De stängda dörrarnas politik

Nu när moderaterna väljer ny partiledare verkar det viktigaste vara hur emfatisk den kommande partiledaren kommer vara med att smälla igen dörren för SD. Som om SD var ett Jehovas Vittne eller Sector Alarm-säljare som knackat på och ville tala för sina varor. Jag anser att moderaterna härmed utmärker sig som särpräglat korkade förhandlare. Om det bara finns S att förhandla med, vad har S för anledning att sänka sina utgångsbud?

Låt oss göra antagandet att SD lyckas sno ytterligare några procent väljare från S och M, och att vi därför hamnar i tre ungefär jämnstora block efter valet. Ja, låt oss till och med göra det osannolika antagandet att allianspartierna lyckats komma överens om en gemensam politik. Att centerns öppna gränser jämkats med moderaternas stängningar; att centerns nej till den svenska modellen jämkats med moderaternas ja till den svenska modellen.

Om alliansen blir det största blocket, är det inte omöjligt att talmannen går till alliansen och ber dem bilda regering. Då gäller det för alliansen att se till att inte bägge de andra blocken aktivt röstar emot. Sossarna kommer förstås göra det, så då återstår det att få Jimmie Åkesson att lägga ned sina röster eller rösta för en alliansregering. Hur går nu det till, när man inte får förhandla med SD? Låt oss tänka oss följande scen:

Ulf går med tunga, dröjande steg  bort mot dörren under den blågula flaggan, under vars tröskel (dörrens...) Ultima Thules taktfasta dunka-dunka läcker ut. Efter lite tvekan knackar han försiktigt på dörren. Musiken dämpas, istället hörs det oregelbundna ljudet av varpastenars fall på marken som hållit Ali Esbati i rummet under vaken på nätterna. Jimmie öppnar.
- Hej, Jimmie! Ska vi leka?
- Jomen visst, Uffe, kom in! Får det vara lite mjöd? Vi ska bara se till att få ut Kent först, så det inte händer någon olycka.
- Njae - har du en slurk konjak och en cigarr, måhända? Min partisekreterare låter mig bara dricka folköl bland folk. Den konservativa parti-stofilens avskräckande effekt på väljarna, du vet?
- Jajamen, jag fattar precis, du skulle se Paulas min när hon hörde att Mattias gjort om jordkällaren i Småland till surdegshotell. Våra hårdrockande kärnväljare skulle säkert ta det lugnt, minns Robert Halford, men de som kommit över från S och M är lite fina i kanten...

Efter lite dricka och rökverk kommer så småningom herrarna till saken.
- Jo du, Jimmie, det är så att vi i alliansen vill bilda regering. Jag får ju inte förhandla, men tänkte bara kolla så att det inte blir några överraskningar i plenisalen nästa vecka. Efter fyra missade omröstningar blir det ju nyval...
- Ja du, Uffe, det beror väl på. Vilka av mina hjärtefrågor får jag igenom som tack för att jag släpper fram er?
- Nej, nej, jag får inte förhandla. Jag vill bara veta om ni släpper fram mig och Annie!
- Är du go, eller? Ingenting är gratis. Här i politiken kohandlar vi. Låt mig vara sjysst och lägga öppningsbudet: Noll asylinvandring, noll arbetskraftsinvandring, koncentrationsläger för marockanska gatubarn, "ut ur fängelset-kort" till Kent och Björn, samt storsatsning på folkdans i förorten. Vad sägs?
- "Jag får inte förhandla!!! La-la-la-bingooo!" Uffe börjar sjunga: "Jag trivs bäst med öppna gränser, ut i världen vill jag booo..."

Låt oss vara barmhärtiga och lämna samtalet där, det blir bara värre därefter.

Det är naivt av alliansen, eller S, att förvänta sig att ett i valet stärkt SD kommer agera röstkompani på samma sätt som det lilla fyraprocentiga kommunistpartiet. Om de inte får prata med SD, är risken att de kommer märka den hårda vägen att deras omröstningar går i stöpet och nyvalsrisken kryper närmare. Varpå S och alliansen får komma överens inbördes, vilket inte heller blir lätt - och cementerar SD som det enda oppositionspartiet i riksdagen.


Hur får man då med SD på sin sida, om man inte får prata med dem? Eftersom man har ett begränsat antal chanser att bilda regering, så är det säkraste sättet att helt enkelt på sin egen kammare fundera ut en politik som är så SD-vänlig att SD garanterat kommer rösta på den. Eftersom man inte får ge bud till SD, och pruta och förhandla sig fram till en kompromiss, måste man slå till med en gång med "an offer you can't refuse". Det vill säga: en politik som är stenhårt invandringsrestriktiv. Är det det som de som ogillar SD vill uppnå?

Om man nu förhandlar med SD, då? Ett givet resultat är att man då måste ge med sig lite, och låta SD få igenom lite av sina profilfrågor. Här kommer då den SD-ovänliga falangens kritik och får lite relevans. Inte kan man väl låta ett parti vars enda frågor är att äta små invandrarspädbarn och heila i takt få igenom dessa frågor? I det läget är det dags att vända sig bort från Arnstadt och titta på verkligheten istället. Vad vill SD, enligt SD?

• Invandring: Kraftigt minskad invandring, jomenvisst. Gästarbetare. Tillfälliga tillstånd.
• Arbetsmarknad: mer A-kassa, obligatorisk A-kassa, mindre EU-jobbare i Sverige
• Ekonomi: lägre skatter för småföretagare
• Energi: Ja till kärnkraft.
• EU: Inga turkar i EU, inget EMU. Stäng gränserna.
• Familjen: Frivillig sambeskattning, höjda bidrag.
• Försvaret: Högre anslag, säkra försvarsindustrin.
• Kriminalitet: Skärpta straff, krossa maffian
• Kultur: Kulturkanon, satsa på svensk kultur.
• Landsbygd: Mer infrastruktur, satsa på svensk mat.
• Sjukvård: Rätt till heltid, bättre högkostnadsskydd.
• Skola: Ordning och reda, skärpt kontroll av friskolor, förstatligande.
• Äldrevård: Högre pensioner, bättre mat på hemmen.

Jag ser åtskilligt här ovan som kan attrahera/repellera både sossar och moderater, och som inte bär spåret av nazistiska influenser. Även om förvisso även Hitler gillade att bygga motorvägar.

Om jag fick förhandla med Åkesson skulle jag gå in i förhandlingarna med en preliminärförhandlad Allians-förklaring som inte var riktigt så vass som jag ville. Till exempel skulle den ha en slö invandringskompromiss mellan C och M som var en riktig halvmesyr. Under mycket gnäll och skrik skulle jag sedan låta Åkesson vässa detta till ett rejält invandringsstopp - mot att jag fick igenom några av mina egna profilfrågor. På områdena Energi, Försvaret, Kriminalitet, Skola borde det vara lätt att komma överens - vi drar åt samma håll. Förvisso älskar jag friskolor, men jag älskar ordning och reda och god kontroll ännu mer - vi får inte vara naiva. Frivillig sambeskattning borde KD jubla över, om de finns kvar 2018.

Sen skulle jag ha en allvarlig diskussion med Jimmie om utgifter och intäkter. Han har massor med förslag som innebär högre utgifter, men bara ett som sänker utgifterna. Hans förslag om mer A-kassa ger dessutom lägre intäkter. Jag tror inte att ett rejält vrid på invandringskranen kommer ge så mycket pengar som han tror. De som har kommit hit kommer bli kvar ett bra tag - och lyckas vi internera dem så ökar bara omhändertagandekostnaderna, när marockanerna går och rånar och misshandlar folk vid Uppsala central är det ju "bara" medborgarnas plånböcker och kroppar som drabbas. Vi kommer i decennier framöver få reservera rejäla poster för sjukvård, socialbidrag och polisverksamhet för vårt nya etniska prekariat.

Därför kommer en eventuell alliansbudget med min prägel 2018 innehålla en del beska utgiftsminskningar. Gissningsvis är vi överens om att MUCF skall läggas ned. Kanske vi kan enas om att ge Public Service samma betalmetod som Netflix. Då kanske Åkesson står ut med att Folkdansens Vänner får finansiera sin verksamhet själva.

Slutsats, efter detta långrandiga svammel: det bästa sättet att maximera SDs inflytande över politiken är att försöka stänga dörren för dem. Dörren lär inte vilja förbli stängd. Den kommer slås upp rakt i näsan på den som stänger den.

Tio små negerpojkar

Japp, så hette boken, till och med det svenska exemplar jag har hemma från 1990. Christie hade en viss fäbless för att döpa sina böcker efter barnramsor. Mer nutida versioner av boken heter, för att inte bli utrensade av våra bibliotekarier, "And then there were none".


Varför tar jag upp detta? Jo, tanken går osökt till den boken när jag läser det senaste om Transportstyrelse-gate. Ännu en har fått gå. Snart är det bara Löfven kvar på den där vindpinade ön där folk dör en efter en. Varpå Göran Persson hoppar fram bakom en lönndörr och påpekar att det är han som har haft ihjäl alla för att få makten en gång till.


Mitt förtroende för regeringen Löfven är borta. Här finns tre möjligheter:

1. Löfven är en inkompetent organisatör, som har noll koll på ministrar och anställda. Riksdagen bör omgående kicka ut honom och se till att talmannen letar upp en kompetent kandidat.
2. Löfven ljuger, han har hela tiden vetat om skandalen. Han är därmed precis lika skyldig som alla andra som fått misstroendevotumshot emot sig. Riksdagen bör omgående kicka ut honom och se till att talmannen letar upp en kompetent kandidat.
3. 1 och 2 ovan gäller samtidigt. Riksdagen bör omgående ... ja, jag tror ni fattar vid det här laget.

Till ovanstående kan läggas att alla inblandade i regeringen gjort sitt bästa att detta inte skall komma till folkets kännedom. Gjort sitt bästa att tiga, och endast erkänt när de överbevisats. Påminner mig lite om Bill Clinton: "I did not have sex...", eller Richard Nixon.


Oavsett det som sägs ovan om vem som vetat vad när, så kvarstår att ett antal centralt placerade personer i regeringskansliet har haft kännedom om protokollförda lagbrott gällande rikets säkerhet och inte tyckt det varit så allvarligt. Denna förvaltningens och regeringsmaktens kollaps är nog för att inte bara regeringen, utan en stor del av ledarskikten i våra statliga institutioner, skall bytas ut.




Så lite försvar. Finns det förmildrande omständigheter om man rotar lite? Ja, faktiskt. Jag jobbar i det privata näringslivet, med att utveckla produkter som kan ha ihjäl folk om vi utvecklare skulle klanta oss. Där har jag noterat en oroväckande tendens hos de som rapporterar saker uppåt att sila bort oroande information. Ingen projektledare vill rapportera uppåt att det går dåligt - då är risken att man blir utbytt, får börja ge dagliga statusrapporter, eller får in en troubleshooter som går ivägen för alla. Så om ingenjören på botten rapporterar att det inte finns en chans i helvete att tidplanen håller, kommer det på nästa nivå bytas ut mot något flum om "utmaningar", och på nivån däröver visas som en glad, grön gubbe. Eller så används "ser inte skogen för bara träd"-taktiken: man skriver en 50-sidig PowerPoint-rapport fylld med kryptiska siffror och diagram, och lägger någonstans i ena hörnet in en liten fotnot om att allt inte står väl till. Jag kan tänka mig att rapporter från Transportstyrelsen in till politikerna såg ut på det viset. Det vore väldigt intressant att läsa rapporterna...


Å andra sidan: vid sidan av jobbet läser jag just nu en universitetskurs i säker programvara. Säker som i "safety", att inte ta död på folk, inte "security", att inte lämna viktiga dokument till Serbien, men i alla fall. Där pekas tydligt på vikten av en kultur och organisation som främjar säkerhet, och som kan stå emot när någon ser en möjlighet att tjäna några kronor på en genväg. Ansvaret för att en sådan kultur och organisation finns faller på högsta ledningen. Just det. Stefan Löfven.


Du är rökt, Löfven. För min del.




Blir vi av med Löfven, då? Herr Åkesson verkar i alla fall tydlig med att det inte är okej att Löfven sitter kvar. Förtroendet är borta. Vilket överensstämmer med min åsikt. Och nej, jag tänker inte ändra min åsikt bara för att den råkar delas av en Sverigedemokrat.


När väl Åkesson väcker sitt misstroende är det mindre klart vad Lalliansen gör. De har verkligen lyckats slänga bort varenda trumfkort. Under tre års tid har de inte bara suttit bredvid och tittat på, de har inte gjort skuggan av en förberedelse inför att ta över. Ingen gemensam budget (tack L och C). Ingen gemensam politik. Går Löfven är de helt oförberedda. Jag misstänker att rädslan för att faktiskt få ansvar för landet kommer göra att flera allianspartier röstar med Löfven.




Om Löfven ryker, då? Vad gör talmannen? Mitt tips är att han direkt ger uppdraget att bilda ny regering till Stefan Löfven! Eftersom DÖ nu är död (förutom i Alliansens hjärnor) har Löfven mer spelrum. Här är några alternativ:

1. Vänsterregering återigen. Skall bli spännande att se om riksdagen går med på det förslaget.
2. Ren S-regering. Löfven ber Ygeman leta upp ett av de där säkra rummen, och förhandlar i smyg med Åkesson. Nya programförklaringen blir restriktiv invandringspolitik och klassisk S-märkt bidragspolitik. Som av en slump råkar SD rösta ja. Några månader senare blir en Sverigedemokrat landshövding.
3. Löfven flörtar med C+L, och misslyckas, ungefär som 2014.
4. Löfven flörtar med C+L och lyckas. Annie och Jan får ministerposter, men 2018 drar deras borgerliga väljare högerut.
5. Löfven pratar med hela Alliansen. Eftersom Alliansen inte ens kan enas med sig själva, drar förhandlingarna ut i oändlighet. Inte ens facklige mästerförhandlare Löfven klarar biffen.

Misslyckas Löfven, kan bollen rulla över på Alliansens planhalva. Då är det dags för AKB att slå näven i bordet. Att lägga fram en färdig plan för Alliansen: Centern får liberalisera näringsdepartementet, Liberalerna får skolan, KD socialfrågorna, och Moderaterna stoppar invandringen, kickar Eliasson och sitter på pengarna i finansdepartementet. Budgeten får tillräckligt många köttben för att locka SD, och därefter hoppar vi mellan S och SD i var fråga. Till det egna partiet ställer sedan AKB frågan: vill ni verkligen avskeda statsministern?


Dock misstänker jag att AKB inte är den typ av person som hoppar fram i rampljuset och slår näven i bordet.

Den heliga kyrkobyggnaden

Jag läser nu i tidningen att polisen häromdagen sprang in i en svensk kyrka mitt i högmässan och med batongerna i högsta hugg släpade ut församlingen mitt i nattvarden för att söka efter den som parkerat fel på kyrkbacken utanför. Givetvis är kyrkoledningen upprörd!

Nej, så var det förstås inte. Brottet var lite allvarligare än så; det var gränspolisen som letade efter familjer som befann sig illegalt i landet. Det var heller ingen kyrka som rusades in i, utan ett vandrarhem.


Vilket inte hindrar oss från att diskutera principen. Är det rimligt att religiösa rum, eller sammankomster med religiösa deltagare, har särregler för polisiära ingrepp? Eftersom jag är religiös, fundamentalistisk och konservativ gissar ni förstås vartåt det lutar? Just det:

Sekulära och religiösa skall lyda under samma lagar och regler.

Detta eftersom vi har en sekulär stat, där alla skall behandlas lika. Gränsdragningar kommer bli svåra ifall (vissa?) religiösa skall särbehandlas. Tänk till exempel tanken att några lokala IS-drängar ritar "Moské" ovanför entrén till den källarlokal där de lagrar vapen och tillverkar bomber - skall polisen inte längre få göra tillslag där?

