Kan vi inte begrava Breivik nu?

Ur led är tiden. Här försvinner jag iväg för en veckas lugn kursverksamhet, och kommer tillbaka till fullständigt kaos. Tydligen så har högerextremister i Malmö knivskurit vänsterextremister förra helgen. Vittnesmål går isär. Expressen hävdar att högern blev jagad av vänstern, och att knivarna kom fram när de förra blev upphunna. Låter ju som vanligt hederligt självförsvar. Researchgruppen ger en annan bild av det hela. Jag fegar ur och väntar tills polisen rett ut det hela, varken kvällspressen eller AFA närstående filurer känns som särskilt trovärdiga källor att bygga sitt moraliska raseri på. I vilket fall så är det en tragedi för de inblandade, både de som ligger på sjukhus och de som kan se fram emot dryga straff.

Å sen kommer de som ska få det hela att passa in i sina politiska käpphästar.

Först ut är Aftonbladets Åsa Lindeborg. Ständigt denna Lindeborg, som Åke Holmberg nog hade skrivit. Nog fasen får hon in Breivik i sammanhanget:

'Vi har vänt ut och in på Breiviks psyke, men hans manifest är höljt i dunkel. ­Ingen inom den demokratiska borgerligheten vill självpröva tidsandan hans handlingar fötts i. Ingen vill ta ansvar för delarna av det gemensamma tankegodset: antikommunismen, islamo­fobin, rädslan för feminismen, hatet mot ”kulturmarxismen”. Breiviks besinningslösa våld är det stora problemet, inte hans världsbild.'

Sen hittar jag en annan gammal Lindeborgare:

"Jag är inte principiell motståndare till våld, varken inom konsten eller som politisk metod."

Om jag skall försöka tolka vad Lindeborg skriver, så tycker hon att det är Breiviks åsikter som är det stora problemet, inte att han sköt ihjäl en mängd människor. Herrejösses!

Sen bör Lindeborg vara lite försiktig. Vad händer om vi använder Lindeborgs analysverktyg på henne själv? Vilket tankegods har hon gemensamt med gamla kommunistiska slaktare som Lenin, Stalin, Pol Pot, Mao osv? Till skillnad från den demokratiska borgerligheten är hon ju inte heller principiell motståndare till våld. Vill du verkligen ha allt detta blod på dina händer, Åsa?

Ytterligare ett Lindeborg-citat från den första artikeln:

"Att den ena ­rörelsen kämpar för demokrati och alla människors lika värde och att den andra arbetar för motsatsen spelar ingen roll. Alla som inte är liberaler är farliga." 

Nej, Lindeborg, det här har du missförstått. Den som använder våld för att driva igenom sin politik är definitionsmässigt inte en kämpe för demokrati. Människors lika värde? Jag lär raskt hängas från närmsta lyktstolpe om tokvänstern kommer till makten. Rättssäkerhet och respekt för oliktänkande är inte vad som utmärkt de samhällen där socialismen kommit till makten. Det är inte de som inte är liberaler som är farliga. Det är de som ser våld som en OK politisk metod som är farliga. Som du.


I Sydsvenskan skriver Patrik Svensson om hur mycket värre högerextremismen är än vänsterextremismen. Ett par lösryckta citat:

"Att jämföra den autonoma vänstern med nazismen är lika missvisande och poänglöst som att jämföra äpplen med päron" 

"Den högerextrema strävan efter ett totalitärt styre likställs på så sätt med den radikala vänsterns strävan efter utvecklad närdemokrati och gemensamt ägande."

Tala om att jämföra äpplen och päron. Snälla Patrik, jag har verkligen inget emot en radikal vänster som politiskt propagerar för gemensamt ägande. Även om detta gemensamma ägande skulle vara detsamma som konfiskation av all privat egendom, förbud mot privata företag överhuvudtaget, osv.
Det jag har problem med är de ur den radikala vänstern som vill slå mig gul och blå. Liksom jag har problem med de ur den blågula rörelsen som vill banka mig till röd rostbiff. Det är svårt att i efterhand urskilja om en rutten frukt en gång varit ett äpple eller ett päron. De stinker i vilket fall.


Har ni tröttnat på mina tirader kan jag rekommendera Segerfeldt, som i några inlägg reder ut begreppen:

• Vi måste hålla emot
• Det är inte extremismen, utan våldet
• 14 punkter om våldsvänstern

Hans poäng är att det inte är graden av extremism som är problemet. Om någon vill införa det klasslösa samhället, tusenåriga riket, kalifatet eller matrikariatet - so what? Vårt demokratiska system, där man måste övertyga den stora massan om sina idéers förträfflighet, sållar raskt ut de värsta tokstollarna. De kommer aldrig till makten.

Det är de tokstollar som med järnrör, knivar och bomber vill driva igenom sina idéer som vi skall vara rädda för. Oavsett om de står till höger eller till vänster. Kanske framför allt om de står nära oss. Med sådana vänner behöver vi inga fiender, som Ung Vänster fått erfara.

Så, medborgare, förenen eder. Emot våldsverkare i alla läger.

Mot en ny försvarspolitik

Moderaternas ras i förtroendemätningar och Putins Krim-inella agerande i Ryssland får mig att undra om det inte är dags för högern att växla in på ett nytt spår. Istället för att triangulera sossarna med skattehöjningar, vilket bara får gammelmoderater att fly, så är det dags att lära av vår granne i öster. Ut med den feministiske, lyssnande och eftertänksamme Reinfeldt. In med en häradsbetäckande macho-Rajraj som jagar björn från skoter ihop med Putin, och sitter barbröstad ihop med Plura och Guillou och diskuterar hur man bäst grillar det nyskjutna utrotningshotade djur de sitter och flår framför TV-kamerorna.

Sveriges utrikes- och försvarspolitik kan behöva Putiniseras. En lämplig första åtgärd är att undsätta Åland med svenska trupper, förklädda till tyska trollingfiskare och sommarstugespekulanter. Åland bebos ju av en svensktalande befolkning som inte högre önskar än att återförenas med fosterlandet. Väl?

Någon kanske invänder att våra svenska gossar inte riktigt är mogna uppgiften? Det sägs ju att ett land alltid har en armé: sin egen eller någon annans. Nåväl, låt oss hyra in någon halvmiljon soldater från Nordkorea, ihop med lite kryssningsmissiler och kärnvapen. De borde bli billigare än inhemsk arbetskraft. Ett kärnvapenparaply runt Gotland borde avskräcka även dansken. Legosoldater är ju också en god gammal tradition som spårar sina anor till de stora svenska krigarkungarna, vilket borde tilltala moderaternas kärnväljare (pensionerade majorer som åker på WW2-resor på sommarlovet och prenumererar på Jane's defence weekly).

Nästa steg, när vi väl grävt oss ned på Åland, är att kontakta Putin för en delning av Finland. En modern Molotov-Ribbentrop-pakt där vi får de svensktalande områdena, och ryssarna tar de medborgare som pratar lika obegripligt som ryssarna själva. Detta snilledrag ger oss inte enbart ett imperium som spänner runt Östersjön, det ger också moderaterna full och total uppbackning från alla kommunistiska kultursidor i Sverige (dvs alla kultursidor i Sverige). Ni minns väl hur vänsterpartiet under andra världskriget hyllade Hitler? Visst, sen fick han inte lika lysande recensioner därifrån efter att han huggit Stalin i ryggen, men ändå. Gör moderaterna upp med Putin så kommer Åsa Linderborg älska oss.

Sen är det Norges tur, och sen tar vi oss an danskjävlarna.

Eller inte.

En rasists bekännelser

Efter att ha läst ett inlägg hos Schmenus så inser jag att jag är en fullblodsrasist. Va? Jag som gillar olika, och är för fri invandring? Jag som välkomnar såväl islamister som kommunister i den svenska gemenskapen? Jag som glatt umgås med vita, gula och röda på jobbet?

Jo, det verkar så. På Wikipedia står det tydligen att rasism inte bara är att tycka illa om andra raser, utan även i överförd mening, baserat på kultur, kön eller härstamning. Som Schmenus säger emot slutet av inlägget:

"Så, rasism handlar inte bara om ras längre, det är större, det är mer förgrenat än att bara handla om vilken genuppsättning vi har, det handlar också om kultur och religion. En ovilja och avståndstagande för andra kulturer än den vi själva är vana vid. En tanke om att det ska vara likriktat och inte mångfacetterat. Ett synsätt där det inte går att ha en bredd i samhället utan där det ska vara homogent och så likriktat som möjligt."

Och här åker jag dit. Jag tar ju starkt avstånd emot den saudiarabiska kulturen: att kvinnor inte får köra bil, att kvinnor inte får göra en j-a massa andra saker, att morallagsbrott straffas med amputation eller avrättning, osv. Jag är starkt emot hedersbrott. Jag anser att den västerländska demokratin, upplysningen och vetenskapen är otroligt överlägsen vad Amazonas kulturfolk har lyckats åstadkomma. Jag tycker både kristendom och islam är mer högstående än pastafari. Samt att Jesus är en bättre väg till Gud än Muhammed. RASISTJÄVEL!

Att jag sedan finner fel i den svenska kulturens rustning, och önskar att vi vore lite mer utländskt toleranta för avvikande åsikter, hade lite mer konservativa värderingar, var lite mer nationalistiska osv, det hjälper mig inte. Att ta avstånd från kulturer är ju alltid fel, så tar jag avstånd från bägge kulturerna så är det dubbelfel. RASISTJÄVEL!

Samtidigt får vi inse att den pensel som här målas med mer liknar hur den käre Gaston målar ett rum: genom att sätta in en färgpyts och en bomb och kvickt som katten stänga dörren utifrån.

• Alla ni med hjärtat till vänster: upp med en hand alla som någon gång sagt något slappt och fördomsfullt om feta, lata, korkade amerikaner. RASISTJÄVLAR!
• Alla ni som vill ha ett homogent och likriktat samhälle, i så hög grad att ni är beredda att lagstifta om delad föräldraförsäkring? RASISTJÄVLAR!
• Alla ni som blir upprörda när en företagsledare inte vill kalla sig feminist, eller när staten ger bidrag till nazister? RASISTJÄVLAR!

Kommen så här långt börjar jag fundera. Om nu alla är rasister, eller inga, vilka skall vi då vara på vår vakt inför och protestera emot, och vilka skall vi strunta i? Här kommer jag in på mitt gamla vanliga spår: att kampen står emellan oss som vill ha ett öppet, demokratiskt samhälle och de som vill jävlas med andra.

Vad är egentligen skillnaden på de som vill hålla rumänska romer utanför Sverige för att de tros ha undermåligt genetiskt material, och de som vill hålla rumänska romer utanför Sverige för att de tar svenska jobb som är förbehållna fackanslutna svenskar? Det ena är rasism, det andra är det inte. Men det drabbar romerna lik förbannat.

Vad är skillnaden på den som vill gasa ihjäl judiska bankirer för att de inte är arier, och på den som vill hänga judiska bankirer från lyktstolparna för att de representerar kapitalismen? Ingen, enligt mig. Bara det ena är rasism, men juden blir lika död i bägge fallen.

Så min slutsats är: jag skiter i om du är rasist. Det jag bryr mig om är ifall du vill inskränka min eller andra människors frihet, om du vill med våld tvinga oss på dina tankar, om du vill mala ned oss till damm och dansa på våra gravar. Gör du inte det, så kan du så gärna få tycka illa om vita medelålders män.

Nej Daniel, pengarna är inte problemet

Det är tur att Sydsvenskan tagit in vänstersossen Daniel Suhonen som krönikör. Det gör att jag kan få igång pulsen på morgonen utan att ta en joggingrunda eller prenumerera på Dala-Demokraten.

Nu senast skriver Daniel om bristen på skattepengar i vården. Ett citat:

"Att man får vad man betalar för stämmer inte alltid. Men som tankefigur kan det vara ganska klargörande. Saker vi väljer att lägga mindre pengar på och som inte automatiskt kan göras effektivare - kan bli sämre."

Där har jag några snabba reflektioner. Ja Daniel, du har helt rätt, man får inte alltid vad man betalar för. Och det finns inget automatiskt i effektivisering. Låt mig dra min historia:

Jag arbetade fram tills nyligen i ett av Sveriges större telekomföretag: ST-Ericsson. Företaget gick under flera års tid riktigt dåligt, ägarna fick skjuta till miljarder varje år. Man skulle ju kunna tro att det var oundvikligt, att dålig telekomkonjunktur gjorde att det inte gick att gå med vinst. Men nej. Till skillnad från svenska landstingskolosser så hade vi gott om konkurrenter - och de gick alla med vinst under samma period. Man skulle kunna tro att det var på grund av brist på pengar och anställda. Men nej. Jämförelser visade att vi satsade mer på FoU än konkurrenterna, men åstadkom mindre.

Varför gick det så här illa då? Jag har funderat på det, och ser paralleller med den svenska vården.

