Näthat, me worry?

Allt fler börjar bli oroade av det grasserande näthatet. Stora tidningar stänger av kommentarsfälten. Bloggare går i terapi för att orka med att öppna sin egen sida.

Kära vänner, här har jag lösningen. Se på min blogg. Det är bara att göra inläggen så trista att ingen ids kommentera, så slipper ni näthatet och kan ha kommentarsfälten på vid gavel.

Till sist en hälsning till näthatarna. För den här låten höll SLF på att bli bannlysta från radion, innan någon kom på den goda idén att faktiskt lyssna till texten:

Ska studenterna ha någonstans att bo också?

Det är ingen ände på alla krav. Studiemedel, lätta tentor, billig öl, och nu ska de ha bostäder också.

Skämt åsido, situationen är inte helt tillfredsställande. Här i Lund berättas om hur utländska studenter har gett ett par månadshyror i förskott, bara för att vid ankomsten finna att lägenheterna inte existerar. Eller så har de hamnat hos hyrestanter som skulle passat bättre i Psycho. Så här kan det givetvis inte fortsätta i längden.

Han Juholt har redan kastat handsken. I SvD lyfter han och Palm fram fem punkter:

• Stimulans för studentbostäder. Jamen visst, Juholt, vill du sänka skatteuttaget i byggsektorn så inte mig emot.
• Sänk parkeringsnormen. Nej stopp och belägg, som en gång motorintresserad ungdom minns jag hur viktigt det var att kunna få en parkering till rishögen. Mitt motförslag är att lagstifta om en smörjgrop per 10 studenter.
• Kommunalt ansvar för att bygga blandat. Ja, jag tycker det är en bra idé att kommunerna planerar blandad bebyggelse. 70-talets stadsplanering är inget att bli inspirerad av. Frågan är bara hur det ska gå till.
• Kommunal förmedling av andrahandskontrakt. Jag håller med Juholt att andrahandsmarknaden är en djungel. Men min erfarenhet av 80-talets kommunala förmedling är inte god. Här litar jag hellre till den privata sektorn, privata mäklare är inte en okänd företeelse.
• Kommunala bostadsförmedlingar. Nej, för tusan. Inte denna DDR-företeelse tillbaka. Om inte någon kan visa för mig varför det kommer bli mycket bättre än förra gången vi hade det.

Lösningarna bör inte bygga på planekonomi, utan på marknadsekonomi med statliga/kommunala ingrepp vid behov.

En sak jag inte riktigt förstår är varför universitet och kommuner inte är mer intresserade än de är. Här i Lund har universitetet en website som hänvisar till AF bostäder, vandrarhem osv. Intressant: i Sydsvenskan kan man läsa att bopoolen.se är ett lite mer riskabelt ställe att leta bostäder på än bopoolen.nu, som universitetet hänvisar till. Varför i h-e inte skriva det med jättestora bokstäver på hemsidan?

En gång i tiden var även jag utbytesstudent, tvungen att fixa bostad i en för mig helt okänd stad. Visserligen kunde jag språket, men ändå. Och detta var före Internet hade hittat utanför universiteten. Med ansökningshandlingarna fick jag även en blankett där jag kunde fylla i i vilket av universitetets egna boenden som jag var intresserad av. Och lite senare hade jag ett korridorrum. Senare, väl inbodd och bekant med staden, kunde jag på egen hand fixa en lägenhet att dela med några studiekamrater.

Varför är det då inte så enkelt i svenska städer? Det borde ju bara vara att logga in på universitetets hemsida, gå vidare till någon av de anvisade sajterna och beställa en bostad. Min misstanke är att det helt enkelt inte finns tillräckligt med bostäder att förmedla. Och då hjälper Juholts förslag att förbättra förmedlingen föga.

Vad kan då göras? Här är några förslag:

• Låt universitetet ta större ansvar. Ha anställda som letar och fixar bostäder med garanterat skummisfria hyresvärdar. Det är ju trots allt universitetets varumärke som blir lidande när studenter inte får bostad. Japp, Juholt, jag kan till och med tänka mig lite statliga anslag till detta.
• Titta utanför Lunds centrum. Mindre orter som Dalby, Veberöd, Sandby och Sjöbo har direktbuss till universitetet. Universitetet borde kunna göra en kunskapsförmedlande insats och berätta för studenterna vilka alternativ till knökfulla Lund som finns, om man kan stå ut med att inte behöva umgås med stupfulla studenter hela tiden. 
• Utöka de ansträngningar som redan finns, att fixa fram tillfälliga rum till terminsstarten då trycket är som högst. Rektorn har lånat ut sin soffa nån gång, men det verkar inte räcka till. Här borde de prata med de handbolls- och fotbollsföreningar som alltid tycks lyckas hitta logi åt en hord ungdomar under nån veckas tid.
• Anlita scouterna för att bygga upp en tältstad i Lundagård. Kan de fixa drägliga förhållanden för 10,000 scouter på en Jamboree, så borde några tält för några hundra studenter inte vara så svårt. Och i Lundagård blir tältstaden en tydlig, årlig påminnelse för universitet och kommun att det är dags att göra något långsiktigt.

Sen, efter alla ovanstående nödlösningar, så är det bästa på lång sikt att få fram fler bostäder. Och där är det dags att göra upp med den traditionella, socialistiska bostadspolitiken.

Se upp, svenska kyrkan!

Nu har moderaterna sent omsider bestämt sig för att inte längre ställa upp i det nationella kyrkovalet. Utmärkt! Det lämnar fältet öppet för oss kristna mörkermän att ta över kyrkomötet och återuppliva kyrkotukten. Muahahaha!

Vilse i politiken

När jag var ung, var det lätt att orientera sig i den politiska pannkakan. Till höger höll vi på demokrati och individens egenmakt, medan storpotätans gäng där till vänster kramade diktatorer och överförde lite mer makt till staten för varje mandatperiod.

Nu snurrar kompassen runt hej vilt.

Sunda åsiktsvindar fläktar in från vänster: Röda Berget pratar infrastruktur, Juholt tar greppet om bostadspolitiken.
Samtidigt, till höger, vill centerpartister att staten skall bestämma hur vi tar hand om våra barn. Riksdagsledamöter från de borgerliga småpartierna vill bestämma när vi tar en sup.

Uppochner är världen. Men kan kanske det öppna för att en minoritetsregering kan hitta lite nya sängkamrater?

Kris i politiken

Enligt senaste opinionsmätningen är SD nere på 2.9%. Katastrof. Inte för Sverige, men väl för oss politiska bloggare. I ett års tid har vi nu kunnat hitta lågt hängande, lätt ruttna frukter att skriva om: trashade tv-rum, taxibetalningssmitande, storkyrkoprocessioner, folkdräkter.

Åker SD ut ur riksdagen kommer vi få börja skriva om politiska sakfrågor igen. Hu!

Blair: which project?

Ursäkta rubriken, jag satte den själv.

Via Hökmark hittade jag en intressant länk: Gamle Labour-ledaren Tony Blair skriver om kravallerna i England.

I inledningen gör han den intressanta observationen att det är viktigt att samhället står bakom poliskåren, så de inte tvekar att gå in med full kraft från början i rädsla för att hängas ut i media. Inte riktigt vad man är van vid att höra vänstern i Sverige säga.

Sen går han i klinch med både höger och vänster. Sociala klyftor är förvisso bra att bli av med, men de förklarar inte kravallerna. Hårda straff hjälper inte heller.

Så vad är då problemet, enligt Blair? Jo, individer och till och med familjer som hamnat utanför samhället. Som lär sig redan i tidig ålder att det är i gängen man får bärs, bilar och brudar.

Hoppingivande är att han anser att England faktiskt blivit ett bättre land de senaste decennierna, med mer aktiva och arbetsamma ungdomar, mindre korrupta politiker osv.

Vad finns då att göra, om varken batonger eller bidrag hjälper? Enligt Blair måste man gå på familj efter familj:

"We had to be prepared to intervene literally family by family and at an early stage, even before any criminality had occurred. And we had to reform the laws around criminal justice, including on antisocial behaviour, organised crime and the treatment of persistent offenders. We had to treat the gangs in a completely different way to have any hope of success."

Sängkammarspionernas återkomst

Förr i tiden, på den gamla hemska forntiden, var det väldigt viktigt för moralens väktare att reglera vad som försiggick i sängkammaren. Det skulle vara en man och en kvinna, i äktenskapligt barnalstrande syfte, i missionärsställning. Inget S&M, swinger, homo, eller kiss&bajs-sex.

