Vad har EU någonsin gjort för oss?

Ja, det kan man fråga sig.



Jag röstade en gång i tiden Ja till EU. Till det EU som då fanns. Det var flera saker som jag tyckte var riktigt trevligt med EU:

• Rättsstaten. Sverige var, efter regeringsformen 1974, en bananrepublik - dock utan bananer. Rättssystemet var avsiktligt inordnat så att politikernas makt skulle bli total, med evigt sossestyre ville man inte ha några domstolar och jurister som satte sig på tvären. När vi idag klagar på hur Polen drar tänderna ur sin konstitutionsdomstol bör vi erinra oss att vi 1974 bestämde oss för att inte ens ha en dylik. Skattemyndigheten satte glatt företagare i konkurs genom drakoniska åtgärder på blotta misstanken, staten exproprierade vår egendom, Pomperipossaskatten var över 100%. I det läget var det sannerligen efterlängtat att kunna gå till EU och överklaga medborgarfientliga lagar. Plötsligt blev Sverige en rättsstat. Minns Folke Pudas. Hjältarna i Centrum för Rättvisa har fört många medborgares talan gentemot en maktfullkomlig offentlighet.
• Fri rörlighet för varor. Som logisk ingenjör av nästan Vulkanskt snitt så uppskattar jag att den som ska konstruera en bil för europeiska marknaden slipper hålla reda på att man i Sverige måste ha rumpvärmare och strålkastarspolare, i Frankrike en baguettehållare, i Italien en inbyggd pastasmaskin och i England konstruera elsystemet så det går sönder var 5:e mil (för att inte konkurrera ut Lucas, mannen som uppfann mörkret).
• Fri rörlighet för människor. När jag var ung - ja, jag var ung före vi gick med i EU, pojkvasker! - var det inte lätt att ge sig ut i Europa. Som student drabbades man av drakoniska brittiska studieavgifter. Som turist satt man i timslånga köer på centraleuropeiska motorvägar medan nitiska passkontrollanter bläddrade igenom ens papper. Att ta jobb i Europa var jobbigt. Visst vore det skönt om det vore lika enkelt att ta sig till Tyskland och England som till Danmark, Norge och Finland?

Alltså röstade jag ja till det nya Romarriket. Det EU som då var, alltså. Sen har en del hänt. De polska rörmokare som vänstern var rädd skulle översvämma landet och överutnyttja vår välfärd dök aldrig upp, utan invaderade England istället, något som nu fått en aning över 50% av britterna att besluta sig för att lämna EU. Det som däremot hände, förutom utredningar om gurkors och bananers krökningsradie, var värre.

• Euron, som skulle samla alla inom samma valuta, men mest verkar ha lett till att Grekland och Italien fått det än värre än innan, lyckades vi slippa.
• Utvidgningen österut, där vi började mumsa i oss ryssarnas gamla kolonier efter järnridåns fall, var ju på ett sätt bra - det är alltid bra att gnugga den ryska björnens nos i skiten. Å andra sidan innebar det att mängder av inte särskilt välorganiserade länders medborgare fick fri inresa i Sverige, med de problem med vägpirater, lantbruksdieselstjälare, tiggare och bohagstjuvar vi fick på köpet.
• Fri rörlighet gäller tyvärr inte bara vi Svensson, Schmidt och Jones som ska ut på Europasemester. Den gäller vem som helst som tagit sig in genom gränsen. När flyktingströmmarna tilltog, och gränserna vid EUs rand öppnades, stod Sverige svarslöst och försvarslöst. Det var öppet blås från Sydeuropas kust till Malmö C. Även inom Sverige var spjällen öppna, då den då rådande åsiktskorridoren och prioriteringen av att isolera SD gjorde att till och med statliga SJ lät flyktingar resa gratis! Även om korridoren nu flyttat på sig lite finns ännu ingen svensk lösning på detta problem; de gränskontroller som finns idag hindrar ingen från att komma in i landet och söka asyl, vi är helt och hållet beroende av att Italien, Grekland och Spanien håller gränsen. Inte ens vårt lilla gränshållande gentemot flyg utifrån EU verkar fungera.

Senaste europeiska dumheten är utslaget i en domstol som säger att det är OK för Österrike att ha lagar emot hädelse. Fullkomligt horribelt? Det beror på: vill vi att olika länder ska kunna ha nationell lagstiftning eller ej? I så fall, hur olika? Skall till exempel Ungern tvingas släppa in flyktingar eller Sverige stänga dem ute? Skall Polen tvingas införa fri abort, eller Sverige begränsa sin idag faktiskt begränsade aborträtt? Notera att här finns flera europeiska domstolar. EU-domstolen ser till att EUs lagar tillämpas korrekt inom EU. Det är dock inte EU-domstolen som varit i farten nu, utan Europadomstolen, som kollar ifall länderna bryter mot den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. En domstol vars utslag Sverige har åtagit sig att följa sedan 1966, långt före vi gick med i EU, och vars utslag vi lär fortsätta följa även om vi går ut ur EU.

Min åsikt om dragkampen mellan yttrandefrihet och rätten att slippa bli kränkt? Jag brukar gilla att kritisera Ann Heberlein, men har svårt att invända mot det hon säger på Ledarsidorna.se:

"I ett sekulariserat samhälle står religiös lag inte över sekulär lag. Det är lagboken som avgör vad som är rätt och fel, inte någon helig skrift. Religionsfrihet råder – men religionsfriheten kan omöjligt trumfa andra rättigheter. I en sekulariserad kultur vilar samhället på den världsliga lagen, inte på någon gudomlig sådan. Religionen påverkar därför inte ickereligiösa områden, som lagstiftning, undervisning i skolan (som i Fru H:s fall), sjukvården. Religiösa argument och religiösa värderingar är helt enkelt inte giltiga i andra sammanhang än just religiösa sammanhang."

Jag anser att det vi ska ha i samhället är inte religionsfrihet, utan frihet, helt enkelt. Våra åsikter ska vara fria att framföra, propagera för, och till och med, när vi har majoritet, lagfästa i riksdagen. Oavsett om det är Das Kapital, Mein Kampf, Koranen, Bibeln, känslosås, ett haschrus eller gedigna forskningsrapporter vi hämtar dessa åsikter ifrån. Denna min åsikt gör också att jag hittar ett korn att kanske kritisera hos Heberlein. Jag är osäker på vad hon menar, men låt oss repetera sista meningen från citatet:

"Religiösa argument och religiösa värderingar är helt enkelt inte giltiga i andra sammanhang än just religiösa sammanhang."

Där vill jag invända att det finns ingen religiös skuggvärld, vi lever alla i samma verklighet. Förvisso tycker jag inte att vår politiska debatt bör föras meddelst koran- och bibelcitat, men religiösa värderingar är liksom religiösa människor en del av samhället. Religiösa lägger inte sina religiösa värderingar på hatthyllan när man går hemifrån, lika lite som veganer eller socialister gör det. Den som flyttar till Polen lär få stå ut med att där finns såpass många människor som grundar sina åsikter på Bibeln att detta slår igenom i lagstiftningen, liksom besökaren på Hebriderna inte lär röna någon större framgång i att försöka få bussarna att gå på den heliga vilodagen. I Sverige, däremot, är det den religiöse som lär ha lika svårt som de militanta veganerna att få genomslag för sina idéer.


Men åter till EU. Är det dags att gå ur? Först bör vi lyssna till samtalet hos Skavlan med pop-filosofen Jordan Peterson, där även vår egen Annie Lööf deltar. Här finns, som språkövning, en norsk analys. Peterson verkar vara en ärke-konservativ Moral Majority-typ, vilket gör det lite förvånande att han slagit i Sverige. Han anser att man bör knega och göra rätt för sig, att det inte är sunt att "utforska sin sexualitet", dvs knulla som en kanin, samt att det där med att man lätt kan ta ut skilsmässa kanske inte är en suverän idé, speciellt för de barn som drabbas därav.

Skavlan-samtalet är väl värt att leta upp på nätet och lyssna på. För det första märker man hur Annie Lööf knappt kan uttrycka sig på engelska. Nästa gång någon centerpartist vill säga något föraktfullt om svetsar'n, ge dem denna intervju i nyllet. Månne är det dags att svenska politiker inser sina begränsningar och börjar använda tolk i internationella sammanhang. Varför? Därför att de tydligt är långt utanför sin "comfort zone", vilket gör det svårt att formulera en sammanhängande tanke och övertygande argument. Lyssna på en genomsnittlig svensk politiker - och Annie Lööf borde väl med sin juristexamen vara långt över genomsnittet. Lyssna på Jordan Peterson i intervjun. Lyssna sedan på den brittiske EU-politikern Daniel Hannan när han förklarar varför socialismen inte funkar (och notera Jeremy Corbyn i åskådarskaran):


Föga förvånande att svenska politiker blir malda till köttfärs när de åker utomlands för att förhandla.


Åter till Peterson. Han hävdar att skilsmässor blivit lite för enkla, och att de inte nödvändigtvis löser problemen. Om du vill bli kvitt din partner för att de inte drar sitt lass i hemarbetet, kommer det bli mer hemarbete gjort bara för att du blir ensam? Särskilt om det råkar vara du själv som är slashasen...
Här finns en EU-parallell. Förvisso gör inte EU sitt jobb med att hålla gränsen mot flyktingar, förvisso har EU schabblat ordentligt med Euron, förvisso verkar inte EU vara den garant för mänskliga rättigheter och frihet (för Europeerna, inte resten av världen...) vi hoppats på. Men är Sverige, utan EU, bättre? Vi har noll koll på gränsen, vi har en kass konstitution, och så vidare.


Mitt radikala förslag är att påbörja agitation för svenskt EU-utträde. Dels i akt och mening att till slut utträda ur detta avträde, men dels också för att sätta press på federalisterna. Press att backa och ge oss åter det EU vi vill ha, där vi förenklar samarbete mellan länderna men får behålla våra nationella särarter och egenheter.

Kommer det till utträde, skall vi omgående gå in i en ny allians. En allians med det land som ligger oss närmast om hjärtat: Storbritannien.

• Fri handel utan tullar, till Drottningens rike och hennes Samvälde. Att Sverige översvämmas av Marmite, Haggis och Glamorgan Sausage är en risk vi får ta. 
• Fritt utbyte av studenter. Som Annie Lööf visat oss så behöver vi bli bättre på engelska; mycket bättre.

När vi knutit banden med Albion kan vi vända blicken längre bort, mot Amerika. Vi borde ha mycket gemensamt med Kanada: snöskotrar, älgar och älgstudsare. Kanske vi även kan sälja in det svenska snuset till de kanadensiska jägarna?

Som Annie Lööf säkert skulle hålla med om: Framåt!