• Man såg ned på grunden för verksamheten. Mängder med kanonmat rekryterades färsk från LTHs ingenjörslinjer för att bli roddarslavar på galären, dvs programmerare. Dessa lärde sig snabbt att det gällde att snarast ta sig därifrån för att bli projektledare eller linjechef. Bara idioter stannade kvar och kodade. Jag misstänker att liknande inställning finns hos läkare, där det är mer status att sitta och forska på universitetssjukhuset än att gå på vårdcentralen och skriva ut Alvedon till snoriga barn. Resultatet blev en tämligen skev kompetensprofil. Vi hade en himla massa erfarna gubbar som stod och dunkade på trumman eller vred på rodret på galären, medan roddarna mest var nybörjare.
• Byråkrati. Alla dessa chefer och projektledare skulle ha något att göra. Så de vrängde ur sig mängder med processer och rutiner som skulle följas. I detta blandades även programmerarna in. Det var inte ovanligt att det satt en "designer" på betryggande avstånd från verksamheten och ägnade ett halvår åt att skapa en massa dokument som skulle detaljstyra vad programmeraren implementerade. Den senare märkte genast när han såg dokumentet (i de fall dokumentet var färdigt innan implementationen skulle vara färdig) att det inte hade något med verkligheten att göra, eller så tyckte han att det skulle vara roligare att göra designen själv. I vilket fall, så var det mycket jobb som gjordes helt i onödan.
• Interna strider. ST-Ericsson bildades genom att Ericsson och ST bildade ett dotterbolag tillsammans. Revirstriderna mellan svenskar och fransmän blev förödande. Nej, det är inget speciellt fel på fransmän. Men helt plötsligt skulle avdelningar som gjorde liknande saker slås ihop eller flyttas till ena eller andra landet. Som gjort för fula fajter. Påminner lite om samordningen av sjukhusen i Malmö och Lund. Tror ni att alla läkare som uttalat sig i media om detta är goda altruister som drivs av en varm längtan att värna om sina patienter? Efter vad jag sett av imperiebyggande och knivar i ryggen på ST-Ericsson så tvivlar jag på det.

En vanlig tanke är att ge läkare och sköterskor en stor påse pengar och låta dem själva bestämma hur sjukhusen skall styras. Jag tror, baserat på erfarenheten ovan, att det vore ett misstag. På ST-Ericsson hade vi hundratals civilingenjörer och tekniska doktorer, och vi lyckades köra skutan fullständigt i sank. Varför? Jo, på yrkesskolan lär man sig allt om hur man kodar små algoritmer, men knappt någonting om hur man rationellt kör en verksamhet med hundratals anställda. Jag misstänker att förhållandena är liknande inom sjukvårdens utbildningar.

Att ge sjukvården mer pengar då, borde det inte hjälpa till att lösa problemen? Nej, återigen tror jag det skulle bli fel. På ST-Ericsson hade man antagligen bara anställt ännu fler administratörer om man haft mer pengar. Det sjukvården måste göra är att hitta sina egna systemfel. När de åtgärdas, så kan pengar komma till användning. För att ta en dum liknelse: den som lägger sina pengar på att köpa trädgårdstomtar medan takpannorna får ramla av behöver inte mer pengar till att köpa fler trädgårdstomtar.

Så, för att komma tillbaka till Daniel: Nej, jag tror inte att svensk sjukvårds största problem är penningbrist. Vi kan jämföra svensk vård med andra länders, se på dess kvalitet och hur mycket pengar vi pumpar in. Ligger Sverige i botten på listan över vårdkostnader? Knappast. Så snälla vården, sätt igång och effektivisera. För det är mina pengar, och min vård, det gäller. Som Daniel själv säger:

"Som socialminister Gustav Möller(S) sade så är varje skattekrona som slösas bort en stöld från folket. Det ska vara ordning och reda på de gemensamma pengarna."

Men vård av gamla och sjuka går ju inte att effektivisera? De sköterskor som springer som skållade troll mellan patienterna kan inte springa fortare, ju. Tja, vi på ST-Ericsson sprang också omkring som skållade troll, med mycket slit och massor med övertid. Dock fanns ju konkurrenterna, som likt humlor flög på lik förbannat och lyckades producera mycket mer med samma resurser. Så lyft blicken. Någonstans, ute i världen eller på någon privat klinik i Sverige, så sitter någon och gör ett bättre jobb. Gör efter, eller gör ännu bättre. Gör bara inte som du alltid gjort förut.

