Och sen då?

Ja, hur tar man sig framåt efter Oslo? Några steg framåt tycker jag känns rätt naturliga:

• Stöd det öppna samhället. Visst skall Säpo vara en böld i röven på de extrema, men det skall inte innebära att staten får rätt att avlyssna och fängsla medborgare hur som helst. Kriget mot terrorismen skall inte vinnas på walkover. Vi får hålla koll på riksdagsmotionerna framöver.
• Stöd det öppna samhället. Yttrandfriheten är fortfarande viktig. Även riktigt obehagliga yttringar skall få framföras utan att tystas. Dock skall de bemötas...

Men hur gör man sen för att bemöta högerextremisterna? Lite paralleller kan dras till hur islamister och stenkastande ungdomar har bemötts tidigare. De gamla förklaringarna börjar redan dyka upp i debatten, fast från omvänt håll...

1. Det är samhällets fel. De invandringskritiska/islamistiska är marginaliserade och hatade, och det är därför de (berättigat, men felaktigt) reagerar på det här viset. Ser vi till att ändra på samhället så att de får jobb, politisk delaktighet och bekräftelse av sitt människovärde så börjar de snart bete sig som folk.
2. De är onda. Radera ut dem, så försvinner problemet.
3. Det är vi som släppt anden ur flaskan genom att acceptera deras problemformuleringar och låta dem sprida dynga i PI/moskén. Stänger vi dessa informationskanaler och marginaliserar dem riktigt ordentligt, så minskar problemet.

Min åsikt, då?

Som batongpolitiskt högerspöke vill jag ogärna skylla individers gärningar på samhället, men här finns en poäng. Liksom invandrare ofta är arbetslösa med måttliga framtidsutsikter, så är många SD-väljare globaliseringens förlorare: lågutbildade arbetare vars föräldrar hade säkert jobb på bruket, som också kan se fram mot ett liv i arbetslöshet och då omväxlande skyller detta på  att invandrarna tar deras jobb och att invandrarna blöder välfärdsstaten på bidrag (nej, jag får inte heller ihop den ekvationen). Så visst, en politik som syftar till att alla skall med, att alla skall få jobb, kommer minska såväl högerextremisternas som islamisternas rekryteringsbas.

Att radera ut de onda går inte - helt. Visst, vi kan bli av med islamismen genom att kasta ut alla muslimer. Vi kan bli av med arga unga svenska män mha en rejäl dos zyklon B. Men Sverige är inte Kampuchea eller Nazi-Tyskland. Vi botar inte en förkylning med en kula i huvudet. Men självfallet skall Säpo och polisen jobba för att ringa in och plocka bort farliga element, precis som gjordes inför attacken på Jyllands-posten. Gäller bara för dem att utöka spaningsprofilen utanför gruppen mörkhyade män med ovårdade skägg.

Har vi då gett de högerextrema för fria tyglar? Både ja och nej, hävdar jag. Ett intressant citat hittade jag på s-info:
"Fattar alla nu hur viktigt det är att alltid säga emot bestämt när någon uttrycker sin främlingsfientlighet, eller tar SD i
försvar? Den islamofobiske terroristen i Oslo har helt enkelt inte fått höra tillräckligt mycket anständiga invändningar mot sina åsikter. Alla som håller tyst är medansvariga till den utvecklingen."

En väsentlig poäng i citatet är "anständiga invändningar". Om allt folk i SD-hörnet får höra är "käften, rassejävel" eller nyckelskrammel när de försöker höja rösten, så göder vi känslorna av utanförskap och att samhället är emot en - känslor som kan leda till automateldens argumentation.

Låt oss istället ta fram de anständiga argumenten. Varför är fri rörlighet över gränserna bra? Hur motiverar vi det för de som inte har den utbildning eller initiativkraft som krävs för att själv flyta över gränserna? Varför skall vi ha frihandel med u-länder när det kan hota industrier här hemmavid? I stället för att satsa allt på att överrösta SD, tycker jag vi bör stanna upp och lyssna ett ögonblick. Vad är de rädda för, och varför? Och hur möter vi den rädslan utan att ge upp det vi tror på?


Det är med pennan vi kan mota svärdet.