Kackademin

Jo, visst har det skitit sig rejält för Svenska akademin den senaste tiden. Fascinerande hur just de vi inte vill fånga i Metoo befinner sig sprattlande i nätet.

Om jag fattat det hela rätt, så har alltså Svenska akademin de senaste decennierna betalat en kåt fransman för att driva en klubb där unga kulturkvinnor, måna om att få komma in i anslagens och kulturutmärkelsernas värme, får lägga sig på "the casting couch" och suga kulturmanskuk för att få vara med i gänget. Förvisso sägs det inte öppet vad man måste betala för att få vara med, men inte heller beskyddargängen i förorten behöver säga öppet vad som händer med din butik om du inte betalar månadsavgiften. Alla vet redan.

Och alla verkar ha vetat. I decennier har alla vetat vad som försiggår. Inte bara akademiledamoter, utan även kulturarbetare och kulturjournalister. Och ingen har sagt ett skit.

Ynkryggar. Fähundar. Svinpälsar. Amöbor. Apsvansade analfabeter. Nej, inte ens Kapten Haddocks svordomar räcker till.


Efterspelet bevisar alla mediekonsulters första regel: står du med foten stadigt i klaveret, blir det bara mer väsen ju mer du försöker dra ut det. Jag skäms över att vara svensk när jag läser "kulturprofilernas" påhopp på varandra i pressen. Men påminns även om min tidigare framförda tes att allt jag kan om politik, har jag lärt mig på mellanstadiets skolgård. Det gäller visst även kulturen. Framöver kommer en svensk kultursida som går över Atlanten efter vatten och skriver om Donald Trump när de vill illustrera modern tölpaktighet och okultur kommer bara locka till hån. Ni visste, när kulturmannen "grabbed by the pussy". Ni sa ingenting.


En del utspel har jag väldigt svårt att förstå logiken i:

Vi måste backa Danius, som är offer för en patriarkal attack. En sak jag lärt mig i det privata näringslivet är att när det går åt helvete är det chefens ansvar, och chefen som får sparken. En bra anledning till att Stefan Löfven borde åka ut med huvudet före efter Transportstyrelsekatastrofen, och även den allians som inte klarat av att förpassa honom därhän, men det är en annan historia. Det närmaste akademin har en chef är dess ständige sekreterare. Har Danius känt till Klådans sextrakasserier, och ingenting gjort, är det självklart att hon skall åka ut med huvudet före.

Men Danius har försökt förbättra akademin. Okej, uppenbarligen besitter andra mer kunskap om akademins inre liv än jag. Men även om detta är sant: uppenbarligen har då inte Danius lyckats med sitt uppdrag. Därför bör hon bytas ut, mot en kraft som är uppdraget mogen.

Det är inte Frostenssons fel att hennes man är en sexförbrytare. Nej, förvisso. Men. Antag att jag hade en dragning mot att dra in unga pojkar i garderoben och dra ner brallorna. Antag att alla visste detta, även min fru. Hade ni då tyckt det var vettigt av min fru, som medlem i lokala scoutklubben, att förmedla anslag och unga pojkar från scoutklubben till min privata bastuklubb? Jag tror att fördömelsen hade blivit total. Något ansvar får man ha för vad som händer omkring sig. Alltså ska Frostensson ut med huvudet före.

Vi kan inte döma Frostensson för att hon har delad ekonomi med sin man. Ja, så har man försökt försvara att akademin ger pengar till en klubb samägd av akademiledamoten och hennes make. I övriga samhället, till och med utanför Ankeborg/Göteborg, är det nepotism och väldigt fult att låta anställningar och/eller pengar flyta till makar och brorsöner. Olagligt, till och med. Sånt som vi ser ner på när grekiska och italienska politiker ägnar sig åt det. I de etik-enkäter jag fått göra årligen i mitt jobb hade jag fått rött kort och besök av en HR-representant ifall jag svarat "jomenvisst, bara inte pressen hör något" på frågan "är det OK att anlita din makes firma"?

Kvinnorna får gå, men männen stannar kvar. Nu är det väl ändå kvinnor kvar i akademin, och även män som gått, men här har ni en bra poäng. Alla som vetat om sextrakasserierna, alla som vetat om de ekonomiska jävssituationerna, alla som kliat varandras ryggar: liksom Alice Teodorescu sa på Aktuellt så ska ni avgå. Hela packet.

