Jag blir lite förbryllad över våra svenska kommunister.
Ta till exempel förra inläggets ämne, Farrokhzad. Om hon och hennes fans på kultursidorna nu tycker det är så häftigt med revolutionärt våld och bly i nackarna på borgarna, varför skrider de inte till verket? En anledning kan vara att de är för sent ute. Vilka är det som är borgarna idag? De samhällsbärande, de som abonnerar på makten, de som formulerar problemen och dess lösningar? Just det, sossarna. Och det var ju faktiskt inte mycket mer än tre år sedan en ung norrman gjorde slag i saken och hade ihjäl en mängd borgare i Oslo och på Utöya. Och varför bestiga Mount Everest om man inte är först?
Om ni nu vill ha ett kommunistiskt samhälle, varför inte börja här och nu? Ett vanligt sätt för oss borgare att håna kommunister är att säga att de kan väl åka till Nordkorea om de vill leva i det kommunistiska idealsamhället. Varpå kommunisten harmset svarar att Nordkorea visst inte är något kommunistiskt samhälle. Ett svar som blir lite svårare för oss att acceptera efter Pia Sundhages senaste groda. Ack, denna Pia. I Svenska Fotbollförbundets podcast "Heja Sverige" får hon frågan vilket hennes drömlandslag är (förutom Sverige...), och får svaret: Nordkorea!
Här är ett dubbelt haveri. Dels för Pia själv, men även för intervjuaren, Soran Ismail. Soran är hyllad, inte bara som komiker, utan som politiskt kunnig och engagerad mediaröst. När han intervjuar någon, och får svaret att de tycker det är käckt med ondskefulla diktaturer, och han inte ställer några följdfrågor - vad f-n håller han på med? Total journalistisk inkompetens - eller så håller han med om att Nordkorea nog är ett kul ställe. Jag undrar hur Soran hade agerat om han intervjuat en fotbollstränare som sagt att han ville träna ett lag utan en massa jämrans flator i?
Aftonbladet verkar i alla fall ha en journalist anställd. En journalist som klarar av att fortsätta ställa följdfrågor.
Vad tror ni skulle hända om Sundhage fick åka till Nordkorea som tränare? Jag gissar att hennes rättframhet och frispråkighet skulle få henne in i ett arbetsläger rätt omgående. I Nordkorea är det inte riktigt lika lätt att vägra träffa landets ledare efter en seger. Varpå vi väl får skicka Carl Bildt (eller Carl Hamilton...) för att få ut henne. När hon sedan kommer tillbaka, så misstänker jag att hennes kommunistiska polare inte kommer tro henne när hon berättar om svälten, förtrycket och armodet. Ni minns väl Kirunasvenskarna? En grupp svenskar som flyttade till Sovjet för att bygga upp arbetarnas paradis och drabbades av allehanda jävligheter. De som kom tillbaka förskjöts av sina gamla kommunistiska polare, som inte ville sluta tro på sagor.
Jag måste dock avsluta denna utvikning i Pia Sundhages åsikter med en eloge. När Soran försökte ta upp det goda hatet, hur skönt det är att sitta och hata motståndarlaget och domaren, då förstod Pia överhuvudtaget inte hur hat kunde ses som något positivt. Det budskapet kan hon gärna få föra ut lite mer, gärna till sina kommunistvänner.
Så, åter till kommunisterna. Jag tycker de borde få tummen ur. Varför vänta på världsrevolutionen, när man kan skapa sitt eget lilla kommunistiska paradis. Här i Sverige, utan att åka till Nordkorea. Varför inte börja i liten skala, gå ihop ett hundratal människor, köpa upp en fastighet och lite jord, dela lika enligt marxistiska principer, visa världen hur bra kommunismen funkar, och därmed vinna lärjungar? Det är mycket lättare att sälja in det som har en väl fungerande demo.
Men, invänder då vi från högern, har inte redan de kommunistiska kolchoserna misslyckats? Är inte den totala hungerkatastrof Mao kastade sitt folk i när han kollektiviserade jordbruket och fördelningen av mat tillräckligt bevis för misslyckandet? Är det inte redan bevisat att gemensamt ansvar innebär ingens ansvar, och att det enbart är marknadsekonomin som kan funka? Nej, det finns ju även hyfsat lyckade försök. Ta kibbutzerna i Israel, till exempel. De lever och frodas fortfarande. Så sätt igång. Starta ett kommunistiskt minisamhälle där alla har lika lön, och alla jobbar efter förmåga. Jag väntar med spänning på resultatet av experimentet. Lyckas det är jag bara glad. Förhoppningsvis innebär det att kommunisterna slutar agitera för revolution och nackskott, när de inser att de kan uppnå målen på fredlig väg. Fast då har de ju blivit sossar...
torsdag 31 juli 2014
söndag 27 juli 2014
Några rader till Farrokhzads försvar
Med masochistisk envetenhet försvarar jag diverse udda figurer. Idag har turen, lite sent som vanligt, kommit till poeten Athena Farrokhzad.
För några dagar sedan begick hon ett sommarprogram. Ett program där hon talade kommunismens lov, samt spelade en Ebba Grön-cover där rader som "Ja de tål lite bly i nackarna" och "Ja, ja, ja hatar hela borgerligheten dök upp. Anmälningarna till granskningsnämnden lät inte vänta på sig. Samtidigt försvarar högerliberaler på twitter hennes rätt att spela dylik musik, de är själva uppväxta med Ebba Grön och diverse obskyr mörk metal som får våra punkgossar att låta som korgossar.
Jag själv då?
Låt mig börja med musiken. Som ung punkare lyssnade jag mest på de brittiska banden, som Sex Pistols och Clash. Sex Pistols har en del genuint upprörande texter, men vem tusan tog dem på allvar? Clash, ja där skavde det en del. Deras öppna revolutionsromantik och stöd för tokiga diktatorer med vänsterstämpel. Visst, jag lyssnade lite på Ebba Grön, men unga, trygga svenskars pubertetsuppror med texter om bly i nacken, hänga Gud osv kändes lite löjligt. Jag drogs mer till Stiff Little Fingers: några grabbar som växt upp i inbördeskrigets Belfast, och därmed hade ett uttalat pacifistiskt budskap. Texter som
Även Tom Robinson hängde med länge; han verkar dock tyvärr ha lagt den spruckna sångrösten på hyllan.
