Nog minns ni väl hur Marita Ulvskog, en av sossarnas partigängare, efter den borgerliga valsegern på 70-talet sa att det "kändes som en statskupp". Hon fick mycket skit för det. Jag förstår dock hur hon kunde känna så, sossarna hade ju haft makten i decennier och målmedvetet jobbat med att gifta ihop Partiet, Rörelsen och Staten. Att då förlora statsmakten måste känts som en rökare i mellangärdet. Eller, om Ulvskog hade identifierat sig som kukbärare, en spark mitt på kulorna.
Men det var inte den gamla statskuppen jag tänkte ta upp idag - utan den som hänt nu. För visst måste väl SD ha genomfört en statskupp?
På väg i bilen häromdagen slog jag på svensk radio (P2), i hopp om att få höra lite vacker musik, och landade i ett program där man gick igenom historien för sången "Du gamla du fria". Sveriges nationalsång, ni vet. Sveriges nationalsång får en seriös genomgång i Sveriges Radio - fittpysslets könsabnormativismens, revolutionens och snuthatets högborg! Någon måste ha satt Bah Kuhnke i en fängelsehåla och placerat dit Kent Ekeroth istället.
Jag hann lära mig en hel del. Nationalsången hade, innan den blev nationalsång, under decennier framförts på konserter av firade operasångare. Ursprungligen hette den "Du gamla du friska", och bygger på en gammal fin folkmelodi.
Jag ser fram emot hur alla vi Sverigevänner, vilka partier vi nu organiserar oss i, tillsammans får stå och vifta med svenska flaggor och stämma upp i kör, påhejade av de som nu har makten.
Kom ihåg att alla officiella dementier får förutsättas komma från fienden. Kampen fortsätter!
söndag 3 juni 2018
lördag 2 juni 2018
Den svimmande imamen
Rubriken syftar på en maträtt baserad på auberginer, tydligen så god att den imam som serverades den svimmade av rörelse. Men det var inte det dagens dumheter skulle handla om, utan de svamlande imamerna. Eller snarare de svamlande svenska journalisterna, eftersom imamerna verkar jämförelsevis tydliga.
Svenska journalister kommer med jämna mellanrum fram till förvånande nya rön. Inte så nya för oss med lite insyn, måhända, men tydligen nya för journalisterna. De blir lika förvånade som kommunala budgetplanerare blir över att det snöar en svensk vinter.
- Varje gång påven yttrar sig rapporterar svenska journalister med upprördhet och förtörnelse att det visst visade sig att påven var katolik. Inte heller den här gången ville han uttala det självklara stöd för HBTQ och avdagatagande av ofödda barn som är en självklarhet i journalisternas fikarum. Inte nog med det, påven ville varken skriva på ett upprop för kvinnors närvarande i arbetslivet eller senaste #backavirtanen-listan. Han envisades med sånt där KD-trams om familjer och barnuppfostran.
- Kommunistiska ledare inför kommunistiskt styre och resultatet blir vad det brukar bli i kommunistiska länder: förtryck och svält. Inte kan väl Venezuelas kris bero på annat än sjunkande oljepris, med tanke på hur araberna i Kuwait svälter?
- Euron krisar, EU totalmisslyckas med att få till en rimlig hantering av flyktingfrågan, samtidigt som EU vill ha mer och mer makt - och journalisterna tappar hakan över att britterna väljer att gå ur EU?
Nu senast intervjuades en imam, Salahudin Barakat, och folk tvärsöver det politiska spektrumet har tappat hakan över att det visade sig att imamen var muslim. Tänka sig!?
Det visade sig att imamen trodde på att koranen var sann, och att den faktiskt, i alla sina detaljer, visade vad som bör göras i ett idealt muslimskt samhälle. Till exempel var dödsstraff för apostasi, det vill säga avfall från Islam, lämpligt - fast varför skulle någon vilja lämna Islam i en sådan stat? Däremot var det inte rimligt, enligt imamen, att ha dödsstraff för detta i Sverige.
Jag har viss förståelse för det som yttras i podden God Ton:
Imamen Barakat anlitas av Malmö stad för att hjälpa till att avradikalisera islamister. Om några radikala islamister fått höra att en polare blivit ateist, går till Barakat för att få några goda råd, och där får höra att förvisso är det så att i en riktig islamistisk stat så skulle vi huggit huvudet av kättarjäveln, men eftersom vi nu är i Sverige så är det bäst att låta bli - hur avradikaliserade och avrådda från att hugga huvudet av polaren blir de då?Samtidigt har jag större respekt för Barakats rätt raka svar än jag har för de tungomålstalande svenska kyrkoföreträdare som aldrig vågar säga något som går tidsandan emot.
Är då det Barakat hävdar "sann Islam"? För att reda ut det får vi definiera några begrepp.
Muslimer anser att den ursprungliga Koranen, med fullständig och korrekt text, finns i Himmelen. Som fysisk bok eller ej, kan diskuteras. De Koraner som finns här på jorden är kopior. De lärde tvistar om hur perfekt denna kopia är, om alla verser finns med, om verser saknas, om verserna är lite felavskrivna, om ordningen (i längdorning...) är den rätta.
Tolkningen (ja, muslimer tolkar Koranen) finns det många sätt att göra. Shia och Sunni, som ni väl hört talas om och vet att de hatar varandra lika djupt som protestanter och katoliker brukade göra, tvistar inte bara om vem som var Muhammeds rättmätige efterträdare utan har även en mängd olika tolkningsskolor, med berömda företrädare. Ungefär som ekonomi enligt Ruist vs ekonomi enligt Scocco, eller Schyffert för den delen.
Tror ni inte på att olika muslimska skolor kommer till helt olika resultat från samma Koran? Läs Westerholm. Han beskriver hur korantolkningar i Marocko och Tunisien är rejält annorlunda än de i Saudi och Iran. Vilket vi kan märka på att marockanska ungdomar vallfärdar, inte till Mecka som andra muslimer, utan till ingångarna utanför Östra Nordstan i Göteborg.
Hur ska vi stackars svenskar då göra, när vi känner behov av att hålla en imam i handen och gemensamt göra rygg emot extremisterna? Hur ska vi veta att vi inte skakar hand med en extremist (förutom det enkla knepet att skicka fram en kvinna för handskakningsritualen)? Alla svenska problem brukar lösas med en ny myndighet. Så även här. Låt oss instifta Svenska Muselmanverket. Detta verk gör utvärderingar av landets alla moskéer, och sätter därefter upp en kvalitetsstämpel utanför:
: Radikalfeministisk HBTQ-moské. Garanterat fri från Islam. Skiljs lättast från Svenska Kyrkan genom att undersöka byggnadens arkitektur.
: Moderat moské. Predikar fredens religion, Islam. : Fundamentalistisk Islam. Alla koraner stämmer. Alltid.: Full ISIS.Jag är nyfiken på att se vilken grön plakett som sätts upp utanför Miljöpartiets huvudkontor.
söndag 27 maj 2018
Dags för recitativ
Ursvenskt är, som vi alla vet, endast barbariet. Allt annat kommer utifrån: julgranar (brinnande eller ej), köttbullar, Halloween, raggarbilar och nu senast böneutropen. När böneutropen börjar bli vardagsmat tänkte jag vara tidigt ute och introducera nästa trend: recitativen.
De recitativ vi hittills varit vana vid är en tysk import, som vi ser här nedan:
Det skulle inte förvåna mig om det finns obildade, akulturella svenskar som liknar detta vid en åsna med magont. Sån tur för dem att det nu kommer komma en ny våg: koranrecitationer!
Koranen är en helig text för muslimer. Inte vara själva abstrakta texten, utan även det fysiska mediet, boken med dess pärmar. Muslimer är väldigt aktsamma om sina koraner, inte bara för att papper historiskt varit väldigt dyrt, utan just för att boken är helig. När en koran är sönderläst slängs den inte i papperstuggen eller återanvänds på utedasset, istället läggs den i slutförvaring nästan lika vördnadsfullt som svenskt kärnbränsleavfall.
Tänk på det. Tänk sen på att koranen ursprungligen var ett oralt förmedlat budskap: från ärkeängeln Gabriel till Muhammed, från Muhammed till Muhammeds närmaste, och så vidare. Den orala förmedlingen av koranen är än idag en aktiv och högt ärad aktivitet, väl så högtidlig och rituellt meningsfull som sossarnas sjungande av Internationalen på första maj. Med skillnaden att muslimerna fortfarande tror på koranen, och envetet vägrar hoppa över skorrande verser om "vi under skatter digna ner".
Inte så konstigt, kanske, att koranrecitation är ett spritt folknöje i den muslimska världen. I Kairo är det inte ovanligt att gå på recitationer av hela koranen, vilket tar sisådär nio timmar. Är de galna, egyptierna? Nja. Britterna går gärna på femdagars kricketmatcher (en sport av sina belackare ansedd så tråkig att publiken ofta distraheras av att istället se på när gräset växer), medan svenska ungdomar gärna åker iväg ett par dagar till en leråker och förstör öronen med att stå och lyssna på rockstjärnor som åker dit från sina engelska herresäten, inköpta av fansens pengar, för att till öronbedövande oväsen predika anarkismens och antikapitalismens välsignelser. Min röst är nog på egyptierna där.