Den tiden är tack och lov över. Nu får var och en själv sätta ribban för moralen, vad som är fult och fint. Ingen kommer och drar in bidragen för mig utifall frugan skulle ligga ovanpå lite mer än normen. Ingen blir upprörd om jag har svart latex, nitar och piska. Men moralens väktare dyker upp igen i ny skepnad. Nu är det inte sängkammaraktiviteterna de vill reglera, utan en aspekt av frukten av dem: den betalda barnledigheten.

Några centerpartister vill individualisera föräldraförsäkringen, så att var förälder får ett år var med barnet. Det är alltså politikerna som skall bestämma, inte du och jag. Min enkla tanke är att försäkringen redan är individualiserad: varje barn får två år hemma med sina vårdnadshavare. Ja, det är faktiskt barnet som är i centrum. Försäkringen är inte till för att jag skall kunna slippa jobba ett år, försäkringen är till för att inte barn skall hamna på dagis en vecka efter födseln. Kanske dags att påminna politikerna om barnkonventionen?

Vem är det som bestämmer? Förr i tiden var kungen utsedd av Gud, och ville han kunde han anlägga en ny huvudstad ute i träskmarken, starta 30-åriga krig, eller vad han ville. Nuförtiden, däremot, är det folket som styr. Politikerna är till för att göra som vi vill. Därför: om svenska män och kvinnor vill dela föräldraförsäkringen på ett visst sätt, och detta visar sig genom de val som faktiskt görs i varje familj, så är det väl bara för politikerna att acceptera det? För en liberal känns det i alla fall som det naturligaste valet: låt folk välja själva.

Är därmed allt väl? Nej, politikerna i fråga agerar för att åtgärda faktiska problem. Nu när det mest är kvinnor som stannar hemma med barnen, hamnar den kvinna som vill jobba i en otrevlig situation: arbetsgivare går på statistiken och räknar med att hon kommer vara hemma med barn, och väljer att anställa en karl istället. Därmed får de enskilda val som familjer gör hemma, och som är optimalt för dem själva, en negativ effekt för andra.

Men: innan man begränsar ens frihet för att behålla en annans frihet, bör man fundera på alternativen. För alternativ finns det. En del ger sina egna följdproblem - som sen kanske kräver nya plåsterlappar för att funka.

• Man kan helt enkelt ta bort eller radikalt korta föräldraförsäkringen, och införa en Alva Myrdalsk lösning där barnen från späd ålder vistas på storbarnkammare. Därmed kan både män och kvinnor jobba heltid, och problemet är löst. Men den metoden lär inte få så stor anklang i folkdjupet.
• Man kan gå på de arbetsgivare som inte vill anställa kvinnor, och tvinga dem att anställa kvinnorna. Men helt optimalt att gå in och styra upp vem privata arbetsgivare får anställa är det inte.
• Man kan höja kvinnolönerna så att det inte längre finns några ekonomiska incitament att huvudsakligen låta kvinnan stanna hemma. Offentliga sektorn kan gå före, sen lär privata få gå efter för att kunna anställa. Men aj, det lär nog svida hos politikerna att behöva använda egna pengar i stället för andra människors frihet för att uppnå sina mål.
• Och sen lämnar jag vidare lösningsförslag som övning åt läsarna.

Jag anar även en annan anledning till att politikerna vill styra hur vi tar ut vår ledighet. De vet att det bästa för alla familjer är en delad ledighet, och detta vill de få oss att förstå och rätta sig efter - med tvång, om så är nödvändigt. Det här brukar kallas elitism, och brukar vara något riktigt fult. Det är mycket möjligt att politikerna har rätt i sak. Tag till exempel det analoga fallet att en mängd människor i Sverige med glädje lyssnar på melodifestivalen. Jag, som är bildad och kultiverad, vet givetvis att det vore bättre att köra Bachs Brandenburgkonserter eller några Beethoven-sonater på bästa TV-tid istället. Men inte tusan skall jag köra ned min förfinade smak i människors halsar via lagstiftning!?

Min slutkläm: kära politiker, sluta upp med att försöka bestämma hur vi skall bete oss före, under eller efter sexualakten.