Är det OK att Farrokhzad får göra reklam för sin vidriga folkmördarlära (kommunismen, alltså, för er som inte läst om Gulag och det stora språnget) i Public Service? Ja, jag tycker det. Många vill göra Public Service till eterns Domusrestaurang: ett hak där allt som på något sätt sticker ut ur mittfåran har plockats bort, och allt som återstår är Oxfilé Black & White samt fläsk med löksås. Jag tycker vi ska göra tvärtom. Det är i Public Service som man kan göra allt det som man inte kan göra i de reklamkanaler som inte har råd att stöta bort folk. I med kryddor i grytan bara. Låt Gulag-förnekare tala. Men stanna inte där. Låt även förintelseförnekare, klimatförnekare, platta jorden-vurmare, islamister och pingstpastorer tala. Låt tusen blommor blomma. Det är genom att släppa fram alla möjliga dumheter och klokskaper i ett öppet samtal som vi kan få nya impulser som driver Sverige framåt. Om vi hade låst det offentliga samtalet i den konsensus som fanns på det konservativa 30-talet - var hade vi då varit idag? I diskussioner om ifall Nils Poppe är för omstörtande för att visas på TV?
Var går gränsen, då? Ja, där vill jag ta upp det postmoderna ordet "kontext". Eller sammanhang, som en vanlig människa hade uttryckt det. Och jag är rätt vanlig. Ta till exempel den gamla punk-klassikern "Belsen was a gas" av Sex Pistols. Jag har inget emot att den spelas på radion, av nostalgiska punkgummor. Men: om någon av de bakom nationell.nu har ett mysprogram i radio där de varvar utfall emot judiska världskonspirationer med den låten, eller om den dunkar från bergsprängarna i en för Palestina/mot Israel-demo, då lär även en yttrandefrihetsfundamentalist som jag leta efter avstängningsknappen. Då är vi över gränsen för uppvigling. En sjysst låt säger mer än tusen ord.
Så, vad bör vi ha på Public Service? Jag vill se långa, tråkiga debattprogram med företrädare för mer än en åsiktsinriktning. Och då menar jag inte att man bör bjuda in både miljöpartister och vänsterpartister. Nej, tänk till exempel ett debattprogram om extremism och våld, där inte bara Farrokhzad får närvara, utan även Mikael Skillt, pacifisten Mikael Grenholm, en statsvetare som inte är Ulf Bjereld, och nån expert från Säpo med papperspåse på huvudet. Eller varför inte en debatt om muslimsk extremism med Muslimska Brödraskapet, en bunt assyriska kristna, nån från Boko Haram, Åke Green, Humanisterna, Nalin Pekgul, några feministteologer från Svenska kyrkan.
Eftersom jag nyss såg Monty Python Live så lutar jag även åt att Public Service bör börja visa fotbollsmatcher mellan grekiska och tyska filosofer. Samt Beckenbauer.
Ja, vid närmare eftertanke så gör nog Public Service redan det. De debattprogram vi har idag verkar ofta vara tillställningar där man bjudit in en massa ufon som har mängder med teoretiska åsikter om Marx eller "allas lika värde", men noll koll på verkligheten vad gäller det som ska debatteras. Sen bjuds någon som faktiskt kan något med på nåder, och så ägnar resten av deltagarna programmet åt att håna denna udda fågel.
För några dagar sedan begick hon ett sommarprogram. Ett program där hon talade kommunismens lov, samt spelade en Ebba Grön-cover där rader som "Ja de tål lite bly i nackarna" och "Ja, ja, ja hatar hela borgerligheten dök upp. Anmälningarna till granskningsnämnden lät inte vänta på sig. Samtidigt försvarar högerliberaler på twitter hennes rätt att spela dylik musik, de är själva uppväxta med Ebba Grön och diverse obskyr mörk metal som får våra punkgossar att låta som korgossar.
Jag själv då?
Låt mig börja med musiken. Som ung punkare lyssnade jag mest på de brittiska banden, som Sex Pistols och Clash. Sex Pistols har en del genuint upprörande texter, men vem tusan tog dem på allvar? Clash, ja där skavde det en del. Deras öppna revolutionsromantik och stöd för tokiga diktatorer med vänsterstämpel. Visst, jag lyssnade lite på Ebba Grön, men unga, trygga svenskars pubertetsuppror med texter om bly i nacken, hänga Gud osv kändes lite löjligt. Jag drogs mer till Stiff Little Fingers: några grabbar som växt upp i inbördeskrigets Belfast, och därmed hade ett uttalat pacifistiskt budskap. Texter som
"Stuff their fucking armies
Killling isn't my idea of fun"kändes lite mera vuxna än "ja de tål lite bly i nackarna", även för en 15-årig grabb. Fingers kommer för övrigt till Östersund 2 augusti och till Malmö 4 november.
Även Tom Robinson hängde med länge; han verkar dock tyvärr ha lagt den spruckna sångrösten på hyllan.
Är det OK att Farrokhzad får göra reklam för sin vidriga folkmördarlära (kommunismen, alltså, för er som inte läst om Gulag och det stora språnget) i Public Service? Ja, jag tycker det. Många vill göra Public Service till eterns Domusrestaurang: ett hak där allt som på något sätt sticker ut ur mittfåran har plockats bort, och allt som återstår är Oxfilé Black & White samt fläsk med löksås. Jag tycker vi ska göra tvärtom. Det är i Public Service som man kan göra allt det som man inte kan göra i de reklamkanaler som inte har råd att stöta bort folk. I med kryddor i grytan bara. Låt Gulag-förnekare tala. Men stanna inte där. Låt även förintelseförnekare, klimatförnekare, platta jorden-vurmare, islamister och pingstpastorer tala. Låt tusen blommor blomma. Det är genom att släppa fram alla möjliga dumheter och klokskaper i ett öppet samtal som vi kan få nya impulser som driver Sverige framåt. Om vi hade låst det offentliga samtalet i den konsensus som fanns på det konservativa 30-talet - var hade vi då varit idag? I diskussioner om ifall Nils Poppe är för omstörtande för att visas på TV?
Var går gränsen, då? Ja, där vill jag ta upp det postmoderna ordet "kontext". Eller sammanhang, som en vanlig människa hade uttryckt det. Och jag är rätt vanlig. Ta till exempel den gamla punk-klassikern "Belsen was a gas" av Sex Pistols. Jag har inget emot att den spelas på radion, av nostalgiska punkgummor. Men: om någon av de bakom nationell.nu har ett mysprogram i radio där de varvar utfall emot judiska världskonspirationer med den låten, eller om den dunkar från bergsprängarna i en för Palestina/mot Israel-demo, då lär även en yttrandefrihetsfundamentalist som jag leta efter avstängningsknappen. Då är vi över gränsen för uppvigling. En sjysst låt säger mer än tusen ord.
Så, vad bör vi ha på Public Service? Jag vill se långa, tråkiga debattprogram med företrädare för mer än en åsiktsinriktning. Och då menar jag inte att man bör bjuda in både miljöpartister och vänsterpartister. Nej, tänk till exempel ett debattprogram om extremism och våld, där inte bara Farrokhzad får närvara, utan även Mikael Skillt, pacifisten Mikael Grenholm, en statsvetare som inte är Ulf Bjereld, och nån expert från Säpo med papperspåse på huvudet. Eller varför inte en debatt om muslimsk extremism med Muslimska Brödraskapet, en bunt assyriska kristna, nån från Boko Haram, Åke Green, Humanisterna, Nalin Pekgul, några feministteologer från Svenska kyrkan.