Min konservativa ådra skulle kunna säga till mig att århundraden av kristna traditioner i Sverige kan ge kristna kyrkor, speciellt vackra och stämningsfulla kyrkor, ett litet företräde. Men vad jag minns var Gustaf Vasa inte särskilt hänsynsfull när han tömde kyrkor på skatter och stängde kloster. Kan bli lite vanskligt att hänvisa till traditionen.


Nej, tvärtom måste polisen bli mer på hugget. Det finns en (officiell eller inofficiell?) policy idag att polisen inte ska stå och vänta utanför skolorna för att hugga barn som vistas illegalt i landet, eller gå in på sjukhusen och hämta illegala som får vård. Det tycker jag är tokigt. Samhället skall uppträda med ett ansikte. Får man inte vara i landet så ska alla delar av staten - polis, socialtjänst, skolor, vårdinrättningar - samarbeta och dra åt samma håll. Alltså dags att avskaffa skolgång för de som inte får vara i landet. Alltså dags för socialtjänst och sjukvård att ha anmälningsplikt vid misstanke om lagbrott, på samma sätt som de bör anmäla när de misstänker partnermisshandel. Det skall vara svårt att vara brottsling i Sverige.

Men - barns rätt till skolgång, då? Japp, de i Sverige illegalt varandes barnen har rätt till skolgång. I hemlandet, dit det är vår moraliska plikt att skyndsamt förpassa dem så de inte halkar efter så mycket. Att bara låta dem sitta här i limbo gagnar ingen. Den dag de slutligen skickas hem, till vad nytta är då en svensk värdegrunds- och genusutbildning när alla dina kompisar redan lärt sig rabbla Koranen utantill?

Men - rätten till akut vård, då? Japp, akut sjuka har rätt till akut vård. Till och med de där typerna som hotar vårdpersonalen. Men efter att du blivit hoplappad står konstaplarna och väntar på dig.

Men varför slår inte polisen till vid demonstrationen på Medborgarplatsen i Stockholm där afghaner protesterar mot att skickas hem? Enkelt. I somras besökte jag mina föräldrar på Västkusten. En dag fick jag för mig att ösa deras eka, vilket var ett tungt jobb med ett litet öskar. Ifall öskaret hade ersatts med en sil, så hade jag hållit på än idag. Sådan lär nog polisens situation vara där: om de plockar in ett gäng afghaner, så ser rätten till att de släpps ut några timmar senare. Till slut lär sig polisen att inte ösa båten med sil. Den dag omhändertagna sätts i förvar tills dess utvisning kan genomföras kan nog polisen kavla upp ärmarna och börja jobba.

AKB, AKB!

Är det bara jag som tänker på de här skånska pågarna när jag hör Anna Kinberg Batra?


Förvisso är kanske inte "tre cylindrar och oljelukt" rätt beskrivning av AKB, men den där känslan av att hon inte riktigt räckt till, ungefär som en stackars tvåtakts DKW som skall kämpa mot Volvo och Mercedes, har infunnit sig hos mig.

Vad har då varit problemet med AKB och moderaterna de senaste åren?

Liksom många andra har jag varit lite förundrad över vem som kom på tanken att det var en god idé att göra AKB till partiledare. Jag har hört att hon var en rasande duktig organisatör i bakgrunden, men det gör inte nödvändigtvis en bra frontfigur. Förvisso pratas det mycket om att arbetskraften kommer robotiseras framöver, men varför börja i toppen? Hubotten, kallades hon. Hon var i början oerhört stel, och lyckades aldrig komma ifrån rapandet av talepunkter. Något som får mig att likna henne vid dockan Woody i Toy Story. Drar man i snöret på AKBs stövel så kommer talepunkterna utsprutande från en inbyggd bandspelare: "There's a snake in my boot!". Dock har hon mjukats upp och blivit mer spontan på senare tid. En del hävdar att det är träning, jag tror att det beror på vad hon haft att säga. Jag tror att AKB, som varit med redan på den tiden stockholmare ansågs smartare än lantisar, är en hederlig gammelmoderat som hatar LAS, älskar låga skatter, och tycker den fria rörligheten bör reserveras överklassen. Alltså tog det oerhört emot för henne att rapa upp de nymoderata flosklerna om lyckan med kollektivavtal osv., och när politiken av verkligheten baxades högerut blev det lättare och friare för henne att tala. Ungefär som om jag efter Putins invasion skulle tvingas hylla realsocialismen...

Den moderata politiken har ställt till det för AKB. Moderaterna skaffade sig under Reinfeldt-tiden Groucho Marx som chefsideolog: "Jag har mina principer. Och gillar ni inte dem, så har jag andra." Vilket väljarna så småningom insåg. Vem vill rösta på en viljelös vindflöjel som kastas omkull av första bästa opinionsvind?

Moderaterna har med stor tydlighet under tre år visat att man inte vill ha regeringsmakten. Det är lika sannolikt att jag röstar på dem som att jag införskaffar en kastrerad avelstjur.

De interna moderata catfighter och falangbråk som andra rapporterat om har jag ingen insikt i, och hoppar därmed över.

Vad bör moderaterna göra?

PJ Anders Linder skriver om att moderaterna slutade vara liberalkonservativa. Jag håller med. Det är dags att återerövra både liberalismen och konservatismen. Varpå det är dags att definiera de begreppen.

