Död åt asylrätten?

Av och till i debatten möts vi som inte förespråkar fri invandring av motargumentet "men du vill väl inte avskaffa asylrätten?", med förhoppningen att vi då omedelbart skamsna skall slå till reträtt. För hur kan man vilja hindra människor från att söka asyl?

Joakim Ruist skriver här om avskaffande av asylrätt. Han har en del intressanta poänger. Dagens asylsystem fungerar, i Europa, som ett moment 22:

1. Alla har rätt att söka asyl varsomhelst i Europa. Förutsatt att de befinner sig i landet.
2. Alla Europas stater (ja, numera även Sverige) letar desperat efter åtgärder för att hindra människor från att kunna ta sig hit för att kunna utnyttja rättigheterna i punkt 1.

Det är alltså det långtgående moraliska åtagandet i punkt 1 ovan som orsakar de pinsamma offentliga skämsstunder där våra politiker försöker hävda att det är med omtanke om de asylsökande, och för att säkra rätten till asyl, som de stänger till gränserna och gör det svårare att söka asyl. Så att bara de rika, de som struntar i lagarna, och de som är starka ska kunna får asyl. Sådana tillställningar är mer illamåendeskapande än en maratonsittning med alla Göta Kanal-filmerna.


Jag vill ha en ny asylrätt. En asylrätt som bygger på principer:

1. Den skall bygga på en öppen analys av de moraliska frågorna, istället för rena lögner. Jag skall rakryggat kunna stå upp för den. Nej, det behöver inte betyda allt åt alla. Jämför till exempel med abortfrågan. Å ena sidan kvinnans rätt till sin kropp, å andra sidan barnamord - varpå vi landar i kompromissen med fri abort fram till en viss vecka. På samma sätt ska asylrätten balansera rätten för människor att fly för sina liv, och rätten för svenskarna att disponera sitt territorium och sina skattepengar.
2. Den skall fungera i praktiken, när det går åt helvete. Dagens asylrätt låter vacker från talarstolarna i FN, men i praktiken trampas den i smutsen så fort kriget kommer. Att bjuda in hela stan till föräldrafritt, och sedan raskt låsa dörren när lägenheten är full och gästerna börjat riva tapeterna, är måhända förlåtligt en naiv tonåring - inte en regering.

Vilka är då vägarna framåt?

Fri invandring skulle ge en radikal omvandling av Sverige. Enligt termodynamikens andra huvudsats kommer Sverige så småningom bli som de fattiga stater i Afrika och Asien vars invånare flyttar till Sverige. Jag misstänker att det politiska stödet för en sådan politik, utanför Centerpartiets partistyrelse, är obefintligt.

Nollinvandring då? Även där är stödet måttligt; jag tror det går utöver vad till och med SD driver idag, då de vill te emot en del kvotflyktingar.

Så, vi hamnar i någon slags kompromiss. Hur bör en sådan se ut?

Ruist hävdar att vi, i god demokratisk ordning, bör komma fram till en för oss önskvärd volym. Det låter bra - för oss. Då kan vi i lugn och ro fundera över hur integration skall gå till, och vilken volym denna integration kan stödja. Moderaterna och vi kristdemokrater lär vilja villkora en hög volym till en låglönemarknad och lägre bidrag; S lär vilja ställa massiva fortbildningsinsatser som villkor.


Men flyktingarna då? De ekonomiska migranterna lämnar jag därhän idag, jag tycker det är fullt rimligt att vi begränsar deras migration till vad vi har ork och lust med. Men de som flyr för sina liv då? Låt oss för ett ögonblick fundera på resultatet om Europas nya, begränsade asylrätt får fäste i världen. Låt oss till exempel fundera på vad som händer om länder som Turkiet, Libanon och Jordanien anammar samma regler - det där närområdet i vilket vi vill att hjälpen skall ske.

Ni minns väl tidningsreportagen från när barbarerna i IS drev kristna flyktingar framför sig, upp i bergen och ut på slätterna, och de (flyktingarna) stod till gränsen till Turkiet, fångade mellan en galen hord och en byråkrati som inte öppnade gränsen? I ett sådant skarpt läge känns en förutbestämd volym orimlig. Alltså bör en rimlig, realistisk asylrätt innehålla någon form av nödlägesparagraf: den som har bajonetter i ryggen skall inte hindras. Jag tror inte ens tvillingarna Ekeroth vill se kristna assyrier slaktade vid gränsen medan turkarna står på andra sidan och tittar på.

Ytterligare ett problem, ur flyktingarnas synpunkt, är det jag läser på Facebook: att vår sympati raskt avtar med avståndet. Tiggare utanför ICA-butiken är hjärtskärande; tiggare utanför en port i Tchad bryr sig ingen svensk om. Viljan till en generös invandringspolitik är alltså starkt beroende av att flyktingarna finns på vår tröskel.


Har problemen vid turkiska gränsen något med oss att göra? Är det inte bara att vända bort blicken? Nej, då är vi tillbaka till att en seriös asylrätt skall funka även när det går åt helvete. Tänk tanken att Ryssland invaderar Finland. En asylrätt värd namnet skall i första hand tydligt peka på att Sveriges gräns skall stå öppen för var finne. Detta helt oavsett om de talar ett obegripligt språk, dricker sig redlöst berusade på vodka och tar till kniv vid minsta provokation. Till rikets östhalva har vi gamla  och förpliktigande band.

När finnarna väl tagits emot, vilket lär tänja såväl gymnastiksalar, tältläger och privata hem till bristningsgränsen, tar nästa fas vid. Vad säger den nya asylrätten om den långsiktiga integrationen av finnarna? Skall alla finnar få del av den svenska välfärden? Skall finnar omfördelas inom EU, eller resten av världen, i något slags kvotsystem?


Mitt förslag till asylrätt är:

• Asyl har man rätt att söka i "närområdet". Man har skyldighet att klargöra sin identitet; missar man den skyldigheten lär man få räkna med att bli tillbakaskickad.
• Landet som tar emot asylanter har skyldighet att uppehålla asylantens liv, tills dess att asylanten kan återvända. Vilket innebär mat och tältrum. Utbildning kan erbjudas efter förmåga.
• Om asylanterna inte kan återvända, då, som ifall Ryssland annekterar Finland? Någon form av integration i asyllandet, eller kvoterad omflyttning, blir då aktuellt. Där har jag inget bra svar som funkar både för Sverige och Jordanien.
• Någon form av flyktingstöd via FN lär behövas; det är svårt för "närområdet" att ensamt stödja stora flyktingströmmar. Det har vi tack och lov redan, i UNHCR. När Finland faller hoppas jag de är på plats på våra öppna, fria vidder och slår upp läger fort som tusan.

Förslaget är inte på långa vägar komplett. Jag har på intet vis löst hur EU solidariskt skall hålla sina gränser eller fördela flyktingar mellan länder. Jag har också varit lite vag om "närområdet". Vad är närområdet?

• Stater med landgräns emot krisområdet? Visst, det är ett närområde.
• Stater med havsgräns emot krisområdet? Jo, det kan också vara närområde. Jag anser till exempel att EU är närområde till norra Afrika. Däremot känns det lite mer tveksamt att Sydamerika skall vara närområde till västra Afrika.
• Stater med flygtrafik med krisområdet? Det kan diskuteras. Jag misstänker att det för många finnar är mer naturligt att ta planet till New York än att sätta sig på en eka över Bottenhavet. Samtidigt kan konsekvenserna, när alla söker sig till samma destination, bli olustiga för mottagaren - varpå vi hamnar i den gamla soppan med stängda gränser.

Vad vi har, med detta förslag, är en grund att diskutera ifrån. Att diskutera vad våra moraliska utgångspunkter är, vad våra resurser är, och vilka praktiska vägar vi har att jämka de två. Det är hög tid att börja prata om det.


När vi väl har allt detta på plats, kan vi sluta med ID-kontrollerna på Öresundsbron? Nej, tyvärr. Jag är väldigt ledsen att vi nu ska få kontroller och krångla till pendeltrafiken över sundet. Det är ett elände för sydvästskåne - jag bor själv så pass nära att jag ser bron med egna ögon om jag står och kisar ifrån taknocken, och gråter lite smått över att det blir krångligare att tura till Tivoli med familjen - men alternativet är ett större elände för Sverige som helhet. Även om vi får precis den asylvolym vi önskar, så återstår den illegala invandringen. Vi vill inte bli västvärldens semesterdestination för trötta IS-krigare. Vi vill inte ha in kriminella. Vi vill inte ha in svartjobbare. Vi måste, helt enkelt, ha koll på vår gräns. Och sköter inte EUs randstater detta, så får vi sköta det själva. Tyvärr.