Liberaler mot yttrandefrihet

Jag är fundamentalist. Yttrandefrihetsfundamentalist.

Emellanåt blir jag lite besviken på mina liberala vänner. Eller kanske besviken är lite för starkt. Oroad, snarare.

Ta till exempel det där med hatpredikanter. Från mitt eget parti hörs nu ropen: stoppa hatpredikanter! Deras kritik gentemot Stockholms senaste bidrag till snällismen, att aktiva IS-terrorister skall erbjudas jobb och lägenhet, delar jag förvisso. Deras iver att ta till krafttag emot dessa satans mördare (IS-terroristerna alltså, inte Stockholmspolitikerna) har jag full förståelse för. Men sen tycker jag de går för långt:

"En viktig åtgärd är att stoppa hatpredikanter vid gränsen. Sverige har vid flera tillfällen släppt in extremister som talar för stening och mot homosexualitet. Detta är oacceptabelt och något vi fått internationell kritik för."

Men vad fan. Grunden för ett öppet, liberalt samtal är det öppna samtalet. Yttrandefrihet innebär inte enbart friheten att uttala det som stämmer med Erik Slottners och Caroline Szybers värdegrund. Att i Sverige förbjuda kritik av homosexualitet är inte ett dugg bättre än att i Ryssland förbjuda gillande av homosexualitet. Detta oavsett vad du eller jag tycker i homosexfrågan - det otäcka här är förbjudandet av att yttra åsikter.

På ett sätt kan jag förstå Slottner och Szyber - tror jag. De brinner för homosexuellas rättigheter, och vill för död och pina inte tillbaks till den tid när folk knackade bög. Men tyvärr, åsikter man ogillar kan inte undertryckas genom att förbjudas. Ni får helt enkelt göra som alla andra som har en åsikt: ta er omaket att slipa era argument och föra fram dem, om och om igen. Det är så vi hanterar åsiktskollisioner i det demokratiska samhället: genom att kontinuerligt föra ett resonerande samtal. Inte genom att ge varandra sjukdomsdiagnoser eller skramla med nyckelknippor.


Har jag då inte själv några gränser? Skall det vara OK för vem som helst att sjunga sånger om att knulla min mamma? Jodå, visst har jag gränser:

• Uppvigling. Den som ställer sig i en kyrka, moské eller varsomhelst och uppmanar församlingen att samla ihop högafflar och facklor för att gå ut och rensa området från bögar/judar/invandrare/kapitalister/filatelister eller vad man nu råkar hata bör få skaka galler.
• Förtal av enskilda personer. Däremot får Jesus, Muhammed och AIK finna sig i att folk pratar skit om dem.
• Hot. Visst bör hot orsaka polisens intresse.

• Hat? Nej! Helt OK att säga att man hatar kapitalismen, Wallenberg, judiska världskonspirationen, organiserade EU-migranter eller vad som helst. Tyck vad du vill, lägg fram argumenten, så argumenterar vi andra emot ifall vi har lust. Eller ignorerar dig.

Vad kan hända om vi går på Slottners och Szybers linje och förbjuder hatpredikanter? Det första vi då får göra är att definiera "hatpredikant". Om det är alla som har något negativt att säga om homosex, då lär de invandringsvänliga kristdemokraterna få inse att vi framöver inte lär kunna släppa in särskilt många flyktingar från Mellanöstern och Afrika. Deras flyktingpolitik lär bli avsevärt mer restriktiv än SDs. Om F! får bestämma, lär väl alla som kritiserar feminismen vara hatpredikanter. Och alla kan vi fantisera lite var gränsen kommer gå om SD får majoritet 2018?


Även Sakine Madon är igång, och vill dra in bidragen till de som bjuder in hatpredikanter. En del av hennes förslag är ypperliga:

• Hon vill vi ska börja lyssna på förortsbor som trakasseras av islamister. Ja! Varför är inte Nalin Pekgul nationell samordnare emot islamistisk terror?
• Hon vill att vi ska se ideologin bakom islamismen. Utmärkt! Själv tror jag inte på förklaringen att det är den strukturella svenska rasismen som driver de stackars halshuggande flyttfåglarna söderöver.

Men sen vill hon att vi ska börja dra in bidragen. Det låter ju rätt vettigt i och för sig; varför skall staten betala för IS-propaganda? Men där är jag emot. Jag är istället för en så långt möjligt värdegrundsneutral stat, som inte indoktrinerar in den rätta läran i sina medborgare från dagis till ålderdomshem.

Se det så här: staten drar in medborgarnas pengar via skatt. Sedan delar staten ut pengarna igen, men bara om medborgaren gör som staten säger: tar ut rätt andel föräldraledighet, har rätt åsikter om homosex, abort, demokrati osv. Det tycker jag är fel. Staten skall inte styra medborgarna utöver vad lagen kräver. Om vi bestämmer att staten skall ge bidrag till idrottsföreningar, då skall staten göra just det. Detta oavsett om föreningen består av ett gäng revolutionära kommunister, eller en samling islamister.

