Ett litet förhandlingstips

Som ingenjör i telekombranschen har jag inga större erfarenheter av politiskt taskspeleri eller förhandlingar. Vad jag har erfarenhet av, däremot, är att definiera krav på, och analysera, de komponenter som köps in. Med tanke på att en telefon kan tillverkas i miljontals exemplar så är det rätt viktigt att spara ett öre eller två per telefon, det blir stora pengar efter ett tag, tillräckligt nästan för att bekosta ett rejäl SSU-partaj. Ett par saker jag lärde mig var:

• Försök alltid minimera kiselytan. Varje kvadratmillimeter kostar massor.
• Se alltid till att ha en potentiell andra leverantör för varje komponent. Då kan man pressa priset, undvika monopolsituationer och sitter inte i sjön om den ordinarie leverantören inte kan leverera.

Det första tipset är kanske inte till så mycket hjälp för våra politiker. Men det andra. Jag har svårt att tänka mig en värre sits än att som statsminister, eller statsministerkandidat, gå in i förhandlingsrummet i ett läge när både jag och motparten vet att det endast finns en motpart att förhandla med. Kan jag däremot spela ut två regeringshungriga alternativ mot varandra, och ta den som bjuder lägst, så har jag ett mycket bättre läge.

Därför ser det spel som nu utspelar sig så obegripligt ut. Varför står Löfven och gör sitt bästa att driva ut SD i öknen genom tillmälen om nyfascism, om att de inte ser andra människor som lika värda, osv? Det borde ju vara i hans eget intresse att sätta skräck i alliansen genom att synas fika med SD!? Hur annars få till ett vettigt förhandlingsläge när nyvalet ger samma resultat som nu?

Jag tror politikerna spelar Snooker. Spelet där det verkar viktigare att sätta motspelaren i ett taskigt läge än att själv göra poäng. Om ni nu är så unga att ni aldrig prövat detta mossiga spel, så tänk er Wordfeud istället. Att lägga ett litet ord som ger motståndaren läge att få ett par trippla ordpoäng är ostrategiskt. Det Löfven just nu hårt jobbar på är att tränga in alliansen i ett hörn av spelplanen där de har så få alternativ som möjligt. Mer specifikt, alternativet att regera med SDs aktiva eller en passiva stöd. Att Löfven själv därmed fråntas samma möjlighet misstänker jag Löfven inte bryr sig så mycket om. Men tar karln inget ansvar, vill han inte ha ett regeringsbart Sverige? Det jag tror är att han fortfarande lever kvar i sin ungdoms fornstora S-dagar, där S bara behöver knäppa med fingrarna för att ett par mittenpartier ska komma rännande. Tyvärr, Stefan, de dagarna är över. Antingen förhandlar du med hela alliansen, eller med SD. Och den senare dörren verkar du stängt nu.

Så, om jag försöker summera Löfvens tankeprocesser:

• Efter nyvalet finns risk för alliansregering med SD-stöd. Åtgärd: blockera det genom att demonisera SD.
• Om S+MP blir större än alliansen, blir nästa logiska försök då återigen S+MP-regering, som får söka stöd hos alliansen för att få igenom en budget. Men: Löfven går till val på sin nuvarande budget, som har sådant tungt V-inslag (stopp för privata vårdcentraler...) att alliansen inte har något ingångsvärde alls. Men visst, kanske Löfven är smart. Han är en högersosse som egentligen hatar V-inslagen. Nu kan han låtsas ge tunga eftergifter åt alliansen i en förhandling, och bli av med den skit han aldrig hade velat ha ändå. Sen kan han ju få alliansen att kräva nystart av Förbifarten också.
• Om alliansen blir största block (hemska Löfven-tanke, så dumt kan väl inte folket vara?), så har de nu bara S att gå till. Om alliansen går till SD kommer twitter och landets kultursidor att koka. Vilket ger Löfven ett bra förhandlingsläge.

Ja, vem vet. Det kanske finns en tanke bakom Löfvens beteende?