Självfallet kommer denna sed att sprida sig hit. Välvilliga integrationsglada public service-anställda kommer börja spela lite recitativ på radion. Vi svenskar kommer inte ha mycket att sätta emot, kulturellt utarmade och felgödda på melodifestival och rapmusik som vi är. Dags alltså att förbereda sig. Vad har vi att se fram emot?
Låt oss anta att jag och frugan skall gå på en koranrecitationskväll i den lokala moskén. Ett par praktiska problem skall inledningsvis övervinnas:
Lyssna en stund, och märk hur lugn och lättlyssnad denna variant är. För den som vill tränga in djupare i detta fält rekommenderar jag den här sidan, där man kan få samma koranvers uppläst av ett stort antal kända koranrecitatörer. Ungefär som vi på Spotify kan få Hell's Bells uppspelat av AC/DC eller Black Ingvars.
Vid tajwid är det tillåtet att ta ut svängarna lite. Det finns många skolor hos muslimerna, med olika sätt att göra detta, precis som vi har synt, rockabilly och death metal. Åsikterna om vad som är vackert och vad som är åsneskri går också, liksom hos oss, isär.
Det svänger ju, katten! Är det bara jag som mycket hellre lyssnar på detta än sexistisk, atonal rapmusik?
Till vår stora häpnad kommer vi också råka på kvinnor som recitatörer:
Inuti dessa huvudinriktningar finns det mängder med subgrupper med olika teknik, uttryckssätt och anhängare. Det ska bli spännande att framöver sitta på bussen och höra svenska ungdomar diskutera glottalstoppens vara eller inte vara.
Riktigt kul blir det när gamla surkonservativa svenskar fräser till ungdomarna, så som de gjort sedan swingpjattarnas och Elvis tid: "Det där är väl ingen musik heller!". Då blir muslimerna jätteglada och omfamnar de konservativa. Det finns nämligen inget som gör muslimen mer förbaskad - förutom Muhammedteckningar, då - än när deras recitation kallas "musik". Musik är haram. Recitationen är Islam - en del av underkastelsen. En del av kontakten med Allah. Något heligt.
En fullständigt orimlig framtidsvision, säger ni? Säg inte det. För några år sedan var det ett gäng munkar som hamnade på topplistorna med Gregoriansk sång, en konstform som verkar rätt lik koranrecitationen:
Fundera ett par ögonblick på hur många katoliker vi har i Sverige, och hur många muslimer. Var finns den största målgruppen?
Jag spår en lysande framtid för koranrecitationen.
De recitativ vi hittills varit vana vid är en tysk import, som vi ser här nedan:
Det skulle inte förvåna mig om det finns obildade, akulturella svenskar som liknar detta vid en åsna med magont. Sån tur för dem att det nu kommer komma en ny våg: koranrecitationer!
Koranen är en helig text för muslimer. Inte vara själva abstrakta texten, utan även det fysiska mediet, boken med dess pärmar. Muslimer är väldigt aktsamma om sina koraner, inte bara för att papper historiskt varit väldigt dyrt, utan just för att boken är helig. När en koran är sönderläst slängs den inte i papperstuggen eller återanvänds på utedasset, istället läggs den i slutförvaring nästan lika vördnadsfullt som svenskt kärnbränsleavfall.
Tänk på det. Tänk sen på att koranen ursprungligen var ett oralt förmedlat budskap: från ärkeängeln Gabriel till Muhammed, från Muhammed till Muhammeds närmaste, och så vidare. Den orala förmedlingen av koranen är än idag en aktiv och högt ärad aktivitet, väl så högtidlig och rituellt meningsfull som sossarnas sjungande av Internationalen på första maj. Med skillnaden att muslimerna fortfarande tror på koranen, och envetet vägrar hoppa över skorrande verser om "vi under skatter digna ner".
Inte så konstigt, kanske, att koranrecitation är ett spritt folknöje i den muslimska världen. I Kairo är det inte ovanligt att gå på recitationer av hela koranen, vilket tar sisådär nio timmar. Är de galna, egyptierna? Nja. Britterna går gärna på femdagars kricketmatcher (en sport av sina belackare ansedd så tråkig att publiken ofta distraheras av att istället se på när gräset växer), medan svenska ungdomar gärna åker iväg ett par dagar till en leråker och förstör öronen med att stå och lyssna på rockstjärnor som åker dit från sina engelska herresäten, inköpta av fansens pengar, för att till öronbedövande oväsen predika anarkismens och antikapitalismens välsignelser. Min röst är nog på egyptierna där.
Självfallet kommer denna sed att sprida sig hit. Välvilliga integrationsglada public service-anställda kommer börja spela lite recitativ på radion. Vi svenskar kommer inte ha mycket att sätta emot, kulturellt utarmade och felgödda på melodifestival och rapmusik som vi är. Dags alltså att förbereda sig. Vad har vi att se fram emot?
Låt oss anta att jag och frugan skall gå på en koranrecitationskväll i den lokala moskén. Ett par praktiska problem skall inledningsvis övervinnas:
- Jag kommer givetvis övertyga frun om att hon skall ha något rejält urringat, varpå vi stoppas av den biffige dörrvakten redan i entrén. Urringat i moskén är lika fel som Foppatofflor på Stureplan (eller var som helst, för den delen, Foppatofflor är alltid fel).
- Kommer vi väl in genom entrén lär det vara vi som vänder när de vill visa frun upp på kvinnoläktaren. Jag gillar kulturevenemang, men inte tusan att jag kommer orka sitta igenom en hel recitation utan att kunna nypa frun i baken lite diskret emellanåt.
- Kalabaliken när jag, glömsk som jag är, råkar nypa gubben med Hanif Bali-skägg som sitter bredvid mig istället är heller inget att se fram emot.
Låt oss anta att de praktiska problemen är över, att vi till och med lyckades få P-platser utanför på rimligt avstånd. Vad har vi då att vänta oss? Det finns två huvudsakliga inriktningar i koranrecitationen:
Vid tarteel försöker man göra en tämligen rak recitation, utan för mycket krusiduller; texten, och att den går fram till lyssnarna, är huvudsaken.
Lyssna en stund, och märk hur lugn och lättlyssnad denna variant är. För den som vill tränga in djupare i detta fält rekommenderar jag den här sidan, där man kan få samma koranvers uppläst av ett stort antal kända koranrecitatörer. Ungefär som vi på Spotify kan få Hell's Bells uppspelat av AC/DC eller Black Ingvars.
Vid tajwid är det tillåtet att ta ut svängarna lite. Det finns många skolor hos muslimerna, med olika sätt att göra detta, precis som vi har synt, rockabilly och death metal. Åsikterna om vad som är vackert och vad som är åsneskri går också, liksom hos oss, isär.
Det svänger ju, katten! Är det bara jag som mycket hellre lyssnar på detta än sexistisk, atonal rapmusik?
Till vår stora häpnad kommer vi också råka på kvinnor som recitatörer:
Inuti dessa huvudinriktningar finns det mängder med subgrupper med olika teknik, uttryckssätt och anhängare. Det ska bli spännande att framöver sitta på bussen och höra svenska ungdomar diskutera glottalstoppens vara eller inte vara.
Riktigt kul blir det när gamla surkonservativa svenskar fräser till ungdomarna, så som de gjort sedan swingpjattarnas och Elvis tid: "Det där är väl ingen musik heller!". Då blir muslimerna jätteglada och omfamnar de konservativa. Det finns nämligen inget som gör muslimen mer förbaskad - förutom Muhammedteckningar, då - än när deras recitation kallas "musik". Musik är haram. Recitationen är Islam - en del av underkastelsen. En del av kontakten med Allah. Något heligt.
En fullständigt orimlig framtidsvision, säger ni? Säg inte det. För några år sedan var det ett gäng munkar som hamnade på topplistorna med Gregoriansk sång, en konstform som verkar rätt lik koranrecitationen:
Fundera ett par ögonblick på hur många katoliker vi har i Sverige, och hur många muslimer. Var finns den största målgruppen?
Jag spår en lysande framtid för koranrecitationen.
lördag 26 maj 2018
Yttrandefriheten
Alltför ofta idag möter jag människor på nätet som tolkar yttrandefrihet som deras frihet att slippa bli utsatta för andra människors yttranden. Säkra rum, avplattformningar, uppsökande av de misshagligas arbetsgivare - ja, ni vet vad jag pratar om. Människor som anser att visst, du får yttra dig, men det innebär inte att du har någon rätt att slippa ifrån konsekvenserna av ditt handlande. En yttrandefrihetsattityd som, dragen inte särskilt mycket längre till sin spets, skulle innebära att det i Saudi-Arabien och Iran faktiskt är fullt tillåtet att ha sex utanför äktenskapet eller offentligt hävda "Muhammed är en pedofil ökenkrigare". Så länge man accepterar konsekvenserna...
Att det finns folk som vill slippa få sina cirklar rubbade är dock inget nytt. Låt oss ta en liten runda runt den svenska historien.
Carl Jonas Love Almqvist. En författare, som när han publicerade en bok, "Det går an", som kritiserade äktenskapet, fick en Twitter-mobb emot sig, eller vad nu dåtidens motsvarighet var, och tvingades lämna sitt rektorsjobb. #Jaghärjarhär har anor från mitten av 1800-talet! I skolan lärde vi oss hur fult det var av dåtidens Prusilusskor att gå till storms mot den normbrytande Almqvist.
August Strindberg. En författare som nog idag, om han inte hade varit död, vit och man, och dessutom även har beslagits med diverse inte helt kvinnovänliga yttranden, hade stått i finkulturens vitrinskåp sida vid sida med Camilla Läckberg, Alex Schulman och gubben som släppte sig i Aschbergs TV-program.
I min ungdom lärde vi oss om Strindberg i skolan. Förvisso hade den moderna skolans förfall redan inletts, och vi fick knappt läsa något Strindberg själv hade skrivit, men vi läste i alla fall om Strindberg. Om hur han under Sedlighetsdebatten i slutet av 1800-talet blev åtalad. Vi lärde oss hur fult det var av staten att åtala frimodiga, normkritiska författare.
Salman Rushdie. Efter att Satansverserna fått muslimer i Indien, Pakistan och Iran att gå i taket fick Rushdie gå under jorden i åtta års tid, skyddad av brittiska staten, eftersom det bedömdes som mycket troligt att muslimer i Storbritannien skulle ta Rushdie av daga. Även här var en stor del av svenska samhället överens om att Ayathollorna var helt fel ute, visst sjutton är det väl bra att häda!?
Låt oss ta det där en gång till, ifall ni missade det. Skriver man, här i Europa, något som går muslimska lärde på andra sidan jordklotet emot, så kommer muslimer bosatta här ibland oss att ta fram kroksablarna och skära halsen av oss, ivrigt applåderade av andra muslimer. Herreminje. Jag börjar misstänka att de östeuropeiska ländernas envisa motstånd mot att ta emot muslimska flyktingar inte har med några fobier att göra, utan att de faktiskt har hängt med i nyhetsflödet och inte vill bli ihjälslagna för hädelse.
Men nu går du väl för långt, din gamle islamofob? Det är ju bara en handfull extremister som tycker så, de flesta muslimer är fredliga! Vad har du emot Islam, egentligen?
Jag har faktiskt inget emot Islam, Allah eller ens Muhammed. Det är en spännande religion med många intressanta inpass i jämställdhetsdebatten som jag kan diskutera med frugan hemmavid. Hamnar jag vid en AfS-demonstration där de spelar upp böneupprop lär jag stanna till och nynna med, med ett stort leende på läpparna. Det jag har något emot är många muslimer. Smaka på den, va!? Det är tyvärr inte bara några få extremister som tycker att Sharia är jättebra, att avfällingar skall döden dö, och att IS vet just hur homosexuella skall hanteras. Till exempel tycker 90% (!) av palestinierna att vi (dvs Palestina) ska ha Sharia-lag. 60% av muslimerna i Pakistan tycker IS är goa gubbar, men bara 10% i Palestina - vilket visar betydelsen av varifrån man hämtar sina immigranter, mer än vilken religion de tillhör. Dessa åsikter försvinner inte vid svenska gränsen.
Men för tusan, kan du sluta gnälla om detta, det har ju inget med Sverige att göra. Vränger du alla tillfällen till att handla om migrationen?
Länken till Sverige kommer här: när Rushdie fick sin dödsdom lyckades Svenska Akademin inte samla sig bakom ett enat fördömande av en dödsdom gentemot en författare. Förmodligen var vissa ledamöter för fullt upptagna med närgångna intervjuer av unga kvinnliga praktikanter på Klubben för att kunna nedlåta sig att syssla med något så praktiskt och rakryggat. Först 2016 kom de till skott.
Åke Green. Pastorn som kallade sexuella abnormiteter en cancersvulst på samhället, blev åtalad för brott mot lagen om hets mot folkgrupp, dömd till fängelse i tingsrätten, men friad i nästa instans. HD kom tydligen sedan fram till att EUs regler om religionsfrihet hindrade oss från att sätta Green bakom galler. En för mig djupt otillfredsställande inställning, då jag anser att sekulära och religiösa skall lyda under samma gränser för hädelse och kränkningar.
Laila Freivalds. När SD-Kuriren anordnade en Muhammed-karikatyrtävling såg Freivalds till att släcka ned deras hemsida. Här fungerade skyddet för yttrandefriheten - Freivalds fick avgå. Idag när Morgan Johansson tar ett snack med Facebook och Google är inte reaktionen riktigt densamma, tyvärr. Så om någon undrar om Sverige någonsin haft en sämre utrikesminister än Margot Wallström så är svaret: jajamän!
Lars Vilks. Jag överlämnar åt läsarna att klurar ut vilken bild som föreställer Vilks, och vilken som föreställer Muhammed. Jag misstänker Vilks gjorde ett självporträtt. När Vilks ritade Muhammed hände ungefär samma sak som för Rushdie: muslimer världen över exploderade, deras SS-trupper i Europa förklarade sig villiga att verkställa ordern, och Vilks fick gå under jorden. En del komiska inslag kom på vägen, som gossarna som brännskadade sig när de försökte och misslyckades med att tutta på Vilks skånska villa, och de knivbeväpnade männen i Göteborg som släpptes då inget uppsåt kunde bevisas. Även mer tragiska inslag, som när en terrorist tog sig in i en lokal i Köpenhamn där Vilks föreläste och hade ihjäl folk.
Vilks lever än idag under jorden, ständigt vaktad av beväpnade vakter. Skolad av litterära giganter som Fantomentidningen ställer jag mig ständigt frågorna, närhelst någon påpekat att Annie Lööf har rätt i att det är dags att öka invandringen från länder så konservativa att till och med jag är HBTQ-aktivist i jämförelse:
Att det finns folk som vill slippa få sina cirklar rubbade är dock inget nytt. Låt oss ta en liten runda runt den svenska historien.
I min ungdom lärde vi oss om Strindberg i skolan. Förvisso hade den moderna skolans förfall redan inletts, och vi fick knappt läsa något Strindberg själv hade skrivit, men vi läste i alla fall om Strindberg. Om hur han under Sedlighetsdebatten i slutet av 1800-talet blev åtalad. Vi lärde oss hur fult det var av staten att åtala frimodiga, normkritiska författare.
Låt oss ta det där en gång till, ifall ni missade det. Skriver man, här i Europa, något som går muslimska lärde på andra sidan jordklotet emot, så kommer muslimer bosatta här ibland oss att ta fram kroksablarna och skära halsen av oss, ivrigt applåderade av andra muslimer. Herreminje. Jag börjar misstänka att de östeuropeiska ländernas envisa motstånd mot att ta emot muslimska flyktingar inte har med några fobier att göra, utan att de faktiskt har hängt med i nyhetsflödet och inte vill bli ihjälslagna för hädelse.
Men nu går du väl för långt, din gamle islamofob? Det är ju bara en handfull extremister som tycker så, de flesta muslimer är fredliga! Vad har du emot Islam, egentligen?
Jag har faktiskt inget emot Islam, Allah eller ens Muhammed. Det är en spännande religion med många intressanta inpass i jämställdhetsdebatten som jag kan diskutera med frugan hemmavid. Hamnar jag vid en AfS-demonstration där de spelar upp böneupprop lär jag stanna till och nynna med, med ett stort leende på läpparna. Det jag har något emot är många muslimer. Smaka på den, va!? Det är tyvärr inte bara några få extremister som tycker att Sharia är jättebra, att avfällingar skall döden dö, och att IS vet just hur homosexuella skall hanteras. Till exempel tycker 90% (!) av palestinierna att vi (dvs Palestina) ska ha Sharia-lag. 60% av muslimerna i Pakistan tycker IS är goa gubbar, men bara 10% i Palestina - vilket visar betydelsen av varifrån man hämtar sina immigranter, mer än vilken religion de tillhör. Dessa åsikter försvinner inte vid svenska gränsen.
Men för tusan, kan du sluta gnälla om detta, det har ju inget med Sverige att göra. Vränger du alla tillfällen till att handla om migrationen?
Länken till Sverige kommer här: när Rushdie fick sin dödsdom lyckades Svenska Akademin inte samla sig bakom ett enat fördömande av en dödsdom gentemot en författare. Förmodligen var vissa ledamöter för fullt upptagna med närgångna intervjuer av unga kvinnliga praktikanter på Klubben för att kunna nedlåta sig att syssla med något så praktiskt och rakryggat. Först 2016 kom de till skott.
Åke Green. Pastorn som kallade sexuella abnormiteter en cancersvulst på samhället, blev åtalad för brott mot lagen om hets mot folkgrupp, dömd till fängelse i tingsrätten, men friad i nästa instans. HD kom tydligen sedan fram till att EUs regler om religionsfrihet hindrade oss från att sätta Green bakom galler. En för mig djupt otillfredsställande inställning, då jag anser att sekulära och religiösa skall lyda under samma gränser för hädelse och kränkningar.
Laila Freivalds. När SD-Kuriren anordnade en Muhammed-karikatyrtävling såg Freivalds till att släcka ned deras hemsida. Här fungerade skyddet för yttrandefriheten - Freivalds fick avgå. Idag när Morgan Johansson tar ett snack med Facebook och Google är inte reaktionen riktigt densamma, tyvärr. Så om någon undrar om Sverige någonsin haft en sämre utrikesminister än Margot Wallström så är svaret: jajamän!
Lars Vilks. Jag överlämnar åt läsarna att klurar ut vilken bild som föreställer Vilks, och vilken som föreställer Muhammed. Jag misstänker Vilks gjorde ett självporträtt. När Vilks ritade Muhammed hände ungefär samma sak som för Rushdie: muslimer världen över exploderade, deras SS-trupper i Europa förklarade sig villiga att verkställa ordern, och Vilks fick gå under jorden. En del komiska inslag kom på vägen, som gossarna som brännskadade sig när de försökte och misslyckades med att tutta på Vilks skånska villa, och de knivbeväpnade männen i Göteborg som släpptes då inget uppsåt kunde bevisas. Även mer tragiska inslag, som när en terrorist tog sig in i en lokal i Köpenhamn där Vilks föreläste och hade ihjäl folk.
Vilks lever än idag under jorden, ständigt vaktad av beväpnade vakter. Skolad av litterära giganter som Fantomentidningen ställer jag mig ständigt frågorna, närhelst någon påpekat att Annie Lööf har rätt i att det är dags att öka invandringen från länder så konservativa att till och med jag är HBTQ-aktivist i jämförelse:
- Kan Lars Vilks gå på stadens gator som en vanlig man? Kan en harmlös icke-provocerande jude med kippan på göra det?
- Kan en halvklädd kvinna gå genom djungeln, förlåt, Rosengård, mitt på natten utan att få moralpolisen på sig?
Nej, Fantomens fred råder nog inte i Sverige ännu.
Men det som var den intressanta skillnaden med Vilks var att kultureliten plötsligt hade gått över till den andra sidan. Nu var det Vilks det var fel på. Efter att konstnärer sedan Strindbergs tid hade hyllats för varenda sensationssökande provokation gentemot borgerligheten, var det nu plötsligt fult för Vilks att söka uppmärksamhet. Det var fel av honom att provocera människors religiösa känslor. Förvisso var det inte helt okej av muslimer att försöka avrätta Vilks, men man fick ju ha förståelse för att de blev kränkta. En del gick till och med så långt att de ville att Vilks polisskydd skulle dras in, så Vilks kunde få ta konsekvenserna av sina provokationer. Ni vet, yttrandefrihet med konsekvenser.
Jag undrar just hur många som skulle visa förståelse om det dök upp ilskna katoliker från Nordirland och började bomba redaktioner och skjuta journalister i knäskålarna för att det dyker upp bilder i pressen på påvens roliga hattar?
Mannen med åsneskriet. Det här låter lite som en västernfilm: "Mannen från vildmarken" (Alan Ladd), "Mannen från Laramie" (med James Stewart, mums!), men det är det inte. En man i Sverige, vet inte om det var västra eller ej, vaknade på fel sida en morgon, väckt av ett muslimskt böneutrop. Ett böneutrop han på facebook jämställde med skriandet från en åsna med magont. Allteftersom inlägget spreds på nätet blev även muslimerna varse det, varpå en stor och ilsken mobb med facklor och hötjugor samlades utanför hans lägenhet. Polis tillkallades, och grep raskt pöbeln. Eh, nej - polisen grep mannen! Jag skulle ju, i ett anfall av generositet, kunna tänka mig att poliserna, när de sattes inför uppgiften att sära på mannen och pöbeln helt enkelt fann det enklare att plocka in mannen än hundra ilskna muslimer, men efterspelet tydde på att så inte var fallet. En åklagare väckte åtal - för grovt fall av hets mot folkgrupp. Förvisso frikändes mannen, men det är inte utan att man undrar: hur i hela friden tänkte de där? Har världen blivit galen?
För att förstå hur åklagaren, som har att lyda lagen, tänkte, låt oss läsa lagen:
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.
Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.
Ordet missaktning känns centralt. Det är, i alla fall för mig som juridisk lekman, väldigt vagt och därmed beroende av en rejäl mängd domfall och praxis. Vore jag åklagare skulle jag mycket lätt kunna känna mig tvungen att skicka en böteslapp till varenda svensk som säger något negativt om Jehovas Vittnens dörrknackande. De progressiva svenskar som i samband med Irlands abortomröstning uttryckt missaktning gentemot katoliker skulle också ligga illa till. Detta ord bör omgående strykas från lagen. Något parti som vill ha min röst?
De funderingar kring minoriteter och majoriteter som jurister svänger sig med när de diskuterar lagen gör mig också bekymrad. Det är vanligt att anse att lagen skall skydda minoriteter, men att majoriteten skall kunna tåla större mängder missaktning, eller till och med hot. Den svenska kvinna som vill gå i bikini i Rosengård är i precis samma utsatta minoritetssituation som fyra fruar som vill gå i burka i Vellinge. En Djurgårdare omringad av AIK:are är inte hjälpt av att Djurgården för tillfället leder serien. Jag anser att uppräkningen av grupper skall bort ur lagen. Som moderaterna säger nuförtiden: lika för alla!
Dan Park. Sveriges mest Ramones-liknande konstnär, konstnären som satt provokationen i system. Konstnären som fick ett halvår bakom galler för sina affischer. Återigen var lagen om hets mot folkgrupp i aktion.
Såvitt jag minns det hela så stod Park under en demonstration mot det register polisen hade uppfört över zigenarfamiljer, där både brottslingar och deras ostraffade släktingar hade hamnat, och höll upp sitt plakat med "Zigenarbrott är något gott". Jag tolkar detta som att Park anser att zigenare, som grupp, med en generalisering, är mer brottsliga än Svensson, att de är organiserade i täta klan- och familjestrukturer, och att det därför är motiverat att registrera släktbanden. Det kan man ha olika åsikter om. Mitt förslag till Parks kritiker är att plocka fram statistiken som visar att Park har fel, att argumentera emot. Inte att sätta honom i fängelse. Men, missaktning gentemot zigenare har han ju definitivt visat. Samtidigt: om alla som kallat Hanif Bali husneger eller hävdat att kulakerna ska hängas i sina egna rep skulle plockas in i buren skulle det bli överfullt i arresten.
Jan Sjunnesson. Så har vi till sist lämnat historien och kommit till nutiden. Återigen har lagen om hets mot folkgrupp fått polisen att hälsa på. Förhörsprotokollet är en ypperlig argumentation emot denna lag. Brottet? Att publicera denna bild på ett par fejkböcker:
Det är fascinerande att kritik av stening av kvinnor, och kritik av piskningar av förbrytare, skall leda till besök av polisen. Vi minns väl alla när vår utrikesminister, Margot Wallström, uttryckte hård kritik gentemot Saudi-Arabien om deras medeltida värderingar? Skall hon börja oroa sig för att Kling och Klang ringer på dörren?
Sensmoral:
- Lagen om hets mot folkgrupp måste bort. Eller rejält skrivas om.
- Det är en himla tur för oss svenskar att inte Donald Trump är en folkgrupp...
Istället för den sedvanliga Muhammed-teckningen kommer idag ett vackert böneutrop istället. Ja, det är vackert. Inte lika vackert som en Bach-kantat, men oändligt mycket vackrare än varenda Melodifestival-låt. Så lyssna och njut:
lördag 19 maj 2018
Staffanstorp
När jag flyttade till Skåne var Staffanstorp en sovstad till Lund och Malmö. Utslängt mitt emellan de två orterna ute på en stor åker låg en stor villamatta, som våra arkitekter föraktfullt gillar att kalla de boningar folk bosätter sig i om de själva får välja, samt några enstaka hyreshus. En sovstad dit medelklassen flytt ut från Malmös hyreskaserner och Lunds tokhöga priser. En stad som verkligen var lugn, och kämpade envetet mot Eslöv för att vinna tråkighetsligans elitserie.
Dock börjar annat nu göra sitt bästa att putta ner Tiffany från kändistronen.
Husvagnsfolket
Staffanstorps kommunalråd, Christan Sonesson, Moderaterna, är ett annorlunda kommunalråd. Oavsett vad rikspolitikerna i hans parti säger, och det växlar ju nuförtiden rätt raskt, så står Sonesson med blicken i en riktning och kämpar för att låta stadens insamlade skattepengar gå till stadens invånare. Ett okontroversiellt ställningstagande? Nix. Staten har bestämt att vi ska ta in fler flyktingar än vi har bostäder till, och har tröttnat på städer som hävdar "vi har inte plats", och därmed givit var stad en kvot att uppfylla. Varpå Nacka köper nybyggda bostadsrätter att inhysa sin kvot i, och Staffanstorp ställer upp husvagnar på en åker. Varpå det blir ett j-a liv - sådär får man ju inte behandla folk!?
Varför inte, undrar jag? Att ta emot flyktingar är inte bara en fråga om ett gott hjärta, utan om att ha god logistisk förmåga. Tar man emot en fristadsförfattare är det givet att staden (dess invånare, det vill säga) har råd att köpa en fin villa åt denna flykting. Kommer det hundratals fler än man har lediga lägenheter till, så är till slut den enda logiska lösningen ett rejält flyktingläger:
Så Staffanstorps kompromiss känns inte orimlig.
Men - inte är väl det värdigt för Sverige, att inhysa folk i husvagnar?
Nu tycker jag vi ska ta det lite försiktigt med vårt svenska förakt för andra kulturer. I Norra Wales kämpar resandefolket med näbbar och klor för att få bo kvar i sina husvagnar, när elaka grannar försöker mota bort dem. Ska vi alltså säga till dem att de inte kan bo så? Att deras kultur är sämre än vår?
Även i Sverige finns åretruntöppna campingar. Även om detta är en partsinlaga från tillverkaren Kabe så säger den något om hur härdiga och strapatståliga vi nordbor är:
`
Nu är det förvisso inte samma sak. Jag går till exempel gärna Skåneleden ett par dagar och sover i tält, men är inte därmed beredd att leva nomadliv i en Yurt på den mongoliska slätten resten av livet. Så viss förståelse har jag för att de som hamnar i en husvagn i Staffanstorp inte är helt glada. Ja för tusan, jag har viss förståelse för att de som hamnar i Staffanstorp över huvud taget inte är helt nöjda. Risken att stöta på Tiffany är överhängande.
Dock vill jag hälsa de som anser att det fria husvagnslivet inte är för dem en sak: ni bor där för mina pengar. För att ni skall kunna bo där, och få vård och mat, så måste jag titta i plånboken och avstå från saker. Om ni inte är nöjda, finns varmare länder att välja på. Mycket varmare.
Men - att bo utslängd på en åker, det är väl inte en värdig tillvaro?
Käre vän, har du varit i Staffanstorp? Hela staden ligger utslängd på en åker, det finns inte en invånare i Staffanstorp som inte bor utslängd på en åker. Kan Svensson betala miljoner för att bo på en åker med pendelavstånd från Malmö och Lund, så får nog de som flyr för sina liv stå ut med att göra sammalunda.
Sen förstår jag förvisso att de som hamnat i husvagn i Staffanstorp är väldigt avundsjuka på kusin Ahmed som bor i bostadsrätt i Nacka. Men det får de ta upp med Nacka-politikerna - utifall de finns kvar till hösten.
Stöket
Liksom ordet "utmaningar" nuförtiden är kodord för "Röda Armén står utanför stadens gränser, Mein Führer", har ordet "stök" en lite oroande underton. Stök på bibliotek innebär inte att Emil kastade in en stinkbomb, stök på badhus innebär inte att Tindra gjorde bomben bland motionssimmarna, stök på festival innebär inte att bandet slår sönder sina gitarrer. Stök brukar för det mesta betyda att ett gäng invandrare betett sig nästan lika illa som en grupp engelsmän på chartersemester. Och stök har det blivit i Staffanstorp på senare år:
- En idrottsförening flyttade en cup från Bråhögshallen på grund av stökiga ungdomsgäng, enligt Skånska Dagbladet.
- Raketskjutningar mot människor är en nygammal tradition i Sverige (Hells Angels och Bandidos höll på med sådant redan på 90-talet) som även Staffanstorp nu kan glädjas åt, enligt Skånska Dagbladet.
- Stök i skolan...
- På biblioteket utmanar våra käcka ungdomar frejdigt den mossiga tysthetsnormen.
- På kommunens hemsida uttrycker medborgarna sin oro:
"Vi flyttade från storstan hit till Staffanstorp för 11år sen för att byn var en lugn och trygg by för våra då kommande barn att växa upp i. Nu vågar man inte ens gå ut när butikerna i centrum är stängda och mörkret faller på!
Vår son vågar inte ens ta sig hem från skolan själv längre eller vara ute med sina kompisar i rädsla att möta på de ungdomsgäng som härjar i byn. Vår minsta dotter vaknar och är livrädd varje gång det smälls med smällare vilket det gjorts nu flera kvällar i rad!
Det är stökigt i centrum varje kväll och det visas noll respekt när man försöker prata med ungdomarna. Istället hotas och stökas det ännu mer då!
Är det inte dags att ta tag i problemet snart!?
Nä, Staffanstorp är långt ifrån en by där man känner sig trygg att bo och vistas i!"
Vad gör polisen? Tja, den har väl fullt upp med tung gängkriminalitet i Malmö.
Vad gör Staffanstorps politiker? Eftersom polisen är statlig kan staden inte beordra ut polisen att patrullera på stadens gator och torg. Däremot använder de de pengar de har till att anställa ordningsvakter. Vilket är ett steg upp från att bara prata om det, eller fobistämpla alla som klagar. Jag har ett till förslag på hur man kan bli av med buset:
För sisådär tjugo år sedan bodde Hells Angels i en nedlagd dansrotunda strax utanför Staffanstorp. Stan gjorde sitt bästa för att inte vara välkomnande för de motorintresserade ynglingarna, som så småningom hoppade upp på sina hojar och drog vidare. Varför inte bjuda in dem igen, till en lokal med sponsrad hyra centralt i Staffanstorp? Jag misstänker att få ungdomsgäng skulle våga gå omkring och brassa loss med horisontalfyrverkerier där Hells Angels har sina ögonstenar parkerade...
Är det då, för att anknyta till mina inledningsord om vad "stök" brukar betyda idag, invandrargäng som har invaderat Staffanstorp, eller är det vanliga skånska ålahuvuden som är i farten? Mediarapporteringen ger ingen som helst information, där står bara "gäng" och "ungdomar". Vilket gör att ryktet lätt går, och att vi fyller i vad vi vill läsa. Katerina Janouch hävdar att det är inflyttade invandrare med kontakter till det kriminella Malmö. Ett påstående jag gärna vill se andra källor på; jag litar inte särskilt mycket på media; har jag aldrig gjort sen den dagen jag som tonåring blev intervjuad av en reporter som tydligt visade att han var mer intresserad av att komma därifrån än att få reda på vad de han intervjuade tyckte, och därmed raskt lade orden i munnen på oss. Stora tidningars Sandviken- och Carema-reportage har inte direkt stärkt tilliten.
Är det sant vad Janouch skriver, så kan vi se kommunalrådet Sonessons envetna vägran att välkomna flyktingar i ytterligare ett ljus. Då är det inte bara invånarnas pengar, utan deras liv han värnar om. Vilket väl får sägas ligga inom en lokalpolitikers ansvarsområde, i betydligt högre utsträckning än att värna om resten av världens invånare.
Några spådomar
Kan Staffanstorp vända detta? Det beror på, de har inte makten att ändra allt som behöver ändras själva.- Skolan måste aktivt arbeta med att få bort stök och våld, emellanåt genom att skicka bort de som är stökiga och våldsamma. Där får staten leda och göra om allt från grunden. Ny lärarutbildning, förväntningar på rektorer med hårda nypor som håller lärarna om ryggen, uppgivande av "alla ska vara tillsammans"-ideologin.
- Ordningsmakten måste återta våldsmonopolet. Ja, om polisen ska kunna gå in med kraft när ett gäng kallar in reservtrupperna så måste det till rejält mycket fler poliser som på samma sätt kan blixtinkallas vid en konflikt. Det får kosta. Jag lägger hellre ner alla statens sociala program än att polisen (för)blir en papperstiger. Polisen skall vara den tuffaste klanen i landet, den klan ingen med vett i skallen medvetet söker strid med. Inte en driftkucku.
- Staten får se till att vi inte fyller på med mer sociala problem.
Sker detta, så har Staffanstorp möjlighet att återgå till den tråkiga idyll den en gång var.
Solidaritet för andras pengar
Annika Borg skriver i Axess om hur välgörenhetsorganisationer mer och mer börjar bli statsfinansierade. I stort håller jag med henne, det är viktigt med ett aktivt och oberoende civilsamhälle utanför statens intressesfär, och när föreningar blir helt beroende av skattemedel, och oberoende av medlemsavgifter och donationer, är det svårt att se var staten tar slut och civilsamhället tar vid.
Johan Westerholm har tagit upp liknande problem, när SIDA kanaliserar sina pengar via föreningar som Forum Syd, varpå offentlighetsprincipen inte längre gäller och det blir svårt att följa var pengarna tar vägen. Gör de nytta, eller går de till chefernas löner, fina lokaler eller rent av ren korruption?
Så här långt tänkt är lösningen enkel: staten skall hålla sina fingrar borta. Vi skall var och en skänka pengar och fritid till vadhelst vi har lust till.
Sen tänker jag på ett blogginlägg av sossen Erik Laakso jag läste en gång i tiden. Han går till storms emot civilsamhällets nådatänkande, där den fattige tacksamt skall sitta på marken och tigga om allmosor. Mot detta ställer han socialstaten, där den fattige har rätt att utan att kuta på ryggen knacka på hos närmsta offentliga instans och ta del av socialhjälp, vård och bostäder med samma rätt som de bemedlade.
Sett så långt låter Laaksos samhälle definitivt som det trevligaste alternativet. När min son blev allvarligt sjuk, var jag glad att jag inte behövde crowdfunda kostnaderna för operationen. Förvisso hade jag som klok och förutseende förälder tecknat en barnförsäkring, och hade med säkerhet haft privat sjukförsäkring om inte staten redan försett mig med en sådan, men jag är även glad att inte barn till fattiga människor i Sverige riskerar att få stå och se sina barn dö för att de inte har råd med behandlingen. Det är svårt nog att veta att så sker i många andra, fattigare, länder. Jag är också glad att jag idag inte behöver läsa det finstilta i min försäkring och inse att de svindyra tillväxthormonerna visst inte täcktes av premien.
Är slutsatsen att vi skall vara glada för att vi inte lever i ett välgörenhetssamhälle? Nja. Faktum är att vi delvis gör det. Ta barncancervården, till exempel. Vem finansierar den svenska forskningen på barncancer? Barncancerfonden, till stor del. En privat välgörenhetsorganisation, som är beroende av gåvor från dig och mig, dagens snörpmunnade änkenåder, för att få in pengar. Vem ser till att det finns TV-spel och DVD-skivor på barnsjukhusen, så att ungarna där kan ha något roligt medan de spelar schack med Döden? Just det, Barncancerföreningarna.
Jag är rädd för att beroendet av en alla goda gåvors givare inte försvinner, oavsett vilken väg vi väljer att finansiera våra behov. Ta skolan, till exempel. I England är skatterna låga, jämfört med Sverige. Min faster i London hade råd att skicka mina kusiner på privatskola, sådana där hemska institutioner med skoluniformer och könsseparerad undervisning som vi gör vårt bästa att förbjuda i Sverige. Om skolan var kass, hade hon valmöjligheter. Valmöjligheter mina föräldrar inte hade i Sverige. Hade jag inte trivts i min klass, hade enda möjligheten att flytta därifrån varit just för hela familjen att flytta någon annanstans, till en annan skolas upptagningsområde. När allt finansieras genom att staten tar våra pengar för att sedan dela ut dem igen, blir vi plötsligt lika beroende som om vi suttit på marken med en pappmugg. Enda skillnaden är att nu är vi beroende av byråkrater och politiker. Människor som oftast vill väl, men inte alltid vill som jag vill. Människor som gärna sätter din dotter som buffert mellan två bråkstakar, eller låter din son arbeta gratis som hjälplärare. Människor som alltför ofta inte ser de som kommer i kläm när den stora planen skall genomföras. Eller när det måste sparas pengar i LSS, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring eller vad som nu är på modet.
Finns då ingen gyllene medelväg mellan dessa två beroenden? Jodå. Den "nyliberalisering", eller privatisering, som skett de senaste decennierna. Här släpper jag först in Erik Laakso igen, med en artikel om egenmakt. En påminnelse om att även socialdemokratin under 80- och 90-talet såg problem med att den allomfattande staten inte gav sina medborgare några val eller möjligheter till egna initiativ. Att det inte riktigt räckte med att kunna rösta på en annan skol- eller bostadspolitik, utan att den enskilde medborgaren skulle kunna ha egna valmöjligheter.
Det handlar egentligen inte om privatisering. Det väsentliga är att byråkratin görs till vår tjänare, och inte vår herre, enligt en nu rätt vanlig svensk modell: gemensam finansiering, och fritt utförande. Staten ser till att alla har råd med tjänsten, genom att samla in medel och sedan fördela dem (sjukförsäkring, skolpeng, och så vidare). Medborgaren väljer vem som skall utföra tjänsten, och kan därmed räcka ett uppsträckt "fuck off"-finger till både kommunalpampar och kapitalistiska utsugare.
Fiffigt, va? Men i min envisa kamp i att sänka mina egna argument får jag återigen hävda att det inte är så enkelt. Vad skulle kunna gå fel? Man ska alltid göra en riskanalys - speciellt när de ideologiska målen hägrar i fjärran.
Bra val kräver bra information. När jag skall välja restaurang, så finns viss information öppet tillgänglig. Det är lätt för mig att väga en gourmetrestaurang med vaktelägg och äkta tryffel, och väntetider mätt i timmar för att tillaga maten, gentemot en snabbmatsrestaurang med sladdriga pommes frites men omedelbar servering. Vad som inte är lika lätt att se är mängden råttor och botulinum-bakterier i köket. Vilket löses med hälsoinspektörer, såsom i Faulty Towers så även i Domusrestaurangen.
Bra val kräver bra väljare. Vad skulle hända om vi lät människor fritt välja läkare? Skulle de likt Steve Jobs gå till kvacksalvare - märk väl, uppenbarligen kan även intelligenta människor göra riktigt usla val - eller kommer de välja bra läkare? Vad skulle hända om vi lät människor fritt välja skola - skulle de välja skolor som låter eleverna härja fritt i klassrummen? Vad skulle hända om vi lät människor fritt välja vilken mat de äter, skulle de då äta gift?
Jo, människor gör emellanåt galna val: röstar på tokiga ledare, äter skräpmat, går till homeopater, låter barnen gå kvar i svenska flumskolor istället för att skriva in dem i muslimska friskolor med ordning och reda, lyssnar frivilligt på melodifestivalen. Jag tycker att vi, i stor utsträckning, skall tillåta människor att göra tokiga val med sina egna pengar. Egna pengar, det här är ju statens medel? Nix. Det finns inga "statens medel". Alla pengar kommer från medborgarna, ursprungligen.
Viss uppstyrning kan behövas. Vi har en kvacksalverilag som hindrar bedragare att utnyttja hoppet hos sjuka människor. Vi har lagar som kan stänga osanitära restauranger. Vi borde vara betydligt striktare med att stänga icke-fungerande kommunala skolor.
Efter den här långa utvikningen kan det vara dags att återvända till Annika Borg. Vad gör vi med alla dessa statligt finansierade välgörenhetsorganisationer?
Mitt förslag, som vanligt: back to basics. Som Jakob Heidbrink brukar hävda på Facebook: staten gör för mycket idag. Staten bör återgå till att garantera grunderna i socialstaten, och göra det väl: nattväktarstatens rättsväsende, försvar och utbildning, plus finansiering av sjukvård och lite annat till oss alla. Välgörenhet och föreningsliv får vi bekosta själva.
Vill du att vi därutöver skall satsa resurser på rävar sönderstressade av brittiska överklassjägare, översvämmade Bangladeshier, uttorkade Eritreaner eller grånade Afghanska 15-åringar? Inga problem. Ditt hjärta och din plånbok styr du själv över, och kan öppna så vitt du vill. Du är även fri att knacka på hos mig med en insamlingsbössa. Jag avgör dock hur mycket, och till vad, jag ger. Inte du. Inte staten.
Johan Westerholm har tagit upp liknande problem, när SIDA kanaliserar sina pengar via föreningar som Forum Syd, varpå offentlighetsprincipen inte längre gäller och det blir svårt att följa var pengarna tar vägen. Gör de nytta, eller går de till chefernas löner, fina lokaler eller rent av ren korruption?
Så här långt tänkt är lösningen enkel: staten skall hålla sina fingrar borta. Vi skall var och en skänka pengar och fritid till vadhelst vi har lust till.
Sen tänker jag på ett blogginlägg av sossen Erik Laakso jag läste en gång i tiden. Han går till storms emot civilsamhällets nådatänkande, där den fattige tacksamt skall sitta på marken och tigga om allmosor. Mot detta ställer han socialstaten, där den fattige har rätt att utan att kuta på ryggen knacka på hos närmsta offentliga instans och ta del av socialhjälp, vård och bostäder med samma rätt som de bemedlade.
Sett så långt låter Laaksos samhälle definitivt som det trevligaste alternativet. När min son blev allvarligt sjuk, var jag glad att jag inte behövde crowdfunda kostnaderna för operationen. Förvisso hade jag som klok och förutseende förälder tecknat en barnförsäkring, och hade med säkerhet haft privat sjukförsäkring om inte staten redan försett mig med en sådan, men jag är även glad att inte barn till fattiga människor i Sverige riskerar att få stå och se sina barn dö för att de inte har råd med behandlingen. Det är svårt nog att veta att så sker i många andra, fattigare, länder. Jag är också glad att jag idag inte behöver läsa det finstilta i min försäkring och inse att de svindyra tillväxthormonerna visst inte täcktes av premien.
Är slutsatsen att vi skall vara glada för att vi inte lever i ett välgörenhetssamhälle? Nja. Faktum är att vi delvis gör det. Ta barncancervården, till exempel. Vem finansierar den svenska forskningen på barncancer? Barncancerfonden, till stor del. En privat välgörenhetsorganisation, som är beroende av gåvor från dig och mig, dagens snörpmunnade änkenåder, för att få in pengar. Vem ser till att det finns TV-spel och DVD-skivor på barnsjukhusen, så att ungarna där kan ha något roligt medan de spelar schack med Döden? Just det, Barncancerföreningarna.
Jag är rädd för att beroendet av en alla goda gåvors givare inte försvinner, oavsett vilken väg vi väljer att finansiera våra behov. Ta skolan, till exempel. I England är skatterna låga, jämfört med Sverige. Min faster i London hade råd att skicka mina kusiner på privatskola, sådana där hemska institutioner med skoluniformer och könsseparerad undervisning som vi gör vårt bästa att förbjuda i Sverige. Om skolan var kass, hade hon valmöjligheter. Valmöjligheter mina föräldrar inte hade i Sverige. Hade jag inte trivts i min klass, hade enda möjligheten att flytta därifrån varit just för hela familjen att flytta någon annanstans, till en annan skolas upptagningsområde. När allt finansieras genom att staten tar våra pengar för att sedan dela ut dem igen, blir vi plötsligt lika beroende som om vi suttit på marken med en pappmugg. Enda skillnaden är att nu är vi beroende av byråkrater och politiker. Människor som oftast vill väl, men inte alltid vill som jag vill. Människor som gärna sätter din dotter som buffert mellan två bråkstakar, eller låter din son arbeta gratis som hjälplärare. Människor som alltför ofta inte ser de som kommer i kläm när den stora planen skall genomföras. Eller när det måste sparas pengar i LSS, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring eller vad som nu är på modet.
Finns då ingen gyllene medelväg mellan dessa två beroenden? Jodå. Den "nyliberalisering", eller privatisering, som skett de senaste decennierna. Här släpper jag först in Erik Laakso igen, med en artikel om egenmakt. En påminnelse om att även socialdemokratin under 80- och 90-talet såg problem med att den allomfattande staten inte gav sina medborgare några val eller möjligheter till egna initiativ. Att det inte riktigt räckte med att kunna rösta på en annan skol- eller bostadspolitik, utan att den enskilde medborgaren skulle kunna ha egna valmöjligheter.
Det handlar egentligen inte om privatisering. Det väsentliga är att byråkratin görs till vår tjänare, och inte vår herre, enligt en nu rätt vanlig svensk modell: gemensam finansiering, och fritt utförande. Staten ser till att alla har råd med tjänsten, genom att samla in medel och sedan fördela dem (sjukförsäkring, skolpeng, och så vidare). Medborgaren väljer vem som skall utföra tjänsten, och kan därmed räcka ett uppsträckt "fuck off"-finger till både kommunalpampar och kapitalistiska utsugare.
Fiffigt, va? Men i min envisa kamp i att sänka mina egna argument får jag återigen hävda att det inte är så enkelt. Vad skulle kunna gå fel? Man ska alltid göra en riskanalys - speciellt när de ideologiska målen hägrar i fjärran.
Bra val kräver bra information. När jag skall välja restaurang, så finns viss information öppet tillgänglig. Det är lätt för mig att väga en gourmetrestaurang med vaktelägg och äkta tryffel, och väntetider mätt i timmar för att tillaga maten, gentemot en snabbmatsrestaurang med sladdriga pommes frites men omedelbar servering. Vad som inte är lika lätt att se är mängden råttor och botulinum-bakterier i köket. Vilket löses med hälsoinspektörer, såsom i Faulty Towers så även i Domusrestaurangen.
Bra val kräver bra väljare. Vad skulle hända om vi lät människor fritt välja läkare? Skulle de likt Steve Jobs gå till kvacksalvare - märk väl, uppenbarligen kan även intelligenta människor göra riktigt usla val - eller kommer de välja bra läkare? Vad skulle hända om vi lät människor fritt välja skola - skulle de välja skolor som låter eleverna härja fritt i klassrummen? Vad skulle hända om vi lät människor fritt välja vilken mat de äter, skulle de då äta gift?
Jo, människor gör emellanåt galna val: röstar på tokiga ledare, äter skräpmat, går till homeopater, låter barnen gå kvar i svenska flumskolor istället för att skriva in dem i muslimska friskolor med ordning och reda, lyssnar frivilligt på melodifestivalen. Jag tycker att vi, i stor utsträckning, skall tillåta människor att göra tokiga val med sina egna pengar. Egna pengar, det här är ju statens medel? Nix. Det finns inga "statens medel". Alla pengar kommer från medborgarna, ursprungligen.
Viss uppstyrning kan behövas. Vi har en kvacksalverilag som hindrar bedragare att utnyttja hoppet hos sjuka människor. Vi har lagar som kan stänga osanitära restauranger. Vi borde vara betydligt striktare med att stänga icke-fungerande kommunala skolor.
Efter den här långa utvikningen kan det vara dags att återvända till Annika Borg. Vad gör vi med alla dessa statligt finansierade välgörenhetsorganisationer?
Mitt förslag, som vanligt: back to basics. Som Jakob Heidbrink brukar hävda på Facebook: staten gör för mycket idag. Staten bör återgå till att garantera grunderna i socialstaten, och göra det väl: nattväktarstatens rättsväsende, försvar och utbildning, plus finansiering av sjukvård och lite annat till oss alla. Välgörenhet och föreningsliv får vi bekosta själva.
Vill du att vi därutöver skall satsa resurser på rävar sönderstressade av brittiska överklassjägare, översvämmade Bangladeshier, uttorkade Eritreaner eller grånade Afghanska 15-åringar? Inga problem. Ditt hjärta och din plånbok styr du själv över, och kan öppna så vitt du vill. Du är även fri att knacka på hos mig med en insamlingsbössa. Jag avgör dock hur mycket, och till vad, jag ger. Inte du. Inte staten.
onsdag 16 maj 2018
Gränsen är nådd
Dags för mig att ha ett samtal med min svåger. Närhelst jag vill skylla ifrån mig för någon klantighet jag avslöjats ifärd med, eller närhelst jag vill sätta ut en rejäl halmgubbe att sätta fyr på, så är min svåger väldigt bra att ha.
Käre svåger, det är en massa elände vid den där utländska gränsen nu. Svårt att ta sig vare sig fram eller tillbaka, militärer som pangar på varandra, och civila som dör.
Ja, de ställer allt till det de där israelerna, som skjuter skarpt på oskyldiga civila palestinier.
Eh? Vad har israeler och palestinier vid gränsen Indien/Pakistan att göra?
Vem tusan bryr sig om ifall nån miljard indier och pakistanier med ledare med kärnvapenknapp att trycka på kommer i luven på varandra? Fattar du inte att det finns viktigare gränser att prata om?
Okej, okej. Jo, du har rätt. Det är riktigt oroande att gränsen militariseras, landminor läggs ut, och en stor muslimsk befolkning hamnar på fel sida gränsen och riskerar fördrivning eller folkmord.
Ja, som sagt, de ställer allt till det de där israelerna, som skjuter skarpt på oskyldiga civila palestinier.
Men gör dig nu inte ännu dummare än du är, gubbjävel! Det fattar du väl att där allvarliga brott mot mänskligheten sker, står judarna bakom. Låt oss alltså fokusera på Israel.
Okej, låt oss, av alla konflikter i världen där människoliv inte är ett ruttet lingon värda och flugor har längre medellivslängd än människor, koncentrera oss på konflikten mellan israeler och araber. När jag var ung gick det, mitt igenom det Tyskland som idag är ett enat land, en lång mur. En "antifascistisk skyddsvall" kallades den av Östtyskarna. En skyddsvall där vakter stod och mejade ned de av sina medborgare som ville fly till friheten i väst. I dagarna har det varit stridigheter vid en mur som Israel byggt. En mur där vissa paralleller till den tyska situationen kan dras: återigen står kraftigt beväpnade vakter och skjuter på civila...
Jag säger ju det. Israelerna borde skämmas som bygger en mur så palestinierna inte kan färdas fritt in till sina jobb i Israel, och sedan stå bakom muren och skjuta ned oskyldiga demonstranter. Precis som vid Berlinmuren!
Stopp och belägg. Jag ser en stor skillnad mellan Berlinmuren och muren runt Israel. Den israeliska muren är faktiskt en antifascistisk skyddsvall. På andra sidan muren står Hamas, en fascistisk organisation som har som uttalat mål att sända judarna i havet. Så här, ungefär, kommer det judiska livsutrymmet att se ut när Hamas nått sitt mål:
Men - Sveriges regering står ju enad i sitt fördömande av muren. Vi i Sverige är överens om att det är öppna gränser som gäller!
Jodå. Vi svenskar brukar vara väldigt duktiga på att fördöma allt som händer på tryggt avstånd från oss, medan rysk aggression kritiseras med väldigt små bokstäver. Eller saudisk diktatur när handelsavtalen står på spel. Låt mig presentera en liten kontrafaktisk historieskrivning. Tänk tanken att danskarna fortfarande var helsura över att Sverige knyckte Skåne och sedan genomdrev en hård och skoningslös försvenskningskampanj. Tänk tanken att danska civilpersoner turade över Öresundsbron, inte för att köpa hem lite starkvaror från Systembolaget, utan för att skära halsen av några sovande barn i det av Sverige sedan 1600-talet ockuperade Malmö. Tänk tanken att det regnade brinnande Tuborg-flaskor över Lommakusten, avfyrade från danska slangbellor förklädda till vindsnurror. Det skulle nog inte ta många sekunder för Sverige att sätta klaffbro på Öresundsbron och bygga en mur hög som fan. Tror du mig inte? Tänk på hurpass Sverige stängde gränsen häromåret för att det kom hundratusen fredliga invandrare på ett år. Invandrare så fredliga att vår statistik på brott per capita, enligt en enig kriminologkår och Ylva Johansson, bara gått ner och ner och ner som följd därav. Om dessa invandrare hade haft vapen i hand istället, hur mycket mer hade vi då inte kunnat tokstänga gränsen med murar, taggtråd och kulsprutetorn?
Men övervåldet då? Att stå tryggt bakom muren och skjuta på obeväpnade demonstranter?
Förvisso har det funnits ett stort antal obeväpnade demonstranter utanför muren. Det är dock inte det enda som funnits. Där har också varit hårda Hamas-härjare med vad för vapen nu Hamas-härjare kan få tag på. Avsikten med demonstrationen har inte enbart varit att stå och vifta med plakat och sjunga "We shall overcome", utan även att bryta igenom muren. Att Hamas bryter igenom muren har Israel all anledning att hindra. I alla fall misstänker jag att Hamas inte är ett gäng överåriga scouter, som när de kommit över gränsen med påkar, molotovcocktails och knivar gör en lägereld av påkarna, använder knivarna till att tälja pinnar och sätter sig ned för att grilla korv och sjunga allsång. Nej, de kommer leta upp närmsta israeliska by och antingen slakta invånarna eller ta dem som gisslan. Gisslan som knappast får en behaglig tillvaro i Hamas-land.
Men säger det dig ingenting att tiotals araber dött, och ingen jude? Tyder det inte på en överreaktion?
Nej, inte i sig. Israel har, som var nation, en plikt att skydda sina medborgare, sina soldater inräknade. De har även en hög förmåga. Hamas, å andra sidan, verkar sätta en ära i att offra sin civilbefolkning genom att uppmuntra dem att gå fram till muren och att stanna kvar när Israel skickar några raketer i retur. Vi agerar likadant i Sverige (som Israel, alltså, inte som Hamas). När poliser angrips av en galen knivbeväpnad person sänker de denna person med skott från håll. Vill du att polisen skulle utmana knivmannen till envig, med 50% risk att polismannens familj inte ser polismannen mer?
Förvisso kan det vara så att israeliska gränsvakter skjutit när de inte behövde, eller siktade för att skada mer än de behövde. Även om vi antar att ena eller andra sidans trupper var änglar så är krig, vilket detta är, en smutsig aktivitet som tenderar att solka sina deltagare. Allt som Alliansen gjorde för att rucka på Adolf var inte vackert. Men jag vet inte vad som hänt, och de rapporter jag nås av har jag svårt att lita på detaljerna i. Jag misstänker att Hamas talespersoner är mindre partiska än stora delar av svenska journalistkåren.
Säger du att araberna inte har rätt att göra uppror mot ockupationsmakten?
Nej, Cathy. Utan att gå in på snåriga definitioner av ockupation, och börja diskutera internationella konventioner som är lika illa anpassade för denna konflikt som asylrätten passar för den svenska flyktingsituationen, så kan vi nog vara överens om att en stor del av arabvärlden och Israel är i krig, om än för det mesta ett rätt lågintensivt krig. Och i krig har man förvisso rätt att anfalla varandra. Samtidigt har den anfallna sidan rätt att med kraft ge moteld. Och denna moteld behöver inte alls vara "proportionerlig", utan "brassa på tills ovillkorlig kapitulation uppnåtts" är också helt okej. Så Hamas ska nog vara glada att palestiniernas utplånande inte är ett mål som återfinns i Israels stadgar.
Sådärja. Det fiffiga med Platons dialoger är att man styr över båda sidor själv, och därmed kan få sig själv att framstå som väldigt smart. Eller partisk. Eller dagens Özz Nujen.
Så låt oss lämna detta och återgå till att bevaka gränskonflikten Indien-Pakistan, så att de inte mosar varandra med kärnvapen.
Käre svåger, det är en massa elände vid den där utländska gränsen nu. Svårt att ta sig vare sig fram eller tillbaka, militärer som pangar på varandra, och civila som dör.
Ja, de ställer allt till det de där israelerna, som skjuter skarpt på oskyldiga civila palestinier.
Eh? Vad har israeler och palestinier vid gränsen Indien/Pakistan att göra?
Vem tusan bryr sig om ifall nån miljard indier och pakistanier med ledare med kärnvapenknapp att trycka på kommer i luven på varandra? Fattar du inte att det finns viktigare gränser att prata om?
Okej, okej. Jo, du har rätt. Det är riktigt oroande att gränsen militariseras, landminor läggs ut, och en stor muslimsk befolkning hamnar på fel sida gränsen och riskerar fördrivning eller folkmord.
Ja, som sagt, de ställer allt till det de där israelerna, som skjuter skarpt på oskyldiga civila palestinier.
Eh? Vad har israeler och palestinier på gränsen mellan Bangladesh och Burma att göra?
Men gör dig nu inte ännu dummare än du är, gubbjävel! Det fattar du väl att där allvarliga brott mot mänskligheten sker, står judarna bakom. Låt oss alltså fokusera på Israel.
Okej, låt oss, av alla konflikter i världen där människoliv inte är ett ruttet lingon värda och flugor har längre medellivslängd än människor, koncentrera oss på konflikten mellan israeler och araber. När jag var ung gick det, mitt igenom det Tyskland som idag är ett enat land, en lång mur. En "antifascistisk skyddsvall" kallades den av Östtyskarna. En skyddsvall där vakter stod och mejade ned de av sina medborgare som ville fly till friheten i väst. I dagarna har det varit stridigheter vid en mur som Israel byggt. En mur där vissa paralleller till den tyska situationen kan dras: återigen står kraftigt beväpnade vakter och skjuter på civila...
Jag säger ju det. Israelerna borde skämmas som bygger en mur så palestinierna inte kan färdas fritt in till sina jobb i Israel, och sedan stå bakom muren och skjuta ned oskyldiga demonstranter. Precis som vid Berlinmuren!
Stopp och belägg. Jag ser en stor skillnad mellan Berlinmuren och muren runt Israel. Den israeliska muren är faktiskt en antifascistisk skyddsvall. På andra sidan muren står Hamas, en fascistisk organisation som har som uttalat mål att sända judarna i havet. Så här, ungefär, kommer det judiska livsutrymmet att se ut när Hamas nått sitt mål:
Men - Sveriges regering står ju enad i sitt fördömande av muren. Vi i Sverige är överens om att det är öppna gränser som gäller!
Jodå. Vi svenskar brukar vara väldigt duktiga på att fördöma allt som händer på tryggt avstånd från oss, medan rysk aggression kritiseras med väldigt små bokstäver. Eller saudisk diktatur när handelsavtalen står på spel. Låt mig presentera en liten kontrafaktisk historieskrivning. Tänk tanken att danskarna fortfarande var helsura över att Sverige knyckte Skåne och sedan genomdrev en hård och skoningslös försvenskningskampanj. Tänk tanken att danska civilpersoner turade över Öresundsbron, inte för att köpa hem lite starkvaror från Systembolaget, utan för att skära halsen av några sovande barn i det av Sverige sedan 1600-talet ockuperade Malmö. Tänk tanken att det regnade brinnande Tuborg-flaskor över Lommakusten, avfyrade från danska slangbellor förklädda till vindsnurror. Det skulle nog inte ta många sekunder för Sverige att sätta klaffbro på Öresundsbron och bygga en mur hög som fan. Tror du mig inte? Tänk på hurpass Sverige stängde gränsen häromåret för att det kom hundratusen fredliga invandrare på ett år. Invandrare så fredliga att vår statistik på brott per capita, enligt en enig kriminologkår och Ylva Johansson, bara gått ner och ner och ner som följd därav. Om dessa invandrare hade haft vapen i hand istället, hur mycket mer hade vi då inte kunnat tokstänga gränsen med murar, taggtråd och kulsprutetorn?
Men övervåldet då? Att stå tryggt bakom muren och skjuta på obeväpnade demonstranter?
Förvisso har det funnits ett stort antal obeväpnade demonstranter utanför muren. Det är dock inte det enda som funnits. Där har också varit hårda Hamas-härjare med vad för vapen nu Hamas-härjare kan få tag på. Avsikten med demonstrationen har inte enbart varit att stå och vifta med plakat och sjunga "We shall overcome", utan även att bryta igenom muren. Att Hamas bryter igenom muren har Israel all anledning att hindra. I alla fall misstänker jag att Hamas inte är ett gäng överåriga scouter, som när de kommit över gränsen med påkar, molotovcocktails och knivar gör en lägereld av påkarna, använder knivarna till att tälja pinnar och sätter sig ned för att grilla korv och sjunga allsång. Nej, de kommer leta upp närmsta israeliska by och antingen slakta invånarna eller ta dem som gisslan. Gisslan som knappast får en behaglig tillvaro i Hamas-land.
Men säger det dig ingenting att tiotals araber dött, och ingen jude? Tyder det inte på en överreaktion?
Nej, inte i sig. Israel har, som var nation, en plikt att skydda sina medborgare, sina soldater inräknade. De har även en hög förmåga. Hamas, å andra sidan, verkar sätta en ära i att offra sin civilbefolkning genom att uppmuntra dem att gå fram till muren och att stanna kvar när Israel skickar några raketer i retur. Vi agerar likadant i Sverige (som Israel, alltså, inte som Hamas). När poliser angrips av en galen knivbeväpnad person sänker de denna person med skott från håll. Vill du att polisen skulle utmana knivmannen till envig, med 50% risk att polismannens familj inte ser polismannen mer?
Förvisso kan det vara så att israeliska gränsvakter skjutit när de inte behövde, eller siktade för att skada mer än de behövde. Även om vi antar att ena eller andra sidans trupper var änglar så är krig, vilket detta är, en smutsig aktivitet som tenderar att solka sina deltagare. Allt som Alliansen gjorde för att rucka på Adolf var inte vackert. Men jag vet inte vad som hänt, och de rapporter jag nås av har jag svårt att lita på detaljerna i. Jag misstänker att Hamas talespersoner är mindre partiska än stora delar av svenska journalistkåren.
Säger du att araberna inte har rätt att göra uppror mot ockupationsmakten?
Nej, Cathy. Utan att gå in på snåriga definitioner av ockupation, och börja diskutera internationella konventioner som är lika illa anpassade för denna konflikt som asylrätten passar för den svenska flyktingsituationen, så kan vi nog vara överens om att en stor del av arabvärlden och Israel är i krig, om än för det mesta ett rätt lågintensivt krig. Och i krig har man förvisso rätt att anfalla varandra. Samtidigt har den anfallna sidan rätt att med kraft ge moteld. Och denna moteld behöver inte alls vara "proportionerlig", utan "brassa på tills ovillkorlig kapitulation uppnåtts" är också helt okej. Så Hamas ska nog vara glada att palestiniernas utplånande inte är ett mål som återfinns i Israels stadgar.
Sådärja. Det fiffiga med Platons dialoger är att man styr över båda sidor själv, och därmed kan få sig själv att framstå som väldigt smart. Eller partisk. Eller dagens Özz Nujen.
Så låt oss lämna detta och återgå till att bevaka gränskonflikten Indien-Pakistan, så att de inte mosar varandra med kärnvapen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)