Eftersom jag nyss såg Monty Python Live så lutar jag även åt att Public Service bör börja visa fotbollsmatcher mellan grekiska och tyska filosofer. Samt Beckenbauer.
Ja, vid närmare eftertanke så gör nog Public Service redan det. De debattprogram vi har idag verkar ofta vara tillställningar där man bjudit in en massa ufon som har mängder med teoretiska åsikter om Marx eller "allas lika värde", men noll koll på verkligheten vad gäller det som ska debatteras. Sen bjuds någon som faktiskt kan något med på nåder, och så ägnar resten av deltagarna programmet åt att håna denna udda fågel.
söndag 6 juli 2014
De familjepolitiska lösningarna kommer visst från vänster?
Folkpartisterna försöker mota Gudruns anstormning i Almedalen med en slogan:
Nej, ska man hitta bra lösningar på människors livspussel så får man gå högerut, Kristdemokraterna and beyond. Eller varför inte vänsterut! Leta efter en lösning mitt i drakens håla? Det är faktiskt inte så tokigt som det låter. Hannah Lemoine, genusvetare och socialist, har bloggat om föräldraförsäkringen. Och hör och häpna: en socialist går förbi kollektivet och ser individernas svårigheter. Hon ser hur tvångsdelningen är en reform för medelklassmänniskor där båda har fasta jobb. Hon ser hur en del mödrar kommer vilja amma länge, hur en del mammor mycket väl kan behöva rejält med tid att återhämta sig efter födseln, hur en tvångsdelning ofta kan leda till att barnen får gå tillbaks till dagis efter att mammans dagar är slut.
Hennes lösning är helt klart intressant: istället för att tvångsdela de två år vi får idag, ge var förälder två år istället. Om då en familj känner att mamman (eller pappan...) bör vara hemma de där två åren innan barnet ska in på dagis, så går det. Vi får också en ny spännande välfärdsreform: bägge kan vara hemma samtidigt. Hela tiden. Känn på den, medelklass-Svensson!
Som ansvarskännande höger får jag förstås invända lite. Vi måste räkna på vad det kostar. Men jag är ju en ärkekonservativ familjevurmare, och anser därmed att familjen får kosta. Kanske vi kan dra in alla bidrag staten ger till föreningslivet istället. Eller sänka ersättningen rejält. Och jag misstänker att eventuella SD-läsare genast har ett uppslag om var vi kan ta pengar ifrån. Liksom vänsterpartisterna. Invandringen och de rika.
Sen kan man ju fundera på hurpass flexibelt den här försäkringen bör vara. Ska man kunna ge pengarna till mor- och farföräldrar? Och här är det dags att smyga in min lilla trojanska häst - man skall väl kunna ge pengarna till sin partner också, väl?
En annan tanke jag haft är om det är dags att skippa inkomstbortfallsprincipen. Idag styr försäkringsreglerna kollektivet att först få in en fot på arbetsmarknaden, ett fast jobb med bra lön, för att därmed få bra med ersättning när barnen kommer. Vilket ofta, med tanke på hur lång tid det idag tar att utbilda sig till de enklaste jobb och landa en fast anställning, kan gör att barnen kommer sent om alls. Tvåårsregeln om SGI gör att det idag är norm att barnen kommer med exakt två års mellanrum.
Staten skall inte styra på detta vis, staten skall möjliggöra individers val. Mitt förslag är att föräldrarna får ett fixt belopp per barn. Samma belopp, oberoende av om föräldrarna fortfarande går på högstadiet eller om de är EU-ministrar. På så vis minskar behovet av att pussla ihop föräldraskapet med jobbet. Beloppet kan även utgå efter barnet fyllt två år, och då användas för att betala för (nu osubventionerad) dagisvistelse, grundplåten till ett filippinskt hembiträde, eller vilken form av barnomsorg man nu vill ha. Kanske ett av de små ideella föräldrakooperativ som vänstern vurmar för?
Ytterligare ett intressant inlägg står Fanny Åström för. Japp, den Fanny. Twitters enfant terrible, som häver ur sig hur mycket hon hatar män, alla män, och hur alla män förtrycker, alltid. Men nu skriver hon ett svar på Nyheter24 till en kvinna som vill korta föräldraledigheten för att göra det lättare för mödrar att få jobb. Till min totala häpnad märker jag att jag håller med om mycket som står där. Fanny skriver att det inte hjälper de kvinnor som stannar hemma att man tar bort deras ersättning, att man istället skall se till att de får en vettig pension. Smaka på det här citatet:
Så, för att summera: det verkar som höger och vänster emellanåt möts i extremiteterna. Inte bara i exkrementen, som när AFA och SMR pucklar på varandra, utan i konkreta politiska ställningstaganden.
"Feminism utan socialism"Det imponerar föga på mig. Ett folkparti utan socialism? Knappast. Jag minns från min ungdom Carl Tham, mannen som försökte införa löntagarfonder. Är folkpartiet fortfarande socialister, då? Socialister hittar gärna kollektiva lösningar på problem som berör stora kollektiv. Om några enskilda hamnar i kläm så sorry, du får offra dig för kollektivet. Liberalen ger istället så många som möjligt möjlighet att själva välja hur de vill ordna sina liv. Om dessa individuella val sedan tillsammans visar sig inte vara optimalt för kollektivet så sorry kollektivet, du får hitta ett annat sätt att ordna din tillvaro optimalt än att trampa på människors fria vilja. Arnholm och Olsson är väldigt förtjusta i att hitta kollektiva lösningar som kvotering och tvångsdelning. Jag sätter dem därför mitt i socialist-fållan.
Nej, ska man hitta bra lösningar på människors livspussel så får man gå högerut, Kristdemokraterna and beyond. Eller varför inte vänsterut! Leta efter en lösning mitt i drakens håla? Det är faktiskt inte så tokigt som det låter. Hannah Lemoine, genusvetare och socialist, har bloggat om föräldraförsäkringen. Och hör och häpna: en socialist går förbi kollektivet och ser individernas svårigheter. Hon ser hur tvångsdelningen är en reform för medelklassmänniskor där båda har fasta jobb. Hon ser hur en del mödrar kommer vilja amma länge, hur en del mammor mycket väl kan behöva rejält med tid att återhämta sig efter födseln, hur en tvångsdelning ofta kan leda till att barnen får gå tillbaks till dagis efter att mammans dagar är slut.
Hennes lösning är helt klart intressant: istället för att tvångsdela de två år vi får idag, ge var förälder två år istället. Om då en familj känner att mamman (eller pappan...) bör vara hemma de där två åren innan barnet ska in på dagis, så går det. Vi får också en ny spännande välfärdsreform: bägge kan vara hemma samtidigt. Hela tiden. Känn på den, medelklass-Svensson!
Som ansvarskännande höger får jag förstås invända lite. Vi måste räkna på vad det kostar. Men jag är ju en ärkekonservativ familjevurmare, och anser därmed att familjen får kosta. Kanske vi kan dra in alla bidrag staten ger till föreningslivet istället. Eller sänka ersättningen rejält. Och jag misstänker att eventuella SD-läsare genast har ett uppslag om var vi kan ta pengar ifrån. Liksom vänsterpartisterna. Invandringen och de rika.
Sen kan man ju fundera på hurpass flexibelt den här försäkringen bör vara. Ska man kunna ge pengarna till mor- och farföräldrar? Och här är det dags att smyga in min lilla trojanska häst - man skall väl kunna ge pengarna till sin partner också, väl?
En annan tanke jag haft är om det är dags att skippa inkomstbortfallsprincipen. Idag styr försäkringsreglerna kollektivet att först få in en fot på arbetsmarknaden, ett fast jobb med bra lön, för att därmed få bra med ersättning när barnen kommer. Vilket ofta, med tanke på hur lång tid det idag tar att utbilda sig till de enklaste jobb och landa en fast anställning, kan gör att barnen kommer sent om alls. Tvåårsregeln om SGI gör att det idag är norm att barnen kommer med exakt två års mellanrum.
Staten skall inte styra på detta vis, staten skall möjliggöra individers val. Mitt förslag är att föräldrarna får ett fixt belopp per barn. Samma belopp, oberoende av om föräldrarna fortfarande går på högstadiet eller om de är EU-ministrar. På så vis minskar behovet av att pussla ihop föräldraskapet med jobbet. Beloppet kan även utgå efter barnet fyllt två år, och då användas för att betala för (nu osubventionerad) dagisvistelse, grundplåten till ett filippinskt hembiträde, eller vilken form av barnomsorg man nu vill ha. Kanske ett av de små ideella föräldrakooperativ som vänstern vurmar för?
Ytterligare ett intressant inlägg står Fanny Åström för. Japp, den Fanny. Twitters enfant terrible, som häver ur sig hur mycket hon hatar män, alla män, och hur alla män förtrycker, alltid. Men nu skriver hon ett svar på Nyheter24 till en kvinna som vill korta föräldraledigheten för att göra det lättare för mödrar att få jobb. Till min totala häpnad märker jag att jag håller med om mycket som står där. Fanny skriver att det inte hjälper de kvinnor som stannar hemma att man tar bort deras ersättning, att man istället skall se till att de får en vettig pension. Smaka på det här citatet:
"I stället för att förkorta föräldraledigheten föreslår jag att den som föder och tar hand om barn får en riklig kompensation för detta, som även ska synas i de sociala försäkringssystemen. Detta skulle innebära en konkret möjlighet att själva bestämma över sitt liv, oavsett om en lyckas i yrkeslivet eller inte. Den som lever enligt traditionella familjenormer ska inte behöva straffas för det livet igenom, även om en såklart kan önska att människor också valde annorlunda. Uppgiften för en feministisk politik bör inte vara att straffa människor för att de inte lever feministiskt nog, utan att skapa situationer som stärker möjligheten till självbestämmande."Alltså, det ovan skulle väl lika gärna kunna vara skrivet av kristdemokraten Ebba Busch? Eller av mig. Idén att familjen skall dela på pensionspoäng fördes fram redan för flera år sedan av den numera avsuttne jämställdhetskämpen Pelle Billing. Välkommen till Jämställdhet 2.0, Fanny!
Så, för att summera: det verkar som höger och vänster emellanåt möts i extremiteterna. Inte bara i exkrementen, som när AFA och SMR pucklar på varandra, utan i konkreta politiska ställningstaganden.
fredag 4 juli 2014
Gammal är äldst
För en gammelmoderat som tröttnat på de nya moderaternas totala hållningslöshet och försvarsdemontering är det skönt att människor som Gunnar Hökmark fortfarande finns, med samma åsikter som när jag var ung.
Se honom demontera könsrasisterna i F! och MP.
Se honom demontera könsrasisterna i F! och MP.
tisdag 1 juli 2014
Schyman - demokratins försvarare?!
Jag har mina förutfattade meningar om hur våra politiker är. Kanske ni också? Vilka åsikter man kan räkna med att få från Reinfeldt, Löfven och Åkesson. Att Ohly lär kalla mig "idiot" oavsett vilka av mina åsikter jag luftar.
Även så om Gudrun Schyman. Ärligt talat, vad kan man förvänta sig av en revolutionär kommunist som idag leder ett radikalfeministiskt parti, med krav på omskolning av män? Nog är väl hon den första att vilja inskränka yttrandefriheten för de som inte tycker som hon?
Nix. I dagens tidning kommenterar hon Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Och hon uttalar sig med en tydlighet som skulle hedrat den renaste liberal. Gudrun tänker inte stå med vuvuzela och skandera hatramsor när Åkesson talar. Istället ska hon hålla ett eget möte, på betryggande avstånd, där hon talar om vad hon vill åstadkomma.
Så fullständigt rätt. Så ska meningsmotståndare mötas och bemötas. Jag håller antagligen med om väldigt få av Gudrun Schymans åsikter, men denna hennes inställning till demokrati och yttrandefrihet håller jag helt med om.
Jag hoppas innerligt att denna feminismens fyrbåk får lysa upp de mörka vrårna hos våra kulturredaktioner, saxofonspelare, äggkastare och gatuförnekare. Snälla ni, alla ni som vill tysta andra: gå och lyssna på Feministiskt Initiativ istället. Och råkar något av det Gudrun säger stryka er mothårs, börja då inte vråla ut ert besinningslösa hat. Fundera istället på vad ni hade velat ha för politik, och hitta en plats där ni kan ställa er upp och propagera för den.
Nästa gång jag stöter på någon vänstermupp som försvarar tystande av förhatliga åsikter tänker jag piska dem med Schyman-citat tills de ber om nåd. Tack, Gudrun!
Sen kan jag ju inte, efter denna hyllning till feminismens Margaret Thatcher, låta bli att dra fram ett citat från intervjun, vad gäller total och ensidig nedrustning av försvaret:
Även så om Gudrun Schyman. Ärligt talat, vad kan man förvänta sig av en revolutionär kommunist som idag leder ett radikalfeministiskt parti, med krav på omskolning av män? Nog är väl hon den första att vilja inskränka yttrandefriheten för de som inte tycker som hon?
Nix. I dagens tidning kommenterar hon Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Och hon uttalar sig med en tydlighet som skulle hedrat den renaste liberal. Gudrun tänker inte stå med vuvuzela och skandera hatramsor när Åkesson talar. Istället ska hon hålla ett eget möte, på betryggande avstånd, där hon talar om vad hon vill åstadkomma.