Liberalism har med frihet att göra. Friheten för folk att göra och tycka som de vill. Det är sålunda liberalt att tillåta HBTQ-folket att förverkliga sig själva utan hot, hat eller tvång till likriktning under kärnfamiljens fanor. Det är även liberalt att tillåta konservativa att välja kärnfamilj, hemmafru, hemskolning, religiös uppfostran av barn (gäller även islam...) eller vad för gammaldags griller som nu sitter i våra huvuden. Den där Birgitta Ohlsson-liberalismen där alla skall fösas in i samma moderna fålla är ingen socialliberalism, utan liberalsocialism.

Konservatism har med försiktighet att göra. Att inte omedelbart hoppa på allt nytt, och att se värdet i traditioner och gamla seder. Att öppna alla gränser, och sedan insistera på att de förblir öppna när problemen för länge sedan omöjligt kan benämnas utmaningar - det är inte konservativt.

Dags att spränga åsiktskorridoren

I ett liberalkonservativt parti måste det vara högre i tak än i dagens moderater. Se till exempel på hur Elisabeth Svantessons bakgrund i Livets Ord tas upp som ett problem - i ett konservativt parti borde det istället vara en tillgång. Självfallet skall i Moderaterna abortmotståndare kunna samsas med de som vill ha fri abort fram till barnens myndighetsdag. Självfallet skall man kunna sjunga hemmamammans och -pappans lov och vilja avskaffa dagis, eller vilja ha obligatorisk förskola från ett halvår innan födseln. Självfallet skall de som anser homosex är synd kunna samsas med de som frekventerar bastuklubbar.

Dessvärre är det inte så idag, och jag är rädd för att det inte kommer bli så heller; Moderaterna är livrädda för att få dreven emot sig. När TV ordnar debatter om abort så går de idag till SD snarare än Moderaterna.

Dags för ny profilfråga

Arbetslinjen funkade bra 2010. Väljarna såg att sossarna hade blivit "bidragspartiet". Alliansen visade efter valet att det gick att sänka skatterna rejält, men ändå få in mer i skatteintäkter. Dock kändes budskapet inte lika häftigt 2014. Vad skall de hitta på den här gången då?

Som jag var inne på ovan är SD idag det stora, utpräglat konservativa partiet. Måhända finns det inte plats för två konservativa partier i ett land där alla sedan 70-talet gått i en indoktrinerande socialistisk enhetsskola. Dags att satsa på liberalismen. Mitt förslag: Välfärdslinjen

Svensken vill ha trygghet. Dessvärre levererar inte staten trygghet idag: skolan sjunker, polisen har retirerat in i fikarummen, statsförvaltningen krackelerar. Det är dags för samma omtag som för arbetslinjen. Här har Moderaterna en uppgift som SD har svårt att fylla, då SD är ett statskramande mittenparti som är precis lika glada i höga bidrag som sossarna.

Jag vill att Moderaterna lanserar välfärdslinjen som "back to basics". Staten har tagit på sig för mycket strunt, och måste nu gå tillbaka till kärnverksamheten. Som Volvo, som under P-Gs tid sysslade med all möjlig skit men nu bygger bilar igen.

• Lägg ned eller kraftbanta ett antal perifera statliga verk. Ingen osthyvel, skär istället ett rejält hugg där det känns minst.
• Låt vuxna människor betala sina egna fritidsintressen. Inte en offentlig krona till våra föreningar och intresseorganisationer.
• Återupprätta de statliga tjänstemännens yrkesstolthet. Sparka ut alla partimärkta ledare från verken, och anställ yrkeskunnigt folk. Se till att raskt återinföra tjänstemanna-ansvaret.
• De där två procenten i anslag till militären var en bra början. Sen ett Nato-medlemskap på det.
• Skolan skall lära ut kunskap, inte värderingar. Återinför katedern. Ut med grupparbetena.
• En rejäl reboot av rättsväsendet, med en hel fungerande kedja: polisen haffar busen, domstolarna dömer till hårda straff, fängelse eller interneringsläger (t. ex. för sådana som inte kan utvisas) ser till att brottslingarna inte är ute bland vanligt folk.

För lite inspiration kan Moderaterna titta på sossen Westerholms fiktiva regeringsförklaring.

Bra jobbat, polisen!

Bloggaren iotakt är gramse på vår polis. Den demonstration för att stoppa tillbakaskickandet av afghanskättade iranier till Afghanistan som haft tillstånd för dagtida demonstration, och ändå glatt demonstrerat vidare på nätterna utan att polisen bryr sig, har nu fått förlängt tillstånd.

Ett konstigt sätt att belöna överträdelser, kan tänka. Men jag tror att polisen, likt Egon Olsen, har en plan. Polisen kommer se till att demonstrationen permanentas. Man kommer se till att Stockholms Stad sätter in bajamajor. Man kommer se till att Allt åt Alla och Svenska Kyrkan sätter upp soppkök. Sen, när alla är rotade, sätter polisen upp ett staket runt om och ställer upp vakter. Vips, så har vi ordnat ett litet koncentrationsläger där vi kan sätta alla afghaner och marockaner som senare REVA-aktioner och uppstädningar vid Uppsala Central fångar i nätet. Närhelst ett nytt trupptransportfartyg landar i hamnen med destination söderöver kan vi leda ut några hundra ur hägnet.

