Vem tar vem?

En del bloggkollegor vars åsikter jag å det djupaste respekterar är väldigt trötta på det politiska spelet, eller till och med spelet om spelet (även känt som "vem kan smeta SD på vem"). Jag håller inte med.

• Spelet är fascinerande i sig. Här vill jag dra en parallell med spelet baseboll. För den oinvigde lika ointressant som den brännboll vi tvingades lida oss igenom på utegymnastiken, men för kännaren full med taktik, finlir och finesser. Samt möjligheten att värma sig med en iskall öl på läktaren.
• Spelet har konkreta konsekvenser. Se bara nu, när högerpartierna har en massiv 60% majoritet, men ändå inte kan samlas till regeringsbildning bara för att man på spelplanen lyckats måla in sig i ett hörn på motsatt sida av planen gentemot SD.

Vem kommer bilda regering? Som vi såg ovan beror det inte enbart på hur många röster partierna får, utan deras inställning till regeringsbildande. Fotboll brukar kallas spelet där en massa lag spelar en massa matcher om vem som ska vinna, och tyskarna till slut vinner. I svensk politik råder liknande situation: partierna käbblar intensivt i valrörelsen, väljarna röstar, och så vinner sossarna.

Varför det? Det beror på inställningen. Går man in på plan med inställningen att man ska vinna matchen med alla medel, även om det innebär att man får spela nittio minuters tråkfotboll där bollen passas mellan lagets backar, så ökar chansen att man faktiskt vinner. Den som går in på plan med inställningen att det viktigaste är att spela publikfriande och schysst, och att det är viktigare att deltaga än att vinna, lär få finna sig i att stå bredvid och applådera vinnarlaget.

Om vi nu låter detta sportsliga filter styra bilden av våra politiska partier och deras kommande aktioner, vad kan vi då hitta på för vilda gissningar?

När Löfven avvisar Alliansens inviter att vara hangaround till en Alliansregering ska vi ta honom på allvar. För sossarna gäller devisen "segra eller dö" inte, eftersom de inte har något alternativ till seger. Allt annat än seger känns som en statskupp. Löfven går in på plan för att vinna. En annan regering än en S-regering är som om Tyskland åker ut ur fotbolls-VM. Löfven tar hellre omval än att stödja någon annan - ett omval han då kommer skylla andra partier för.

Alliansen, som vi märkte vid omröstningar till Transportstyrelse-misstroende och Afghan-amnesti, är kluven. En rejäl sprickanvisning går mellan M+KD och L+C. Visst, ingen av dem vill prata med SD, utan hoppas glatt att SD ska släppa fram en alliansregering utan några samtal. L+C verkar dock fortfarande ha DÖ kvar i minnet, och är rejält tveksamma till om de vågar försöka sig på en regering när de inte är största blocket. Nej, jag förstår inte heller det där med "block", eller vem som räknas till blocket eller ej, men L+C verkar ha någon mental spärr där. Och det är de som kommer rösta i riksdagen, inte jag.

Många spekulerar kring om C kommer försöka gå med i det röda laget och den röda regeringen. Jag tvivlar. Jag räknar kallt med att Annie Lööf sett denna bild och tänkt till:

Romson önskar slippa denna kalk

Annie Lööf har ägnat hela valkampanjen åt att stänga dörrar på alla håll, så att hon omöjligt ska kunna hamna i en regering. På valkampanjens sista dag stod hon i Expressen-TV och förolämpade, upprepat, Jimmie Åkesson i hopp om att han i sin harm och ilska skulle totalvägra att rösta för en alliansregering med C i. Hon har hotat att äta upp sin sko om hon hjälper Löfven, och vägrar SD-stöd. Hon har därmed alienerat alla som skulle kunna ge henne en ministerpost. Varför det?

Jo, hon såg hur det gick för MP. Genom hög svansföring, ideologisk renhet och total verklighetsflykt har Annie Lööf lyckats dra till sig alla landets idealister. Om hon likt Romson blir tvungen att ta tunga beslut och stå gråtande på presskonferens och försvara dem, kommer idealisterna avdunsta till V eller F!. Regeringsmakt är populisternas kryptonit.

Jan Björklund är lite lättare att locka med regeringsmakt. Han behöver en ministerpost, så som hans parti nu krympt, för att undvika att partikamraterna hugger honom i ryggen och skickar efter Birgitta Ohlsson eller någon liknande socialistliberal. Björklund kan nog tänka sig både att hjälpa Löfven att "ta ansvar för landet" eller att regera med stöd av SD, bara han lyckas få det till att det stödet är något han avskyr och inte har bett om.

Så har vi SD och Jimmie Åkesson, hur ska de agera och reagera? Jag ser två alternativ utmejsla sig:

Bad cop Åkesson. Antag att SD, efter att ha tagit emot mängder med nålstick om att ha fel värdegrund och att inte kunna förhandlas eller ens pratas med, fått nog. Att de helt enkelt sätter klackarna i marken och säger nej. Nej till varenda regeringsförslag som inte förankrats med dem i förväg, offentligt och högtidligt. Jag kan tänka mig följande motivering inför varje omröstning:

"Kära svenska folk! Vi i Sverigedemokraterna är beredda att ta vårt ansvar för landet, och rösta fram en regering som börjar baxa landet i rätt riktning. Vi är medvetna om att ingen annan vill regera ihop med oss. Vi är därför beredda att rösta på det regeringsalternativ som med oss förankrat att de kommer ytterligare begränsa invandring av ekonomiska lycksökare, att de kommer förbättra sjukvården, att de kommer lyfta svenska fattigpensionärers börda, och att de kommer ta brottsoffers sida mot förövares. Det regeringsförslag som här föreligger sätter dessvärre en ära i att inte tala med oss, varför vi inte har någon aning om vad de tänker åstadkomma under mandatperioden. Att köpa grisen i säcken är att utsätta svenska folket för en oacceptabel risk. Samarbete med en regering som inte kan samtala med oss lär heller inte vara att tänka på. Därför ser vi inget annat val än att rösta nej i dagens omröstning om ny regering." 

Ett ständigt nejröstande SD kommer slå mot de andra partierna, som bara får surdegar kvar:

• DÖ 2.0, där man röstar på motståndaren. Det kommer bli surt för moderaterna.
• Samlingsregering - grattis, nu är SD enda oppositionen.
• Ett par borgerliga partier sitter ihop med S. Då lär de gå miljöpartiets väg.

Å andra sidan öppnar sig även SD för anklagelser om att vara obstinata och barnsliga, och riskerar att väljare går tillbaka till S&M.

Good cop Åkesson. Antag att SD agerar statsmannamässigt. Antag att de analyserar de sakpolitiska uttalanden som regeringspretendenterna gör, och röstar ja till det som de anser sig kunna acceptera. Det låter ju trevligt, genast kan vi få en regering som går åt rätt håll. Men kan det finnas några minor på vägen?

• Jag misstänker att den tilltänkta regeringen inte före omröstningen kommer göra konkreta utfästelser om migrationspolitiken. Speciellt inte till SD. Varpå SD återigen får grisen i säcken. Tänk till exempel tanken att Alliansen vill bilda regering. Är det C eller M, eller någonstans mittemellan, migrationspolitiken ska landa hos? Ska kriminalpolitiken drivas av Hanif Bali eller av KD:s snyftflygel?
• I värsta fall föreslår en regering att migrationspolitiken ska utredas i en bred parlamentarisk utredning. Då hoppas jag innerligt SD, och alla andra med vett i skallen, röstar nej. Migrationspolitiken behövde skärpas för tjugo år sedan - vi kan inte vänta längre. Ska det bli en utredning, så ska det först till ett rejält stopp. Så att vi får andrum.

Till sist vill jag tipsa om en bubblare. Som vi vet, så vill Löfven regera. Hade jag varit Löfven hade jag redan idag skickat en "plausibly deniable" förhandlare till SD för att fråga vad de ska ha i utbyte för att inte rösta ut den sittande regeringen, och därmed slippa allt detta kattrakande med talmän. Hade SD svarat "kicka ut MP" hade jag hoppat jämfota av glädje och accepterat. Jag skulle sedan tota ihop en budget som innehöll massor med vänster/mittengodis: mer pengar till sjukvård, a-kassa, pysselsättning, högre pensioner. Nytt Lucia-beslut som stoppar invandringen för att rädda välfärden. Det skulle göra att jag fick SD med mig utan större besvär. Det enda krångliga vore att få med mig det egna partiets vänsterflygel.