Då kan det vara bra att se hur de som haft det än värre hanterat saken. Östeuropéerna, till exempel. Under decennier tyngdes de av socialismens tunga ok. I min ungdom var floden Spree en vattendelare som klöv Berlin i två delar, en fri och en ofri, en rimlig och en orimlig. På floden kryssade östtyska patrullbåtar mellan de utlagda hindren, medan vakter uppe i kulsprutenästena gjorde sitt bästa att minimera flyktingvågen på ett sätt som skulle få nu uteslutna sverigedemokrater att jubla.
Vi i Sverige hade det bättre; har det bättre. Ingvar Carlsson var förvisso socialist, men aldrig någon Honecker. Visst, de var goda vänner:
Visst, svensk skola modellerades efter DDR-skolan, svenska lärare åkte på fortbildning i DDR, och en svensk statskyrkebiskop var både ordförande i vänskapsförbundet Sverige-DDR och socialdemokrat, men något DDR blev vi aldrig. Och är inte nu. Vem behöver Stasi, när #jaghärjarhär gör det frivilligt och gratis?
Härstammar östtyskarna från aporna? Omöjligt. Aporna hade aldrig överlevt på två bananer om året.
Vad skulle hända om öknen blev kommunistisk? Så småningom skulle det bli brist på sand.
Varför jobbar Stasi alltid i grupper om tre? De behöver en som kan läsa, en som kan skriva, och en som håller koll på de två intellektuella.
Ryssarna vet också hur man skrattar:
En domare går ut ur rättssalen, asgarvande. En kollega kommer fram och frågar varför han skrattar så. "Jag hörde just världens roligaste skämt!". "Vad kul, men berätta det då!" säger den andra domaren. "Det kan jag inte - jag gav just någon tio år för det."
Lubyanka (KGB-högkvarteret) är den högsta byggnaden i Moskva. Man kan skönja Sibirien från källarplanet.
Efter att ha varit utsatta för majoritetssamhällets "omsorger" under ett par tusen år har även judarna utvecklat en underfundig humor:
Rabbi Altmann och hans sekreterare satt på ett café i Berlin 1935. "Herr Altman", säger sekreteraren, "jag ser att ni läser Der Stürmer! Jag förstår inte varför. En nazist-blaska! Är ni någon slags masochist, eller, Gud förbjude, en självhatande jude?"
"Nej, inte alls, Fru Epstein. När jag läste judiska tidningar stod där bara om pogromer, upplopp i Palestina och assimilering av judar i Amerika. Men nu, när jag läser Der Stürmer, ser jag så mycket mer: att judarna styr alla bankerna, att vi dominerar inom konsten, att vi är på god väg att ta över hela världen. Vet du - det får mig att må så mycket bättre!"
Om nu dessa av historien misshandlade folk har kunnat hålla modet uppe och med finess håna och driva med makten, skall då inte vi kunna göra detsamma?
Själv är jag inte tillräckligt påhittig för att kunna kläcka fram bra vitsar. För att ni ska förstå allvaret, låt mig säga att jag fortfarande skrattar gott åt denna vits som jag hörde vid fyra års ålder och inte lyckats överträffa sedan dess:
Varför ville inte lappen (ja, samer hette det när jag var fyra år) flytta till Stockholm?
För att han inte kunde få med sig sin kåta fru och barnen.
Jag får hitta inspiration annorstädes. Dagens svenska komiker struntar jag i, jag finner dem vara vulgära posörer som mest duger till sextrakasserier och svartbyggen. Dags att gå längre bak i tiden, till humorns ursprung. Galenskaparna? Helt Apropå? Hasse & Tage? Nej, ännu längre:
Det är dags att hoppa tillbaks till stumfilmstiden: Charlie Chaplin, Buster Keaton, The Keystone Cops, Helan & Halvan, Harold Lloyd. Odödliga humorister av en kaliber som inte tillverkas längre. För de nationalistiskt lagda läsare som inte kan acceptera inspiration från ett dekadent utländskt Hollywood får jag rekommendera Nils Poppe, som var en god Chaplin-imitatör på yngre dar. Visst borde väl ett givet medborgarskapskrav vara att man inte kan motstå att skratta sig mör av Fabian Bom? Och eftersom Sverige är snällismens stamort på jorden, så varför inte låta de förortskids som misslyckas med det testet istället försöka identifiera sig med Åsa-Nisses och Klabbarparns kamp emot Länsfiskalen, såsom i Knohult förr i tiden, så även idag i Värnamo? Men nog om det. Till saken. I den gamla stumfilmen kunde, av naturliga orsaker, inga dialoger förekomma, oavsett hur de klarade Bechdel-test eller ej, så aktörerna fick ta till mer visuella medel. Här är några bra knep jag hoppas kunna använda framöver:
Stenansiktet
Detta var Buster Keatons signaturmelodi. Publiken skrattade sig sönder och samman av att få se något roligt och tokigt hända på ena sidan av scenen, samtidigt som Buster stod på andra sidan och lugnt tittade på. Naturligtvis kommer ingen ens fnissa av att våra politiker bär sig åt som hela Knohult på den politiska estraden medan jag sitter vid köksbordet och inget skriver. Dock ser jag fram emot att plocka upp stolleförslag från ytterpartierna och presentera dem som självklara och logiska.