Så fullständigt rätt. Så ska meningsmotståndare mötas och bemötas. Jag håller antagligen med om väldigt få av Gudrun Schymans åsikter, men denna hennes inställning till demokrati och yttrandefrihet håller jag helt med om.
Jag hoppas innerligt att denna feminismens fyrbåk får lysa upp de mörka vrårna hos våra kulturredaktioner, saxofonspelare, äggkastare och gatuförnekare. Snälla ni, alla ni som vill tysta andra: gå och lyssna på Feministiskt Initiativ istället. Och råkar något av det Gudrun säger stryka er mothårs, börja då inte vråla ut ert besinningslösa hat. Fundera istället på vad ni hade velat ha för politik, och hitta en plats där ni kan ställa er upp och propagera för den.
Nästa gång jag stöter på någon vänstermupp som försvarar tystande av förhatliga åsikter tänker jag piska dem med Schyman-citat tills de ber om nåd. Tack, Gudrun!
Sen kan jag ju inte, efter denna hyllning till feminismens Margaret Thatcher, låta bli att dra fram ett citat från intervjun, vad gäller total och ensidig nedrustning av försvaret:
"Vi måste ta steget. Vi kan inte ha våld som verktyg, varken i relationer människor emellan eller i internationella relationer"Det här kan jag bara tolka på ett sätt. I Schymans samhälle så kommer polisen inte med våld få ingripa emot våldtäktsmän och hustrumisshandlare. Kanske dags för oss patriarker att rösta rosa i höst?
lördag 28 juni 2014
Tiggare kan ingen vara...
...eller hur nu den psalm gick, som vi sjöng på skolavslutningarna i den fjärran ungdom då man fortfarande fick sjunga religiösa texter på skolavslutningen. Ja, idag ska det handla om tiggare.
Lokaltidningen har haft tiggare som ett tema några dagar nu. Sympatiskt nog så har vi fått möta några människoöden bakom tiggeriet, som på stora uppslag själva fått berätta om varför de sökt sig hit, och vad de tycker om läget. Alltid bättre än när journalister sitter och intervjuar journalister om vad man bör tycka, och varför de som inte tycker detsamma om allas lika värde inte är lika mycket värda som vi som tycker lika om att vi tycker olika.
Antalet tiggare har ökat här nere i södra Sverige. I det välmående och generösa Lund finns en tiggare på snart sagt vart gathörn i centrum. Även en del småorter har fått en fläkt av kontinenten. Det börjar muttras en hel del, å ena sidan om att tiggare snyltar på vår välfärd, å andra sidan om att tiggare lämnas vind för våg.
De människoöden man läser om är onekligen medryckande:
Mirela Moldovan förlorade jobbet i Spanien pga den sydeuropeiska krisen, och kom till Sverige. Här sitter hon och tigger. Hon bor i en skåpbil. Barnen är hemma i Rumänien hos svärföräldrarna. Dagsinkomsten är uppåt en hundralapp; hälften går till mat, hälften sparas. Ibland skickas lite slantar hem till Rumänien. Hennes dröm är att få ett jobb, så att hon kan ta hit barnen.
Ion Sorin Stan har en liknande historia. Han blev av med sina pengar hemmavid, åkte till Norge för att tjäna pengar, och har nu hamnat i Sverige. Han är för stolt för att tigga, så inkomsten baseras på att plocka tomburkar. Han bor som uteliggare i en park. Då och då skickar han hem lite pengar till mamma. Han är avundsjuk på tiggarna, som han säger kan tjäna en tusenlapp om dagen. Han försökte söka jobb på AF, men hamnade i moment 22: AF krävde personnummer, men skatteverket krävde en anställning för att ge honom personnummer. Nu satsar han på att hitta svartjobb.
Det är gripande människoöden. Detta är inga passiva bidragstagare, som sitter och rullar tummarna i väntan på nästa check från socialen. De ger sig ut i Europa i risiga skåpbilar och letar upp de skitjobb som finns, och i brist på jobb så sätter de sig i ur och skur på gatan med en pappmugg framför sig. Allt detta för att få mat och husrum för sina barn och föräldrar hemma i Rumänien. Jag har full förståelse för de svenskar som säger att det är nog nu; att det är dags att se till att dessa människor får en människovärdig tillvaro.
Men innan jag spinner vidare på den tråden, är det dags för ett komiskt mellanspel i genren "oja sig över tokiga vänstermänniskor". F!. Jag säger bara det, F!. Först förslag om att skicka män på omskolning. Att överhuvud taget använda ordet omskolning när ens partiledare är en gammal kommunist visar på viss okänslighet för 1900-talets historia, eller att man gått i den svenska skola som knappt lär ut historia längre. Sen utkast om att guldbrytning bör förbjudas och ersättas med mer produktivt arbete i välfärdssektorn. Tips till F!: googla lite om planekonomi. Det gick inte särskilt bra i Kina och Sovjet, och det går inte särskilt bra i Nordkorea och Kuba idag. Sen kommer senaste snilledraget: i dagens tidning pläderar F!s talesman i Lund, Anna Tomasson, för att vi helt enkelt skall öppna kommunen för tiggarna, och ge dem "möjligheter till bostad, jobb, hälsovård och tillgång till trygghetssystem". Så långt egentligen inte något stolligt, det är inget fel i att önska trygghet och välfärd till alla. Det roliga kommer sedan, när Anna jämför de utländska studenter som anländer till Lund varje termin och blir väl omhändertagna med de rumänska tiggarna. Den enda skillnaden Anna ser är att studenterna anländer med försörjningen tryggad från sina hemländer. Ja, Anna, det är en väldigt väsentlig skillnad. Det är mycket lättare att få köpa något när man har pengar. Inte heller studenterna har det helt lätt i bostadsbristens Lund, varje gång studenterna anländer så skrivs artiklar om hur de får hysa in sig i lundabornas soffor eftersom det helt enkelt inte finns bostäder. Tiggarna lär inte få det lättare. Jag undrar just hur det ser ut när Anna går på Ica för att handla? "Aj fan, jag glömde plånboken hemma. Men pengar har inget med människovärde att göra, så ge mig nu varorna i alla fall".
Snälla F!, pengar växer inte på träd!
Så, nog med gnäll på F!. Tillbaka till de viktiga frågorna. Skall vi hjälpa tiggarna? Om vi ska det, vilka ska vi i så fall hjälpa - alla tiggare i hela världen, alla som är friska nog att ta sig till Sverige, alla som gör sig bra i TV? Oenigheten i svaren på dessa frågor verkar stor i Sverige. Det är inte lätt att enas om hur stor del av statens budget som skall tas i anspråk, och hur den bäst fördelas. Därför har jag ett par radikala, liberala förslag:
Låt oss privatisera rubbet!
