Liberalen i garderoben, del I: Mona

Nu efter valet och avgången har Mona Sahlin kommit ut som moderat. Helt plötsligt är det bra med låga skatter, arbete istället för bidrag och distans till kommunister. Eller var det verkligen Mona? Det skulle inte förvåna mig om det var Federleys alter ego som iklädd en Mona-mask från Buttericks drog upp den framtida socialdemokratiska politiken medan Mona låg bunden och munkavlad bakom estraden.

Nej, allvarligt talat. Nu kan jag förstå varför Mona gjorde en så blek figur i valrörelsen. Att vilja föra en bred mittenpolitik ihop med miljöpartiet, men tvingas driva vänster-missnöjespolitik ihop med ett parti vars ledamöter står och heilar under Hitlerporträtt (förlåt, knyter näven under Leninporträtt skall det ju vara...) kan inte vara lätt. Att vilja driva mittenpolitik men istället förväntas att argumentera för att stänga amerikanska baser i bl. a. Sydkorea, ja inte konstigt att man inte får så mycket vettigt ur sig.

Så visst är väl Mona värd en andra chans? Nja, inte att driva partiet dit hon vill, det verkar hon inte klara. Politik är inte bara att vilja, utan även att lyckas åstadkomma.

Men varför inte ett par språkrör, enligt känd modell? Mona kan då fokusera på att hitta på smarta utspel, och charma media och marginalväljare. Parallellt kan de hitta en elak buffel av Göran Persson-dimensioner som kan ta den interna diskussionen, och vid behov sätta sig på tredskande revolutionsromantiker och fackföreningspampar.

Mona in memoriam

Efter att ha ätit på sin sista chokladbit ett tag, har nu Mona kastat in handduken.

Vad skall man då säga om det, som högerspöke? Skall man fira, dricka gravöl eller bara rycka på axlarna?

Att jubla och räkna ut socialdemokratin är förhastat, minst sagt. De har krypit ned mot 30%, samtidigt som moderaterna krupit upp mot 30%. Om trenden vänder kommer gapet snabbt bli stort. Och en knäckt socialdemokrati är samtidigt det sista ett högerspöke vill ha. Regeringen Reinfeldt verkar ju nu efter valet satsa på att hålla bollen på egen planhalva och passa målvakten vid behov - dvs inga nya reformer. Trist, för en annan som vill ha liberala systemskiften som fri invandring, fri etablering av friskolor (även med brutal religiös eller politisk inriktning), frihet från övervakning osv.

Vad skall vi då ha för ny S-profil? En högersosse, en sån som Östros hoppade ut ur skåpet och bekände sig som häromdan, blir rätt trist. Då slåss S och M om samma politik i mitten. En vänstermupp kan i och för sig ha det bra med sig att vänsterpartiet kommunisterna raderas ut från riksdagen, men om S för en 5%-politik blir de inga seriösa utmanare. Och seriösa utmanare bör vi ha.

Varför det? Jo, Reinfeldt är inte särskilt pressad för närvarande. Han sitter och suger på ramarna, nöjd med att ha makten, men verkar inte veta vad han skall med den till.

Min önskesosse är en ideolog. Någon som kan berätta för mig varför till och med jag borde rösta på sossarna. Någon som kan berätta för verklighetens folk hur valfrihet i vården, kadaverdisciplin i skolorna och en effektiv och övervakad poliskår passar ihop med den socialdemokratiska drömmen. Någon som kan visa hur invandringen hjälper till att bygga Sverige, och hur problemförorterna byggs bort, och därmed vinner tillbaks vänsterväljarna från SD. Någon som lägger upp en bostadspolitik som förenar avsaknad av segregation med att människor tillåts äga sina egna bostäder.

För då blir även högern tvungen att börja fundera på sin ideologi, och formulera ett lockande alternativ till den socialdemokratiska modell de administrerar idag. Visst, Reinfeldt, du har övertygat folket om att du är en lika god socialdemokrat som de till vänster. Visa oss nu vad för moderat du är!

Mona om dig själv

Nu har Mona satt sig i klistret igen.

Häromveckan avslöjades det att en moderat riksdagskvinna, nuförtiden partisekreterare, har åkt på en konferens med biljetten betald av ett oljebolag. Givetvis kritiserades det skarpt av Mona Sahlin. Varpå medierna avslöjar att Mona själv blivit bjuden på tennistävlingar veckan innan.

En sak man kan lära sig av att titta på tennis är uppenbarligen att även om man har ett upplagt smashläge så tenderar bollen att komma tillbaks till den egna planhalvan.

Som vanligt sägs det bäst av bloggens egen hovpoet: