Ja till böneutrop!

En moské i Växjö har nu fått tillstånd att utropa fredagsbönen över nejden. Ljudtrycket verkar bli rätt rejält, de får dra upp högtalarvolymen så att det blir 45 dB inomhus i traktens lägenhet, och 110 dB (sic!) ute på dagisgårdarna. Ja, polisen har bekräftat efter explicita frågor: det är 110 dB som gäller. En ljudnivå som ganska snabbt kan bli skadlig. Jag antar att tanken bakom är att det vid fredagskvällens bön är rätt få dagisbarn kvar på gården, och att de ungdomsgäng som hänger där och förstör gott förtjänar vad de får.

Det här beslutet har givetvis fått andra att spetsa öronen och vilja invadera denna nya, jungfruliga nisch.  Först ut är Fria Moderata Studentförbundet:

Fria Moderata Studentförbundet (@_fmsf) har ansökt om att få ha böneutrop varje vecka med budskapet ”Friheten är störst - sänk skatten”. Ej högre än 110 decibel såklart.

Fria Moderata Studentförbundet (@_fmsf) har ansökt om att få ha böneutrop varje vecka med budskapet ”Friheten är störst - sänk skatten”. Ej högre än 110 decibel såklart.

Ska bli intressant att se hur Polisen bedömer detta. Hatten av till @HugoSelling. pic.twitter.com/gExdcdFNfm

— Ivar Arpi (@Ivarpi) 9 maj 2018

Ja, det är väl inget att invända? Skall muslimer få ha böneutrop för att kristna ringer i klockorna, så skall väl liberaler få hylla Upplysning och Frihet? Jag har sedan länge propagerat för att religion inte skall ha en särställning, utan att religiösa och sekulära friheter och tvång skall bedömas lika.

Jag spår att många kommer följa i FMSF:s spår.


Satanistiskt Initiativ kommer givetvis vilja visa att det finns ett alternativ till gubben där uppe, genom att spela sin signaturmelodi var fredag. Men inte med några mesiga 110 dB inte, här måste det till minst 130 dB, som varje fan av AC/DC är väl medveten om:

Dock lär inte satanisternas spelningar orsaka lika stora störningar, då de istället för minareter kommer sända från de djupt begravda källarvalv där de håller sina mörka riter.


Småland är raggartätt område. Jag anar att Växjös motorburna ungdom kommer begära tillstånd att i lugn och ro rotera i sina automobiler runt den lokala moskén och samtidigt, men måttligt synkroniserat, låta sina ljudanläggningar stämma upp i en hyllningssång till de bönor de har i baksätet (En Meduza-låt, här tolkad av goa gubbar från Wasa Express, ett band med nästan samma normbrytande approach till det där med musik och god ton som allas vår Eddie):





Lite mer njutbart blir det för oss klassiskt skolade, men väldigt svårt att undvika för övriga, när varenda litet konditori och latte-hak i Sverige börjar fira bönornas rostande, malande och inmundigande genom att pumpa ut Bachs kaffe-kantat klockan 10 och 15 varje dag. Kaffekrängarnas stora antal kompenseras dock genom att en akustisk orkester lär få svårt att komma upp i 110 dB.





Såja, dags att prata allvar en stund. För nog finns det lite allvar att finna i frågan.

En hel debattörer, även på min kant av det politiska spektrumet, hävdar att den sanna innebörden av religionsfrihet är friheten från religion. Visst, det ingår. Du skall inte tvingas sitta i kyrkan på söndagen, och väckas av kyrkstöten när du snarkar för högt under en predikan som svamlar på om miljöförstöring, öppna gränser, jämställdhet och vad präster nu pratar om nuförtiden i statskyrkan. Du skall inte skickas till Sibirien om du inte hyllar Marx för länge sedan falsifierade teorier. De religionsfrihetsvurmande går dock emellanåt ett steg längre: att religionsfrihet är frihet från att utsättas för religion i det offentliga rummet. Där säger jag stopp.

Det är samma religionsfrihet som den "yttrandefrihet" som propageras av vänner av "säkra platser" och avplattformning, det vill säga att du får säga vad du vill så länge du håller tyst. Som jag sagt innan: religiösa och sekulära frågor skall icke särbehandlas. Man skall i det offentliga rummet ha samma rätt att visa och utöva sin religion, och försöka pådyvla den andra människor, som man har vad gäller politiska åsikter, musiksmak och så vidare. Om jag känner ett obetvingligt behov av att visa att punken lever genom att klä mig som om det fortfarande var sommaren 1976, så har jag rätt att göra det och gå omkring på stadens gator som en vanlig man (nåja...). Jag får dock räkna med viss motvind om jag går klädd så vid en anställningsintervju, eller om jag, likt SNL:s Church Lady ropar "Satan" hela tiden. (Förvisso situationsberoende: en anställningsintervju på P3 där jag har lila hår, piercad tunga och vrålar "Jag hatar män" och "Ned med kapitalismen" opåkallat kan nog gå rätt bra...)

Och vet ni vad? Punken lever faktiskt...