Åsiktskorridorerna

Minns ni Åsiktskorridoren? Det utrymme utanför vilket man kommer mötas av ifrågasättande av ens mentala hälsa, och påklistring av diverse påhittade fobier. Många ifrågasatte att åsiktskorridoren ens fanns:

- Nej, vi säger inte att du är mentalsjuk, homofobi/transfobi/islamofobi är helt enkelt den vedertagna benämningen. Ok, så du är helt bekväm med att kalla alla som inte är nationalister och patrioter för oikofober, då? Eller gör en lavett bara ont när det är du som är på den mottagande änden?

- Visst får man vara främlingsfientlig, och använda yttrandefriheten till att framföra främlingsfientliga yttranden, men man får vara beredd på konsekvenser. Ok, det låter som samma gamla yttrandefrihet som alla diktatorer kunnat erbjuda: säg vad du vill, och få en kula i nacken därefter.

Efter att så gott som alla partier nu smugit upp till Sverigedemokraternas partikansli och kopierat deras invandringsprogram har mycket av den gamla åsiktskorridoren kring invandringens problem - förlåt, utmaningar - ebbat ut. Men är åsiktskorridoren borta?

Nej!

Även om debattklimatet i invandringsfrågan har breddats och förbättrats, så anser jag att vi fortfarande har några problem kvar angående hur vi för debatter i Sverige:

• Vi debatterar ju inte, anfäkta och anamma! Det där vuxna samtalet moderatledaren efterfrågade kan vi nog se oss i månen efter. Alltför ofta försvinner goda argument ut genom fönstret för att ersättas med känslor (av avsmak inför motståndaren), invektiv och avståndstaganden.
• Vi har fler tabu än en stam vildar i Amazonas djungler. Ju viktigare en fråga är, desto mer omöjligt är det att resonera, ifrågasätta och pröva nya vinklar.
• Vi gillar inte olika (åsikter). Stöter vi på någon på nätet som tycker annorlunda, reagerar vi inte med att nyfiket förhöra oss om argument för deras åsikter, utan häver omedelbart ur oss något om motpartens undermåliga människosyn. Som vi sa när jag var ung: han som sa't han va't.
• Vi beter oss som fotbollshuliganer. Matchen ska ske på fotbollsplanen, enligt spelets regler, inte med knogjärn och basebollträn på en bakgata utanför arenan. När vi går och skvallrar till arbetsgivare och uppdragsgivare om någons politiska åsikter så begår vi en ogärning. Argumentera istället, din sakramentskade plattfot!

Tycker ni jag överdriver nu? Där nere där du sitter och njuter av ditt eftermiddagste nere i botten på skyttegraven är det kanske ganska lugnt, med behagligt avstånd till kulregnet ovanför? Pröva i så fall att sticka upp huvudet och sondera terrängen, genom att offentligt väcka någon av dessa frågor:

• Abort. SD har just upptäckt att abortfrågan är lika kul som ett jordgetingbo. Pröva att tala om barnets rätt till sitt eget liv, eller mannens rätt till abort. Du lär idiotförklaras omgående, av människor vars logiska resonemang kan underkännas av varje nybörjare i filosofi.
• Trans. Försök hävda att män inte kan bli kvinnor för att de känner för det, eller att korrektionskirurgi är en modern variant av de lobotomeringar och elchocker läkarvetenskapen inte är så stolta över idag. Ingen lär fråga efter dina argument innan de försöker radera ut dig ur samhällsgemenskapen.
• Hemmamakar. Försök hävda att barn behöver en förälder hemma i unga år. Du lär inte ens få chansen att föreslå 50% könskvotering för hemmavarandet innan du är blockad.
• Religion. Hylla konservativ kristendom (inklusive avsaknad av kvinnopräster och homosexuella äktenskap), eller kritisera konservativ islam (inklusive avsaknad av kvinnopräster och homosexuella äktenskap) och du lär inte få chansen att förklara vad du menar. Fråga Marcus Birro eller Helena Edlund först, om du är tveksam.

Hör gärna av er efter övningen och berätta om ni har jobbet kvar.

