Muren i våra hjärtan

Nu är det 25 år sedan den antifascistiska skyddsvallen föll, och de dekadenta kapitalisterna strömmade in och förstörde DDR. Eller hur det nu var.

Själv fick jag en välgörande dos antikommunism för 35 år sedan. Femton år gammal åkte jag ensam ned till mina släktingar i Berlin för att tillbringa sommaren där. Att ensam åka färja till och tåg genom kontinenten, med, som det visade sig, en blindtarmsinflammation i kroppen, var intressant. Sunkigt och nedslitet längs vägen, med gamla ånglok fortfarande i drift och smuts och rök överallt. Vakter med schäfrar och imponerande stora vapen på tågstationerna i Berlin.

Sen själva staden. Jag fick paddla kanot i floden Spree, noga tillsagd av mina släktingar att inte styra in mot den sida av floden där det fanns stora stålbalkar som hindrade landläggning, patrullerande flodbåtar och kulsprutebeväpnade betongtorn. Just det, den östra sidan, den sida där "demokratiska republiken" höll till. Jag fick även ta en dagstur in genom Checkpoint Charlie in till den östra sidan och se misären med egna ögon. Jag fick Orwells "Animal Farm" och "1984" i present av en vänlig amerikan.

En praktisk lektion i realsocialismens verklighet, som gjorde alla tankar på kommunistiska böjelser orimliga.


Så när muren plötsligt föll, så jublade jag. Äntligen! Vad jag inte riktigt insåg då, var att det fanns människor i Sverige som sörjde. Som önskade att förtrycket skulle fortsätta.

Från Gunnar Hökmark hör jag att Lars Werner, gamle VPK-ledaren, skickade gratulationsbrev till DDR strax innan muren föll:

”Vi önskar kamraterna i Tysklands Socialistiska Enhetsparti och medborgarna i DDR mycken framgång i byggandet av socialismen. Med kommunistisk hälsning, Vänsterpartiet kommunisterna. Lars Werner, ordförande.”

Ingvar Carlsson, känd sosse, åkte ned för att hedra DDR på plats.

 Dock kan man lite välvilligt tolka Carlssons resa som den sorts statsbesök som vi fortfarande tvingas göra hos diverse obehagliga diktaturer; skulle regeringens rundresor i världen begränsas till genuscertifierade icke krigförande demokratier så skulle de nog få stanna hemma.

Andra socialdemokrater kunde dock obehindrat hylla DDR-diktaturen. Stellan Arvidsson, socialdemokratisk skolpolitiker, var ordförande i föreningen Sverige-DDR och diverse andra diktaturen närstående organisationer. Jag kan tänka mig vad som skulle hänt om någon sosse börjat hylla Franco eller Pinochet.

DDR uppvaktade Sverige aktivt. Täta kontakter knöts inom skolväsendet, och Stasi rekryterade spioner. Alexander Radler, till exempel.

Stasi, ja. Där har vi ett öppet sår. Är det dags att offentliggöra vilka som spionerade för Stasis räkning? Jag har vacklat lite fram och tillbaka där. Jag är ju en av de där som vill ha ett öppet samhälle med högt i tak, där man inte hängs ut i skampålen eller får yrkesförbud för sina åsikters skull. Jag har dock nu landat i att jag tycker det är bra om Stasi-arkiven dras upp i ljuset. Varför då?

• Att spionera för Stasis räkning är lite mer än att ha aparta åsikter. Det är landsförräderi. Som nationalist anser jag att sådant bör ge något decennium bakom galler. Så fram med förrädarna och döm dem, ifall brottsbalken ger stöd för sådana domar.
• Jag vill veta hur ni tänkte, ni som tyckte att förtryck och diktatur var något gott. 

Den där andra punkten är det väsentliga. Extremismen och stollerierna är på frammarsch igen. Unga arga människor rakar skallen, drar på sig kängor och hotar och slåss för ett arabfritt Sverige. Unga arga människor klär sig i svart och hotar och slåss för ett rikemansfritt Sverige. Unga arga människor reser ned till varmare länder för att slå ett slag för kalifatet. Vad driver dem? Vad i deras ideologiska blindhet får dem att inte se tokerierna i deras utopiska världsbilder? Hur når vi dem?

I kampen att nå våra nya extremister, vore erfarenheter från våra gamla extremister värdefulla. Hur tänkte ni? Vad fick er att nyktra till, ifall ni nu gjorde det?

Dock slår det mig att det egentligen inte behöver öppnas några Stasi-arkiv för att vi ska hitta några diktaturens medlöpande kreatur att intervjua. De finns ju helt öppet i vårt samhälle. Snälla: Åsa Lindeborg, Pia Sundhage, Sven Wollter, Nina Björk, Liv Strömquist och alla ni andra som öppet hyllar Lenin, Nordkorea, diktatur i allmänhet eller vad nu just du har för åsikter. Ni är ju mediala och verbala. Hjälp oss förstå hur ni tänker. Här finns extremister som behöver er hjälp för att hamna på rätt köl.