också om hur i samhället uppburna personer som (felaktigt, tror jag) ses som "mainstream islam" minglar med islamisterna. Nalin Pekgul är självskriven som bollplank till en vänsterregering. Även Riksorganisationen mot hedersvåld borde kunna bidra.

Jag misstänker dock att ministern inte kommer göra detta. Senast jag hörde från henne var att hon skulle ta fram informationsmaterial emot islamofobi. Vilket jag gissar innebär att en reklambroschyr med floskler tas fram, ihop med Arnstadt, Hubinette och Mattias Gardell,  i stil med det Ullenhag producerat för invandringens vinster och kostnader tidigare. Vilket en normalbegåvad sverigedemokrat sliter i stycken utan ansträngning.

Avslutning

Jag hoppas att det här avskyvärda terrordådet leder till något gott i Sverige:

• Att vi får en synlig, publik muslimsk rörelse som sätter en rågång emot islamismen - den rörelse som man väl flydde ifrån en gång?
• Att alla vi andra tar en titt på oss själva. Stödjer vi våra lokala extremister? Om jag är vänster - gullar jag med AFA? Om jag är höger - tycker jag SMR är hyvens grabbar? Om jag är kristen - tycker jag Uganda gör rätt i att sätta homosexuella i fängelse?
• Att staten tar till de medel man har för att sätta dit extremister, och hittar på några till.
• Att vi alla står upp för rätten att häda, och rätten att ha och uttala åsikter utanför åsiktskorridoren.