Men en idrottsförening som rekryterar till IS, då? Så länge idrottsverksamhet pågår, så skall bidrag till detta ges. Samtidigt skall de som rekryterar till IS sättas i fängelse för detta, och om möjligt utvisas på livstid.

Eller så kan vi göra det så enkelt för oss att den som vill dra igång en förening gör det med egna medel. Så slipper staten bry sig, och skattetrycket kan sjunka.


Efter detta gnäll på mina liberala kompisar, är det dags att hylla en socialist. Inte vem som helst, heller. Det gäller Daniel Suhonen, Håkan Juholts spökskrivare. Det har hänt att jag gett honom lite kritik, men idag blir det bara jubel. I George Orwells anda går han till kamp emot twittervänstern. Sånt gillar jag.


Hur vill då jag hantera hatpredikanterna? Släpp in dem bara, säger jag. Det är inte enstaka hatpredikanter som är problemet. Det är alla hatare här i Sverige som inte blir emotsagda och motverkade.

Islamisterna i våra utanförskapsområden försöker ta över områdena. Som Nalin Pekgul berättar: obeslöjade kvinnor skälls ut, männen sitter ensamma vid fiken. Här krävs mer än symbolhandlingar vid gränsen; här krävs tungt, långsiktigt och dyrbart samhällsarbete. Massor med närpoliser som tar moralpoliserna i örat. En bostadspolitik som kommer tillrätta med segregation, trångboddhet och enklaver. Kostar massor med miljarder, men det samhälle vi får om vi inte tar den kostnaden idag kommer kosta ännu mer.

Muslimska brödraskapet ska inte ha ensamrätt att företräda muslimer här i landet. Nej, vi skall inte förbjuda dem att tala, men vi skall släppa fram fler röster. Och vi skall absolut inte rekrytera MB för att hjälpa till att bekämpa islamismen, lika lite som vi kontaktar Svenskarnas Parti när nazismen skall bekämpas.


Jag vill ha ett mångkulturellt Sverige. Ett Sverige där många åsikter samtidigt frodas, och bryts emot varandra i ett öppet och rakt samtal. Inte ett Sverige där de som för tillfället har makten tystar de andra.

Vem är min minister?

Ni minns väl när Rossana Dinamarca brakade loss emot Björn Söder med "du är inte min talman"? Född och uppvuxen i samma stad som Dinamarcan så känner jag mig manad att fundera på vilka i vår sammanbrottsregering som är mina ministrar, och vilka som inte är det. Vilka ministrar som bör få sitta kvar, och vilka som bör ges landshövdingeposter omedelbart.


Jag börjar uppifrån, med Stefan Löfven. En man jag hade visst hopp om, som skicklig facklig förhandlare och enande fadersgestalt. Så fel man kan ha. Grodorna har hoppat ur munnen. Ett plus för hans talekonst är, som Anybody noterar, att ingen verkar kunna begripa vad han säger. Vilken tur - för honom. Löfven verkar helt sakna ledaregenskaper; sitter mest och väntar på att september 2018 skall befria honom från regeringsmaktens ok. Westerholm brukar prata om hur Löfven var som förbytt efter ett par veckors indoktrineringskurs på Bommersvik; själv misstänker jag som gammal SciFi-fantast att ett gäng aliens inplanterat någon liten sond som Löfven nu styrs utav.

Mitt betyg åt Löfven: Han är vad man får om man börjar med Håkan Juholt, och sedan plockar bort humor och karisma.

Hur som helst: den första minister Löfven skall byta ut är Löfven själv. Byt honom emot någon med egen vilja, driv och kompetens. Frågan är bara: vem? Kanske Juholt och hans låtskrivare Suhonen kan ropas in på scen igen?

Sen har vi parhästen Romson. Behöver jag säga vad jag tycker? En öppen rasist (pratar generaliserande skit om vita män), som tankar båten med fuldiesel och målar med förbjuden färg, och sedan skyller på andra. Hon borde väck, illa kvickt. Nog har väl MP gott om kompetenta ersättare?

Den andre i MPs Dupont&Dupont-duo, unge herr Fridolin, är jag nog mer positiv till än de flesta. Visst, hans Youtube-hyss får även mig att dra på munnen lite, men vad är fel med att vara lite barnslig och naiv i sättet? Det viktiga är vad man gör bakom kulisserna. MP verkar ha fått gott utbyte av sitt regeringssamarbete, och jag tvivlar på att det är Romson som är arbetshästen. Jag håller på Fridolin.

Margot Wallström. Suck. Tack och lov såg jag henne inte som den Messias vänsterblocket hoppades på. Finns det någon som klantat sig mer, förutom Statsministern själv? Nej, Margot, jag hoppas verkligen att du inte kommer vara utrikesminister mycket längre. Varför inte byta plats med Urban Ahlin? Det borde innebära dödsstöten för den feministiska utrikespolitik som hittills mest verkat isolationistisk.

Alice Bah-Kuhnke är inte min minister längre. Jag hade hoppats på lite drag under galoscherna på kulturfronten; hon gjorde ett bra jobb på Disneyklubben en gång i tiden. Även om jag på senare tid insett att det kanske inte var hon personligen som valde ut de gamla Kalle Anka-filmerna. Att vilja starta undervisningar om islamofobi, samtidigt som de satans mördarna till "hemvändare" från massakrer i Syrien går fria på gatan i Sverige känns som en intressant prioritering. Särskilt om detta är hennes lärare i Islam:

Efter dessa sågningar, så även lite hyllningar:

Peter Hultqvist, försvarsministern, är min minister. Han vill ha ett försvar. Han vill ha samarbete med Nato. Det enda han inte vill är att kalla det samarbete med Nato. Det förstår jag, första viskningen av "Nato" får MajBritt Theorin-falangen inom S att kasta sig på honom som ett pack vargar, påhejade av landets kultursidor. Bättre då att helt resolut agera, och snacka mindre. En trevlig kontrast emot vissa andra ministrar.

Morgan Johansson, migrationsministern, är min minister. Han har ett visst sinne för ekonomiska och demografiska realiteter. Han vill till exempel inte att asylsökande skall kunna söka asyl på plats, eftersom det ger orimliga volymer (vete dock sjutton om han använde detta belastande ord). Vilket ju ger som resultat att ingen kan söka asyl överhuvudtaget, eftersom den som kan misstänkas söka asyl inte släpps in i EU. Jodå, jag propagerar för att det ska gå att söka asyl på plats, men då även med kombinationen begränsat insläpp till EU och flyktingläger på plats, något som nog är lite väl kontroversiellt för S.

Morgan är även emot att EU-migranters barn ska få gå i skola i Sverige. Här utgår jag från att vi talar om temporärt tiggande rumäner, för nog sjutton skall väl den EU-migrant som kommer hit för att jobba en längre tid få ha sina barn med sig och placerade i svensk skola!? Jag håller helt med Morgan - det är orimligt att de som bor i tältläger skall uppmuntras ta hit barnen. Det är även orimligt att lägga ytterligare en börda på den svenska skola som redan idag flyger som en grillad kyckling i PISA-statistiken.

Jag hoppas att Morgan får fortsätta vara minister under sosseministären. Risken finns dock att han får rasiststämpeln mitt i pannan av identitetsvänstern.


Så: några skall bort, några skall vara kvar. Det enda som ororar mig med de som ska bort är vad vi får istället.

Vi kunde få Veronica Palm.

Det där med blockader

En gång i tiden, som ung moderat, var jag en rätt udda fågel i Sverige. Jag var emot bojkotter och blockader av Sydafrika, samtidigt som varje rättskaffens människa i landet verkade vara av motsatt åsikt. Det fanns till och med en hel kommitté som jobbade för att isolera Sydafrika.

Vet ni vad? Jag har fortfarande samma åsikt. Jag anser att bojkotter och blockader är något man tar till i krig, som till exempel när britterna blockerade franska hamnar förr i tiden. I fredstid handlar man och har diplomatiska relationer, i alla fall med de länder som inte plockar hem sina ambassadörer i vredesmod. Det är så man kan påverka.

Jag hade dessutom svårt att förstå varför Sveriges vrede skulle vara riktat emot Sydafrika. Ja, apartheid är riktigt fel. Men samtidigt skedde en livlig migration tvärsöver den sydafrikanska gränsen - in i Sydafrika. Visst, det var för jävligt att leva som svart i Sydafrika. Men i paradisen runtikring Sydafrika var det ännu jävligare att leva som svart. Av någon anledning brydde sig aldrig svenskarna om det. Lite svagt rasistiskt, tänkte jag, att inte bry sig om när svarta mördades bara för att mördarna också var svarta.


Men nog om Sydafrika. Nu händer det saker igen. Ship to Gaza seglar ånyo. Jag ser paralleller med Sydafrika-tiden. Nej, parallellen är inte att Israel är en apartheid-stat. Parallellen är att man återigen, som Herr Omar (nej, inte den Herr Omar) noterar, att alla ger sig på den minst otrevliga staten i grannskapet. Dror Feiler intervjuas i en tidning, och hävdar att han inte alls stödjer Hamas. Han tycker bara det är fel med blockader. OK, ni som seglar till Gaza, var var ni under Sydafrikabojkotterna?