Staten ska göra sitt genom att inte lägga sig i. Staten ska inte försöka hindra tiggare att ta sig in i landet. Staten ska inte hindra dem att söka jobb. Staten ska inte heller pytsa ut en massa pengar till dem.
Pengar ska tiggare få av oss medborgare, från hand till hand. Vill du att alla tiggare ska dra hem dit de kom från? Ge dem då inte några pengar. Vill du att tiggarna ska få ett rikt och tryggt liv? Ge då tills det gör ont, och ge sen lite till. Se till att Stadsmissionen har mängder med pengar. Starta en organisation som bygger om gamla oanvända ruckel till billiga sovsalar för tiggare. Starta en friskola som undervisar tiggarnas barn, så barnen kan vara med sina föräldrar.
Sen tycker jag också att man bör lyssna till vad rumänerna ovan sade. De vill inte tigga. Låt oss ta det en gång till: de vill inte tigga. Varför tigger de då? Jo, därför att här i Sverige finns inga jobb. Eller, för att vara mer med sanningen överensstämmande: det finns inga jobb rumänerna kan utföra som någon är beredd att betala en normal, svensk kollektivavtalslön för. Eftersom vi inte har vare sig låglönesektor eller lågskattesektor - förutom svartjobben då, och sådana vill vi inte ha. Svartjobb är fult.
Så här kommer nästa tokliberala förslag: återinför pigjobben. Och nu menar jag riktiga pigjobb, där pigan bor i ett råtthål till pigkammare, har en ledig kväll i veckan och ren svältlön. Ja, svältlön för en svensk som ska betala för en 3:a, en gammal Volvo och en årlig Thailandresa, men knappast svältlön för en rumän som idag tjänar 100 kr/dag.
Fördelar: Marela och Ion kan få jobb. Inte fasta jobb, inte högbetalande jobb, men jobb. Vilket är fan så mycket bättre än tiggeriet, säger de själva. De kan skicka pengar hem till Rumänien, vilket även borde glädja SD-väljare, eftersom migrantarbetares hemsända pengar är något av den mest effektiva "hjälp på platsen" som finns, med minimal risk för att någon girig diktator använder biståndspengarna till ett par nya Bentley istället. Vi livspusslande svenskar får plötsligt möjlighet att få hjälp med barnpassning, målning, gräsklippning osv till måttliga priser.
Nackdelar: Vi importerar en underklass. Lite smått känsligt för det svenska jämställda samhället. Skall det finnas särlagstiftning för invandrare, eller skall även svenskar få söka pigjobb när de inte kan få något annat? Om vi ska ha någon form av apartheid, hur ska den upprätthållas? Kommer invandrares barn att födas in i underklassen? Detta kan bli dödsstöten för den svenska modellen, där man antingen har en bra lön eller är arbetslös. Vi kommer säkert få se medelsvensson isolera sig i gated communities för att slippa öppna dörren för kringdrivande arbetssökande.
Så: slutsatsen verkar bli att det inte är särskilt lätt att vara god, inte utan att det får följder för en själv. Så om du tycker att min vision ovan är ohygglig, kall, hård och tydliga tecken på borgerliga avvikelser: vad har du själv för förslag? Hur kan vi integrera en stor mängd lågutbildade migranter i samhället och samtidigt behålla den svenska modellen? Om du inte har någon lösning, vad ligger dig närmast om hjärtat: svenska låginkomsttagare eller rumänska tiggare? Oroa dig inte för att jag ska bli kränkt av kritik, jag blir bara överlycklig om någon lyckas hitta en bättre lösning än den jag just hittade på. Inte heller jag tycker den är perfekt. Men den är tusan så mycket bättre än att tro att vi kan lova svensk välfärd åt hela världen.
Lokaltidningen har haft tiggare som ett tema några dagar nu. Sympatiskt nog så har vi fått möta några människoöden bakom tiggeriet, som på stora uppslag själva fått berätta om varför de sökt sig hit, och vad de tycker om läget. Alltid bättre än när journalister sitter och intervjuar journalister om vad man bör tycka, och varför de som inte tycker detsamma om allas lika värde inte är lika mycket värda som vi som tycker lika om att vi tycker olika.
Antalet tiggare har ökat här nere i södra Sverige. I det välmående och generösa Lund finns en tiggare på snart sagt vart gathörn i centrum. Även en del småorter har fått en fläkt av kontinenten. Det börjar muttras en hel del, å ena sidan om att tiggare snyltar på vår välfärd, å andra sidan om att tiggare lämnas vind för våg.
De människoöden man läser om är onekligen medryckande:
Mirela Moldovan förlorade jobbet i Spanien pga den sydeuropeiska krisen, och kom till Sverige. Här sitter hon och tigger. Hon bor i en skåpbil. Barnen är hemma i Rumänien hos svärföräldrarna. Dagsinkomsten är uppåt en hundralapp; hälften går till mat, hälften sparas. Ibland skickas lite slantar hem till Rumänien. Hennes dröm är att få ett jobb, så att hon kan ta hit barnen.
Ion Sorin Stan har en liknande historia. Han blev av med sina pengar hemmavid, åkte till Norge för att tjäna pengar, och har nu hamnat i Sverige. Han är för stolt för att tigga, så inkomsten baseras på att plocka tomburkar. Han bor som uteliggare i en park. Då och då skickar han hem lite pengar till mamma. Han är avundsjuk på tiggarna, som han säger kan tjäna en tusenlapp om dagen. Han försökte söka jobb på AF, men hamnade i moment 22: AF krävde personnummer, men skatteverket krävde en anställning för att ge honom personnummer. Nu satsar han på att hitta svartjobb.
Det är gripande människoöden. Detta är inga passiva bidragstagare, som sitter och rullar tummarna i väntan på nästa check från socialen. De ger sig ut i Europa i risiga skåpbilar och letar upp de skitjobb som finns, och i brist på jobb så sätter de sig i ur och skur på gatan med en pappmugg framför sig. Allt detta för att få mat och husrum för sina barn och föräldrar hemma i Rumänien. Jag har full förståelse för de svenskar som säger att det är nog nu; att det är dags att se till att dessa människor får en människovärdig tillvaro.