Efter ett tag, när kylan sätter in, kan vi förvänta oss att en del av de inneboende kommer finna de svenska återresebidragen intressanta.

Om afghanerna trots allt härdar ut - en del kanske är köldtåliga bergsbor - så får vi be UNHCR om hjälp att permanenta och bemanna lägret. Ett läger som blir en bra illustration för huvudstadens befolkning om följderna av en migrationspolitik med mer hjärta än hjärna.

Tack, polisen. Nu får vi bara hoppas Eliasson inte hinner sätta en pinne i hjulet.

Vad säger Islam?

Nu när våra Euromuslimer slagit till med nya förbrödringsprojekt i Spanien och Finland, tänkte jag att det kan vara dags att diskutera Islam. I mitt flöde dyker ofta två bilder av Islam upp:

Handhjärtat, "Religion of Peace", är en bild. Islam som motsvarigheten till Jesu budskap om att vända andra kinden till.

Den ondskefulle islamisten, som med svärdet eller Kalashnikoven i hand vill underkuva oss västerlänningar är den andra bilden.






Vilken bild är rätt? En sån himla tur att ni har mig att tillgå för expertis. Jag har nämligen ägnat sommaren åt en inledande kurs i islamologi. En kurs jag kan rekommendera alla som vill veta lite mer om de där muselmanerna. Eftersom ingen är så uppfylld av sin egen förträfflighet och expertis som den som just fått ett litet grand av kunskap, så spricker jag nu av längtan att få dela med mig av min vishet.


Tittar man i Koranen, ser man raskt indikationer och kontraindikationer på bägge bilderna. Koranen är en rätt osammanhängande skrift, där olika uppenbarelser från Muhammed klippts in. Ej i kronologisk ordning, utan i ordning från den största Suran till den minsta. I en vers talas om "Inget tvång i religionen", i andra verser talas om att ha ihjäl de otrogna. Emellanåt ändrar eller modifierar Gud i en ny uppenbarelse de påbud han gett i en tidigare uppenbarelse.


Även andra källor än Koranen är viktiga för muslimer. Berättelser om Muhammeds och hans tidiga efterföljares liv och leverne läses flitigt och används som rättesnören för dagens muslimer. Ungefär på samma sätt som kristna frågar sig "what would Jesus do?" och sossar undrar hur Olof Palme hade reagerat på afghanska demonstranter på Medborgarplatsen. Dock bör betonas att olika inriktningar lägger olika vikt vid dessa traditioner - det finns muslimer som likt Luther säger "Koranen allena". Här ett ett exempel, där muslimska feminister argumenterar för att Koranen tillåter en friare klädedräkt än de traditionella patriarkerna.






Egentligen borde rubriken på inlägget vara "vad säger Muslimerna", snarare än "vad säger Islam". Detta eftersom det är vad uttolkarna får ut av texterna som är det väsentliga; inte vad som står i texterna. Här är några intressanta generaliseringar och talespunkter jag fick med mig från kursen:

• Muslimer är gudfruktiga. De tror faktiskt på det där, alla timmar på dygnet. Det är här Alice Teodorescu hamnar fel i sin i övrigt utmärkta text i GP: "Religionstillhörigheten, särskilt när det kommer till islam, har i alltför stor utsträckning gjorts synonym med en människas hela identitet." Tyvärr, Teodorescu. Islam är en muslims identitet. Gud är A och O. Medel-muslimen går inte till moskén två timmar i veckan, för att sen gå på stadens gator och supa, knulla runt och svära som en vanlig man.
• Muslimer är fundamentalister. Koranen är inte bara Guds oförvrängda ord, boken i sig är helig. Det finns regler för hur man måste andligen rena sig innan man rör vid texten. Otrogna får inte röra texten; möjligen får de röra pärmarna. Intressanta diskussioner förs huruvida man får titta på Koranen online på samma mobiltelefon som man använder till att spana på internetporr.
• Åsiktskorridorens väktare i Sverige har en hel del att lära av arabvärlden. Teologer som föreslår nya sätt att tolka Koranen borde ha goda chanser att vinna Darwin Awards; det brukar vara inte bara ett sätt att omedelbart döda sin karriär, utan även sig själv om man inte hinner fly till västvärlden snabbt nog.
• Inte alla muslimer. Självfallet finns det moderata muslimer, framförallt i randområden som Balkan. I mellanöstern lär dock de vara lika talrika, och lika måna om att tala om för omvärlden vilka de är, som kvinnopräst- eller gaymotståndarna i Svenska Kyrkan. Det finns även gott om människor i Sverige från de muslimska länderna som inte gör de dagliga fem bönerna, inte följer vad Koranen säger, men ändå kallar sig muslimer. Det gör inte jag, av samma anledning som jag inte kallar de som ärvt en frimärkssamling för filatelister.

Fundamentalistiska bokstavstolkare, alltså. Gick det en rysning längs ryggraden på er? Här kommer en intressant vändning: få är så ivriga på att tolka och vränga Koranen som fundamentalisterna. De mest mekaniskt bokstavstroende är väl fårskallarna i handhjärta- och jihadlägren som plockar enstaka verser för att bevisa sina på förhand bestämda teser. Den muslimske fundamentalisten vet att Koranen inte alltid är lätt att förstå, och att det krävs långa och tunga studier för att rätt tolka budskapet.