Samtidigt kan man tro att jag bytt sida. Jag hurrar varje gång en last med vapen eller tunnelbyggesbetong hejdas att ta sig in i Gaza. Saknar jag fullständigt principer? Nej, jag tycker precis som jag gjorde i ungdomen. Blockader och bojkotter är helt legitima vapen i krig. Och krig är just vad som råder mellan Hamas diktatoriska Gaza-styre och den demokratiska staten Israel. Eller så firar de nyår ovanligt länge där nere.


Även i USA rör det på sig. Obama vill häva den bojkott emot Kuba som pågått i decennier. Konstigt. Jag hör inget unisont vrål av ilska från svensk vänster. Var är de röster som borde höjas emot att diktaturens kreatur normaliseras? Var är Isolera Kuba-kommittén när den behövs som bäst?

Själv tycker jag att det är, och har varit, fel att bojkotta Kuba. Ja, det är en vedervärdig diktatur. Liksom Saudiarabien. Liksom Kina. Eller är det enpartistat det heter nuförtiden? Med diktaturer går vi i närkamp med handel och diplomati. Såsom med Sydafrika, så även med Kuba.


Det jag inte fattar, det är vänsterns ställningstagande. När är det rätt med bojkott, och när är det fel? Har det med vänster/högerskalan att göra, att vänsterförtryck är gott? Har det med hudfärgen på förtryckaren att göra? Är det fienderna till världskommunismen man riktar in sig på? Snälla, förklara.

Upp till kamp för det organiserade tiggeriet!

Låt mig först slå fast: tiggeri är ett arbete. Ett hederligt arbete, där fattiga rumäner för en måttlig avgift ger självföraktande svenskar en möjlighet att för en kort stund känna sig lite godare.

Nu har moderaterna kommit med förslag om att förbjuda organisering av tiggeri. Totalt stolligt, enligt mig. Vill inte moderaterna vara det nya arbetarepartiet, den svenska modellens försvarare på 2000-talet? Låt oss då alla högt skandera för moderaterna vad den svenska modellen består av: jo, just det: organisering.

Nymoderaterna sviker även sitt gammelmoderata arv. Vi som en gång var gammelmoderater älskade entreprenören, den påhittige filuren som hittade tillväxt till och med i Bohusläns klippskrevor.


Tänk tanken att en rumän har en gammal skruttig, dieselrykande buss. Han säljer platser på bussen till andra rumäner, och får därmed en fin vinst. Samtidigt vinner de som åker med, eftersom bussbiljetten är billigare än att åka med RumänBuss, eller vem som nu driver de officiella busslinjerna. Klassiskt exempel på hur alla vinner på handel.

Tänk sen även tanken att någon fattig rumän inte har en spänn i näven, men vet att det finns gott om givmilda människor i Sverige. Han lånar då en tusenlapp av bussägaren, vilket sedan betalas tillbaka ur de framtida förtjänsterna. Eftersom bussägaren här tar en viss risk, tiggaren kanske hamnar utanför ICA-butiken i ett SD-fäste där ingen ens ger ett leende till en tiggare, så blir räntan tämligen hög. Men, återigen: så länge bägge tjänar på upplägget, vad ska vi lägga oss i det för? Och om en av dem gör en dålig affär och förlorar på det, så sen när är det brottsligt att dabba sig i affärer? Isåfall vill jag inte tänka på hur många miljarder år Maud Olofsson får skaka galler för Nuon-affären.

Tänk sen att nån rik knös gör det här i stor skala, som en modern Simon Spies. OK, att sitta utanför ICA-butiken i Grums är kanske inte lika kul som att ligga på en strand i Spanien och stekas (fast jag som hatar sol skulle nog faktiskt föredra Grums), men jag känner att jag måste anstränga mig lite för att hitta några analogier här. Då blir ju denna knös en sån där storföretagare som moderaterna, och sossarna, älskar att kajka runt på Harpsund med.


Så mitt förslag: i stället för att förbjuda organisation, så ska vi kräva det! Den som ska sätta sig och tigga någonstans skall antingen ha egen F-skattesedel eller vara anställd i ett tiggeriföretag.

Poängen med att ha officiella, registrerade företag är att då får plötsligt vårt samhälle - politiker, poliser, kronofogdar osv - någon vettig motpart att handla med. Tiggeriföretaget får ansvar för att dess tiggare har kost och logi. Går tiggaren utan lön, så får företaget ändå se till att de får äta sig mätta. Svenska lagar för arbetstid, övertid och arbetsmiljö gäller givetvis. Det tiggeriföretag som slår upp sina bopålar på privat mark lär raskt finna sig stämt av ägaren. Den som bedriver företagsamhet utan att ha ett företag åker givetvis på samma sanktioner som vem som helst som skulle komma på idén att ha kontoret på fickan.


Men: är det så här organisationen ser ut, då? Är det inte maffior? Patriarkala klanstrukturer?

