Stad och land

Lena Andersson skriver om invandring i DN, och kastar ut idén: tänk om Sverige vore en storstad? Städer är ju vidöppna, inga gränser finns där för vilka som får komma in förbi kommungränsen. Så varför kan inte lilla Sverige fungera lika öppet som världsstaden London med ungefär lika många invånare?

Andra har redan skrivit och påpekat det som är uppenbart för alla oss som sett en liten tax stå och bjäbba emot en rottweiler bakom ett villastängsel: att stadens öppenhet är möjlig eftersom landets gränser gör att inte vem som helst kan anlända till staden. När nationens gräns faller, återuppstår den raskt i det mindre sammanhanget. För de fattiga: white flight från förortens lägenheter och skolor. För de rika: gated communities. Som Paulina Neuding påpekar i senaste Axess: det är för att Sverige släppt in islamister, i landet och i de politiska finrummen, som Lars Vilks tvingats upprätta en SÄPO-bemannad ringmur runt sin person.


Jag tror dock att Anderssons liknelse är fel i grunden - staden är inte öppen.

Visst, i industrialismens barndom var städerna öppna i Europa, och landsortens befolkning flockades till arbetena i textilindustrin. En situation Charles Dickens skrev om på sin tid; en situation nog Andersson inte vill tillbaka till.

Även idag finns städer i världen som är öppna. Städer där vem som helst får slå upp ett skjul. Vilket leder till att de bor i misär och smuts, och gör oss välorganiserade västerlänningar förbryllade över varför myndigheterna inte ordentligt stadsplanerar och drar fram rinnande vatten och avlopp. Eller brukade förbrylla oss, tills vi fick rumänska tiggare i varje skogsdunge. Då förstod vi.

I Sverige brukar det se annorlunda ut i modern tid.

På 60-talet tömdes landsbygden återigen, för att fylla stadens fabriker, men då öste vi ur skattehöjningens ymnighetshorn och byggde bostäder till alla. Bostäder så människofientligt planerade att vi ännu lider av följderna. Skattehöjningar vi inte kan göra idag; skruven är inskruvad till sista gängan och mer därtill.

Kan vem som helst flytta till en svensk stad? Är gränsen öppen?

Nej, det står inga vakter och pekar med kpistar, där finns ingen taggtråd och inga murar. Men du förväntas betala flytten själv, och ha fixat ett jobb. Du förväntas fixa lägenhet själv. För den som saknar pengar är det inte lätt.

I Landskrona, till exempel, har kommunen avtalat med de privata fastighetsägarna att den som går på socialbidrag inte skall få hyra i kommunen. Detta efter att man kissade i byxorna för något decennium sedan, genom att först få en varm känsla i kallingarna när stadens tomma bostadsbidrag kunde fyllas med flyktingar betalade av staten, för att sedan känna hur det började frysa om paketet när betalningsansvaret efter ett par år övergick till kommunens budget.

Malmö, förvisso, gör annorledes. När nu polisen begärt ut adresser på bidragstagare, så visar det sig att många adresser är fejkade. Vem som helst som promenerar in på kontoret är välkommen att få ut pengar. Så får också Malmö miljarder vart år i skatteutjämnings-pengar av oss andra.

För oss lyckligt lottade européer är även nationsgränserna rätt öppna. Jag kan flytta vart jag vill i EU (men snart kanske inte till UK). Men jag betalar själv bostad, och ansvarar själv för att fixa arbete. En rätt självklar ordning, kan tänkas.


För flyktingar ser saken, med rätta, annorlunda ut. Någon som får fly från allt när bomberna börjar brisera kan inte förväntas vänta med flytten tills de bosparat tillräckligt och tills det blir en lucka i den svenska bostadskön. Den dag ryssen återigen våldför sig på de baltiska staterna eller vår östra rikshalva, den dagen de bräckliga båtarna överfulla med flyktingar tar kursen västerut över Östersjön - den dagen skall vi stå redo med tält, soppkök och vad nu det svenska civilförsvaret förmår att skaka fram, eller sluta kalla oss Sverigevänner. När människor flyr med gevärskolvar i ryggen, då är det inte tid att vara njugg. Men min första tanke skulle nog inte vara att dammsuga marknaden på bostadsrätter...

De som knackar på vår gräns för att få ett bättre liv, en bättre utbildning, ett bättre jobb - de får däremot finna sig i att det är vi som avgör i vilken grad, om alls, vi vill finansiera deras drömmar.

Eller om vi hellre finansierar våra egna drömmar.