När känslorna svalla på böljan den blå

Både invandringens tillskyndare och dess belackare har förmåga att låta känslorna driva iväg till olyckliga slutsatser. Angående de förra: minns ni när tidningar fylldes av bilder av ett litet barn som låg drunknat på stranden? Politiker och opinionsbildare skyndade sig till tårfyllda hyllningar av migrationen, krävde öppna gränser, ordnade insamlingsgalor under paroller som "Refugees welcome" och "Ahlan wa sahlan". Vad de inte insåg var att de själva bidrog till att fler dog, på dödens hav, Medelhavet, såväl som på Törstens hav, Sahara-öknen. Det var genom att locka med det välkomnande Sverige, samtidigt som alla legala vägar fortfarande hölls stängda av samma personer, som fler tubbades att sätta sig i en liten gummibåt. Goda avsikter, men taskiga konsekvenser.

Nu i veckan har sociala medier åter översvämmats, denna gång med bilder på ett par halshuggna nordiska kvinnor, tagna och spridna av gärningsmännen själva. Det vi ska lära oss av händelsen är att muslimer hugger huvudet av oss om de får chansen, och att det är dags att stämma i bäcken. Jag hävdar motsatsen. Vi vet redan att IS är ena jävla svin. Vi vet att många muslimer beter sig rent ut sagt illa emot kvinnor: Så gott som alla i Afghanistan, Wahabiterna i Saudiarabien, Boko Haram i Afrika, och så vidare, och så vidare - listan är lång. Det hopp vi kan ta med oss, och lära oss av denna tragiska historia, är att befolkningen i Marocko är förbannade på de där extremisterna. Att polisen i Marocko, istället för att skicka ut socialen för att inbjuda till frivilliga orossamtal, såg till att hugga extremisterna. Jag siar också att det blir osvenskt långa straff utan halvtidsfrigivning och permissioner för de skyldiga. Den enda lägenhet staten tillhandahåller efter avtjänat straff lär ligga sex fot under marken.


Om vi trycker ned känslorna under ytan och försöker tänka klart och redigt, hur ska vi då reda ut det hela? Hur får vi bort döden på de farliga haven, och de inte heller helt ofarliga landområdena däremellan (jodå, libyska krigsherrar är steget värre än till och med svenska förortsgäng)? Jag ser två modeller.

Den socialistiska modellen

Alla som är gamla nog att minnas Östeuropa på järnridåns tid vet hur socialismen hanterar balansen mellan tillgång och efterfrågan. Den som är ung får googla "Venezuela" och undvika länkar till Vänsterpartiets sajter.

I socialismens lyckoriken är allt billigt, om än inte överkomligt. Priserna och produktionskvoterna sätts centralt. Råkar priset bli så lågt att produktion inte lönar sig, eller behoven överstiga de satta kvoterna, löses problemet genom att folket får köa. Och vara utan.

I den socialistiska invandringspolitiken så är invandringen fri. Nej, inte fri på så vis att det bara är att ta planet till Sverige och säga "asyl", lika lite som man kan gå in på ett bageri i Sovjet och plocka åt sig en fralla. Här ska köas. Staten fastställer en kvot varje år. Liksom den hoppfulle artonåring i DDR som ville ha en ny Trabant får alla potentiella svenskar runtom i världen masa sig till närmaste svenska beskickning och ta en nummerlapp för asylutredning. Liksom för den hoppfulle artonåringen anländer sedan till vår optimistiske asylsökande en årlig avi som glatt upplyser om att "det är många i kö just nu, men vi tar snart hand om ditt ärende".

En variant på det hela som är lite mindre socialistiskt centralstyrd är att kvoten definieras genom att var kommun får meddela staten hur många asylanter man ämnar ta hand om kommande år - och försvara detta beslut inför väljarkåren.

Den kapitalistiska modellen

I kapitalismen är det marknaden som balanserar tillgång och efterfrågan. Finns det för lite av en vara stiger priset, vilket stimulerar fler producenter att öka tillgången. Dock är det inte alltid lätt att hitta rätt pris. På miljöområdet har vi därför infört utsläppsrätter. Det är förbjudet att släppa ut skit, men den som ändå vill göra det kan köpa sig rätten. Därmed införs en press på producenter att hitta produktionsmetoder som inte kräver miljöfarliga utsläpp.

Invandring kan vi lösa genom att göra på samma sätt, fast tvärtom: införa insläppsrätter. Staten förhåller sig neutral, tar inte på eget initiativ in några invandrare. Däremot kan de privatpersoner eller företag som vill att en invandrare ska släppas in få köpa en insläppsrätt. Liksom på miljöområdet olika energislag får bära sina kostnader, och då till exempel kärnkraftsproducenter får ta dyra försäkringar för att täcka kostnaden för en härdsmälta, får även de olika invandringsslagen bära sina kostnader. Att importera en tysk läkare borde till och med kunna ge en rekryteringspremie, medan den som vill importera en analfabet från Afghanistan får betala för upparbetning (skola i tjugo år, kulturell omprogrammering till svenska normer) och risken för härdsmälta på Drottninggatan.

Känns det jobbigt, rent av ointressant, att ta på sig dessa ekonomiska risker? Jovisst. Just därför är det inte vi skattebetalare som skall ta detta ok.

Islamisterna, då?

I början av inlägget var jag inne på de islamistiska galningarna i Marocko. Vad nämnde jag det för? Det är rätt uppenbart att vi importerat soten söderifrån: lättkränkta galningar som hugger huvudet av folk vid minsta provokation. Mycket av boten kan dock även finnas söderut. I Marocko vet de hur de ska hantera sina islamister. Jag har därför ett konkret förslag.

Mer invandring.

Japp. Selektiv invandring, dock. Låt oss skicka ned Arbetsförmedlingen till Rabat, med uppdrag att ge lite rabatt och bonus till de marockanska polismän som går med på att flytta till Sverige. Att de inte talar svenska, och därmed inte kan lära sig svenska polisens värdegrundsmanual utantill, är inget problem. Så länge som de kan den arabiska motsvarigheten till denna fras:

Sen skickar vi ut dessa poliser till hemsmygande IS-kräk. De kan även få i uppgift att slå ned varhelst marockanska gatuligister häckar, och bura in dem. Efter att de marockanska poliserna sett samma ynglingar släppas för tredje gången samma dag inser de nog raskt att det är dags att uppmuntra ynglingarna att "frivilligt" söka sig utomlands.