Jag vet inte. Men är det det senare, då har vi väl redan lagar emot detta, som det är dags att använda?

En vanlig miss inom politiken är att man tror att man kan införa nya regler utan att det för med sig konsekvenser. Jag är för den ökade handel och de ökade flyttmöjligheter som EU har fört med sig; det är bra att kunna köpa prylar som ej är Made in Sweden, det är bra att kunna anlita polska rörmokare. Men det finns även baksidor, det får jag erkänna. En sådan baksida är behovet av ökad polisiär aktivitet. Med alla gagneliga, nyttiga människor som kommer till Sverige kommer även en del fubbickar. Eftersom polisen inte ständigt kan prioritera allting, utan nya resurser, så kommer just detta krävas för att polisen ska kunna hålla koll på de nya tiggeriföretagen: mer resurser.


Sen, när tiggeriföretagen väl ordnat in sig efter de nya statliga direktiven, så kommer facket och knackar på och kräver att det skall tecknas kollektivavtal. Och då kommer de få se hur en riktig maffia jobbar.

Skurkar och hjältar

På barnens dagis brukade lekarna vara tydliga, med tydliga hjältar och bovar. Darth Vader vs Luke Skywalker, liksom. Sen att Darth Vader en gång hade varit snäll, och emot slutet blev snäll igen, sådana komplikationer tilläts inte krångla till lekarna.

Även i politiken ser vi gärna det mesta i svart och vitt. Inför det brittiska valet har Conservative Woman varje dag utsett "Hero of the day" och "Villain of the day". Ibland med lite oväntat resultat, där någon från Labour blir dagens hjälte och en konservativ stöt dagens skurk.

Lagom till första maj vill jag göra sammalunda.

Dagens hjältar, på delad förstaplats: Håkan Juholt och Henrik Bredberg.

Håkan - mannen, myten, mustaschen - behöver väl ingen närmare presentation? Han blev inbjuden att majtala i Ystad, och kom, såg och segrade. Ett ideologiskt tal som eldade massorna, i alla fall de massor som dök upp i Ystad.

Henrik Bredberg, då? En pålitligt konservativ ledarskribent som skickas ned att rapportera från Juholts tal. Det hade varit lätt att göra sig lustig över en fallen hjälte från motståndarlaget. Istället får vi ett reportage om allt det som saknas i S idag, och som Juholt skulle kunna tillföra. Daniel Suhonen hade inte kunnat skriva det bättre.

Juholt - en framtidsman? Jo, men titta på sossarna idag. När Löfven kom trodde jag att han var en stark, trygg och superförhandlande fackföreningsman. Idag verkar han mest vara mannen som får Bosse Ringholm att verka spontan och medryckande. Inget går S väg, allra minst opinionssiffrorna. Samtidigt kan man inte säga att det går bättre för alliansen. En anledning därtill är Kinberg-Batra, som verkar slåss med Olof Johansson om utmärkelsen "minst röstdragande allianspartiledare någonsin".

Var är ideologin? Var är de utsagor om ett framtida samhälle som kan entusiasmera människor till att göra uppoffringar eller anta utmaningar idag? Kom tillbaka, Juholt!

Bredvid ideologerna behövs pragmatiker som stoppar de värsta drömmarna, och samtidigt får saker att hända. Kompromissvilliga och resultatinriktade människor. Dessa verkar idag saknas fullständigt i partierna; har de alla flytt till näringslivet?



Dagens skurk blir Patrik Svensson, kulturskribent på samma tidning som Henrik.

Har ni hört om vad amerikanska PEN-klubben hittat på? De ska ge en "Freedom of Expression Courage Award" till gänget bakom Charlie Hebdo. Känns som en rätt given mottagare - en grupp som först sagt rätt ut att de skiter i mordhot, för att sedan efter att halva redaktionen faktiskt mördats ändå köra vidare som vanligt. Enda konkurrenten jag kan tänka mig till priset är Malala.

Vad händer då? Jo, ett gäng författare drar sig med buller och bång ur, eftersom de inte vill ses stödja islamkritik.

Patriks kommentar till detta i Sydsvenskan? Jag hittar det inte online, så här kommer lite citat:

"Vi respekterar deras övertygelse", svarar Pen diplomatiskt. "Men ingen av oss behöver ställa upp på innehållet i Charlie Hebdos satirteckningar för att erkänna vikten av dem."
Fast frågan är väl vad priset då är värt. Ingen av författarna har nekat Charlie Hebdo rätten att existera, de vill bara inte vara med och hylla något de inte kan ställa sig bakom. Det är åsiktsfriheten praktiserad, i stället för uppstagad som ett färgstarkt men intetsägande standar.

För fan, Patrik, det där är ynkligt. "Färgstarkt men intetsägande standar", är det vad du kallar att stå upp emot att människor mördas för sina åsikters skull? Bara för att du inte håller med om åsikterna!?

Det ledsamma är att vänstern redan har rett ut det där med Charlie Hebdo. Till exempel på den brittiska sajten The Gerasites. Till exempel i artikeln "Charlie Hebdo and the turds that won't flush.". Ett ordval som jag tycker är väl motiverat. Eller, Patrik, lyssna på vad Tom Owolade skriver: "Yes: Charlie Hebdo deserve praise and support".


Klokvänsterns argument inför tokvänstern är två:

1. Så du har inte fattat att Charlie Hebdo är en tidskrift på yttersta vänsterkanten, som ständigt sparkar på maktfaktorer som Front National, Le Pen(is), religionen (påven, Muhammed), Israel? Ok, franska är ett svårt språk. Men om du fortfarande framhärdar, efter att franska rasifierade kommunister flera gånger förklarat saken för dig, då bör du nog hålla käften om förhållanden utanför ditt eget lands gränser i fortsättningen.
2. Punkt 1 är faktiskt irrelevant. Oavsett om folk för fram åsikter vi ogillar, så ogillar vi deras mördare så oändligt mycket mer.

Och jag kan bara hålla med.

Vad är det med tokvänstern och yttrandefriheten? Och varför får de inte lika massiv moteld på våra kultursidor som någon stolle som för fram tesen att afrikanska slavhandeln bör återinföras skulle få?

Dags att måna om Mona

Hittills har jag kanske sagt, men definitivt tänkt, en del mindre smickrande saker om Mona Sahlin. Att folket var på väg att till statsminister välja en person som inte klarade av att hantera sin egen lön, eller fatta att man inte ska köra sin bil när den har körförbud, kändes ledsamt. När hon valdes till samordnare emot extremism blev jag beklämd, eftersom hon historiskt hade verkat väldigt insnöad i att all ondska kom från högern, riktat emot vänstern.

Men nu har hon hittat ut. Verkligheten har knackat på, och hon tar islamismen på allvar. Den som blir kritiserad av extremist-tomtarna i Sveriges muslimska råd är antagligen på rätt väg.

Sen visar det sig, vid närmare granskning, att Mona inte alls är en naiv sossebroiler. Nej, hon har en räv bakom örat. Och inte bara hon. Se här, bara, hur hon får med sig vår kulturminister i sina anslag emot islamismen:

 



Varför låta SÄPO slita med att söka upp och dokumentera extremismen, när man kan bjuda in islamisterna till Rosenbad för att ta en selfie med regeringen istället? Genialt!


Sen har Sahlin kommit på att somaliska kvinnor, som har erfarenhet av att ha många barn, borde kunna få jobb på dagis utan någon utbildning. Alltså, det är ju det vi kristdemokrater har sagt hela tiden:


Mamma vet bäst!

Att barn bäst fostras av mödrar utan pedagogisk utbildning men med mödrakärlek, det vet vi konservativa. Skönt att även Mona kommit till insikt.

Sen ska det bli rätt kul att se kulturkrockarna mellan den somaliska personalen och de svenska progressiva medelklassföräldrar som sätter in sitt lilla hen på dagis. Hur den bråkiga mobbaren får en rejäl risbastu för att lära sig veta hut. Hur elevdemokrati ersätts av en disciplin och ett koranvers-tuggande som skulle fått magister Caligula att bli grön av avund. Hur av kommunen ditkallade genuspedagoger och HBTQ-evangelister drivs ut med hugg och slag, i ett bråk som nog mest liknar detta:

Tack, Mona. Det här kan bli bra. Jag längtar redan efter nästa utspel.

Uppdatering:

Monas idé är mer genial än jag insåg ursprungligen. Minns ni Kaplans modulbostäder, som sågades så fullständigt? Eftersom planeringen skulle ta flera år i alla fall, och provisoriska bostäder måste rivas när det provisoriska bygglovet löper ut. Ingen fara, Mona har lösningen. Det finns en typ av bostäder som inte kräver bygglov, aldrig får rivas, och där vi har mängder med migranter som är jäkligt duktiga på att bygga den sortens byggnader:

 

 

Alltså, det här är ju perfekt:

• Bygglov behövs inte, vi behöver inte ens köpa in mark. Bara att ockupera någons privata tomt.
• Inte ens polisen får ju riva såna här läger, så de kan bli permanenta.
• Vi har tusentals migranter som vet precis hur sådana här läger byggs. Media säger att de tjänar 300:- per dag på att tigga, så en lön på 600:- per dag för byggjobb borde vara himmelriket. Om vi fixar byggfuttar åt dem att bo i så borde lönen kunna sänkas avsevärt.
• Ingen kan klaga på att standarden är för låg för asylsökande. Uppenbarligen duger ju bostäderna åt våra egna EU-medborgare.

Snälla Kaplan, prata med Mona. Idag.

Dagens invandringsord: närområdet

För att hamna på rätt köl i invandringsdebatten, kan det ibland vara nyttigt att filosofera lite kring de ord som används, och vad de egentligen betyder. Jag har tidigare funderat lite kring det där med volymer. Mitt ingångsvärde är enkelt: det skiljer på logistiken för att ta hand om enstaka ryska dissidentförfattare, och att ta hand om miljoner analfabeter. Därför måste vi tala om volymer, och planera för volymer.

Volymerna dyker upp igen nu i diskussionen om DÖ. Nej, inte decemberöverenskommelsen, utan Dödens Överfart. Medelhavet, alltså. Människor dör i hundratal, när de överfulla smugglarskorvarna sjunker. Varpå empatiska människor reagerar. Tidningarna och Twitter fylls av appeller för att EU måste göra något, måste öppna gränserna så att folk inte behöver använda de slemma smugglarnas livsfarliga flytesjunketyg.

Motbilder ges mest på bloggar. Tino Sanandaji gnetar på om invandringens kostnader, Fnordspotting sågar DN. Men till min häpnad drar Anna Dahlberg till med en riktig drapa i Expressen, där hon helt sänker tanken på humanitära visa till envar som ansöker.  Fascinerande att man idag kan säga så utan att få fler än Arnstadtianerna på sig. Jag minns hur en av mina favoritskribenter i landsortspressen, Marika Formgren, försökte säga liknande saker för några år sedan men raskt upptäckte att det var dags att omskola sig till ingenjör. I och för sig trevligt att få henne till framtida kollega, men nog hade hon platsat bättre på ledarsidorna på SvD eller GP idag?

Minns ni att jag har varit lite sur på journalister? Jag har börjat omvärdera dem, och undrar om det inte är som den här bilden visar:

Alla journalister är helt enkelt SD-anhängare. SD-anhängare som vet att de inte öppet kan kritisera invandringspolitiken, men gör det lite i skymundan när de kommer åt. Som här till exempel, när en flykting som lyckats komma till Sverige intervjuas. Historien börjar med att Sara flyr från Eritrea, promenerar till Sudan och där hamnar i ett flyktingläger. Och där kunde historien ha slutat, Sara hade ju kommit fram till lägret. Men Sara vill vidare, och tar flyktingsmugglare till hjälp att komma till Libyen. Färden över Saharaöknen är en mardröm, väl så illa som färden över Medelhavet, och folk dör omkring henne. Sen nya flyktingsmugglare över Medelhavet, till Italien. Sedan en tågresa till Sverige, där hon sökte asyl.

Här kan jag tänka mig att läsare börjar fundera lite. Det gjorde i alla fall jag. Sara var trygg i ett läger i Sudan, men valde själv att åka genom halva Afrika och hela Europa innan hon stannade. När hon självmant lämnar ett flyktingläger, kan hon då verkligen ses som det som asylsystemet är till för: de som flyr från krig och elände?

Nåja, vad gäller trafiken över Medelhavet och konflikten mellan vad man vill och vad man kan göra, så har andra sagt det så mycket bättre redan. Varför jag övergår till att prata om närområdet.


Vad är närområdet? Ett SD-ord, givetvis, vilket är skäl nog för att släppa det lika raskt som när man gräver i begagnade CD-högen på Erikshjälpen och råkar få "Mr Music hits 75" i näven, om man vill ha en plats i politiken framöver. Sån tur att jag inte vill ha det.

Ett vanligt scenario på Twitter är att någon från SD beklagar sig över invandringen, och säger att det blir billigare att hjälpa i närområdet. Vilket nog kan vara sant, men ha sina problem då närområdet mycket väl kan ha sina bekymmer med korruption och "politisk stabilitet". Varpå någon från andra planhalvan raskt replikerar "men hur f-n tror du man kan hjälpa i Syrien under brinnande krig, pucko?", och gör sig dummare än nödvändigt. För ingen har väl hävdat att närområdet är själva krigshärden? Nej, med närområde menar i alla fall jag någonstans utanför själva krigshärden, men gärna nära nog för flyktingar att promenera eller cykla till. Som Turkiet under IS härjningar, till exempel.


En sak jag utgår från att både SD och deras värsta belackare är överens om, är att Sverige skall ställa upp när vi själva är närområdet. Finns det något tillfälle när Sverige är närområdet? Något tillfälle som någonsin kan bli mer än hypotetiskt? Jajamen. Tänk när Putin får för sig att svälja Finland. Då förutsätter jag att Sverige reser sig som en man och välkomnar våra finska bröder och systrar. Jag förutsätter att det kristdemokratiska civilsamhället ser till att varenda liten privat skuta, med Romsons stinkande dieselskorv i täten, åker över och hämtar hem flyende finländare. Att vi alla hjälper till att hysa in finnar i våra hem. Att staten satsar stort på bygge av bostäder åt våra nya invånare. Om SD inte ställer upp på att hjälpa vårt broderfolk i nöd, så har de ingen rätt att kalla sig nationalister och Sverigevänner.