Det som upprör mig är inte att man får motargument i retur när man för fram en annorlunda åsikt. Det som upprör mig är att det så fullständigt låser sig i folks hjärnor. Att deras åsikter verkar vara lika lite baserade i argument och eftertanke som en koranskolestudents, att deras åsikter är så värdegrunds- och känslobaserade att de inte ens kommer på tanken att argumentera. Jag misstänker att tankekedjan går ungefär så här:

1. Jag är god.
2. Jag har goda åsikter.
3. Du har en annan åsikt.
4. Du är alltså ond.
5. Ondska ska bekämpas.
6. Alltså bekämpar jag dig. 

Varpå arbetsgivare kontaktas och nazireferenserna haglar. Varpå hedervärda konservativa debattörer nämns ihop med NMR, i hopp om att det bruna ska smeta av sig som en illaluktande hundlort på skosulan.

Hur hanterar vi detta, då? Jag har sett flera förslag på strategier:

• "If you can't beat them, join them". Tyvärr är det inte bara en vänsterstrategi att fula ut sina motståndare. Jag har stött på en och annan nymoderat som när jag milt och vänligt - som vanligt - ifrågasätter deras åsikter kallar mig en obehaglig människa och avbryter samtalet. Pratar man med centerpartister om migration kommer vi rätt snabbt in på människosyn och medmänsklighet på ett sätt som mest påminner mig om nyfrälsta pingstvänner.
• "Hård men rättvis". För varje oförskämdhet, slunga två tillbaka. Hanif Bali har varit rätt bra på det. Han håller sig innanför gränserna, men pucklar gärna på vänstern med dess egna metoder.
• "Vänd andra kinden till". En borgerlig paradgren, att stå tyst och svälja förolämpningarna, eller, ännu värre, likt en borgerligt avvikande kines vars Mao-glasögon hamnat på sniskan stå på scenen och rabbla upp sina förbrytelser i hopp om förlåtelse från de rättrogna socialisterna.
• "Give 'em hell". 

Själv ogillar jag fula tag, men jag vill heller inte sitta tyst och ta emot när mobbare tar för sig. Någon form av balanserad mellanväg krävs. Låt mig åter ta fram liknelsen med fotbollshuliganer. Jag är totalt ointresserad av att titta på fotboll, antagligen är min Y-kromosom lite skadad på något vis, men jag älskar det politiska spelet. Jag vill se rena, hårda matcher där lagen satsar fullt framåt hela tiden. Kan mitt agerande på något vis inspireras av det gröna fältets schack?

• Jag har givetvis full rätt att bua kraftfullt och ihop med klacken sjunga nidvisor när spelarna på plan missköter sig. Filmning är för fjollor. Hårda tacklingar är OK, men inte stämplingar. Passivt spel förtjänar tydlig läktarrespons. Om det egna laget tydligt visar att man inte har någon lust att gå ut ur omklädningsrummet ens, så har jag all rätt att byta lag. Och jag vänder inte tillbaka förrän jag sett dem kämpa sig upp i serien ett par säsonger.
• Råkar jag hamna bland huliganerna på väg hem kallar jag i första hand på polis. Eftersom detta är Sverige finns givetvis ingen polis i närheten. Då är det dags för självförsvar, att raskt och effektivt oskadliggöra angriparen - något som för en intellektuell som jag är betydligt lättare att göra med pennan i hand i en politisk debatt än när jag attackeras av ett dussin ilskna apor från berget. Emellanåt händer dock det dråpliga att huliganen, likt domprosten i Visby, finner sig ha attackerat inte en gammal dam med rullator utan en biffig turk med stor supporterskara, varpå han får göra en neslig reträtt inför sina inte så längre beundrande polare.

Ett vackert exempel på sådant försvar emot huliganer finns att se i eftersvallet av, just det, domprostens vågade urringning. Jonna Sima skrev i Aftonbladet ett infamt påhopp på Thomas Gür, och fick stöd av Åsa Lindeborg på samma tidning. Eftersom jag lärt mig att inte länka till hatmedia får ni själva leta upp dessa artiklar. Däremot länkar jag gärna till kvalitetstidningen Nyheter Idag. Chang Frick sågar Simas och Lindeborgs debatt-teknik och brunsmetningsmetoder med fotknölarna. Texten är hård, men samtidigt rättvis. Den hävdar inte att Simas och Lindeborgs åsikter gör dem till mindre värda människor, som ska mobbas ut. Tvärtom visar den hur Sima är en mobbare, och får stöd av Lindeborg, och att det är detta beteende som inte är acceptabelt:

