Till imamers försvar

Häromdagen verkade det som om Sveriges imamer, för att anknyta till min barndoms Bellmanhistorier, hade lagt en rejäl laddning i fläkten. Inför dolda kameran ber de hjälpsökande slöjförsedda kvinnor att ha överseende med makens misshandel, acceptera nya fruar, och ha sex med maken fast de inte själva vill.

Kritiken lät inte vänta på sig. Svenska ledarskribenter högg direkt på detta kvinnofientliga budskap. Att några av dessa religiösa samfund dessutom fick statsbidrag var en extra förolämpning, som borde rättas till omedelbart.

Här ser jag en stor portion hyckleri. Samma ledarskribenter som utropat 'Vi gillar olika!' i polemik med de slemma SD-rasisterna, blir nu upprörda över att det finns människor i Sverige som har mage att vara olika. Vad tusan förväntar de sig egentligen? Vi har tagit in en ansenlig mängd människor ifrån muslimska länder. Med rätta, får jag tillägga, innan någon förvisar mig till Avpixlat. Ifrån länder där en ansenlig del av befolkningen har för svenska förhållanden något aparta åsikter: hatar Israel, är avogt inställda emot judar i allmänhet, anser att mannen är kvinnans överhuvud, att de som avfaller från Islam skall dödas, att homosexuella skall dödas, osv. Givetvis får vi in dessa åsikter i Sverige i och med invandringen. Men, som sagt: vi gillar olika. Eller hur? Eller gillar vi olika bara så länge alla tycker som vi och ser ut som vi?

Jag tycker imamerna har handlat helt korrekt, när de står upp för sina församlingars åsikter. Under förutsättning att det var konservativa, patriarkala församlingar. Imamer i jämställdhetspositiva församlingar bör givetvis ge andra svar. Det är lika naturligt att imamerna svarar på detta viset som att lokala partiordförande i Kommunistiska Partiet, ifall Uppdrag Granskning knackar på, glatt berättar att man genom revolution skall införa det klasslösa samhället, förstatliga rubbet och skoningslöst utrota överklasspacket meddelst nackskott och massvält. Det ingår liksom i konceptet. Om Kommunistiska Partiet talade sig varma för marknadsekonomins och demokratins välsignelser hade jag blivit rätt besviken.

Det fel imamerna gör är när de strax därefter gör en pudel. Stå för era åsikter, för tusan! Jag delar inte de traditionella muslimska åsikterna om jämställdhet, men jag kan i alla fall acceptera den som rakryggat står upp och säger vad han tycker. En gång flydde ni muslimer ifrån diktaturer där man var tvungen att hålla tyst eller bli hämtad av sedlighetspolisen. Vakna, grabbar! Ni är i Sverige nu, landet där man får säga vad man vill utan konsekvenser. Ja, i värsta fall uteblivna statsbidrag om ledarskribenterna får som de vill.

Jag skulle vilja se lite mer rakryggade muslimer. Det är dags för en årlig Muslim Pride-parad, där man kan gå med huvudet högt med eller utan slöja, där man kan gå i vida kläder och långt, ovårdat skägg utan att någon kastar ruttna ägg på en (hm, kanske jag skulle gå med...). En parad där muslimer kan ställa krav på nya svenska lagar: månggifte, halalslakt, sharia, you name it. I Sverige får man nämligen göra sådant. Man kan stå upp och ropa "Fredrik Reinfeldt är en get" utan efterräkningar. Tja, möjligen kan man få ett ilsket brev från Kent Persson, men den risken får jag ta.

Om Muslim Pride sammanfaller med vanliga Pride, så borde vissa synergieffekter kunna uppstå. Med sin syn på hustrumisshandel och månggifte är ju imamernas BDSM- och gruppsexpolicy åratal före RFSUs. Ett gemensamt stånd ihop med polyamori-sektionen i Pride borde inte vara omöjligt. Eftersom nye Skara-biskopen Åke Bonnier uttalade sig vagt positivt om polyamori häromåret kan även svenska kyrkan få vara med på ett hörn.

Kan man lita på Hägglund?

Jag vet inte riktigt var jag har Göran Hägglund.

För ett år sedan eller två gick han ut i ett par tal och lanserade 'verklighetens folk', och att KD skulle flytta makten från förnumstiga eliter tillbaks till vanligt folk. Så vettigt att man trots att man är gammelmoderat skulle kunna tänka sig en 'kamrat 4%' 2014.