Dags för ferieskola

Nu när alla skolbarn tagit julledigt är det rätt tid för oss att fundera över vad de ska komma tillbaka till. Många börjar fundera över varför det går utför med skolan. Många hittar också mängder med enkla lösningar. Idag tycker jag Isak Skogstad har hittat rätt så rätt. Han vill ha fritt skolval, men inser att det kan ge en segregerande effekt som bör motverkas, samtidigt som den viktigaste orsaken till segregationen är och förblir att folk väljer att bo segregerat.

Varför denna segregation? Helt enkelt en helt naturlig process. Att få en bra bostad är ett av huvudskälen till att vi tar oss utanför hemmets vrå och ger oss ut och löneslavar. De som lyckas skrapa ihop pengar skaffar då en bostad i ett så fint område de har råd med, på maximalt avstånd från knarkare, ligistgäng och renoveringskåta grannar. De som är fattiga får nöja sig med vad som blir över.

Samma sak med skolsegregationen. Jag minns själv hur det, i övergång från högstadium till gymnasium, kändes väldigt befriande att aldrig mer behöva dela klassrum och skolgård med en handfull asociala individer. Individer med en rejäl övervikt i de lägre socialgrupperna. Genom att skaffa bostad i ett område med bra skolor - det vill säga där ligisterna antingen saknas eller hålls på mattan - ser man till att ens barn besparas mycket jävelskap under sin uppväxt. Självfallet ser föräldrar till att göra det, även föräldrar som i det offentliga gärna pratar om jämlikhet och social nivellering. Det är alltid andras ungar som ska ta stöten.

Här drar jag mig till minnes vad en kollega berättade om uppväxten i Malmö. På bägge sidor av en bred genomfartsgata låg samma typer av hus, byggda i den uniforma stil som Malmö behärskar så väl. Ändock var priserna på de olika sidorna väldigt olika. Varför då? Hade ena sidan sjöutsikt? Låg den andra sidan nära motorvägen? Nej, det var helt enkelt så att på ena sidan vägen fick barnen gå på den fina skolan, medan barnen på andra sidan vägen skickades till skitskolan. Varpå föräldrarna satsade sina pengar på barnens utbildning. Det var alltså inte så, när jag var ung, att det inte gick att välja skola. De med pengar kunde välja, medan de utan pengar fick ta vad som bjöds.


Hur blir vi av med segregationen? Ett sätt är socialismens väg; att genom tvång se till att blanda befolkningen. Genom att förbjuda friskolor, genom att bussa rikemansbarnen (förutom sossekommunalrådens barn, förstås) till skitskolor, så kan alla få det lika eländigt.

Jag vill göra tvärtom. Vi ska se till att alla skolor är bra skolor, och den vägen minska människors drift att ta sig bort från skiten genom att helt enkelt ta bort skiten. Hur gör vi?


Först och främst: disciplin! Det stora hotet mot skolan är inte att den dräneras på buffertbarn, eller att några friskolor ger glädjebetyg åt högutbildade föräldrars barn. Nej, hotet består i alla våra kommunala skolor där elever går in och ut ur klassrummen hur som helst, stolarna flyger kring i klassrummen, svordomarna haglar och förväntningarna på eleverna är i botten. Som alla vi vuxna som suttit i ändå jämförelsevis lugna kontorslandskap lär förstå, så går det inte att lära sig något i dagens kaos. De elever som inte lär sig något ges sedan kommunala glädjebetyg ända upp i gymnasiet, och landar på universiteten utan att kunna formulera en begriplig mening.

Istället ska vi se till att ge lärarna de tvångsmedel som krävs för att få tyst i klassen. Vi ska också se till att de lärare som ändå inte klarar av att behärska buset hittar alternativa karriärvägar. När det är tyst, kan lärandet börja.


För det andra: krav! Skolan är idag i stort en förvaringsanstalt, där eleverna inhyses till dess de ska överföras till Arbetsförmedlingen, Socialförvaltningen eller till och med Kriminalvården. Hade vi bara haft tillräckligt med fritidsgårdar hade vi kunnat skippa skolan. Ingen förväntar sig att elever faktiskt ska kunna lära sig något. Som den store Thomas Sowell säger:

"The biggest secret is that there are no secrets, unless work is a secret. Work seems to be the only four-letter word that cannot be used in public today."

Istället skall vi insistera på att alla ska lära sig läsa, skriva och räkna. Om de kan alla moderna genuspronomina eller ej ska vi däremot strunta i.


När vi nått så långt, så har mycket av drivkraften för medelklassens exodus avskaffats. Dags att avskaffa det fria skolvalet, då? Nej, för då har vi hamnat på nästa steg på behovstrappan. Nu har vi försäkrat oss om att de små telningarna överlever skolan, och kan fokusera på att de får en trevlig tid. Svensk kommunal skola tenderar ha tämligen enahanda inriktning. När nya pedagogiska trender dyker upp, fångas de enbart upp av den kommunala skolan om de leder mot avgrunden. Kommunala Montessori-skolor startades inte förrän de privata hade gjort inriktningen populär. Genom att tillåta friskolor, och ge dem någorlunda fritt val i hur de undervisar barnen, så släpper vi in nya friska vindar som sedan kan spridas och förbättra skolsystemet överlag.


Ptroo! Stopp där! Om vi tillåter friskolor att göra hur tusan de vill, öppnar vi inte för islamistiska koranskolor och vinstdrivande, utsugande Krösus Sork-skolor på samma gång?

Jodå. Där kommer det där som Skogstad var inne på i början in: för varje nyttig åtgärd finns det en mindre nyttig bieffekt, som kan behöva dämpas. Det är bra med alternativ, men alla alternativ är inte bra.

Låt mig börja med koranskolorna. Jag är faktiskt rätt positiv till dessa! Det stora problemet idag är kommunala skolor som inte lyckas lära eleverna läsa, räkna och skriva, men indirekt lär ut att det lönar sig att vara otrevlig, ta plats och använda våld. Om en koranskola, genom att använda god arabisk disciplin från hemlandet, lyckas lära barnen läsa, räkna och skriva, så blir inte jag särskilt upprörd över om den även lär barnen att ära Allah, lyda sina föräldrar, och att ge tionde till de fattiga. Sen kan det förvisso finnas viss friktion i syn på jämställdhet och sex och samlevnad mellan koranskolan och det svenska samhället, men jag hävdar ändå att det är de kommunala skitskolorna som är det stora problem som i första vändan ska åtgärdas.

Krösus Sork-skolor, där ägaren ser till att plocka ut så mycket pengar som möjligt ur skolan och skiter i hur det går med undervisningen, vill vi inte ha. Inte heller vi som älskar friskolor, vi vill ju ha bra friskolor. Jag anser dock att de värsta Krösus Sork-skolorna är de kommunala skolorna. Kommunerna plockar gärna ut pengar ur skolan via lokalhyran, och bryr sig sällan om ifall undervisningen går åt helvete. Jo, visst kan de både se bekymrade ut och låta bekymrade, men de skarpa åtgärderna lyser för det mesta med sin frånvaro.

Min första, enkla åtgärd, för både koranskolor och Krösus Sork-skolor: extern examination. Externa examinatorer får utvärdera att skolorna lär barnen läsa, räkna och skriva. Den koranskola som lär barnen läsa, räkna och skriva (på svenska, förstås...) är en bra skola - lär barnen sig även några koranverser är det en bonus. Den Krösus Sork-skola som lär barnen läsa, räkna och skriva är en bra skola - även om skolans ägare kan bygga sig ett hus lika fint som det kommunpamparna huserar i.

Att inte klara examinationen ska givetvis medföra konsekvenser, gärna mer allvarliga än att en inspektör kommer på "orossamtal". Vi skulle kunna köra samma modell som CSN - när en universitetsstudent inte når upp till målen, uteblir pengarna. Tufft, men pådrivande.


Så som Sverige ser ut idag är dock risken stor att examinationen kommer bestå i husförhör där barnen får rapa upp värdegrunden utantill.

De hemliga sällskapen

Ledarsidorna har ägnat en del energi åt att granska de rörelser som rör sig i politikens ytterkanter. Först och främst kretsen kring Muslimska Brödraskapet, men häromdagen lät de Andreas Henriksson skriva ett par artiklar om ett högersällskap, Projekt Ekerö, som på exklusiva middagar suttit och funderat över hur islamisering och brottsvågor ska kunna hejdas, eller hur man själv i alla fall ska kunna undvika följderna. En slags konservativa preppers, som samlar cigarrer och konjak i sina mancaves inför en zombiekollaps där araber patrullerar gatorna i jakt på offer. Samma Ledarsidor-läsare som tidigare med glädje följt sidans avslöjanden om muslimsk mission och samhällspåverkan blev nu irriterade över detta avslöjande. På grund av att fel sida granskades? Inte säkert. Henriksson hade lyckats skriva tämligen tunt och raljant, och presenterat för de på insidan tämligen lätt igenkännbara personporträtt. Det hela eskalerade på sociala medier, och hittills har Erik van der Heeg och Ann Heberlein på eget bevåg flyttat från Ledarsidorna till Nyheter Idag,  Henriksson blivit avskiljd från vidare deltagande i reportaget på Ledarsidorna, och det personporträtterande inslaget blivit bortplockat från Ledarsidorna utan vidare kommentarer.

Vad påminner detta mig om?


Några tankar från mig om detta:

Först, främst och viktigast: varför i glödheta helvete har jag inte blivit inbjuden till dessa träffar? Inte för att jag skulle vilja komma, skulle jag diskutera strategier att bromsa gruppvåldtäkter gör jag det hellre under en ölkväll med representanter för mindre sofistikerade samhällsklasser, så jag slipper sitta och komma på lösningar för hur vi ska få med vår surdeg till den portugisiska solkusten utan att den blir söt - eller vad surdeg nu blir när den blir dålig. Jag delar Mark Twains syn på det där med fina sällskap. Om de är så långt från nogräknade att de kan tänka sig att bjuda in mig, då är de nog inget att ha.

Så vad gnäller jag över? Jo, jag har jobbat hårt på att bli landets mest tokiga högermupp. I åratal har jag lagt förslag här om att samla ihop invandrare i läger, att skeppa dem tillbaks med trupptransportfartyg, att luftlandsätta dem (och ge de som skött sig en fallskärm som bonus), och så vidare. Vad mer ska krävas för att jag ska bjudas in i tokhögerns salonger? Klara papper på släktskap i rakt nedstigande led till Adolf Hitler?


Vad har de gjort, de där Ekerö-borna? Är det Baader-Meinhof som återuppstått? Ett nytt NMR?


De sitter på middagar och samtalar på ett icke uppskattande sätt om islamisering, ökning av brottsligheten, rättssamhällets impotens och om det är dags att skaffa sig en exit-strategi.
Herrejösses. Det gör väl varje människa som inte är med i F!, MP eller C? På företagets senaste julbord, i centrala Malmö, talades det helt naturligt en hel del om dagsläget i Malmö. Att människor flyttar ut från problemområdena, eller till och med ut till Portugal eller Spanien, är väl inget nytt?

De pratar om att flytta ihop och skapa en gemenskap, kanske ta över en kommun.
Herrejösses. Även detta har folk gjort i decennier. Kaka söker maka. Jag förstår bara inte varför Ekerö-gruppen ska ta det så högtravande. Det ni vill ha finns redan, det är bara att flytta:

Ända sedan 70-talet har Malmöborna flyttat ut från sosseriets skyltfönster till kranskommunerna för nöjet att ha låg skatt, egen villatomt och färre socialfall i kvarteret.

Om nu Ekeröisterna vill göra något nytt och spännande, varför inte kontakta "Spartanstorp" och be kommunalrådet om att få köpa en lerig åker för ett konservativt idealsamhälle. Måhända ett nytt Portmeirion (en fejkitaliensk by i västra Wales)?

I Staffanstorp är de till och med så givmilda, har jag hört, att de lånar ut husvagnar tills dess man fixat sig sin bostad:

Ekeröfalangen vill beväpna sig.
Herrejösses. Förvisso är vi i Sverige, snällismens förlovade land, men Sverige är även älgjaktens och den allmänna värnpliktens (ja, så gammal är jag) land. Lite förvånande att Ledarsidorna börjar insinuera att det skulle vara något negativt att folket börjar beväpna sig, legalt, när de i flera år berättat just om detta. Vi svenskar börjar skaffa oss kunskap om och tillgång till vapen för att staten har börjat släppa sitt våldsmonopol. Vad ska en lantbrukare i norra Sverige göra när dieseltjuven står på gårdsplan och polisen är tre timmar bort i bästa fall? Gå ut och sjunga "We shall overcome"? När statens våldsmonopol brister kommer någon annan att fylla glipan. Bättre det är vi, än att vi hyr in Hells Angels eller lämnar arenan fri åt buset.

I sammanhanget kan även påminnas om att George Orwell tyckte det var en himla fin idé att allmogen hade en bössa på vardagsrumsväggen. Det var ett effektivt sätt att hindra den styrande eliten från att bli alltför distanserad ifrån folkets intressen. Inget verkar mer dämpande emot världsfrånvända godhetsivrares excesser än risken att folket tågar med facklor och högafflar emot huvudstaden.


Ekeröfalangen vill göra väpnat uppror.
Herrejösses. Lite antydningar därom gjordes i reportagen, dock väldigt försiktigt. Detta skulle kunna motivera artikelserien - att ett gäng direktörer vill genomföra en statskupp är en annan sak än Orwells folkliga resning. Jag har dock, Henrikssons alla försäkringar om att "det kommer mera", inte sett några som helst bevis på seriösa anstiftelser. Att några "upper class twits" sitter och fabulerar över en konjak är ungefär lika viktigt för SÄPO att granska som skämtande moderata riksdagsmän:

Nej, jag har väldigt svårt att förstå Ledarsidornas agerande här. Tidigare har de agerat mycket rakryggat och tydligt gentemot andra medier som gått över gränsen: DN med Carema-reportagen, Expressens uthängningar av privatpersoner med åsikter utanför korridoren, Aftonbladets Littorin-reportage. Och så går de själva ut och anklagar lätt identifierbara människor för att vara allt från alt-right, höhö-höger till kuppmakare. Anklagelser som kan få allvarliga följder för social samvaro och försörjning. Jag förväntar mig att Ledarsidorna antingen publicerar en fet ursäkt, eller ett rafflande och faktaspäckat reportage. Annars är de på samma nivå som DN. I slasken.

De konservativa aktivisterna

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det. Jag börjar misstänka att när våra progressiva aktivister kommer upp i åldern blir de stockkonservativa. Har ni också märkt hur folk som i hela sitt liv hyllat normkritiken och upproret plötsligt förvandlas till tillsnörpta prussiluskor när de normer de varit med att introducera börjar brytas emot?


Ett exempel är när unga människor vill vara artiga och tilltalar den generation som växte upp med du-reformen "ni". Då är det ingen hejd på upprördheten över konvenansbrottet - nästan lika illa som om slynglarna hade använt såsskeden till att äta desserten med. Vuxna människor blir dödligt sårade över att någon vill vara vänlig, och ger en rejäl utskällning i retur. Detta eftersom det tydligen för hundra år sedan, i en tid ungdomarna har noll erfarenhet och noll koll av (de har ju gått i den skola som du-reformens generation gav oss) var en förolämpning att kalla någon "ni" istället för "professorskan Wickbom" eller "lagerarbetare Svensson".

Jag har svårt att förstå detta. För det första eftersom jag med mina internationella försänkningar är van vid det tyska "ni". För det andra eftersom jag tycker avsikt spelar roll. Om det är uppenbart att någon försöker vara vänlig och respektfull, varför ska jag bli upprörd? Att slippa riskera bli utskälld eller hånad av inskränkta petimetrar för att man råkade använda fel tilltalssätt, var detta inte just andan i du-reformen? Häromåret var det en ung kvinna som frågade om jag (som synligt varande gammal gubbe) önskade ta över hennes plats på bussen. Jag kände mig kry nog att stå upp, invärtes är jag mentalt (önsketänkande...) om än ej kroppsligt en sprittande tonåring. Dags att ge kvinnan en rejäl utskällning? Nej, självfallet tackade jag glatt för omtanken.


Andra exempel är när någon försöker bryta mot dagens liberala normer genom att hävda konservativa normbrytningar. Av någon anledning verkar det alltid vara okej att gå så långt som att hylla diktaturer eller försvara folkmord - så länge det görs åt rätt (rött) håll av åsiktsspektrat. Den som avviker åt konservativt håll, däremot, fryses snabbt ut. Något som Johan Lundberg gått igenom i Kvartal. Som kulturman går han, istället för att ta stöd emot en Kalle Anka-pocket eller något dagsaktuellt kändisbarn, tillbaka till Ibsen, och Ibsens pjäs "En Folkefiende".

I pjäsen märker en läkare att stadens stolthet, det nya badhotellet, som ska ge alla goda inkomster, har en förgiftad vattenkälla. När stadens borgare får höra detta hyllar de, till skillnad från H C Andersens saga om kejsarens nya kläder, inte den modiga sanningssägaren. Istället får läkaren och hans familj sparken och blir allmänt utstötta ur samhällsgemenskapen. En elak betraktare skulle här kunna dra paralleller med dagens Sverige - speciellt innan Telemarkskastet i invandringspolitiken 2015. Även idag lär dock den som offentligt hävdar att den danska idén att rekrytera illegala invandrare och utländska kriminella till en variant på Fångarna på Fortet få svårt att hitta socialt umgänge och anställning någonstans till vänster om Sverigedemokraterna - och lär inte få någon som helst upprättelse den dagen en svensk regering gör den politiken till sin egen.

Ibsen ville med sin pjäs gå till storms mot "den forbannede, kompakte liberale majoritet". Jag tror inte han hade fått bra recensioner på DNs kultursidor. Normkritiken och upproret verkar ha rört sig i en cirkel - det konservativa och intoleranta samhällets kritiker slår lika bra mot dagens kotterier som de gjorde för hundra år sedan.

Eftersom jag inte är kulturman utan ingenjör får jag själv ta stöd i Tintin. I seriealbumet "Tintin et le Picaros" (Tintin hos gerillan hette den i Sverige) ser man i början hur ett par beväpnade vakter patrullerar slummen under banderollen "Viva Tapioca". Hur blir det när de hjältemodiga upprorsmakarna under frihetshjälten Alcazar störtat den slemme diktatorn?

Status Quo

Normer bryts visst inte. De byts ut. Moralens väktare förblir.



Här är ett betydligt trevligare Status Quo, från förr:

Islam och demokratin

I förra inlägget hade jag tänkt kritisera våra kristna moraltanter och -gubbar, men landade istället i att gnälla på Islam. Därför tänkte jag göra tvärtom här: börja skälla på Islam, för att därmed förhoppningsvis finna mig hånandes och hatandes något annat. Det vore ju synd om varje inlägg handlade om samma sak. När Per T Ohlsson, Sydsvenskans dåvarande politiska överstepräst, blev enkelspårig och började hacka på Centerpartiet och dess bruna rötter i varenda krönika dröjde det inte länge tills han blev "Senior Adviser", dvs sparkad.

Läser ni Kyrka och Folk? Det är en tidskrift som ger de styrande i Svenska Kyrkan blodstörtning, då den gärna hyllar det gammalkyrkliga. Den förespråkar att kyrkan bör följa bibeln som rättesnöre snarare än partiboken, och tolkar bibeln till att vara emot kvinnliga präster, emot homosex, och så vidare - precis som de imamer som kyrkan gärna allierar sig med. Förklara gärna logiken. I vart fall, så hävdar Kyrka och Folk att islam och demokrati inte går att förena.

Varför det? Tidningen hänvisar till Kario-deklarationen. Vad säger då denna? Jo, bland annat, lite hafsigt översatt:

• 2a: Livet är av Gud givet, och får därför inte berövas oss, förutom av anledningar givna i Sharia.
• 3b: I krig är det förbjudet att fälla träd, förstöra grödor eller förstöra fiendens civila byggnader. (Övning till läsaren: vad anser då denna deklaration om muslimska självmordsbombare?)
• 5a: Familjen är samhällets byggsten, och äktenskapet är familjens grundpelare. (Jag tror KD gärna skulle skriva under denna del av deklarationen.)
• 7b: Föräldrar har rätt att välja sina barns uppfostran, så länge den är i samklang med Sharia.
• 10: Islam är den sanna religionen. Det är förbjudet att pressa någon att lämna Islam. (Dock sägs inget om ifall man frivilligt vill lämna...)
• 11: Människan är fri. Ingen får förslava någon annan; underkastelse skall ske endast gentemot Allah.
• 12: Alla ska ha rätt att flytta, och vid behov få asyl - inom ramverket angett av Sharia.
• 15: Äganderätten gäller. Faktiskt inga inskränkningar från Sharia!
• 16: Immaterialrätt är bra - så länge den inte krockar med Sharia.
• 19d: Brott och straff som inte fastställs av Sharia ska inte finnas.
• 22a: Yttrandefrihet råder, så långt som Sharia tillåter.
• 22c: Information är förvisso viktigt, men: den får inte spridas på ett sådant sätt att moralen undermineras, profeten smädas, eller tron skadas.
• 22d: Rasism och nationalistiskt hatprat är förbjudet.
• 24: Om detta dokument och Sharia säger olika saker, så är det Sharia som gäller.
• 25: Om ni inte fattat det redan: Det är Sharia som är källan och förklaringen till allt som står i detta dokument.

Här finns massor av vackra tankar om mänskliga rättigheter. Det mesta av Kairo-deklarationen skulle jag med glädje skriva under på. Men sen finns där ett litet mönster. Allt tolkas genom samma lins, en lins som den som läst Koranen eller kastat ett getöga på rättstillämpningen i de muslimska länder som skrivit under denna konvention nog får anse vara en aning grumlig eller felslipad. Hela tiden ska konventionen läsas med Sharia som grund, med Sharia som "roof of glass". Man kan ana vad skrivningar om mäns och kvinnors lika ställning blir efter att Sharia-tolkningen är klar. (Jo - Sharia är faktiskt inte entydig, och behöver tolkas, och tolkas olika i olika länder och grupper. Saudi-Arabien är inte Marocko.). Själv går jag på KDs, SDs och MEDs linje, att det är familjen själv som ska välja hur man styr och ställer i sin familj. Inte mullan. Inte genuspedagogen.

I stället för att orientalistiskt förfasa mig över de knasiga muselmanerna, får jag istället en igenkännelsens uppenbarelse. Annika Borg, ett namn som känns igen från förra inlägget, skriver i Axess om värdegrundsflufferiet. Om vi bytte ut Sharia mot Värdegrunden, får vi Stockholms-deklarationen istället för Kairo-deklarationen. I Sverige sker all etisk reflektion med Värdegrunden som grund. Vi ska tala med alla riksdagspartier - utom det som värdegrunden förbjuder oss att tala med. Självfallet skall inte en potentiell samhällskunskapslärares privata ideologi spela någon roll för anställning, åratal av publikt hyllande av Stalin är bara gulligt - så länge som läraren delar vår värdegrund. Kairo-deklarationens artikel 22 om "yttrandefrihet, men..." - är den inte 100% svensk?

Så låt oss inte bry oss om Islam. Låt oss istället ställa frågan:

Är värdegrundsdyrkan kompatibel med demokratin?

Nej, säger jag.

Helle dudane då, vilka hycklare

SSU Skåne är julklappen som aldrig tar slut. Media fortsätter att rapportera om tokigheterna, och nu har den lokale ordföranden fått gå. Något som förbryllar mig är hur sosseprofiler som tidigare stått bakom och hejat på muslimernas intåg i politiken, och ropat rasist åt alla som protesterat, nu visar sig så förvånade och upprörda över att muslimer tågat in i politiken. Som till exempel detta:

Det blir mer och mer konstigt. Behövs en rejäl genomlysning av vad som hänt/händer med SSU i Skåne. Kvällspostens granskning är uppenbart helt nödvändig. Kompromissa aldrig med demokratins värden och människosyn. https://t.co/8jwzbab21Y

— Helle Klein (@HelleKlein) November 18, 2018

Låt oss backa tiden några år. Helle Klein, tidigare journalist på Aftonbladet, blir präst och jobbar några år inom kyrkan innan hon blir journalist igen. Som präst bildade hon tankesmedjan Seglora Smedja - eller, som jag brukar kalla den, Seglora Smädja. Smedjan, och kretsen kring den, ity den hade tung uppbackning från de som bestämde i Svenska Kyrkan, lobbade hårt för att kristenheten skulle närma sig Islam. Minns ni när Svenska Kyrkan skulle anställa och avlöna en imam? Smedjan var för. Inte nog med att de var för, de som var emot fick finna sig i att ta emot hårda bannbullor om islamofobi och rasism. När feministiska teologer och präster som Annika Borg och Helena Edlund började ifrågasätta varför en religion som är negativ till kvinnors, homosexuellas och judars rättigheter ska omhuldas fick de på tafsen rejält av Helle & Co.

Prästen Patrik Pettersson har skrivit lite om hur smartaste bästa mobbargänget i Seglora betett sig. Sen kan man ju läsa Helena Edlund, också. Skrämmande hur vuxna människor i en svensk kristen församling kan mobba ut de som man ogillar, i namnet av den heliga värdegrunden och "allas lika värde".

Men nu är du dum, gubbe. Helle stöttade Islam förr i tiden, och det som uppenbarats i SSU Malmö är Islamism. Det är en himla skillnad, mellan Islam och Islamism!

Nej. Det vi sett i SSU Malmö är inte alls nödvändigtvis Islamism. Låt oss definiera lite begrepp. Vad är Islamism? Som många andra begrepp varierar definitionerna lite, men rätt vanligt är att anse att Islamisternas kännetecken är att de vill skapa en stat där Koranen styr allting, precis som på Muhammeds tid. Låt mig dra en liknelse med vårt politiska spektrum:

• Längst till vänster har vi kommunisterna, som med våld vill ta makten och införa först arbetarklassens diktatur, sedan det klasslösa idealsamhället. Människor som Sven Wollter och Pia Sundhage, som SÄPO bör hålla ett gott öga på så de inte får tag i vapen. De motsvaras av de islamister som med våld vill införa Kalifatet.
• Lite mindre åt vänster har vi socialisterna, som har samma slutmål som kommunisterna men vill uppnå det på fredlig väg. Representeras av Vänsterpartiet. Den muslimska motsvarigheten blir de "normala" islamisterna. 
• Nästan vid mitten finns sossarna, som förvisso glatt sjunger Internationalen och får en nostalgisk kittling vid ryggraden över ynglingar med knutna nävar som skanderar "Kampen fortsätter", men ändå slopat planhushållningsparagrafen och accepterat marknadsekonomin. Motsvaras av Islam, utan -ism på slutet. Muslimer som förvisso tror benhårt på vad som står i Koranen om apostasi, äktenskapsbrott, månggifte och annat, och än i dag ser Muhammed som en god förebild som bör efterapas i största möjliga mån. Muslimer som dock i många fall inser att det inte är en god idé att utrota den där andra muslimska sekten, och att det sekulära samhället är den bästa garanten för att man själv i fred ska kunna leva i synk med Allah.
• Någonstans uppe i det fluffiga blå finns socialliberalerna. En grupp människor som alltid har velat, och alltid kommer att vela. Motsvaras av de som är "sekulära muslimer", dvs människor som är lika mycket muslimer som Christer Sturmark är kristen.

Sossarna är i stor majoritet till vänster. Så du säger alltså att de flesta muslimer är ungefär lika harmlösa och mainstream som sossarna?

Nej. Jag har aldrig hävdat att sossarna är harmlösa. Se var Sverige är idag. Sen ska inte liknelsen ovan dras dithän att andelen anhängare av de olika muslimska inriktningarna är desamma som de för våra vänstersekter.

Det jag hävdar är detta: även om islamister inte är i majoritet i arabvärlden, så är en majoritet av muslimerna övertygade om att Koranen är äkta och sann, inte ett påhitt av patriarker som druckit för mycket jäst getmjölk. En bok som innehåller den gudomliga sanningen struntar man inte i när man ska sätta sig ned och fundera ihop landets lagar. Därför finns stort stöd i dessa länder för att ha dödsstraff för de som lämnar Islam, dödsstraff för homosex (samtidigt som det, paradoxalt, flitigt praktiseras med småpojkar), ja dödsstraff för både det ena och det andra. De som nu tar sig till Sverige för ett bättre liv lämnar inte dessa värderingar bakom sig vid Öresundsbron.

Det borde inte komma som en överraskning för våra sossar att muslimer har åsikter som baseras på Koranen.

Oj då. I det här inlägget, som borde handlat om elaka sossar, blev det mycket elakt sagt om Islam. Finns det inget gott att säga om Islam?

Jodå! Det finns massor med gott i Islam, och i de länder våra muslimer kommer ifrån. Kan vi bara vrida Islam ur patriarkernas händer och modernisera den lite, utan att den blir lika totalt snöpt som Svenska Kyrkan, så kan Islam bli en frisk fläkt i Sverige. Islam kan föra med sig konservatism, respekt för föräldrar och äldre, en Kristdemokratisk omtanke om familjen, och en vacker sångskatt. Eftersom jag själv är konservativ, inte sosse, så är jag inte alls upprörd eller negativ över att muslimer tar Allah och hans sändebud på allvar och därmed yttrar stockkonservativa åsikter. Det som gör mig upprörd är att tillräckligt många av dem försöker ha ihjäl oss som inte tar Muhammed på allvar för att Sverige inte längre ska vara säkert. Men det får vi ta i ett annat inlägg.

Låt oss sluta med att, i SSU Malmö efterföljd, alla tillsammans sjunga We Shall Overcome på arabiska:

Med lite tur kan vi få gratiskonserter från våra minareter snart!

Peterson och Findus

Vår kända duo har råkat i blåsväder; massor av kritik riktas nu mot dem i sociala medier.

Pettson och Findus

Dessa? Nej, det var ju Pettson och Findus. Än har inte någon vithetskritiksstudent fått upp ögonen för det koloniala Robinson/Fredag-förhållandet mellan Pettson och Findus, så våra vänner lever tryggt vidare på landets biblioteks barnavdelningar. Ett tag till.

Peterson och Findus

Det är dessa jag tänker på. Men är det inte Annie Lööf bredvid Peterson, inte Findus? Jo, men jag tycker Lööf och Findus är rätt lika. Samma idesprutande popcornmaskineri. Samma totala frånvaro av fundering över ifall ens idéer kunde ha några taskiga konsekvenser. Jag kan mycket väl tänka mig katten Findus få ett förslag på Afghan-amnesti presenterat för sig och raskt replikera "men varför lägger vi inte till att de inte ska behöva ha fastlagt sin identitet dessutom?". Så får Pettson gå efter och städa.

Min ståndpunkt, får jag erkänna, är att jag för det mesta är tämligen kritisk till Annie Lööf, som intar en helt annan position i flyktingpolitiken än jag, och tämligen positiv till Jordan Peterson, som ofta intar samma knökkonservativa positioner som jag. Därför tänkte jag vända på steken och idag försöka se poängerna med Lööfs världsbild, och klanka lite på Petersons argument.

Den konservative Peterson

Är Peterson konservativ? Han fick frågan på Skavlan-intervjun och värjde sig mot det, han såg sig inte alls konservativ. Konservativ är dock ett halt, svårfångat och relativt begrepp. Är den konservativ som vill bevara dagens svenska högskattesamhälle, eller den som vill tillbaks till tiden innan detta samhälle? Nedsläppt i den svenska plaskdammen likt en hummer på en fiskrestaurang, blir Peterson för svenskar till vänster om KD väldigt konservativ, konservativ till sådan grad att det blir väldigt lätt att dra till med en fobi-diagnos eller att be honom krypa tillbaks under en sten.

• Äktenskap. Peterson anser att äktenskap är något som inte lättvindigt ska upplösas; att varje enskild människa har ett ansvar som inte kan släppas hur som helst. Jag håller med Peterson, jag har svårt att förstå den gängse svenska synen att det är en självklarhet att samboskap ska ge samma rättigheter och skydd som äktenskap, samtidigt som äktenskap ska vara lika lätta att dra sig ur som samboskap. Vad blir då skillnaden - en dyr bröllopsfest? Pacta sunt servanda. Bakom orden "tills döden skiljer oss åt" skall finnas lite allvar. Men varför inte införa lite andra instiftelseord som bättre passar det moderna svenska kynnet? Göteborgs-vigseln "tills det inte känns gött längre" eller Frank Andersson-vigseln "tills kuken fått sitt"?
• Kärnfamiljen. Peterson kritiserar det moderna samhällets stöttning av den ensamma föräldern. Givetvis blir då Peterson raskt insatt i "kärnfamiljsvurmar"-facket. Lite orättvist, om man lyssnar på vad han säger. Det han säger är att kärnfamiljen är den minsta fungerande barnuppfostringsenheten. Han säger dock inte att kärnfamiljen är den enda fungerande barnuppfostringsenheten, tvärtom öppnar han för alla möjliga andra varianter: 70-tals-kollektiv, somaliska klanfamiljer, Bullerbygemenskaper, eller vad man nu vill. Det han vänder sig emot är just att vi idag, i västvärlden, har så många ensamma föräldrar.
• HBTQ, och specifikt T. Petersons första stapplande steg mot berömdheten var just när han protesterade emot att Kanada införde en lag om att alla måste använda de pronomen som folk ville skulle användas om dem. Notera att han, såsom varande en vänlig och icke-konfrontativ människa, inte hade något emot att kalla någon "asfosdiaflsdf" om de kom fram till honom och bad honom - det enda han motsatte sig var att han skulle bli haffad av polisen ifall han vägrade. Återigen, sådana åsikter finns nog bara vänster om KD i Sverige. Även i Kanada är väl Peterson lite konservativ i denna fråga? Där har ju till exempel nu ett gäng kvinnor blivit anmälda för att de inte velat vaxa pungen på en MtF (man som bestämt sig för att vara kvinna). 

Peterson och humrarna

För att visa på hur fel de socialkonstruktivister har som hävdar att våra hierarkier är socialt grundade, har Peterson pekat på hur hierarkierna återkommer överallt i djurvärlden, till och med hos humrar. Vilket fått en del kritiker att gå i taket - hur sjutton kan man dra slutsatser om hur människor interagerar med varandra från hur humrar kryper fram under sina stenar och knäpper med klorna? Kritikerna har förvisso en poäng - om man tar Peterson så bokstavligt att man hävdar att han anser att humrarnas hierarkier och maktspel är rätt och rimligt att apa efter hos människor.  Alla vi som är akvarister sedan barnsben vet även att till exempel sättet att ta hand om sin avkomma varierar våldsamt mellan olika ciklidarter, allt från att hannen vaktar ensam till att honan gör det. Men det har väl Peterson inte sagt? Det han säger är att verkligheten är så beskaffad att arvet har betydelse, utan att därmed gå in på vilka delar av detta ärvda beteende som är önskvärt, och vad som ska tränas bort. Och där ger fiskarna Peterson rätt. Munruvare skyddar inte sina avkommor genom att ta dem in i munnen därför att de lärt sig det av grannarna eller Patriarkatet, utan för att deras gener säger åt dem att göra så. Sätter du ett par munruvare ensamma i ett akvarium, kommer de fortsätta munruva.

"Forskning visar"

Dags att "problematisera" Peterson lite. I meningsutbytet med Annie Lööf har mycket väsen gjorts av att Peterson pekar på entydig och enstämmig forskning, medan Lööfs tunga argument är "det tror inte jag". Hur kan man vara emot forskning?

Ja, där har tyvärr forskningen ställt till det för mig. Det finns forskning, men det finns också mycket "forskning". Minns att "forskning" har konstaterat att järnvägsstationer är patriarkala. När jag var ung fanns det gott om marxistisk ekonomisk "forskning", även på västliga universitet. Det produceras så mycket politiserad dynga inom universitetsvärlden idag att det är svårt att lita på en forskningsrapport, eller ens ett helt forskningsfält, utan att själv ha gått igenom rubbet. Om Mattias Gardell skulle stå i en debatt och hänvisa till all forskning som visar att Islamism intet med Islam har att göra - skulle vi då inte reagera som Annie Lööf?

Petersons tes - eller, rättare sagt, tesen i den forskning som Peterson hänvisar till - är att ju mer jämställda vi blir i väst, desto större blir skillnaden mellan könen. Detta eftersom att då vi tar bort de kulturella skillnaderna, så framträder de genetiska skillnaderna. Fler kvinnor väljer ingenjörsyrken i Tunisien än i Sverige, eftersom kvinnor i Sverige är fria att göra de val de önskar.

Låt oss problematisera det, lite.

Om vi tittar på andra datapunkter än ingenjörsutbildningar, har Sverige då blivit mindre jämlikt genom åren? Går vi tillbaks något hundratal år var kvinnor spärrade från högre utbildning - idag börjar kvinnorna ta över utbildningar till läkare, veterinär och jurist. Skolan är närmast ett matriarkat. Tesen att kvinnor valde att bli läkare mer ofta för hundra år sedan, när kvinnokampen inte hunnit lika långt, lär därmed vara svår att driva.

Innan jag rakt av litar på de undersökningar Peterson hänvisar till skulle jag vilja läsa igenom dem i detalj, för att se vad de undersökt och hur slutsatser dragits.

Lika utfall vs lika rättigheter

Det är här Peterson och Lööf verkligen inte förstår varandra.

Peterson är liberal, och tror på individen. När lagen väl gett män och kvinnor lika rättigheter ser Peterson jobbet som avklarat, från samhällets sida. Nu är det dags för var och en av oss att följa hans tolv regler: kamma dig, stå rakt upp och ta ansvar för ditt liv. Om du som kvinna vill bli läkare, eller som man vill bli barnskötare, och känner att omgivningen inte stödjer det valet, så är det du själv som är ansvarig för att uppfylla dina drömmar. Ingen annan.

Lööf är en produkt av den svenska socialistiska kvinnorörelsen, och anser därmed att det finns glastak och strukturer som begränsar kvinnor, och att det är statens roll att se till att dessa försvinner (strukturerna alltså, inte kvinnorna). När hon ser en skillnad mellan män och kvinnor utgår hon ifrån att den måste bero på att strukturerna begränsar kvinnorna, eftersom några biologiska skillnader mellan män och kvinnor inte finnes - eller är så obetydliga att de inte inverkar i mätbar omfattning.

Det här är faktiskt lite förvånande.

Minns ni den här TV-serien? Lilla huset på prärien, efter böckerna skrivna av Laura Ingalls Wilder - med visst bistånd av dottern Rose. Via min hustrus akademiska djupdykningar i böckerna har jag fått lite insikt i de som skrev dem. Alla vet vi väl att radikalliberalen Ayn Rand är en av Annie Lööfs förebilder? Rand var inte ensam radikalliberal i USA, en annan tongivande filur var just Rose Wilder Lane. Hör bara vad Wikipedia skriver om henne:

"Along with two other female writers, Ayn Rand and Isabel Paterson, Lane is noted as one of the founders of the American libertarian movement."

Dessa damer hade intet till övers för den svenska välfärdsstaten; deras credo var den amerikanska västerns pionjäranda. Lane hade en hård och fattig uppväxt, hon var den enda i syskonskaran som levde till vuxen ålder, hade strålande läshuvud, saknade tyvärr pengar att gå på universitet men kunde utbilda sig till, och arbeta som, telegrafist. Tydligen inte ett ovanligt yrke för framåt kvinnor på den tiden, även vår egna första svenska domkyrkoorganist Elfrida Andree var tidvis telegrafist. Rose lyckades senare själv lära sig flera språk och etablera sig som en av USAs högst betalda kvinnliga författare. Hennes åsikt om Lööfs "glass roof" hade säkert uttryckts med ett elegant men mustigt språk.

Så varför hyllar inte Lööf, i sin förebilds anda, den individualism och tro på individen som Peterson ger uttryck för? Här har vi nästa ledtråd:

Pelle ska krypa tillbaka under sin sten, sa Bull

Det ryktas att Gösta Knutsson inte fabulerade ihop sina elaka katter, utan använde diverse mindre aptitliga personligheter ur den uppsaliensiska akademin som förebilder. Man behöver dock inte gå till Uppsala för att hitta den elake mobbaren Måns, eller de lismande sykofanterna Bill och Bull som alltid säger vad de tror mobbaren vill höra. Det räcker att gå till närmsta skolgård. Eller politik-twittrare.

Här har vi huvudanledningen till varför Annie Lööf aldrig skulle offentligt uttrycka någon form av förståelse för Svanslösingens, förlåt Petersons, ståndpunkt, hur mycket det än råkar sammanfalla med hennes personliga övertygelse. I gänget Sverige gäller som officiell ståndpunkt det Lööf hävdade på intervjun: patriarkala strukturer skapar ett glastak som hindrar kvinnor. Varje avsteg från den ståndpunkten leder till rask fördömelse av alla Billar och Bullar. Och att en procent centerröstare går över till F!.

Arv och miljö, till slut

Här har jag fjantat fram och tillbaks med Petersons och Lööfs syn på det där med arv och uppfostran. Vad tycker jag?

Min teori är att radikalfeministerna i Roks har rätt! Män är djur. Då radikalfeminister anser att det inte finns någon skillnad på män och kvinnor, så innebär det även att kvinnor är djur. Vi är inte heller vilken typ av djur som helst. Vi är flockdjur!

Framåt!

Inser vi att vi människor är flockdjur, så behöver vi inte patriarkatet som förklaring till varför män och kvinnor gör könsstereotypa val även idag. Vi väljer helt enkelt som alla andra, eller undviker att välja och följer med strömmen.


Peterson hävdar att när vi tar bort de kulturella skillnaderna, så syns de biologiska desto tydligare. Feminister hävdar att det finns en patriarkal kultur som trycker ned kvinnor, och en våldtäktskultur som får män att våldföra sig på kvinnor. Jag hävdar att urtillståndet för vår ras är barbariet. En gång i tiden såg mannens aggressivitet och muskelmassa till att alla gubbar låg i lur bakom en buske i väntan på en kvinna de kunde banka i huvudet och släpa hem till grottan. Såg man något man gillade, slog man ihjäl ägaren och tog det. Kvinnofridslagar och äganderätt är tämligen moderna påfund, från tio Guds bud och framåt. Påfund som ständigt åker på bakslag.

Patriarkatet är alltså inte en kultur, utan brist på tillräckligt med kultur för att hindra oss från att kliva tillbaka till våra djuriska bottennivåer.


Är det rimligt att anta att människan är det enda djur där det inte finns några som helst skillnader, mentalt, mellan män och kvinnor? Nej, inte utan bra bevis. Dock har jag full förståelse för varifrån kvinnorörelsen kommer. För hundra år sedan sade de "kloka" gubbarna, med referens till "forskning", att kvinnor rent genetiskt inte var i stånd att inneha högre ämbeten - trots tydliga motexempel från drottningarna Kristina, Katarina och Viktoria. I ett sådant läge är det högst rimligt att anta nollhypotesen - det finns inga skillnader - för att sedan i praktiska livet gå ut och se hur långt den håller. Och den verkar, likt Newtons mekanik, ha hållit väldigt långt. Kvinnor utför idag arbeten som förr ansågs självklart vara inom manliga domäner.

Dock kan det nu vara dags att även studera antitesen - att det finns skillnader, som emellanåt är värda att beakta.

• I skolan har pojkar, omgivna av kvinnliga lärare och kvinnliga utlärnings- och socialiseringsmetoder, börjat få svårt att hänga med. Beror det på genetiska skillnader i hur pojkar lär sig, eller på grupptrycket från "antipluggnormen"?
• Även om kvinnor brutit in på många manliga områden, så är flera yrken ännu väldigt könsuppdelade. Gruvarbetare och sopgubbar är manligt dominerade, medan vårdyrkena huvudsakligen besätts av kvinnor. Är det för att män genetiskt dras till saker och kvinnor till relationer, eller för att grupptrycket gör att "mamma är som sin mamma", som det heter i schlagern?

Här har postmodernisterna faktiskt fattat rätt. Flera svar kan vara rätt samtidigt, och antingen sam- eller motverka. Vad som är den huvudsakliga orsaken lär därför kräva åtskilligt med forskning. Riktig forskning.

Nämen. Slutklämmen blev visst att det är viktigt och riktigt med mera genusforskning!