"Detta är, på ren svenska, mobbing. Det handlar inte om sakliga argument eller oro för våldsideologier. Det är ett utstuderat sätt att fula ut människor från debatten, eller om man så vill, ostracisering. Det är så att säga kärnan i det Sima vill ha sagt. Nu är förstås Sima med alla mått mätt dokumenterat korkad, varför mobbingen snabbt kom att vändas mot henne.
Men alldeles oavsett hur svag den kognitiva förmågan är hos Sima förändrar det inte faktum att Sveriges största tidning låter publicera henne. Det är en ännu större skam. Det handlar inte om att sitta på höga hästar eller slåss för ”högsvansade principer”. Det handlar om den normala anständigheten att markera mot mobbare.
Det fungerar inte att resonera med mobbare eller försöka få dem att bli snälla och hederliga. Det som funkar är att mobba tillbaka. Stenhårt och skoningslöst. Det är först när mobbaren själv inser att ett elakt beteende mot andra resulterar i mindre trevliga konsekvenser för en själv som reptilhjärnan lär sig."

Fricks dom över Lindeborg är inte heller nådig:

"I vart fall, genom att använda det felaktiga citatet, försöker Lindeborg ändå skissa på några slags likheter mellan NMR och Gür. ”Båda är, om än i olika grad, upptagna av kulturen, historien och traditionen som en avgörande essens för medborgarskapet. Det gör sannerligen inte Thomas Gür till nazist, men det finns likväl en konservativ värdegrund som man kan diskutera”, argumenterar Lindeborg."

Frick har också förslag på hur man hanterar mobbarna:

"Jonna Sima ska ostraciseras från den offentliga debatten. Hon ska skämmas. Hon ska utstå spott och spe. Hon ska stå i skamvrån tills hon lär sig och vi ska alla påminna henne om vad hon gjort till den dagen hon tar ett steg tillbaka och ber om ursäkt. Och om hon, eller någon annan, tycker att jag är hemsk som skriver detta uppmanar jag er att fundera på vad som ger Sima rätten att i praktiken nazistanklaga Thomas Gür. 

Den dagen Sima slutar mobba och försöka fula ut andra med ohederliga metoder, då ska hon givetvis vara välkommen att delta på lika villkor som alla andra. Alldeles oavsett vilka åsikter hon torgför."

Ovanstående förfarande tycker jag är helt rimligt. Vi sparkar inte på Sima för hennes åsikters skull, utan hennes gärningar. Inte för att hon hyllar ideal oss motbjudande, utan för att hon har agerat skamfullt och intellektuellt ohederligt. Vi försöker inte ta försörjningen från henne för hennes åsikter i något som inte har något med hennes arbete att göra, vi säger bara att en inkompetent och brunsmetande skribent inte bör publiceras av seriös media. Låt mig återigen citera Orwell:

"If you compare commerical advertising with political propaganda,one thing that strikes you is its relative intellectual honesty. The advertiser at least knows what he is aiming at - that is, money - whereas the propagandist, when he is not a lifeless hack, is often a neurotic working off som private grudge and actually desirious of the exact opposite of the thing he advocates."

Jag får erkänna att jag hellre läser Pampers-reklam än Aftonbladets propagandistiska och insinuanta ledar- och kultursidor.


Kan man tro, till Simas och Lindeborgs och andras försvar, att vänstern helt enkelt är omedveten om vilket kraftfullt vapen brunsmetningarna är, eller att de inte ens är medvetna om att det är brunsmetning när de samtidigt pratar om Hitler och borgerliga debattörer? Nej, jag tror inte det. Vänstern är väl förtrogna med frasen "inte rasist, men...", och hur den betyder att just detta lilla "men" innebär att man faktiskt är rasist. Att då "inte nazist, men..." inte skulle vara en fullt medveten brunsmetning är osannolikt.

Den som tar till svärd, ska med svärd förgås. Detta bör även gälla skribenter, då pennan till och med är mäktigare än svärdet. Låt oss alltså fortsätta tillåta våra motståndare att ha vilka tokiga åsikter som helst, utan värre konsekvenser än att vi vässar argumenten. När de smetar Hitler eller Breivik på oss däremot, då jäklar. Då ska de jagas till de ber om ursäkt. Chang Frick style.