Samma sak om det smäller i de baltiska staterna, även om jag hoppas att Polen, Tyskland osv kan hjälpa till att axla bördan som solidariska Östersjönationer.

Men Afrika, då? De är ju knappast vårt närområde, så de kan vi väl strunta i? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Vi är med i EU. EU har en gemensam utrikespolitik, och samordnad flyktingpolitik, med Dublinförordning osv. Därför hävdar jag att när Libyen imploderar, så har EU ett kollektivt ansvar att hjälpa till med den flyktingströmmen, liksom Libyens övriga grannstater i Afrika. Vi bör se till att det finns lagliga och säkra vägar för de som bor i Libyen att ta sig till EU för att där erhålla katastrofhjälp i väntan på att situationen stabiliserar sig och de kan återvända. Om situationen inte stabiliserar sig skall de kunna integreras i EU. I EU som helhet, där alla medlemsstaterna tar ett solidariskt ansvar.

Hjälp! Har jag nu öppnat bogvisiren för den invällande ström av flyktingar som kommer sänka svensk välfärd? Nej, lugn. Vi har ett ansvar för Libyen, ja. Men däremot inte för resten av Afrika. De från Gambia som söker sig en mindre fattig tillvaro, till exempel, ska inte få asyl. Eller de som kommer från Afghanistan eller Eritrea via Medelhavet. För att undvika att människor dör, även när TV-kamerorna inte fångar förloppet, så är det väl så viktigt att få stopp på flyktingströmmen över Saharas sandhav.

Så min ideala lösning, i korthet, är:

• Avskaffa asylrätten! Nja, snarare reformera den. Asyl ska man skaffa sig i närområdet; åker man runt halva jorden för att söka asyl skickas man tillbaks till närområdet.
• Lagliga vägar in i EU! De som med papper kan visa att de flyr från krig i närområdet ger vi asyl. Om 30 miljoner kommer, då? Ja, där kommer volymerna in. Blir volymerna stora så kan vi bara erbjuda tältläger med samma standard som Sudan. Blir volymerna små kan vi erbjuda lägenhet i förorten.
• Tvärstopp för papperslösa. Den som inte har papper, eller inte har asylskäl, motas vänligt men bestämt tillbaka till Afrika. Papperslösa som hittas i EU skickas ut omedelbums. Som de där australiensiska barbarerna säger: tar man bort motivationen till smugglingen, så tar man bort smugglarna.
• Tvärstopp för smuggelbåtar. Gör som i Australien. Alla som kommer via olagliga vägar skickas tillbaka. Eftersom vi samtidigt öppnar lagliga vägar ovan, så finns chans att helt stoppa trafiken.
• Öppet för arbetskraft. Kan du jobba i Europa, vare sig det är som hjärnkirurg, bärplockare eller barnflicka, så är du hjärtligt välkommen. Det ger pengar till de afrikanska gräsrötterna, samtidigt som det underlättar livspusslet för svenskar. Det ger också en laglig väg in för de som vill ha en chans till ett bättre liv i Europa.
• Gemensam EU-politik. Skall invandringen funka i längden, så måste EU funka som en, solidarisk enhet. Det funkar inte att randstaterna via Dublin-avtalet åker på hela smällen. Det funkar inte att Sverige är klassens ordningsman. SD vill att vi skall anpassa oss till resten av EU, medan övriga vill att resten av EU skall anpassa sig till oss. Jag hävdar att enda vägen att nå enhet är att ta den väg vi själva råder över. Alltså satsar jag här på SD:s linje, som den enda realistiska. Sen när vi jämkat oss med EU kan vi agitera för fullt för att den gemensamma linjen ska bli mer givmild om vi så önskar.

Vad av detta är då genomförbart, i ett Europa som inte alltid delar våra svenska tankar?

Arbetskraft har vi redan öppnat för i Sverige. Vad vi kan göra ytterligare är att öppna en låglönemarknad. Men där misstänker jag att LO kommer sätta sig rejält på tvären, så det inte kommer hända.

Gemensam EU-politik kan vi ta ett raskt steg framemot, genom att anpassa vår asylpolitik till övriga. När nu Merkel verkar vilja slopa Dublinöverenskommelsen finns ytterligare möjligheter.

Mängden papperslösa i Sverige kan vi radikalt minska utan att ens stifta nya svenska lagar, eftersom det redan är illegalt att uppehålla sig i landet utan tillstånd. Bara att sätta polisen och övriga statliga instanser på att leta upp dem. Att sjukvård och skola bör ha skyldighet att anmäla misstänkta brottslingar är väl en självklarhet?