Vem får säga vad?

Minns ni när (den vita, kvinnliga europén) Alexandra Pascalidou försökte få Alice Teodorescu att inse att den senare inte borde yttra sig om rasismen därför att hon är en vit, kvinnlig europé? Eller när Elin Grelsson försökte påpeka för Sakine Madon att icke-asiater inte skall uttala sig om vad som är rasism gentemot asiater?

Det är lätt att göra sig lustig över de identitetspolitiskt fastlåsta debattörerna. Men där finns en kärna av allvar. Något är de på spåren. Visst är det så att direkt, egen erfarenhet av ett ämne är bra att ha i bagaget. Men även empati, intresse, ett nyfiket sinne och plöjning av litteratur och statistik kan ge goda insikter. Eller skall vi gå därhän att rasism endast får diskuteras av de invandrare med mörk hy som hängt från ett broräcke medan andra mindre mörkhyade invandrare gjort sitt bästa att sparka ned en därifrån? Eller att trafikolyckor endast de får ha åsikter om som har avlidit i dylika?

Nog med lustigheter. Ett närliggande och balanserat inlägg hittar ni hos Knyttet. Skall jag försöka sammanfatta det, så handlar det om att man i feministiska diskussioner skall kunna utgå både från egna erfarenheter och statistik. Att man skall sätta sig in i andras erfarenheter, se saker från deras håll, och diskutera istället för att leta blottor att sätta svärdet i. Och om det även gäller mig, som varken är kvinna eller feminist, så är det bara att tacka.

Identitetspolitikens munkavle kan även få dess företrädare att spotta i lovart. Minns ni när Bengt Ohlsson kom ut som kulturhöger, och påpekade att det kunde vara rätt tungt att vara borgerlig i de kretsarna? Reaktionerna var inte direkt positiva. Trams, sa Bill. Rent trams, sa Bull. Men kära kulturvänner, om ni nu inte är höger, hur skall ni då få uttala er i frågan?

Ohlsson-debatten går i repris för mitt inre när jag läser en slagväxling mellan en dansk journalist och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri. Ingen av dem bjuder på några större överraskningar. Dansken klagar på den smala svenska åsiktskorridoren, varpå Rakel svarar att här i Sverige får man minsann säga vad man vill. Eller, som Rakel uttrycker det:

"Tror du att tidningarna har ett gäng albino-eunucker som filar bort allt som inte är så kallat politiskt korrekt?"

Tja, kanske Rakel skulle läsa Bengt Ohlsson en gång till. Prata med Marcus Birro. Eller ta del av vad Marika Formgren skriver om hur det för henne blev omöjligt att vara höger och ledarskribent. Hur hon förbjöds att skriva om ämnen som invandring och feminism. Förvisso av chefredaktören, som jag antar varken var albino eller eunuck. Men dock.

Så, för att summera: Ja, för den som saknar egna erfarenheter i en fråga är det bra att lyssna på de som har det. Men även de som har egna erfarenheter gör klokt i att ta del av den översikt som statistik och forskning kan ge. Bara för att ta ett dumt exempel: om jag blir rånad av ett gäng invandrare, bör jag då dra slutsatsen att det finns en förtryckande struktur av invandrargäng som drar runt och rånar svennar? Eller kanske först ta del av den statistik som visar hur många invandrare som inte är rånare?

Hatets och illviljans kolportörer

Nej, Olof Palme får ursäkta. Dagens inlägg ska inte handla om de som förstås är de verkliga skurkarna här i världen, Svenska arbetsgivareföreningen. Istället har jag blivit lite fundersam över en attityd jag ofta snubblar över på bloggar och twitter: att det är en himla skillnad på fascism och kommunism, och att den som inte fattar det är så korkad att de nog inte ens klarar av att skaffa sig en analys om man än försöker banka den in i huvudet på dem. Detta eftersom fascismens kärna är ondskan, medan kommunismen ju egentligen menar väl. Och då spelar det inte så där himla mycket roll att båda historiskt sett alltid slutar i nackskott.

Nu har jag förvisso gått i den moderna svenska skolan, på den tiden vi fick oss mängdlära till livs i "Hej Matematik", så kraven på att jag kan något är välan måttliga. Men följande definitioner har jag i alla fall lyckats snappa upp:

Kommunism: vill åstadkomma ett framtida utopiskt lyckorike. De som kommer i vägen för detta, som kulaker, intellektuella, glasögonprydda eller människor anfäktade av borgerligt tänkande, röjs skoningslöst ur vägen.

