För några dagar sedan begick hon ett sommarprogram. Ett program där hon talade kommunismens lov, samt spelade en Ebba Grön-cover där rader som "Ja de tål lite bly i nackarna" och "Ja, ja, ja hatar hela borgerligheten dök upp. Anmälningarna till granskningsnämnden lät inte vänta på sig. Samtidigt försvarar högerliberaler på twitter hennes rätt att spela dylik musik, de är själva uppväxta med Ebba Grön och diverse obskyr mörk metal som får våra punkgossar att låta som korgossar.
Jag själv då?
Låt mig börja med musiken. Som ung punkare lyssnade jag mest på de brittiska banden, som Sex Pistols och Clash. Sex Pistols har en del genuint upprörande texter, men vem tusan tog dem på allvar? Clash, ja där skavde det en del. Deras öppna revolutionsromantik och stöd för tokiga diktatorer med vänsterstämpel. Visst, jag lyssnade lite på Ebba Grön, men unga, trygga svenskars pubertetsuppror med texter om bly i nacken, hänga Gud osv kändes lite löjligt. Jag drogs mer till Stiff Little Fingers: några grabbar som växt upp i inbördeskrigets Belfast, och därmed hade ett uttalat pacifistiskt budskap. Texter som
"Stuff their fucking armies
Killling isn't my idea of fun"kändes lite mera vuxna än "ja de tål lite bly i nackarna", även för en 15-årig grabb. Fingers kommer för övrigt till Östersund 2 augusti och till Malmö 4 november.
Även Tom Robinson hängde med länge; han verkar dock tyvärr ha lagt den spruckna sångrösten på hyllan.
Är det OK att Farrokhzad får göra reklam för sin vidriga folkmördarlära (kommunismen, alltså, för er som inte läst om Gulag och det stora språnget) i Public Service? Ja, jag tycker det. Många vill göra Public Service till eterns Domusrestaurang: ett hak där allt som på något sätt sticker ut ur mittfåran har plockats bort, och allt som återstår är Oxfilé Black & White samt fläsk med löksås. Jag tycker vi ska göra tvärtom. Det är i Public Service som man kan göra allt det som man inte kan göra i de reklamkanaler som inte har råd att stöta bort folk. I med kryddor i grytan bara. Låt Gulag-förnekare tala. Men stanna inte där. Låt även förintelseförnekare, klimatförnekare, platta jorden-vurmare, islamister och pingstpastorer tala. Låt tusen blommor blomma. Det är genom att släppa fram alla möjliga dumheter och klokskaper i ett öppet samtal som vi kan få nya impulser som driver Sverige framåt. Om vi hade låst det offentliga samtalet i den konsensus som fanns på det konservativa 30-talet - var hade vi då varit idag? I diskussioner om ifall Nils Poppe är för omstörtande för att visas på TV?
Var går gränsen, då? Ja, där vill jag ta upp det postmoderna ordet "kontext". Eller sammanhang, som en vanlig människa hade uttryckt det. Och jag är rätt vanlig. Ta till exempel den gamla punk-klassikern "Belsen was a gas" av Sex Pistols. Jag har inget emot att den spelas på radion, av nostalgiska punkgummor. Men: om någon av de bakom nationell.nu har ett mysprogram i radio där de varvar utfall emot judiska världskonspirationer med den låten, eller om den dunkar från bergsprängarna i en för Palestina/mot Israel-demo, då lär även en yttrandefrihetsfundamentalist som jag leta efter avstängningsknappen. Då är vi över gränsen för uppvigling. En sjysst låt säger mer än tusen ord.
Så, vad bör vi ha på Public Service? Jag vill se långa, tråkiga debattprogram med företrädare för mer än en åsiktsinriktning. Och då menar jag inte att man bör bjuda in både miljöpartister och vänsterpartister. Nej, tänk till exempel ett debattprogram om extremism och våld, där inte bara Farrokhzad får närvara, utan även Mikael Skillt, pacifisten Mikael Grenholm, en statsvetare som inte är Ulf Bjereld, och nån expert från Säpo med papperspåse på huvudet. Eller varför inte en debatt om muslimsk extremism med Muslimska Brödraskapet, en bunt assyriska kristna, nån från Boko Haram, Åke Green, Humanisterna, Nalin Pekgul, några feministteologer från Svenska kyrkan.
Eftersom jag nyss såg Monty Python Live så lutar jag även åt att Public Service bör börja visa fotbollsmatcher mellan grekiska och tyska filosofer. Samt Beckenbauer.
Ja, vid närmare eftertanke så gör nog Public Service redan det. De debattprogram vi har idag verkar ofta vara tillställningar där man bjudit in en massa ufon som har mängder med teoretiska åsikter om Marx eller "allas lika värde", men noll koll på verkligheten vad gäller det som ska debatteras. Sen bjuds någon som faktiskt kan något med på nåder, och så ägnar resten av deltagarna programmet åt att håna denna udda fågel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar