Men vad gör jag om det blir dans?

Jag är en stor fan av Gaston Lagaffe. Kanske beror det på att jag känner igen mig i hans totala improduktivitet på kontoret. I vart fall så har serien några återkommande teman, där väl det mest kända är när direktör Gyllenhammer kommer på besök för att skriva under ett kontrakt, men ständigt hindras av Gastons påhitt.
Ett annat tema är där Gaston, ofta på förslag från Nicke, iklär sig nån våldsamt opraktisk maskeradkostym: amfora, Sputnik, säl, Marsupilami osv. Kostymen låser fast hans händer och fötter, varpå Gaston i sista rutan yttrar: "Men vad gör jag om det blir dans?"

Det här kommer jag att tänka på när jag hör att några Laestadianer lyckats få sina barn undantagna från skolans dansundervisning av religiösa skäl. Skolverket är upprört. Och det verkar som om de flesta liberala debattörer också hamnar på samma sida som Skolverket: att det är i barnens intresse att inte föräldrarna får sin vilja igenom. De enda som i någon mån ställt sig på Laestadianernas sida är Sydsvenskan, som menar att några timmars dans inte är så mycket att bråka om.


Och även om några timmars dans inte är så mycket att bråka om, så finns här principer att diskutera. Var går gränsen mellan statens och förälderns auktoritet? Skall religion vara en privatsak, eller ej?

Låt oss börja med religionen. Jag misstänker att det ateistiska svenska folket behöver en liten lektion i hur religiösa människor tänker. För den svårt religiöse så är inte gudstron något man ägnar sig åt i sitt eget badrum, för att sedan hänga av sig på hatthyllan innan man går ut. Är man devot muslim så ber man till Mekka, oavsett var man befinner sig. Man avhåller sig från alkohol även på svenska kräftskivor. Och är man Laestadian så dansar man inte.
En inte helt ovanlig åsikt är att man får visserligen som vuxen människa vara lite religiös ibland, men att man inte får låta det gå ut över sina barn. Återigen, nu fattar ni antingen inte hur religiösa funkar eller hur föräldrar funkar. Den som är övertygad om att den som dansar vals hamnar i helvetet lär inte låta sina barn dansa, lika lite som jag låter mina barn hoppa ut i gatan framför en bil.

Om vi pressar religiösa att acceptera alla sekulära påfund, så misstänker jag att vi kommer få en utvandrarvåg, där religiösa familjer flyttar till länder med mer accepterande inställning till deras religion. Eller att de skickar sina barn till katolska internatskolor, koranskolor osv. Är det dithän vi vill komma? Låter lite lätt nationaldemokratiskt, faktiskt.


Var går då gränsen mellan vad staten och vad föräldern skall bestämma? Svårt att ge ett exakt svar, men min inställning är nog lite mer flexibel än skolverkets. Jag anser också att det finns religiösa och sekulära paralleller till varför föräldern skall ges viss bestämmanderätt:

• Minns ni lumpen? När varje manlig 18-åring skulle ge ett år av sitt liv för att lära sig att med vapen i hand försvara riket? Det fanns de som av moraliska (ibland religiösa, men oftast humanistiska) skäl ansåg sig inte kunna bära vapen. En gång i tiden gav det en direktbiljett in i finkan, men så småningom blev vi mer upplysta och instiftade vapenfri tjänst.
• Det finns föräldrar som är vegetarianer, och även vill att barnen skall äta vegetariskt. Hur hanterar skolverket månne det i hemkunskapen? Skall barnen tvångsmatas med blodiga biffar? Visst måste väl barn både kunna laga och avnjuta svenska köttbullar!? Nej, så barbariska är vi inte att vi tvingar vegetarianer att äta kött; varenda skolmatsal har vegetariska alternativ att erbjuda.
• I Frankrike är det förbjudet att bära slöja. I ännu mindre upplysta regioner är det påbjudet. Ingendera är vettigt. Talibanerna förbjöd dans. I Sverige arbetar vi för att det skall bli påbjudet att dansa. Är det bra?

Vad gäller dans, alkohol, sex - de typiska religiösa nojorna - tycker jag att föräldrar skall ha stort inflytande över vad deras barn får och inte får göra.

Men simundervisningen då? Det som brukar få de nationella att krypa på väggarna när muslimer får egna tider i kommunala simhallen, och får liberaler att bli blå även i ansiktet när muslimska flickor undantas från simundervisningen?

Där finns en reell konflikt. Det är viktigt att vi lär oss att simma, det är så vi håller dödsolyckorna nere, och detta görs enklast i barndomen. Så vi vill verkligen att töserna skall komma till badet, för samhällets skull och för deras egen skull. Här efterlyser jag just den lyhördhet och dialog som de nationella blir så upprörda över. Vi har tagit in en massa muslimer med för oss tämligen udda seder och tabun i båten; nu får vi ro det iland. Sverige är inte längre ett enhetssamhälle där alla tittar på samma TV-kanal, handlar på Domus och begravs av Fonus. Om muslimer inte känner sig bekväma med att stå nakna i grupp i duschen, eller med att blanda damer och herrar i badet, då får vi försöka hantera det. Krävs det lite ombyggnad av omklädningsrummen eller uppdelning av badtiderna, ja då får vi ta det. Hellre det än alternativen: att staten måste fösa människor in i duscharna, eller att de uteblir.

Könsstympning? Där är jag absolutist. Ingen könsstympning på våra sjukhus. Varken av pojkar eller flickor. Rör inte min kompis, tack.