Den som vill få ut något ur Koranen har en del verktyg:

• Abrogation - nytt ersätter gammalt. Muhammed började karriären i Mecka, där han gjorde sitt bästa för att få med kristna och judar i sin skara. Därmed uttrycker han sig tämligen kamratligt emot dessa. Han lyckas dock inte särskilt väl, han får fly till Medina där han samlar en ny supporterskara och börjar kriga mot Mecka. Han börjar även fördriva och massakrera judar, varpå oförsonligheten ökar. Muslimska teologer försöker därför ordna verserna kronologiskt. När en tidig och en sen vers säger olika saker, är det den senare som gäller. Jämför den som vill kritisera vänsterpartiets partiprogram - är det utgåvan från tiden de hyllade Stalin och Hitler som gäller, eller årets version?
• Tidsbundenhet. Riktar sig en vers till Muhammeds tid och plats, eller till alla muslimer? Muhammed skrev ned en massa regler för hur hans samfund skulle uppföra sig. En del teologer anser att dessa regler gällde den tiden. En del av dessa teologer har raskt avrättats.
• Hadither. Genom århundradena har en massa fan fiction skrivits runt Koranen. Nån teolog hävdar att en vers saknas i Koranen, nån annan teolog att en vers skulle åka ut. På så vis kan man förändra budskapet lite.

Finner vi då stöd för att Islam är fredens religion? Nja. En tämligen spridd värdegrund bland världens muslimer är att Muhammed och hans tidiga efterföljare var goa gubbar, som uppförde sig som riktiga muslimer ska. Vi vet att Muhammed och hans efterföljare med svärdet i hand spridde Islam genom erövringar. Imperialism, ockupation och kolonisation brukar väl sådant kallas? Slavägare var de också, för att anknyta till de aktuella statyrivningarna i USA. Samtidigt får vi vara lite försiktiga med vår identitetspolitiska iver att se gårdagen med dagens glasögon. Alla betedde sig på det viset på 600-talet. Det var djungelns lag som gällde. Den dag USA tröttnar på att vara världspolis får vi se hur kul det är att ha Kina eller Ryssland som granne, om vi är för slöa för att fråga tibetanerna eller ukrainarna idag. Frågan kvarstår dock: hur många muslimska ledare och folk, utanför IS krets, ser den muslimska historiska imperialismen som något idag eftersträvansvärt? Jag misstänker att åsikterna är delade.




Dags att återgå till de inledande terrorattackerna. Är muslimer bara taffliga bilförare, eller kör de över folk för att det står så i Koranen? Jag misstänker att Islam idag har samma förmåga att dra flugor till sockerbiten som kommunismen hade för några decennier sedan. Böcker som talar om ödesbestämda lyckoriken, gloriösa fälttåg, fjärran belöningar samt identifierar grupper av människor som Untermenschen (Judar, Kulaker, Kuffar, ...) som det är rätt och moraliskt att ge sig på har en stor lockelse på unga rotlösa människor på jakt efter en mening med livet - eller döden. Människor som vill ha en ursäkt att härja och röva kommer hitta den. Idag funkar Islam bra för det.




Kan vi få en modern, Euroislamsk tolkning av Koranen? Det blir nog svårt. Religionens auktoriteter sitter i länder som Egypten, Saudiarabien och Iran. De är inte HBTQ-certifierade, och lär inte bli det. De som för fram en tolkning där Guds rena och klara ord, förmedlat via Muhammed, sätts under en sekulär värdegrund baserad på jämställdhet och HBTQ, kommer tvingas bryta med nästan hela muslimska världen ungefär lika tvärt som Luther gjorde med påven. De lär nog bli lika hatade som Ahmadiyya-rörelsen, och sedda som avfälliga kättare. Och behandlade därefter. Jag tror inte att de flyktingströmmar som nu kommer från konservativa länder i Mellanöstern är inriktade på att helt klippa alla förbindelser med hemländerna. Vilket de skulle få göra. I Mellanöstern ser de inte mellan fingrarna på kättare.


Se till exempel på vad som hände Mahmoud Mohammed Taha, en ingenjör och korankännare. Han lade fram en idé om omvänd abrogation; att det var Mecka-verserna som gällde framför de senare Medina-verserna. För det blev han huvudet kortare. En avrättning som skedde 1985 i Sudan, inte 1685.


Låt oss även kasta ett öga på den liberala moské som öppnat i Berlin. En moské, i hela Europa. En moské där män och kvinnor sitter och ber tillsammans, och där den kvinnliga imamen får hundratals hatbrev om dagen. Jag hoppas att liknande institutioner kan växa och frodas i väst, men tvivlar på att de kommer få något inflytande i arabvärlden. Den arabiska våren känns fjärran.




Tyvärr får vi nog finna oss i att det inte sitter en liten svensk inuti varje utlänning och väntar på att få hoppa ut när de nåtts av vår upplysning.

Dags att avsluta den israeliska ockupationen?

Nu när diplomatins gossen Ruda, Margot Wallström, fått upp spåret på en ny olöslig konflikt att medla i, mellan The Donald och Kim, finns hopp om nya tag i Israel-Palestina-frågan.


Jag börjar landa i att en förhandlingslösning är utesluten. Så här ser palestinerna på hur det gått med deras land:

Den enstatslösning Palestinierna efterfrågar ser vi här uppvisad av en sosse-bimbo från Skåne (nu var jag snäll, när jag utgick från att hon inte medvetet gör reklam för folkmord):

Judarnas bild av sig själva, å andra sidan, är nog mer åt detta hållet:

Utsikterna till en bra förhandlingslösning är inte goda, inte bara för att parterna står långt ifrån varandra. Jag har svårt att se vem eller vad Israel skall förhandla med. Palestinierna har inga demokratiskt valda representanter. Hamas är galna terrorister som vill driva judarna ut i havet. Abbas styre är svårt korrupt. Sen är palestinierna så indoktrinerade av judehat att jag tvivlar på att den ledare som faktiskt går med på en rimlig kompromiss kommer få folket med sig.




Vad göra, då, om man inte vill att Israel för all framtid skall ockupera Västbanken och ta emot raketer från Gaza? En lösning som jag sett föras fram lite här och där är att Israel ger tusan i förhandlingar, och istället ensidigt sätter ned foten och bestämmer var skåpet ska stå. Låt oss fundera på det lite.


Bakgrunden till ockupationen är Sexdagarskriget 1967, där arabstaterna fick rejält med pisk. Israel tog både Sinaihalvön och Gaza från Egypten, den förra senare återlämnad, och Västbanken från Jordanien. Ett "normalt" tillvägagångssätt här hade varit att Israel vid en fredsförhandling inlemmat hela eller delar av dessa territorier med Israel, och att de araber som bodde där hade fått flytta till de länder som förlorade territorierna. Se till exempel på hur det efter andra världskriget gick med Finland, som tappade Karelen, och Tyskland, som fick ta emot många tyskar från omgivande länder. Men konflikter mellan Israel och arabländerna är inte normala. Eftersom de senare inte kunde erkänna Israels existens, kunde de heller inte fredsförhandla. Så kriget fortsatte, under stillestånd, och så även ockupationen. Jordanien frånsade sig även sina anspråk på Västbanken - så till vilket land skulle Israel kunna sparka ut palestinierna, om de fick för sig att göra det?


Det Israel kan göra är att ge palestinierna en egen stat på Västbanken. Eller, för att vara mer precis: delar av Västbanken. Andra delar behåller Israel för sig själva, och fortsätter bygga bosättningar i. Med segrarens rätt att bestämma gränserna. Och en saftig mur däremellan. Sedan drar sig Israel tillbaka på sin sida av muren, och överlämnar den militära och civila kontrollen av Palestina till FN. Lämpligen till svensk FN-trupp, eftersom vi ju alltid vet precis hur alla Mellanösterns problem skall lösas.


Men - Palestina kan inte klara sig utan israeliska vatten- och matleveranser?! Inga problem - dessa kan säkert upprätthållas så länge marknadsmässig betalning erläggs. Kanske lite pengar kan slussas om från avlöning av terrorister?


Men - alla de palestinier som sedan förra årtusendet suttit i flyktingläger, och under tiden bildat familj och blivit många gånger fler, och väntat på att få återvända till Israel? Ja, dessa palestinier är välkomna att återvända till Palestina närhelst staten Palestina anser sig redo att ta emot dem. Palestinier är Palestinas problem, inte Israels. Liksom tyskar var Tysklands problem, inte Polens. Finns inte plats i Palestina? Då är det dags att be andra arabländer om hjälp. Dock misstänker jag att hjälpen kommer låta vänta på sig - palestinier är inte direkt populära i arabvärlden, förutom som schackpjäser emot Israel.


Men - det kommer ju bli totalt kaos?! Jo, där ligger nog det stora problemet. Den stora anledningen till varför detta aldrig kommer komma till stånd. Israelerna vet att en palestinsk stat skulle implodera minuten efter att den bildats, med Hamas, PLO, ISIS och alla andra goa gubbar i full kamp om makten. Med svenska dialogsoldater som enda skydd. Och så ondskefulla är inte israelerna att de medvetet sätter igång ett sådant folkmördande inbördeskrig.




Jaha, så nu har jag kommit fram till att inget kommer hända. Dags för Margot Wallström att spotta i händerna och försöka igen! Jag har ett förslag. Ni vet väl hur Sverige ser ut?

Just det, oändligt med öppna fält och skogar. Hur mycket plats som helst. Så här kommer förslaget:


Vi skänker Jämtland, 50 000 kvadratkilometer av skog och sjö, till det palestinska folket. Ungefär tio gånger så stort som Västbanken, så här får alla palestinier plats. Här kan de, i sann nybyggaranda, svedja sig fält och bygga timmerkojor. Blir det riktigt fattigt kan de i värsta fall ta en tur till närmsta ICA-butik i Sverige och sätta sig med en mugg - det verkar ju funka bra för Rumänien. Problem med judar lär de inte få framöver, då vi snart jagat ut de sista judarna ur Malmö.


Som extra lök på laxen låter vi Nya Palestina få förmånen att ta hand om alla flyktingar som kommer till Sverige men inte kan skickas tillbaka. Pionjärstaten kan behöva starka, unga män som inte är rädda att spotta i nävarna och ta i. Det krävs mycket muskelkraft att hugga ned skog och röja sten från fälten. Ifall de unga männen hellre vill stanna i Sverige, tror jag säkert Hamas lärt sig hur man motiverar befolkningen.


Det här kan väl ingen ha någon invändning emot? Att ha fredliga palestinier inpå knuten är ju något vi tycker Israel borde kunna ha, utan murar och raketförsvar. Så låt oss nu dra en lans för världsfreden!