Bistånd - hjälp eller stjälp?

Häromdagen kom det fram att alliansen plockar in en miljard från bistånd till statsbudgeten. Att vänstern genast tar chansen att utmåla högern som genuint onda är inte att förvånas över. Med tanke på att behovet är oändligt, undrar jag då lite stillsamt: är inte vänstern nästan lika onda, som i stället för 0.97% bara vill ge 1% och inte 10% eller 100%?

Men, för att för ett ögonblick frångå vänster/höger-käbblet: vad tycker jag egentligen om bistånd, enprocentmål osv?

Det gamla hederliga biståndet som Sverige brukade dela ut till alla regimer som politiskt höll sig till vänster om vänsterpartiet liknar jag vid de gamla avlatsbrev som Luther vände sig mot på sin tid. Genom att skilja sig från en slant kunde man få ett litet papper som intygade att man blivit av med sina synder. Pengarna kunde sedan användas till diverse nyttigheter: bygga katedraler, utbilda präster, förse påven med nya lyxvaror. Att något nådde vår herre tvivlar jag dock på.
Samma sak med biståndet. Det väsentliga var att vi fick ge 1%. Därmed kände vi oss goda. Om sedan pengarna verkligen nådde hjälpbehövande, var det inte så noga med. Och visst, likt avlatsbreven hade en hel del av biståndet goda effekter. Arbetarna på Rolls Royce och Bofors fick mycket att göra, när envåldshärskarna skulle fylla sina garage och vapenhus. Många biståndsarbetare fick turista i Afrika. Och ja, en del av biståndet nådde faktiskt till de fattiga.

Därför är jag glad över den nyordning alliansen infört, där biståndet skall ge effekt och korruption motverkas. Glad för de fattigas skull - för det är de som skall ha pengarna.

En gång i forntiden utbildade jag mig till mättekniker. En vanlig slogan där var "att mäta är att veta". Och där har hanteringen av biståndet brustit. Man har med stor glädje kastat ut pengar i projekt år efter år, utan att mäta och utvärdera ifall pengarna gjort någon nytta. Sådant beteende skulle få ett privat företag i konkurs ögonaböj. Men för biståndet har det gått bra - eftersom man haft ett mål att göra av med 1% av stålarna varje år så är det viktigaste att just göra av med pengarna. Ligger man på kosingen tills man vet att den kommer till nytta så är risken att man missar målet...

Därför vill jag formulera ett nytt enprocentsmål: att se till att endast 1% av pengarna försvinner på vägen. Eller kanske till och med en nollvision! Innan pengarna åker iväg skall vi ha utrett att de kommer hamna rätt, och göra nytta. Under tiden biståndsprojektet pågår skall det mätas och styras rätt, och efteråt skall det utvärderas. Det viktiga är att pengarna kommer fram, inte att de skickas ut från oss!

Här är några lösa idéer på vägen:

• Inte en spänn till korrupta regimer. Den bästa hjälpen är hjälp till självhjälp; ju längre vi ger diktatoriska dumskallar konstgjord andning, desto längre medverkar vi aktivt till att hålla tredje världen kvar i fattigdom.
• Satsa på att bygga upp demokratiska institutioner (hur tusan man nu gör det). Äganderätt, möjligheten att behålla det man skapar utan att staten eller presidentens brorson konfiskerar det, är en utomordentlig morot till egen utveckling.
• Katastrofbistånd, jovisst. Den som dör idag kan inte utveckla sig imorgon.
• Fri handel. Att vi skickar bistånd med ena handen och hindrar u-länder från att sälja till EU med den andra handen är skamligt.
• Bort med EU-subventionerna i jordbruket. Dyrt och exkluderande.
• Utbildning. Vi har just börjat ta betalt för utländska studenter, då det blev lite dyrt att ge gratis utbildning här. Varför inte använda de insparade pengarna till att driva några universitet utomlands? Samt ge möjlighet till utbyte av studenter och lärare. Tänk några svenska universitet i Afghanistan. Med en Boforskanon i porten ifall nån taliban skulle komma på besök.