Men pojkarna då?

Då jag själv har ett par grabbar som snirklar sig igenom den svenska skolan träffar den här tråden från Trollan rakt i maggropen:

Flickor måste lära sig ta plats - och pojkarna ska släppa fram dem. Det verkar vara det mycket av det som genusvetenskapen handlar om. Skrämmer mig lite.

— Trollan (@trollanstankar) August 13, 2018

Som Trollan skriver, så pratas det mycket om pratiga pojkar och tysta flickor, och om hur genuspedagogiken och dess användning i skolan ska få flickor att ta för sig. Det är en generalisering. Nej, generaliseringar är inte per definition fel, men detta är en felaktig generalisering. Den glömmer nämligen bort de tysta pojkarna. Om vi, för att lyfta fram de tysta flickorna, försöker få pojkarna att ta ett steg tillbaka, var hamnar då de pojkar som redan idag är tysta och ett steg bakom? Och vad hjälper det de tysta flickorna att de talföra flickorna får mer utrymme?

"Buffertflickorna" pratas det ofta om, de flickor som får sitta mellan ett par busiga grabbar som något slags levande kravallstaket. Tror ni verkligen att vi tystlåtna pojkar slapp vara buffert?


En optimist skulle här tänka att det skulle hjälpa med mer genusteori, då genusteorin ju ska stå för jämställdhet mellan könen. Men icke. Genusfältet är dominerat av människor som lärt sig att patriarkatet förtrycker kvinnor. När de hittar en situation där flickor har problem, ses det som en situation där kvinnorna behöver hjälp. När de hittar en situation där pojkar har problem, ses det som pojkarnas eget fel ("pluggkultur", till exempel), och i vart fall så borde pojkarna tänka på sitt "white male privilege".



Skolbloggaren Greg Ashman noterar liknande fenomen på det södra halvklotet. En artikel han stötte på noterade att flickor och pojkar var lika duktiga på matematik, men att pojkarna låg efter i läskunnighet. Min instinktiva reaktion på sådan statistik hade varit att börja fundera på hur vi förbättrar pojkars läskunnighet - samtidigt som vi inte glömde de flickor som har lässvårigheter. I artikeln fokuserades istället på hur flickornas övertag i läskunnighet kunde avskräcka dem från matematiken, då den skulle kännas som "svårare" då de bara var jämngoda med gossarna.


Jag tror KD hamnat helt rätt när de nu går ut och sågar genus-satsningar i svenska skolor och barnhagar, och kritiserar feminismens arbetslinje.


Det jag inte litar på är att KD kommer försöka genomföra det de pratar om. Minns ni "verklighetens folk"? En fin ansats, som bidde en tumme. KD är kluvet på mitten. Jag misstänker att där sitter en genushalva som just nu är fullt upptagna med att kräkas i munnen över sin partiledare på Twitter. En genushalva som ser till att inget händer.

Givetvis ska vi försöka rösta på partier som kommer rensa i genusträsket efter hösten. För jämställdhetens skull. För en skola där både pojkar och flickor får höras och synas.