Sen fortsatte KD glatt i sitt gamla vanliga spår. Gårdsförsäljning av alkohol, usch nej. Föräldrar som är vuxna nog att ta hand om sina barn är inte vuxna nog att bestämma om de skall få köpa lite vin eller ej.

Nu kommer Hägglund ut ur förbudsgarderoben igen, med en ny familjepolitik. Och visst, det här var ju vad jag kämpade för som ungmoderat en gång i tiden - att det är du och jag som skall bestämma i de vardagliga frågorna, inte Fredrik. Så kan han fokusera på sitt.

Men kan man lita på att det blir något av pratet?

Rolig är i alla fall den här bloggaren, som tolkar Hägglunds utspel om att familjen skall få välja själv som att Hägglund vill styra familjerna. Undrar om han jobbar som telefonförsäljare:
- Hej, vill du köpa ett 3G-abonnemang?
- Nej
- Ok, då skickar vi över kontraktet
- Men jag ville ju för fan inte ha något abonnemang
- Javisst kan vi sälja en försäkring dessutom. Skall jag skicka ett prospekt?
- Men hör du inte vad jag säger, jag vill inte köpa något!
- Jaså, ni vill ha en Jenny Nyström-servis i 50 delar också. Visst, bara 2500 spänn.
...klick...

Läsvärt om judehat

Nej, idag tänkte jag inte nämna Reepalu. Tusan också...

Ibland får jag för mig att vänstern är lite allmänt judenegativ, genom att man tagit ställning för Palestina emot Israel/USA och då oreflekterat låter det spilla över på judarna. Men liksom antisemiterna skall akta sig för att dra alla över en kam, så skall även vi som ser med viss misstänksamhet på de som samlas under de röda fanorna göra sammalunda. Vad man får för sig är inte nödvändigtvis detsamma som sanningen.

Ta till exempel S-info. En bloggportal som vi till höger älskar att om inte hata, så i alla fall inte uttrycka oss så entusiastiskt över. Just nu pågår där en diskussion hos Christina Westerlund om jude- och muslimhat där varken sjukdomsdiagnoser, förkastande av motståndaren som person eller Breivikreferenser ingår.

Upp till kamp emot våldet

Minns ni tårtan? Nej, inte den tårtan. Den här tårtan. Den där (kultur)vänstern gick upp i limningen för att kulturministern skar i en avbild av en kvinna? Själv tyckte jag att det var ett bra sätt att uppmärksamma den ohyggliga könsstympning som fortfarande pågår runtom i världen. Även i Sverige, om än "bara" på pojkar.

Nu visar det sig att vänstern anslutit sig till mitt synsätt. Mitt på ljusa dagen plockar de upp påkar och drämmer till bilder av Annie Lööf. När man pucklat på henne tillräckligt får man ett godisregn som belöning.

Givetvis tolkar jag detta, analogt med tårtsituationen, som att vänsterpartiet uppmärksammat det "antifascistiska" våldet emot demokratiska partier och dess företrädare på andra kanten, och nu gör en konstinstallation för att väcka opinion emot detta våldet. Och det hedrar dem att de håller rent på sin egen kant.

Bra jobbat, vänstern! Låt oss stå på barrikaderna tillsammans emot våldet!

Men Juholt, då?

Nu blir jag lite besviken på journalisterna. För några månader sedan hängde de på Juholts läppar, med mikrofonerna nedkörda ned till stämbanden på honom, för att få ett citat till morgonens nyhet och kvällens dementi.

Men igår var det tyst. Över hela Sverige första maj-talade den socialdemokratiska eliten, men bara i Sölvesborg fick man njuta av Juholt. Och där var knappt någon. Jo, publik fanns, men få journalister. Den lilla notis jag hittade i tidningen handlade om att publiken applåderade och var entusiastisk. Men vad sade Juholt då? Om det fick vi inget veta.

Från sporten har jag lärt mig att man skall hålla på laget i fram- och medgång. En riktig tifosi säljer inte sin röda sportbil bara för att Red Bull vinner Formel 1-VM. Själv håller jag tummarna för att H43 skall hålla sig kvar i handbollens finrum. Ja, det är så eländigt att jag till och med varje år lönlöst hoppas att Björklöven skall komma upp i elitserien.

