"Varför stod det valfrihet i en Socialdemokratisk valplattform? Har vi blivit så inbillade att valfrihet ger den sanna friheten?"
"När friheten att välja olika vårdcentraler, skolor eller äldrevård har börjat. Vem tar då ansvar kvalitén har någon form av likriktighet? Vem har ansvaret för att alla får den goda vård och omsorg vi alla har rätt till? Priset att välja fel blir för högt när ingen tar ansvar. Vem tog ansvar för de barnen som hamnade i en lärarlös skola med undermålig undervisning?"
Klassiskt såsse-gnäll som en liberal lätt kan pulvrisera? Jag är inte riktigt säker.
Å ena sidan: valfrihet för individen är bra. Antag till exempel att ens barn har problem i skolan. Om den gamla hederliga socialdemokratiska modellen gäller, där det är kommunen som bestämmer vem som går i vilken skola, så finns ett uppenbart tillvägagångssätt för en engagerad förälder: att prata med skolledningen. Men om de nu är mer intresserade av att få budgeten att gå ihop än att hjälpa en enskild elev? Visst, man kan skriva insändare i tidningen, gå ihop med andra föräldrar och demonstrera. Är man tillräckligt många tillsammans kan man byta ut kommunpolitikerna vid nästa val, vilket efter några år kanske ger resultat på skolan. Men då har barnen redan lämnat skolan! Så mycket bättre då om man själv kan ringa runt till traktens skolor och höra om någon annan vill ta emot ens barn!?
Å andra sidan: vems valfrihet pratar vi om? Ett mindre trevligt exempel ges i Sydsvenskan, där de ringt upp olika fastighetsägare och försökt få lägenhet. Och låtsas man heta Muhammed, så är det plötsligt väldigt ont om lägenheter. Så där verkar valfrihet mest handla om fastighetsägares rätt att sålla bort invandrare, den som vill ha lägenhet har bara valet att masa sig bort till Rosengård. Visst, man har valet att själv fixa sig en bostadsrätt istället - men alla har inte de ekonomiska musklerna att göra det.
Här får man hålla med socialdemokraterna. Valfrihet är som bäst när även fattiga och svartmuskiga har samma möjlighet till val som välutbildade och välsituerade.
Det finns även en stor poäng i det gemensamma åtagandet. Det är gemensamt, genom att sätta bra spelregler för samhället, som vi ser till att det inte blir akut bostadsbrist - vilket ju slår hårdast mot de som har ont om pengar och kontakter. Det är gemensamt, genom bra lärarhögskolor, bra lärarlöner, goda läroplaner osv som vi ser till att det finns ett stort antal bra skolor att välja på - för vad vore det för mening med att bara kunna välja mellan pest och kolera?
Men låt oss nu återigen hoppa tillbaka till skolexemplet. Om föräldrar inte hade makten att ta sin skolpeng till en annan skola, vem har då valfrihet? Jo, givetvis de som har kosing nog att skicka ungarna till Lundsberg. Och de som är välutbildade och välartikulerade nog att argumentera för sin sak och hota med press och demonstrationer. Knappast en nyinvandrad städerska, däremot.
Så min slutkläm är: låt oss till vänster och höger komma fram till en kompromiss. Att vi ser till att ge individen möjlighet att påverka sitt eget liv. Och att vi ser till att valmöjligheter som finansieras av gemensamma skattekronor också verkligen kommer alla till dels.
"Vem tog ansvar för de barnen som hamnade i en lärarlös skola med undermålig undervisning?"
SvaraRaderaDet låter som en jättebra affärsidé, ungefär som biografen som inte visar filmer. Nej här behövs det mer central kontroll och styrning, för att ha konkurrens som tvingar producenterna att överträffa varandra fungerar ju uppenbarligen inte i verkligheten.
Men seriöst så förstår jag inte hur vänstern får i hop det, vad ger staten för garanti för att leverera en bra tjänst, som den monopoliserat? Varför skulle statens byråkrater och regler fungera bättre för att tillgodose kundernas krav när de totalt saknas incitament för dem att göra så (var ska man vända sig om man är missnöjd med tex den statliga polisen?) Hur kan någon få för sig att politiker och byråkrater vet bättre vad enskillda individer vill än det själva?
Hur jag än vänder och vrider på det så är denna centraliseringsiver totalt ologisk, förutom när det kommer till politikers och aktivisters maktlystnad och självgodhet.