"The double take"
Jag har ingen bra översättning på den här tekniken. Den går ut på att en person ser något stolligt, inte reagerar - först - och sedan tittar en gång till och då brister ut i en överdriven stumfilmsreaktion. Självklart visar vi här en snutt med James Finlayson:
Våra senaste migrationsöverenskommelser hade blivit bra mycket roligare med ett par double takes.
Pajen
Söker jag efter paj på nätet dyker det först upp sökresultat för American Pie, och sedan Jonathan Pie. Beklämmande. Har detta grundgrepp inom komedin fallit i glömska? Få filmer är så dåliga att de inte kan livas upp av ett par strategiskt placerade äppelpajer. Extra roligt blir det när pajerna inte träffar de avsedda målen - ungefär som när #metoo började plocka feministiska ledarskribenter och komiker med hjärtat till vänster.
Jag misstänker att de politiska partierna, och deras hangarounds, kommer vara så upptagna med att kasta pajer fram till valet att våra bagerier går på treskift. Ingen anledning för mig att ge mig in i leken.
"Pratfall" - att ramla pladask
I stumfilmerna ramlar de omkull hela tiden. Många av den tidens skådisar var väl så akrobatiska som Jackie Chan. Klassikern var förstås bananskalet, som fått så många på fall, men inga rekvisitor var för udda för att kunna fälla omkull filmens älskare. Och biopubliken. Vi älskar att se andra dråsa på ändan.
I politiken gillar vi också att se aktörerna göra bort sig. Komiker som Bosse Ringholm, Birgit Friggebo och Özz Nujen får tårarna att rinna på oss av glädje. Jag hoppas kunna få rapportera om en och annan slintande sko framöver.
Radarparen
Bland klassiska komiker par räknar vi Helan och Halvan, Fyrtornet och Släpvagnen, Abbot och Costello. Som synes finns de även i politiken. Vi älskar att se en kort och en lång, en smal och en mindre smal, en smart och en korkad gnabbas med varandra - speciellt älskar vi när den förment smarte visar sig vara den korkade.
Idag är det mest soloåkare i politiken, socialisternas tal om kollektiv och solidaritet till trots. Synd
Det mirakulösa undslippandet
Alla minns vi väl Buster Keatons fenomenala scen, när en husgavel faller på honom i stormen och han finner sig stå precis i vindsfönstret? En liknande scen uppfördes häromåret med anledning av Transportstyrelsens utförsäljning av hemliga data till främmande makt. Det var dock inte Stefan Löfven som ställt sig på rätt ställe, utan vår opposition som när den skulle falla ned över Löfven lyckades med konststycket att upplösas i tomma intet.
Barnstjärnan
Jag hoppas ni ser skillnad på Jackie Coogan och Fridolin. I vart fall, små gulliga barn går alltid hem, i filmens värld såväl som i politiken. Jag siar att hösten kommer bjuda på många insändare och filmsnuttar med brådmogna barn som av en ren slump ger uttryck för föräldrarnas politiska åsikter. Åsikter som framförs med ett barns tvärsäkerhet, omvärldsanalys och förmåga till konsekvenshantering. Jag vill ha glass! Nuuuu! Aj, jag fick ont i magen. Dumma glass! Jag vill ha glass igen...
Tågolyckan
Publiken älskar dramatik. En rejäl biljakt med de inepta Keystone Cops i hjältens hälar, den förste älskaren hängande från en urtavlas visare, eller en fet tågkrock - här illustrerad med Buster Keatons Generalen.
Även våra politiker är vänliga nog att ge publiken vad de vill ha. Transportstyrelsen var en rejäl, utdragen tågolycka i slow-motion, tills oppositionen hjälpte till att dämpa den. Moderaternas envisa envisande med att sätta sig i så dåligt förhandlingsläge inför hösten som de bara kan - vad ska man säga? Mona Sahlin - låt barmhärtigheten lägga en slöja över kommentarerna. Exemplen är många, och kommer växa allteftersom alla partister börjar släppa de skandaler de hållt på fram till valet.
Jag tror inte det kommer bli en munter valrörelse. Resultatet blir antagligen inte ett resultat som jag anser leder Sverige fram emot rätt väg. Dock tror jag att det går att i östeuropéernas efterföljd vaska ur en del muntra skratt ur processen, med hjälp av läromästarna ovan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar