Till sekreterarnas lov

Media har upptäckt gigantiska oegentligheter i staten, där tiotusenlappar (!!!) försvunnit till skumma syften som att glädja personalen. Till skillnad från resten av landet är jag inte särskilt upprörd, det är småsummor och nog är väl personalen på våra statliga verk värda lite uppmuntran emellanåt?

Det som förbluffar mig är - var är de statliga verkens sekreterare? Under mina år som anställd både statligt och privat, så har sekreterarna varit de luddiga reglernas och statuternas klippa. Eftersom jag bytt jobb vartannat år, och företagen infört nya regler varje halvår, har jag totalt struntat i att lära mig reglerna. Jag samlar istället ihop några hopknycklade kvitton, en deltagarlista skriven i berusat tillstånd på baksidan av en servett, och lämnar till sekreteraren. Tillbaks kommer sedan en enligt alla regler ifylld blankett som jag kan skriva under.

Om nu representation har kunnat göras emot gällande regler, gång på gång: var var sekreterarna? Har de rationaliserats bort? Det känns inte särskilt rationellt att departementschefen skall hålla koll på representationsreglerna. Är de så kuvade av chefen att de inte vågar protestera? Då borde både chef och sekreterare bytas ut. Klarar dagens sekreterare inte av att fylla i en blankett rätt? Se där något för media att gräva i.

Vad är då skälig representation? Ytterst en sak för ägarna att besluta, vilket i statliga verks fall väl är du och jag. Och där verkar det som om du, att döma av mediestormen, har en tämligen moralistisk syn på saken. Själv tycker jag det går bra att bjuda flott, och att bjuda på Renat, Skåne och till och med en norsk akvavit.

Istället för sänkt krogmoms kanske vi i alliansen skulle föreslå ett fett representationskonto för alla statliga anställda: lärare, vårdbiträden, kommunala växeltelefonister. Jag ser fram emot nästa föräldramöte på Grand Hotel.

Darra, borgarbrackor!

Ständigt denne Vilks, frestas man att utbrista likt Åke Holmbergs Ture Sventon. Sventon, ja. Nu när mina barn börjar bli lite för stora för högläsning av Holmbergs smarriga temlor, så får jag väl smita in på toaletten och läsa dem för mig själv i smyg.

Åter till ämnet. Efter att ha upprört den muslimska befolkningen till självantändningens gräns och däröver genom att rita en rondellhund, så har Vilks nu tagit nästa steg. Han skall tala på en konferens anordnad av Stop the Islamization of Nations (SION), en organisation som verkar klart kritiska inte bara gentemot islamister utan gentemot islam överhuvudtaget. Lite på samma sätt som kommunisterna är klart kritiska till kapitalismen, och nazisterna till att judarna överlevde Hitler.

Konsensus på nätet verkar vara att Vilks därmed kommer ut ur garderoben som fullblodsislamofob. För varför skulle någon komma på tanken att tala på ett extremistmöte utan att själv vara extremist? Och att han därmed är rökt för framtiden.


Jag är inte så säker.

För det första: om nu Vilks är extremist, så skall väl samma behandling gälla oavsett vad slags extremist man är? Så visst, skicka gärna ut Vilks i kylan, men skicka först ut vänsterpartisten Maj Wechselmann och journalisten Kajsa Ekis Ekman dit. Bägge talar nämligen på extremistorganisationen RKUs sommarläger. Sven Wollter, som är medlem i kommunisterna, lär också åka ut i kylan.

För det andra: Vilks är konstnär. Konstnärer idag målar inte vackra tavlor, de provocerar borgarbrackorna. Vad många har missat är att borgarbrackorna av idag, som sitter på maktens stolar, heter inte Morgonkröök och Gyllenhammer, dricker punsch och jagar statare. De är 68-generationen som vuxit upp. Sången om den röda rubinen provocerar inte längre. Life of Brian eller Elisabeth Olsson-Wallin gör inga biskopar förbannade. Som vi såg av Wechselmanns och Ekmans exempel ovan, så blir ingen upprörd över umgänge med revolutionära galningar, eller ens att man är en revolutionär galning. Att göra föräldrauppror genom att högljutt spela den musik som ens föräldrar spelade för att förarga farfar är sällan ett bra recept. Nej, skall dagens borgerskap provoceras så är det genom att häda Islam. Av någon anledning funkar det. Och Vilks vet vilka knappar som skall tryckas på.

Så jag misstänker att jag just blev en liten, liten del av Vilks konstprojekt. Tusan också.

Grattis, Jamaica!

Jamaica fyller visst 50 år i dagarna. Dags att kalla in Clint Eastwood. Make my day, Clint!

Har regnbågen bara nyanser av rött?

Läste Tor Billgrens krönika om pinkwashing - om när en organisation gör reklam för sin HBT-vänlighet för att dölja andra, mindre behagliga, aspekter av organisationen. Läsvärt.

Själv tänkte jag fundera lite över vänstern. Som vanligt - börjar jag bli tjatig? EDL är tydligen i Stockholm idag för att berätta om vad man tänker göra för HBT-folket, antagligen genom att kasta ut alla muslimer. Motdemonstranterna är förstås också på plats, så det kan bli en fartfylld folkfest med raketer och gatstenar.

Även vissa vänstersekter verkar följa EDLs exempel: Pride i Uppsala som inte tillåter icke-revolutionära deltagare, ofog som just ställde till ofog förra året. Jag får känslan av att dessa organisationer inser att ingen vettig människa attraheras av deras revolutionära grundteser, varför de använder HBT för att mota ut sina motståndare.

Vänster och vänster förresten. Begreppet börjar kännas valhänt. Det finns så mycket vänster, och höger. Häromdagen stod Sahlin och Ohlsson tillsammans och spred tolerans. Samtidigt springer diverse nätverk på ytterkanten och sprider hat. En uppdelning i höger och vänster blir fel.

Bättre att dela upp oss, om vi absolut måste dela upp i vi och dem, i vi som vill ha demokrati, och de som vill ha diktatur. Så vet vi var vi har varandra.

Moral majority, Swedish chapter

Det är lustigt hur upp och ned det är i världen. Vänstern älskar att skratta åt USA. Till exempel åt Moral Majority, som gjorde sitt bästa att tala om för unga amerikaner vilka popskivor man får lyssna på, och vilka som innehåller satanistiska budskap om de spelas baklänges.

Men är vi så mycket bättre själva? Häromveckan kunde man hitta ett reportage i DN om Ultima Thule, bandet som de rakade kängbärarna tagit till sitt hjärta. Bandet som skaldade trista, nationalistiska slagdängor som "och jag vill leva, jag vill dö i Norden". Nej, vänta, den strofen kom visst från mina skolavslutningar, från sången vi alltid glömde texten till. Och genast hördes upprörda röster om att detta nog borde problematiseras, att man inte kunde presentera dem som ett band som alla andra. De var ju politiska!

Själv vill jag gärna hålla isär musik och politik. Jag vill kunna lyssna på barockmusik, trots att den beställdes av furstar som var allt annat än demokratiska. Jag vill kunna lyssna på Bachs sakrala musik, trots att den skrevs vid en tid då kyrkan knappast var hbt-certifierad och jämställd. Jag vill kunna lyssna på Wagner, trots att Hitler senare gjorde tummen upp för samma musik. Jag vill kunna lyssna på de ryska tonsättare som böjde rygg inför Stalin. Och så vidare.


Men OK, låt oss för ett ögonblick anta att politiken bakom musiken är väsentlig, och att otrevlig politik innebär att musiken blir suspekt, och att noterna bör brännas på nästa valborgsbrasa. Vad blir då konsekvensen?

Det första jag får göra är att försaka fler lyssningar på min gamla repiga vinylkopia av Clashs London Calling. Clash var ju öppet revolutionära vänstertomtar.

Våra folkhemska Ebba Grön åker ut. De gjorde en gång låten Häng Gud - och nu när vi har gott om muslimer i Sverige kan ju ett så uppenbart islamofobiskt budskap inte få offentlighetens öra.

Gamla proggare som Mikael Wiehe hamnar på skampålen direkt. Att sjunga för revolutionen under det 60- och 70-tal som kommunismen förslavade och mördade otaliga europeer och asiater - skäms!


Så visst, vänstern, vi kan köra enligt era spelregler. Men då får ni finna er i att bollen åker tillbaka på er planhalva...

Dags att förbjuda förluster?

Är nu hemma igen efter en kortsemester i Bohuslän. Efter en kort kommunistisk relaps där jag vill hänga alla rika norrmän i närmsta sjöbodsgavel, så är jag nu tillbaka i mitt gamla vanliga konservativa jag.

Läste i den västsvenska lokalblaskan GP om att kommundelarna, när de får lite sin i kassan, tar och drar in på hemtjänsten. De gamla får helt enkelt sitta i sina sura blöjor och ligga med brutna ben på golvet, eller hur nu vänstern hade uttryckt det om ett privat företag hade gjort sammalunda.

Kanske dags att förbjuda förluster inom den offentliga sektorn?

Är kommunister mördare?

Häromveckan blev det en twitterstorm mellan @Segerfeldt och @OhlyLars, när den förre vågade påstå att "Vi slapp kommunistisk ockupation, så du fick aldrig chansen att utdela några nackskott". Lite utbroderat här på hemsidan. Ja, minst ett dussin meddelanden, så det var nog till och med en orkan. Vanudå - mysfarbrorn Lasse i rollen som Beria? Nog för att han anser sig ha spelat med Nacka, men att nacka sina motståndare?

I en sak kan jag inte ge Segerfeldt annat än rungande rätt: i varje land som kommunisterna kommer till makten, så kommer nackskotten och de nattliga deporteringarna till heders. Utan undantag. Det ligger liksom i ideologin. Den kommunistiska ideologin är väldigt tydlig med att det är kollektivet som går före individen, att ett framtida lyckorike utlovas, och att de folkfiender som står i vägen inte är mycket värda. Det borde inte ens Ohly protestera emot, han kallar sig ju inte längre kommunist, och tar avstånd från sin ungdoms dåraktigheter. Väl?

Men sen kommer vi då till kärnfrågan: är kommunister mördare. Det vill säga: har alla kommunister egenskapen att de kommer sätta en kula i sin moderate granne när revolutionen kommer? Eller finns det olika sorts kommunister?

Jag anser att det är väldigt svårt att sia om hur en männíska kommer bete sig. Även här har vi historiska data. Vilka människor som puttade in judar i ugnarna, vilka som hackade ihjäl sina grannar i Rwanda, vilka som massakrerade i Jugoslavien, ja det går inte att förutsäga. Inte från någon etikett eller åsikt personer hävdat i förväg.

Att ta en enskild kommunist, och hävda att denna person kommer begå bestialiska brott i en kommunistisk stat, det är alltså inte möjligt. Och motsatt är det inte möjligt att hävda att en liberal inte kommer begå brott i en kommunistisk stat.

Så låt oss hoppas att vare sig Ohly, Segerfeldt eller jag får möjlighet att testa vår moraliska fiber i en kommunistisk stat.