De stängda dörrarnas politik

Nu när moderaterna väljer ny partiledare verkar det viktigaste vara hur emfatisk den kommande partiledaren kommer vara med att smälla igen dörren för SD. Som om SD var ett Jehovas Vittne eller Sector Alarm-säljare som knackat på och ville tala för sina varor. Jag anser att moderaterna härmed utmärker sig som särpräglat korkade förhandlare. Om det bara finns S att förhandla med, vad har S för anledning att sänka sina utgångsbud?

Låt oss göra antagandet att SD lyckas sno ytterligare några procent väljare från S och M, och att vi därför hamnar i tre ungefär jämnstora block efter valet. Ja, låt oss till och med göra det osannolika antagandet att allianspartierna lyckats komma överens om en gemensam politik. Att centerns öppna gränser jämkats med moderaternas stängningar; att centerns nej till den svenska modellen jämkats med moderaternas ja till den svenska modellen.

Om alliansen blir det största blocket, är det inte omöjligt att talmannen går till alliansen och ber dem bilda regering. Då gäller det för alliansen att se till att inte bägge de andra blocken aktivt röstar emot. Sossarna kommer förstås göra det, så då återstår det att få Jimmie Åkesson att lägga ned sina röster eller rösta för en alliansregering. Hur går nu det till, när man inte får förhandla med SD? Låt oss tänka oss följande scen:

Ulf går med tunga, dröjande steg  bort mot dörren under den blågula flaggan, under vars tröskel (dörrens...) Ultima Thules taktfasta dunka-dunka läcker ut. Efter lite tvekan knackar han försiktigt på dörren. Musiken dämpas, istället hörs det oregelbundna ljudet av varpastenars fall på marken som hållit Ali Esbati i rummet under vaken på nätterna. Jimmie öppnar.
- Hej, Jimmie! Ska vi leka?
- Jomen visst, Uffe, kom in! Får det vara lite mjöd? Vi ska bara se till att få ut Kent först, så det inte händer någon olycka.
- Njae - har du en slurk konjak och en cigarr, måhända? Min partisekreterare låter mig bara dricka folköl bland folk. Den konservativa parti-stofilens avskräckande effekt på väljarna, du vet?
- Jajamen, jag fattar precis, du skulle se Paulas min när hon hörde att Mattias gjort om jordkällaren i Småland till surdegshotell. Våra hårdrockande kärnväljare skulle säkert ta det lugnt, minns Robert Halford, men de som kommit över från S och M är lite fina i kanten...

Efter lite dricka och rökverk kommer så småningom herrarna till saken.
- Jo du, Jimmie, det är så att vi i alliansen vill bilda regering. Jag får ju inte förhandla, men tänkte bara kolla så att det inte blir några överraskningar i plenisalen nästa vecka. Efter fyra missade omröstningar blir det ju nyval...
- Ja du, Uffe, det beror väl på. Vilka av mina hjärtefrågor får jag igenom som tack för att jag släpper fram er?
- Nej, nej, jag får inte förhandla. Jag vill bara veta om ni släpper fram mig och Annie!
- Är du go, eller? Ingenting är gratis. Här i politiken kohandlar vi. Låt mig vara sjysst och lägga öppningsbudet: Noll asylinvandring, noll arbetskraftsinvandring, koncentrationsläger för marockanska gatubarn, "ut ur fängelset-kort" till Kent och Björn, samt storsatsning på folkdans i förorten. Vad sägs?
- "Jag får inte förhandla!!! La-la-la-bingooo!" Uffe börjar sjunga: "Jag trivs bäst med öppna gränser, ut i världen vill jag booo..."

Låt oss vara barmhärtiga och lämna samtalet där, det blir bara värre därefter.

Det är naivt av alliansen, eller S, att förvänta sig att ett i valet stärkt SD kommer agera röstkompani på samma sätt som det lilla fyraprocentiga kommunistpartiet. Om de inte får prata med SD, är risken att de kommer märka den hårda vägen att deras omröstningar går i stöpet och nyvalsrisken kryper närmare. Varpå S och alliansen får komma överens inbördes, vilket inte heller blir lätt - och cementerar SD som det enda oppositionspartiet i riksdagen.


Hur får man då med SD på sin sida, om man inte får prata med dem? Eftersom man har ett begränsat antal chanser att bilda regering, så är det säkraste sättet att helt enkelt på sin egen kammare fundera ut en politik som är så SD-vänlig att SD garanterat kommer rösta på den. Eftersom man inte får ge bud till SD, och pruta och förhandla sig fram till en kompromiss, måste man slå till med en gång med "an offer you can't refuse". Det vill säga: en politik som är stenhårt invandringsrestriktiv. Är det det som de som ogillar SD vill uppnå?

Om man nu förhandlar med SD, då? Ett givet resultat är att man då måste ge med sig lite, och låta SD få igenom lite av sina profilfrågor. Här kommer då den SD-ovänliga falangens kritik och får lite relevans. Inte kan man väl låta ett parti vars enda frågor är att äta små invandrarspädbarn och heila i takt få igenom dessa frågor? I det läget är det dags att vända sig bort från Arnstadt och titta på verkligheten istället. Vad vill SD, enligt SD?

• Invandring: Kraftigt minskad invandring, jomenvisst. Gästarbetare. Tillfälliga tillstånd.
• Arbetsmarknad: mer A-kassa, obligatorisk A-kassa, mindre EU-jobbare i Sverige
• Ekonomi: lägre skatter för småföretagare
• Energi: Ja till kärnkraft.
• EU: Inga turkar i EU, inget EMU. Stäng gränserna.
• Familjen: Frivillig sambeskattning, höjda bidrag.
• Försvaret: Högre anslag, säkra försvarsindustrin.
• Kriminalitet: Skärpta straff, krossa maffian
• Kultur: Kulturkanon, satsa på svensk kultur.
• Landsbygd: Mer infrastruktur, satsa på svensk mat.
• Sjukvård: Rätt till heltid, bättre högkostnadsskydd.
• Skola: Ordning och reda, skärpt kontroll av friskolor, förstatligande.
• Äldrevård: Högre pensioner, bättre mat på hemmen.

Jag ser åtskilligt här ovan som kan attrahera/repellera både sossar och moderater, och som inte bär spåret av nazistiska influenser. Även om förvisso även Hitler gillade att bygga motorvägar.

Om jag fick förhandla med Åkesson skulle jag gå in i förhandlingarna med en preliminärförhandlad Allians-förklaring som inte var riktigt så vass som jag ville. Till exempel skulle den ha en slö invandringskompromiss mellan C och M som var en riktig halvmesyr. Under mycket gnäll och skrik skulle jag sedan låta Åkesson vässa detta till ett rejält invandringsstopp - mot att jag fick igenom några av mina egna profilfrågor. På områdena Energi, Försvaret, Kriminalitet, Skola borde det vara lätt att komma överens - vi drar åt samma håll. Förvisso älskar jag friskolor, men jag älskar ordning och reda och god kontroll ännu mer - vi får inte vara naiva. Frivillig sambeskattning borde KD jubla över, om de finns kvar 2018.

Sen skulle jag ha en allvarlig diskussion med Jimmie om utgifter och intäkter. Han har massor med förslag som innebär högre utgifter, men bara ett som sänker utgifterna. Hans förslag om mer A-kassa ger dessutom lägre intäkter. Jag tror inte att ett rejält vrid på invandringskranen kommer ge så mycket pengar som han tror. De som har kommit hit kommer bli kvar ett bra tag - och lyckas vi internera dem så ökar bara omhändertagandekostnaderna, när marockanerna går och rånar och misshandlar folk vid Uppsala central är det ju "bara" medborgarnas plånböcker och kroppar som drabbas. Vi kommer i decennier framöver få reservera rejäla poster för sjukvård, socialbidrag och polisverksamhet för vårt nya etniska prekariat.

Därför kommer en eventuell alliansbudget med min prägel 2018 innehålla en del beska utgiftsminskningar. Gissningsvis är vi överens om att MUCF skall läggas ned. Kanske vi kan enas om att ge Public Service samma betalmetod som Netflix. Då kanske Åkesson står ut med att Folkdansens Vänner får finansiera sin verksamhet själva.

Slutsats, efter detta långrandiga svammel: det bästa sättet att maximera SDs inflytande över politiken är att försöka stänga dörren för dem. Dörren lär inte vilja förbli stängd. Den kommer slås upp rakt i näsan på den som stänger den.