I politiken gillade jag Juholt. En glad skit som sade precis vad som föll honom in, utan att först låta åsikten filtreras och urvattnas genom opinionsinstitut och politiska sekreterare. Att jag sen inte höll med om åsikterna spelade inte så stor roll. Då går det inte att nu släppa taget, bara för att det går lite dåligt för tillfället. Så var var ni, journalister?

Ge mig min Juholt åter!

Varför jag gillar små partier...

... inser jag när jag läser fd V-riksdagsledamoten Margó Ingvardsson i DN. Nu när socialdemokraterna ryckt ut ståupparen Juholt från scenen, och ersatt honom med en gravallvarlig nyhetsuppläsare, så är man som bloggare fullständigt beroende av desperata utspel, från småpartier med behov av uppmärksamhet, för att få sin dagliga dos humor.

Margó är förvisso ute i ett gott ärende, "att barn inte får kränkas i religionsfrihetens namn". Men medicinen bör i någon mån motsvara sjukdomen, och absolut inte ge värre åkommor än de ursprungliga symptomen. Hennes recept är att:

'Barn upp till tolv års ålder bör "fridlysas" från religiös utövning i såväl samfund som friskolor.'

I och för sig tar hon ju därmed ställning emot könsstympning på religiösa grunder, vilket är positivt. Men att föräldrar inte skall kunna ta med sina barn till kyrkan eller moskén på helgdagen? Jag brukar inte vara särskilt glad åt att dra till med Sovjet eller Kina i alla debatter med vänstern, men här känns en liknelse med religionsförtrycket i Öst faktiskt helt berättigat.

Vad är för övrigt religiös utövning? Skall det vara straffbart för föräldrar att be för sina barn?

Varför jag inte gillar vänstern...

... kommer jag på när jag läser ett hemma hos-reportage hos Nina Björk.

I och för sig verkar Nina och jag vara tvillingsjälar. Vi är båda totalt ointresserade av att förköpa oss, behåller gamla prylar tills de faller sönder, och springer gärna runt och letar gamla loppisfynd. Vi har säkert sprungit förbi varandra på Erikshjälpen i Lund.

Men när vänsterideologen Nina skall ursäkta sin nya platt-TV börjar det bli läskigt:

"Vi var så nöjda med vår gamla tv, men för något år sedan blev det ändå en ny. Jag kände verkligen så, att det blev en ny. Klart att vi kunde ha sagt nej, men som du ser gjorde vi inte det. Ekonomin och kulturen är en sorts diffusa makter, som inte desto mindre finns och som formar vår längtan och våra drömmar. Just därför kan man inte lägga frågan på individnivå. Det går inte att begära av oss att vi ska klara att stå utanför."

Vad menar du, Nina? Skall någon annan - Staten? - bestämma att du inte fick köpa den där platt-TVn? Och skall staten även bestämma för de bio-tokiga människor vars dröm är en 50-tummare att en 24-tums tjock-TV nog är tillräckligt?

Vilket slags samhäller kommer vi ha, om det allmänna skall bestämma vad allmänheten skall konsumera? Jo, ett samhälle som prövats förut under 1900-talet, med måttligt positiva resultat. Ett samhälle där statliga organ sitter och gör upp planer på vad människor borde behöva för prylar. Jag misstänker att sådana organ knappast hade lagt in mp3-spelare, iphone, internet eller melodifestival året runt i sina planer. OK, det där sista kanske är skäl nog att införa planekonomi...

Verkligheten borde fått även den mest rosafärgade idealist att inse att planekonomi inte ger välstånd. Välstånd som inte bara mäts i storlek och tjocklek på TV-apparaten, utan på om vi har råd att hålla våra gamla och sjuka vid liv. Det känns mer förnuftigt att anse jorden vara platt - den ser ju ut att vara så för blotta ögat - än att fortfarande idag tro på planekonomi.


En sak jag dock inte visste om feministen Nina, och glädjer mig åt, är att hon är öppen motståndare till att i feminismens namn genuspåverka Sveriges barn. För när intervjuaren påpekar dottern rosa täcke, så får hon till svar:

"Mina barn är inte verktyg i mina politiska projekt."

Vilket ju lär innebära att inte heller mina barn är verktyg i Ninas politiska projekt.