Tio små negerpojkar

Japp, så hette boken, till och med det svenska exemplar jag har hemma från 1990. Christie hade en viss fäbless för att döpa sina böcker efter barnramsor. Mer nutida versioner av boken heter, för att inte bli utrensade av våra bibliotekarier, "And then there were none".


Varför tar jag upp detta? Jo, tanken går osökt till den boken när jag läser det senaste om Transportstyrelse-gate. Ännu en har fått gå. Snart är det bara Löfven kvar på den där vindpinade ön där folk dör en efter en. Varpå Göran Persson hoppar fram bakom en lönndörr och påpekar att det är han som har haft ihjäl alla för att få makten en gång till.


Mitt förtroende för regeringen Löfven är borta. Här finns tre möjligheter:

1. Löfven är en inkompetent organisatör, som har noll koll på ministrar och anställda. Riksdagen bör omgående kicka ut honom och se till att talmannen letar upp en kompetent kandidat.
2. Löfven ljuger, han har hela tiden vetat om skandalen. Han är därmed precis lika skyldig som alla andra som fått misstroendevotumshot emot sig. Riksdagen bör omgående kicka ut honom och se till att talmannen letar upp en kompetent kandidat.
3. 1 och 2 ovan gäller samtidigt. Riksdagen bör omgående ... ja, jag tror ni fattar vid det här laget.

Till ovanstående kan läggas att alla inblandade i regeringen gjort sitt bästa att detta inte skall komma till folkets kännedom. Gjort sitt bästa att tiga, och endast erkänt när de överbevisats. Påminner mig lite om Bill Clinton: "I did not have sex...", eller Richard Nixon.


Oavsett det som sägs ovan om vem som vetat vad när, så kvarstår att ett antal centralt placerade personer i regeringskansliet har haft kännedom om protokollförda lagbrott gällande rikets säkerhet och inte tyckt det varit så allvarligt. Denna förvaltningens och regeringsmaktens kollaps är nog för att inte bara regeringen, utan en stor del av ledarskikten i våra statliga institutioner, skall bytas ut.




Så lite försvar. Finns det förmildrande omständigheter om man rotar lite? Ja, faktiskt. Jag jobbar i det privata näringslivet, med att utveckla produkter som kan ha ihjäl folk om vi utvecklare skulle klanta oss. Där har jag noterat en oroväckande tendens hos de som rapporterar saker uppåt att sila bort oroande information. Ingen projektledare vill rapportera uppåt att det går dåligt - då är risken att man blir utbytt, får börja ge dagliga statusrapporter, eller får in en troubleshooter som går ivägen för alla. Så om ingenjören på botten rapporterar att det inte finns en chans i helvete att tidplanen håller, kommer det på nästa nivå bytas ut mot något flum om "utmaningar", och på nivån däröver visas som en glad, grön gubbe. Eller så används "ser inte skogen för bara träd"-taktiken: man skriver en 50-sidig PowerPoint-rapport fylld med kryptiska siffror och diagram, och lägger någonstans i ena hörnet in en liten fotnot om att allt inte står väl till. Jag kan tänka mig att rapporter från Transportstyrelsen in till politikerna såg ut på det viset. Det vore väldigt intressant att läsa rapporterna...


Å andra sidan: vid sidan av jobbet läser jag just nu en universitetskurs i säker programvara. Säker som i "safety", att inte ta död på folk, inte "security", att inte lämna viktiga dokument till Serbien, men i alla fall. Där pekas tydligt på vikten av en kultur och organisation som främjar säkerhet, och som kan stå emot när någon ser en möjlighet att tjäna några kronor på en genväg. Ansvaret för att en sådan kultur och organisation finns faller på högsta ledningen. Just det. Stefan Löfven.


Du är rökt, Löfven. För min del.




Blir vi av med Löfven, då? Herr Åkesson verkar i alla fall tydlig med att det inte är okej att Löfven sitter kvar. Förtroendet är borta. Vilket överensstämmer med min åsikt. Och nej, jag tänker inte ändra min åsikt bara för att den råkar delas av en Sverigedemokrat.


När väl Åkesson väcker sitt misstroende är det mindre klart vad Lalliansen gör. De har verkligen lyckats slänga bort varenda trumfkort. Under tre års tid har de inte bara suttit bredvid och tittat på, de har inte gjort skuggan av en förberedelse inför att ta över. Ingen gemensam budget (tack L och C). Ingen gemensam politik. Går Löfven är de helt oförberedda. Jag misstänker att rädslan för att faktiskt få ansvar för landet kommer göra att flera allianspartier röstar med Löfven.




Om Löfven ryker, då? Vad gör talmannen? Mitt tips är att han direkt ger uppdraget att bilda ny regering till Stefan Löfven! Eftersom DÖ nu är död (förutom i Alliansens hjärnor) har Löfven mer spelrum. Här är några alternativ:

1. Vänsterregering återigen. Skall bli spännande att se om riksdagen går med på det förslaget.
2. Ren S-regering. Löfven ber Ygeman leta upp ett av de där säkra rummen, och förhandlar i smyg med Åkesson. Nya programförklaringen blir restriktiv invandringspolitik och klassisk S-märkt bidragspolitik. Som av en slump råkar SD rösta ja. Några månader senare blir en Sverigedemokrat landshövding.
3. Löfven flörtar med C+L, och misslyckas, ungefär som 2014.
4. Löfven flörtar med C+L och lyckas. Annie och Jan får ministerposter, men 2018 drar deras borgerliga väljare högerut.
5. Löfven pratar med hela Alliansen. Eftersom Alliansen inte ens kan enas med sig själva, drar förhandlingarna ut i oändlighet. Inte ens facklige mästerförhandlare Löfven klarar biffen.

Misslyckas Löfven, kan bollen rulla över på Alliansens planhalva. Då är det dags för AKB att slå näven i bordet. Att lägga fram en färdig plan för Alliansen: Centern får liberalisera näringsdepartementet, Liberalerna får skolan, KD socialfrågorna, och Moderaterna stoppar invandringen, kickar Eliasson och sitter på pengarna i finansdepartementet. Budgeten får tillräckligt många köttben för att locka SD, och därefter hoppar vi mellan S och SD i var fråga. Till det egna partiet ställer sedan AKB frågan: vill ni verkligen avskeda statsministern?


Dock misstänker jag att AKB inte är den typ av person som hoppar fram i rampljuset och slår näven i bordet.