Fascism: vill åstadkomma ett framtida utopiskt lyckorike. De som kommer i vägen för detta, som bögar, judar, kristna eller sossar, röjs skoningslöst ur vägen.


Snälla, hjälp mig. Var är skillnaden?

Val i sikte!

Till slut har även jag fattat att det är valår i år. Inget av partierna verkar riktigt passa mig. Ja, inte än i alla fall. Vi får väl se vilket valfläsk de försöker triangulera fram framför ögonen på mig. Om nu det lockar, jag är mer ideologiskt lagd. Så jag tänkte faktiskt försöka värka fram mitt eget, ideologiskt färgade valmanifest. Först en snabbskiss i detta inlägg, och sedan lite djupare dykningar allteftersom valtemperaturen stiger.

Till EU-valet har jag tänkt låta min ungdoms idoler styra tankarna:

Jajamen. Ramones. Grabbarna som gav 'Back to Basics' ett nytt ljud. Grabbarna som visade att mer än tre ackord är överkurs. Grabbarna som lärde oss att tre minuter räcker och blir över.

Till EU-valet väljer jag tre raka ackord:

1. Frihet för varor. Vi får redan sälja varor fritt inom EU, vilket varit till gagn för både säljare och köpare. Möjligen har någon protektionistisk grodätare fått kulorna i kläm, men det bryr jag mig inte om. Till nästa mandatperiod skall vi utöka denna frihet till att gälla även länder utanför EU. Fritt blås för bananer ifrån Afrika och Latinamerika.
2. Frihet för tjänster. Minns ni hur Göran Persson varnade för social turism, och hur Byggnads stod och skrek 'Go home' till lettiska byggarbetare? Låt oss hålla gränserna öppna inom EU. Låt oss även öppna upp gränserna in till EU, så afrikanska bananplockare kan komma till EU och jobba.
3. Nato. OK, det har ju faktiskt inte med EU att göra. Dock med Europa, så jag tar upp det här ändå. Sverige är, och har alltid varit, en del av väst. Dags att visa det. Den dag ryssen kommer vill vi ha jänkarna i ryggen. Inte att de vänder ryggen till.

Inrikespolitik är lite snårigare. Tre ackord räcker inte riktigt. Viss politik är så långsiktig att det inte ens räcker att breda ut sig över en hel LP-sida, det kan krävas decennier av rockande och juckande för att komma i mål. Så dags för:

Japp. Pink Floyd. Grabbarna som är så flummiga, obegripliga och långrandiga att de genast får mig att tänka på en riksdagsdebatt. En rätt trevlig riksdagsdebatt, dock. Det mantra som dyker upp framför mina ögon efter att ha avnjutit ett par David Gilmour-solon är: Frihet! Eller, lite mer konkret:

1. En fri skola. Dagens melodi verkar vara att detaljstyra skolan mer: bestämma lärartäthet, vilken sorts skolbibliotek som skall finnas, osv. Helt fel väg. Låt tusen blommor blomma! Låt varje skola bestämma mer lokalt. Låt varje förälder bestämma vilken skola barnen skall gå i.
2. Fri kringvandring. Låt rumänska romer, polska rörmokare, indiska programmerare och somaliska boskapsskötare komma hit bäst de vill. Så länge de står för sitt eget uppehälle. Vill de ha stöd av svenska staten, ja då får vi fundera närmare på i vilken omfattning det skall ske. Men grundregeln är: har du till ditt eget uppehälle, då stör staten dig ej.
3. Fri sprit. Minns ni Förmyndar-Sverige? I min ungdom hade någon byråkrat beslutat att det skulle vara förbjudet att sälja cider i Sverige. Överhuvudtaget. Samtidigt kunde jag gå in i en engelsk närbutik och köpa med mig en PET-flaska med denna gudadryck att äta till min shepherd's pie. Självklart skall Skåne befrias. Absolut.
4.  Fri barnomsorg. Idag tar staten ut skatt från oss, och ger sedan pengarna tillbaka enbart om vi väljer av staten godkänd omsorgsform. Låt istället oss föräldrar välja, fritt. Ge oss våra pengar tillbaka, och låt oss välja om det är svärmor eller det kommunala dagiset som vi vill anlita.

Det här blev ju så nyliberalt att det kan vara värt att avsluta med en tredje ungdomsfavorit: