En grammatiknazists bekännelser

Japp, det är bara att erkänna. Jag är en "grammar nazi". En sån där som får ståpäls av böjningsformerna i 1917 års utgåva av Bibeln. En sån där som älskar att påpeka alla fel andra gör, samtidigt som jag envist hävdar att alla mina avsteg från den rätta normen är motiverade och kloka.

Därför borde det vara självklart var jag ställer mig i samtidens mest brinnande fråga: om vi skall sluta med de och dem, och använda dom istället - eller kanske dum? Men nej, det som mest slår mig med den massiva kritik förslaget nu får är ett av det svenska konsensussamhällets typiska drag: att dagens åsikt är så självklar att man inte klarar av att argumentera för den, man inser inte ens att det är en åsikt, eller att andra åsikter skulle kunna eller få finnas.

Så här blir det även i andra frågor. Abortfrågan, till exempel. Det verkar finnas ytterst få svenskar som inte anser att dagens gränser är av Gud givna, och att varje försök till ändring därav är antingen barnamord eller papistiskt bakåtsträveri. Abort får överhuvudtaget inte diskuteras, den som gör ett försök är per automatik en mörkerman. Själv tycker jag tvärtom: ju mer moraliskt brännande en fråga är, desto viktigare att vi verkligen diskuterar igenom och utvärderar de moraliska frågorna, prioriteterna och kollisionerna. Om och om igen, varje generation. En fråga är aldrig "slutligt avgjord" för att den gått igenom ett riksdagsbeslut.

Jämställdhet likaså. Att hävda att det finns gott om människor som är helt ointresserade av att vara jämställda, och att de även skall få leva sina liv som de själva vill utan statlig intervention, är att vara en sellout, onkel tom eller vad det nu heter i det sammanhanget.

I invandringsfrågan ser vi hur konsensus finns och även plötsligt skiftar: ena dagen är det en självklarhet att ingen annan åsikt kan finnas än att alla som vill skall få komma, nästa dag är det en lika stor självklarhet, som vi alltid har trott på, att vi måste ha koll på vilka som kommer och att inte systemen får överlastas.

I diskussionen om privata välfärdsföretags vara eller icke vara verkar det vara vi marknadsivrare som går lite överstyr. Vad gäller privat välfärd är förvisso Sverige inte extremt, däremot vad gäller offentligt finansierad och privat utförd välfärd. Så att jämföra en återgång till vad som är rätt normalt i andra Europeiska länder med fondsocialism är måhända lite i överkant. Vilket inte hindrar mig att tycka att offentligt finansierad och privat utförd välfärd är en ypperlig idé, speciellt i Sverige med dess ofantligt stora offentliga sektor.


Men, åter till de/dem. Jag har viss förståelse för de (japp, jag skriver "de som") som vill förenkla regler. Den här terminen läser jag Kymriska på universitetet - ett keltiskt språk med många kul grammatikregler.  Ett par exempel:

• De keltiska språken använder mutation; att begynnelsebokstaven på ett ord kan ändras beroende på vad som kommer innan. Här har ni en liten lista på vad man skall hålla i huvudet.
• Talsystemet baseras på tjog. Ungefär som danskarnas förbannade halvfems och halvfjärs, men tio gånger värre. Att räkna till tio är lätt, om man bortser från att några av siffrorna har både maskulina och feminina varianter, men sen kommer ungefär följande, översatt: ett och tio, tolv, tre och tio, fyra och tio, femton,  ett och femton, två och femton, två gånger nio (!), fyra och femton, tjugo. För tiotalen har vi sedan "tio och tjugo", "två gånger tjugo", "halv hundra", "tre gånger 20", "tio och tre gånger tjugo", "fyra gånger tjugo", "tio och fyra gånger tjugo". Föga förvånande har infödingarna nuförtiden börjat gå över till en förenklad, mer regelbunden, variant.

Så jag har verkligen full förståelse för de som vill lära sig lite mindre grammatik. Även om jag gillar att lära mig grammatik. Ibland blir det lite för mycket av det goda.


Det jag håller med om i kritiken är att våra lärare och språkvårdare verkar fungera ungefär lika proaktivt och förutseende som våra politiker i invandringsfrågan. Först låter de allt flyta vind för våg, för att sedan hylla det som blir. Ja, jag vill att våra språkvårdare skall styra det svenska språket framåt så att språket framöver blir lättare att förstå, lättare att lära sig, och vackrare att skriva dikter med.

Istället sitter våra språkvårdare och hyllar Rinkebysvenska eller släpper igenom vad skit som helst med motiveringen att "det är så folk talar nuförtiden". Språkvårdare, liksom politiker, skall styra. Inte följa.


Här får jag anledning att ta upp ännu en rolig språkfråga: låneorden. Sverigedemokraterna lyckades återigen få rubriker, genom att föreslå att användandet av (utländska) låneord skulle begränsas. Varpå givetvis nätet exploderade i hån och påpekanden om hur många låneord SD använde sig av redan.

Här undrar jag om alla som här hånar SD även är lika negativt inställda till norrmännen? I Norge gör de sitt bästa att behålla inhemska ord. Varje svensk vet ju att banan heter guleböj där. Även de socialistiska fransmännen vårdar sitt språk ömt. I Wales jobbar de frenetiskt för att kymriskan skall överleva konkurrensen med engelskan; när ett bygge av ett nytt kärnkraftverk i en historiskt kymrisk region nu hotar ett stort inflöde av engelsktalande arbetare är språkfrågan en het potatis.

Här hamnar jag helt ens med SD, visar det sig. Jag tycker staten borde skapa en svensk akademi, som kan få i uppgift att vårda det svenska språket. Att utge en officiell ordlista. Att skapa skrivregler för stat och kommun där byråkratsvenska och managementswenglish bannlyses. Att utreda och ge förslag på hur språket framgent skall utvecklas, förädlas och förskönas.

En akademi som besätts med kompetenta och "besvärliga" ledamoter, inte med lallande fånar vars främsta merit är att de varit med i Farmen. Men det är väl för mycket att hoppas på i en tid där Bob Dylan får nobelpriset. Istället blir nog Bamse och Dogge Doggelito utsedda till språkambassadörer. Fett!