Men Juholt, då?

Nu blir jag lite besviken på journalisterna. För några månader sedan hängde de på Juholts läppar, med mikrofonerna nedkörda ned till stämbanden på honom, för att få ett citat till morgonens nyhet och kvällens dementi.

Men igår var det tyst. Över hela Sverige första maj-talade den socialdemokratiska eliten, men bara i Sölvesborg fick man njuta av Juholt. Och där var knappt någon. Jo, publik fanns, men få journalister. Den lilla notis jag hittade i tidningen handlade om att publiken applåderade och var entusiastisk. Men vad sade Juholt då? Om det fick vi inget veta.

Från sporten har jag lärt mig att man skall hålla på laget i fram- och medgång. En riktig tifosi säljer inte sin röda sportbil bara för att Red Bull vinner Formel 1-VM. Själv håller jag tummarna för att H43 skall hålla sig kvar i handbollens finrum. Ja, det är så eländigt att jag till och med varje år lönlöst hoppas att Björklöven skall komma upp i elitserien.

I politiken gillade jag Juholt. En glad skit som sade precis vad som föll honom in, utan att först låta åsikten filtreras och urvattnas genom opinionsinstitut och politiska sekreterare. Att jag sen inte höll med om åsikterna spelade inte så stor roll. Då går det inte att nu släppa taget, bara för att det går lite dåligt för tillfället. Så var var ni, journalister?

Ge mig min Juholt åter!