Men innan jag spinner vidare på den tråden, är det dags för ett komiskt mellanspel i genren "oja sig över tokiga vänstermänniskor". F!. Jag säger bara det, F!. Först förslag om att skicka män på omskolning. Att överhuvud taget använda ordet omskolning när ens partiledare är en gammal kommunist visar på viss okänslighet för 1900-talets historia, eller att man gått i den svenska skola som knappt lär ut historia längre. Sen utkast om att guldbrytning bör förbjudas och ersättas med mer produktivt arbete i välfärdssektorn. Tips till F!: googla lite om planekonomi. Det gick inte särskilt bra i Kina och Sovjet, och det går inte särskilt bra i Nordkorea och Kuba idag. Sen kommer senaste snilledraget: i dagens tidning pläderar F!s talesman i Lund, Anna Tomasson, för att vi helt enkelt skall öppna kommunen för tiggarna, och ge dem "möjligheter till bostad, jobb, hälsovård och tillgång till trygghetssystem". Så långt egentligen inte något stolligt, det är inget fel i att önska trygghet och välfärd till alla. Det roliga kommer sedan, när Anna jämför de utländska studenter som anländer till Lund varje termin och blir väl omhändertagna med de rumänska tiggarna. Den enda skillnaden Anna ser är att studenterna anländer med försörjningen tryggad från sina hemländer. Ja, Anna, det är en väldigt väsentlig skillnad. Det är mycket lättare att få köpa något när man har pengar. Inte heller studenterna har det helt lätt i bostadsbristens Lund, varje gång studenterna anländer så skrivs artiklar om hur de får hysa in sig i lundabornas soffor eftersom det helt enkelt inte finns bostäder. Tiggarna lär inte få det lättare. Jag undrar just hur det ser ut när Anna går på Ica för att handla? "Aj fan, jag glömde plånboken hemma. Men pengar har inget med människovärde att göra, så ge mig nu varorna i alla fall".
Snälla F!, pengar växer inte på träd!
Så, nog med gnäll på F!. Tillbaka till de viktiga frågorna. Skall vi hjälpa tiggarna? Om vi ska det, vilka ska vi i så fall hjälpa - alla tiggare i hela världen, alla som är friska nog att ta sig till Sverige, alla som gör sig bra i TV? Oenigheten i svaren på dessa frågor verkar stor i Sverige. Det är inte lätt att enas om hur stor del av statens budget som skall tas i anspråk, och hur den bäst fördelas. Därför har jag ett par radikala, liberala förslag:
Låt oss privatisera rubbet!
Staten ska göra sitt genom att inte lägga sig i. Staten ska inte försöka hindra tiggare att ta sig in i landet. Staten ska inte hindra dem att söka jobb. Staten ska inte heller pytsa ut en massa pengar till dem.
Pengar ska tiggare få av oss medborgare, från hand till hand. Vill du att alla tiggare ska dra hem dit de kom från? Ge dem då inte några pengar. Vill du att tiggarna ska få ett rikt och tryggt liv? Ge då tills det gör ont, och ge sen lite till. Se till att Stadsmissionen har mängder med pengar. Starta en organisation som bygger om gamla oanvända ruckel till billiga sovsalar för tiggare. Starta en friskola som undervisar tiggarnas barn, så barnen kan vara med sina föräldrar.
Sen tycker jag också att man bör lyssna till vad rumänerna ovan sade. De vill inte tigga. Låt oss ta det en gång till: de vill inte tigga. Varför tigger de då? Jo, därför att här i Sverige finns inga jobb. Eller, för att vara mer med sanningen överensstämmande: det finns inga jobb rumänerna kan utföra som någon är beredd att betala en normal, svensk kollektivavtalslön för. Eftersom vi inte har vare sig låglönesektor eller lågskattesektor - förutom svartjobben då, och sådana vill vi inte ha. Svartjobb är fult.
Så här kommer nästa tokliberala förslag: återinför pigjobben. Och nu menar jag riktiga pigjobb, där pigan bor i ett råtthål till pigkammare, har en ledig kväll i veckan och ren svältlön. Ja, svältlön för en svensk som ska betala för en 3:a, en gammal Volvo och en årlig Thailandresa, men knappast svältlön för en rumän som idag tjänar 100 kr/dag.
Fördelar: Marela och Ion kan få jobb. Inte fasta jobb, inte högbetalande jobb, men jobb. Vilket är fan så mycket bättre än tiggeriet, säger de själva. De kan skicka pengar hem till Rumänien, vilket även borde glädja SD-väljare, eftersom migrantarbetares hemsända pengar är något av den mest effektiva "hjälp på platsen" som finns, med minimal risk för att någon girig diktator använder biståndspengarna till ett par nya Bentley istället. Vi livspusslande svenskar får plötsligt möjlighet att få hjälp med barnpassning, målning, gräsklippning osv till måttliga priser.
Nackdelar: Vi importerar en underklass. Lite smått känsligt för det svenska jämställda samhället. Skall det finnas särlagstiftning för invandrare, eller skall även svenskar få söka pigjobb när de inte kan få något annat? Om vi ska ha någon form av apartheid, hur ska den upprätthållas? Kommer invandrares barn att födas in i underklassen? Detta kan bli dödsstöten för den svenska modellen, där man antingen har en bra lön eller är arbetslös. Vi kommer säkert få se medelsvensson isolera sig i gated communities för att slippa öppna dörren för kringdrivande arbetssökande.
Så: slutsatsen verkar bli att det inte är särskilt lätt att vara god, inte utan att det får följder för en själv. Så om du tycker att min vision ovan är ohygglig, kall, hård och tydliga tecken på borgerliga avvikelser: vad har du själv för förslag? Hur kan vi integrera en stor mängd lågutbildade migranter i samhället och samtidigt behålla den svenska modellen? Om du inte har någon lösning, vad ligger dig närmast om hjärtat: svenska låginkomsttagare eller rumänska tiggare? Oroa dig inte för att jag ska bli kränkt av kritik, jag blir bara överlycklig om någon lyckas hitta en bättre lösning än den jag just hittade på. Inte heller jag tycker den är perfekt. Men den är tusan så mycket bättre än att tro att vi kan lova svensk välfärd åt hela världen.
onsdag 25 juni 2014
Islam - den gröna faran?
Idag tänkte jag sprida lite lösa tankar om Islam. Lite väl långt att sticka ut huvudet kanske? Jag läste idag en Elvis-stripp där Elvis läste lusen av diverse religioner. I rutan för Islam stod det ungefär "nej, här vågar jag inte skriva något". Och jag misstänker att det var den svenska toleransens fanbärare, snarare än ilskna skäggiga gubbar med koraner i bakfickan, som Tony Cronstam var rädd för. Men någon fördel skall det väl vara med att vara en tämligen oläst bloggare: man kan lugnt ta ut svängarna lite mer än kändisarna.
Bakgrunden till mina funderingar är en brittisk dokumentär jag såg på dansk TV (japp, jag är en sån där snyltare som samlar in de radiovågor som danskarna låter spilla över Öresund). En reporter som var uppvuxen i Luton åkte tillbaka dit för att se varför staden numera hade rykte om sig att vara en växtplats för både islamism och EDL (English Defence League).