När vi rensat ut i horhuset kan det vara dags att välja in nya ledamöter, enligt de idag så populära identitetspolitiska riktlinjerna; en tysk, en dansk och Bellman:

1: Ann Heberlein - teolog med erfarenhet av den akademiska stridsplatsen
2: Marcus Birro - normbrytande författare
3: Thomas Gür - turk och vårdare av det svenska språket
4: Johan Lundberg - normbrytande akademiker med konstintresse
5: Cecilia Stegö-Chilo - kulturdam som får resten av kultur-Sverige att avgå
6: Jens Ganman - satiriker
7: Alice Teodorescu - allmänt klok
8: Helena Englund - teolog med militär erfarenhet
9: Ola Wong - journalist som vill rädda svensk kultur
10: Sofia Lilly Jönsson - en kritikens fyrbåk i svenska kyrkan
11: David Lindén, historiker
12: Tanja Bergkvist - matematiker, visst behöver väl akademin naturvetare?
13: Lars Anders Johansson - trubadur och chefredaktör för Smedjan
14: Katarina Janouch - barnförfattare
15: Göran Greider - sossealibi, för att visa att akademin är politiskt oberoende
16: Paula Bieler - utländsk bakgrund
17: Antonia Axelsson Johnsson - näringslivsprofil som finansierar kulturkanalen Axess
18: Och, som ständig sekreterare: Alexander Bard. Inte som representant för någon kvot, utan i egenskap av den Ende , Evige och Sanne Barden (Shakespeare får ursäkta).

Något säger mig dock att denna lista, hur väl den än täcker in sexuell läggning och hudfärg, inte kommer finna någon nåd i tongivande kulturkretsar, då den inte innehåller deras polare. Vi får nog stå ut med att akademin finns kvar, med några välanpassade moraliska krymplingar som ersättning för de som försvinner. Då kommer nästa förslag.

Dags för ett ombyte. Inte av ledamöter, utan av uppgifter. Det finns en annan kulturell sammanslutning, som borde kunna ta över utnämnandet av Nobelpriset i litteratur: Johnny Bode-sällskapet! Alla medelålders vita män som läser dessa sidor har väl njutit av Bodes röst i ungdomens pubertala tonårstid?

Jag föreslår att Johnny Bode-sällskapet får ta över litteraturpriset. För att visa välvilja gentemot den anrika, om än inte särskilt snillrika, akademin föreslår jag även att Johnny Bode-sällskapet i akademins anda väljer att, likt förra året, utse en musiker. Vem kan då vara mer välförtjänt än en man som i Johnny Bodes anda på estraden och bakom kulisserna så väl uttolkat svensk arbetarungdoms stolleri, ångest, ågren och bakfylla?

Japp. Eddie Meduza. Mannen som gett oss odödliga hits som "Punkjävlar", "Volvo", "Såssialdemokraterna", "Jag vill ha en brud med stora pattar" och "Hemoröjder i mitt rövhål".

Det finns dock utmanare.

Johnny Rotten är en legend för alla oss kulturmän som kommit lite till åren. En stark normbrytare, som säkert även brutit emot tysthetsnormen i ett och annat bibliotek. En artist som ännu är i farten.

En bubblare har vi också: Clint Eastwood. Eastwood!? - en skådis? Nej, inte den Eastwood. Den här Eastwood:

Som för alla andra jamaicaner som mumsat i sig lite för mycket ganja är det helt omöjligt att förstå vad Eastwood säger, eller ens höra vad han säger, vilket väl varit ett grundkrav för prisvinnande poeter de senaste 40 åren.


Akademin då, vad skall de göra när de inte får dela ut litteraturpriset? De får förstås äran att dela ut Johnny Bode-priset. Ett pris som, liksom Nobelpriset, först och främst består av ära och berömmelse:

"Priset går till en artist eller annan kändis som under det senaste året agerat i Johnny Bodes anda, på så vis att hon/han trampat i klaveret, skapat en skandal eller på annat underhållande sätt visat fräckhet och/eller ställt till det för sig själv och sin omgivning. 

Extra meriterade mottagare är personer som trots upprepade självförvållade motgångar vägrar att ge upp, utan envetet kämpar på, starka i tron på sig själva. Priset bör på inget sätt ses som ett hån utan är en uppmuntrande klapp på axeln. Johnny Bode-sällskapet står alltid på underdogens sida och vet att varje kulturellt verk av kvalitet förr eller senare finner sin publik. Ibland tar det bara lite tid! 

Pristagaren väljs av en jurygrupp som utsetts på senaste medlemsmötet eller av föreningens styrelse. Medlemmar i Johnny Bode-sällskapet kan nominera lämpliga kandidater, men det är juryn som bestämmer i slutänden. Vem som mottar priset blir offentligt på årsmötet och meddelas därefter omvärlden. I sitt val av pristagare uppmanas juryn visa god dålig smak. Själva priset består av en summa pengar som jurygruppen under arbetet festar upp på offentlig lokal, eventuellt i samarbete med goda vänner och andra förbipasserande. Summan bör vara ansenlig och deltagarna uppmanas att äta och dricka så mycket de mäktar med. Vi vill ju inte att priset ska verka futtigt. 

Notan och kvittot för restaurangbesöket (som alltså betalts med prispengarna) skickas därefter på posten tillsammans med ett diplom till pristagaren så att det når honom eller henne innan årsmötet."

För att verka i Johnny Bode-föreningens anda utser lämpligen akademin sig själva till pristagare, och super upp prissumman på Klådans bordell.

Skål!