Direkt vid ankomsten dök en rolig (nåja...) länk till Sverige upp. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab al-Abdaly, mannen som hade satt sig i sinnet att bli Sveriges svar på Breivik men endast lyckades spränga sig själv i luften, bodde nämligen i Luton innan dådet. Och just när journalisten anlände till Luton så hade polisen plockat in Taimours fru för förhör. Varpå ut kommer demonstrationståg med skäggiga gubbar i kaftan med plakat som det står "fuck the fascist police", "down with democracy" och liknande saker på. Demonstrationståget hade även en supportersektion med damer i svarta tält och ögonspringor. Fler niqab än jag sett i mitt liv i Sverige. Unga arga män paraderar framför kameran och tävlar i att förkasta det samhälle de lever i. I det här läget verkar det som om reportern är sugen på att lösa medlemsskap i EDL och ställa sig och skandera "arabs go home" vid vägkanten.
Men, allteftersom får vi möta fler sorters muslimer:
Bakgrunden till mina funderingar är en brittisk dokumentär jag såg på dansk TV (japp, jag är en sån där snyltare som samlar in de radiovågor som danskarna låter spilla över Öresund). En reporter som var uppvuxen i Luton åkte tillbaka dit för att se varför staden numera hade rykte om sig att vara en växtplats för både islamism och EDL (English Defence League).
Direkt vid ankomsten dök en rolig (nåja...) länk till Sverige upp. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab al-Abdaly, mannen som hade satt sig i sinnet att bli Sveriges svar på Breivik men endast lyckades spränga sig själv i luften, bodde nämligen i Luton innan dådet. Och just när journalisten anlände till Luton så hade polisen plockat in Taimours fru för förhör. Varpå ut kommer demonstrationståg med skäggiga gubbar i kaftan med plakat som det står "fuck the fascist police", "down with democracy" och liknande saker på. Demonstrationståget hade även en supportersektion med damer i svarta tält och ögonspringor. Fler niqab än jag sett i mitt liv i Sverige. Unga arga män paraderar framför kameran och tävlar i att förkasta det samhälle de lever i. I det här läget verkar det som om reportern är sugen på att lösa medlemsskap i EDL och ställa sig och skandera "arabs go home" vid vägkanten.
Men, allteftersom får vi möta fler sorters muslimer:
- Jo, som tidigare nämnt, de radikala. De som rekryterar kanonmat till Jihad i Mellanöstern. De som vill införa Sharia. De som tycker väpnad kamp är helt OK. Dårarna. Och antagligen just den sortens representanter som svenska staten väljer när de ska tala med "muslimska civilsamhället".
- "Fundamentalistiska" muslimer. Dvs sådana som flitigt tummar koranen, läser sina böner, och försöker leva ett gott liv i profetens efterföljd. De har inget till övers för gruppen ovan, och vice versa.
- Vissa som trivs med att bo i en segregerad stadsdel som liknar vilken stad i Mellanöstern som helst, förutom att där finns demokrati och rättsväsende, och andra som gärna är en del av England.
- Sekulariserade muslimer som springer på nattklubb ungefär som vilken engelsk grabb som helst, förutom att de behöver smyga lite mer inför morsan. Antagligen fanns där en och annan sekulariserad kvinnlig muslim också, som smyger så effektivt att ingen ser att de finns.
Så det verkar som om de som ser ett hot från en unison muslimsk invandring, ett Eurabia, eftersom "det finns bara ett Islam", har fel. Lustigt nog: ju mer radikala och stolliga muslimerna var, desto ivrigare hävdade de själva att det bara fanns ett Islam. Deras egen. Den där otrogne hunden i moskén ett kvarter bort var ingen äkta muslim. Att tänka i svart och vitt är väl en yrkesskada hos fanatiker överallt. Se bara på AFA, SMR och tokfeminismen här hemma i Sverige.
Reportern prövade på att iklä sig en niqab och vandra runt lite i stadens inte särskilt muslimdominerade centrum. En intressant upplevelse, en del människor kunde viska rätt otrevliga saker. Jag misstänker att liknande saker hade viskats om hon hade gått runt i kortkort i muslimkvarteren. Idioter verkar tyvärr finnas i alla läger.
Är Islam något att oroa sig för, då?
Jo, de våldsamma extremisterna bör säkerhetspolisen ha ögat på. När hundratals unga män varit nere i Syrien eller Irak och krigat, då kan det vara värt att hålla koll på dem. Den som varit med om att skära halsen av dussintals civila kanske inte har så mycket spärrar längre. Samtidigt får jag lägga in ett litet försvarstal. Minns ni hur svenska kommunister åkte ned till Spanien under inbördeskriget för att hjälpa världsrevolutionen på traven, eller hur svenska frivilliga kämpade för ett fritt Finland? Jag kan tänka mig att det kan finnas ädla skäl för att åka ned och kämpa emot Assad, eller för ett fritt Kurdistan. Men mitt cyniska sinne säger mig att det mest är desperata unga män som vill få ligga i paradiset som åker ned som slaktare.
Men korantroende muslimer, då? Antagligen rätt konservativa sådana också, med tämligen icke-svenska synpunkter på det där med dagis, delad föräldraförsäkring och att deras döttrar prövar på rikligt med sex före äktenskapet i alla hål de kan komma på, gärna samtidigt? Kan vi ha sådana i Sverige?
Nej, jag ser inte troende muslimer som ett hot. Jag gillar nämligen olika. Jag tycker inte vi alla ska behöva tycka exakt likadant, och uppfostra våra barn exakt likadant. Det är helt OK att det finns en Muhammed på min brandstation. Och en transa. Bara de inte börjar slåss med varandra, eller kräver att jag ska leva som dem.
Jo, visst finns det gränser. Könsstympning, till exempel. Där skall nolltolerans råda - medverkar du till att ditt barn stympats har du förverkat all rätt till att träffa det igen. Men det är inte ett exklusivt muslimskt problem. Och sen ska ju lagar vara könsneutrala i jämlikhetens stamort på jorden. När vi väl utrotat könsstympningen kan vi sedan ta tag i den barbariska pursvenska seden att ta minderåriga barn till frisören för att stympa (ta hål på) öronen.
Vad gäller barnuppfostran vill jag ge muslimer långtgående befogenheter - upp till och inkluderande koranskolor. Kan vi ha idrottsgymnasium, så nog f-n kan vi ha korangymnasium också. En strikt uppfostran? Visst. Det är föräldrarnas rätt att välja hur man uppfostrar sina barn. Oavsett om de vill skicka barnet till förskolan Egalia ifrån födseln, eller hemskola barnen i strikt patriarkal anda. Lagen kommer in vid direkt missfostran, såsom aga eller knuff från balkong.
Så vet ni vad, tokvänstern? Jag står gärna med er på barrikaderna och välkomnar Islam som en naturlig del av vårt framtida Sverige. Men då ställer jag ett villkor: att även min hemvävda konservatism och religiösa fanatism har en plats. För den verkar ni mest vilja utrota.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)