Ding dong the witch is dead

Så lät det från vänstern i Storbritannien när en av mina politiska ungdomsförälskelser, Margaret Thatcher, dog. Hur stor min beundran än var, så var vänsterns avgrundsdjupa hat tio gånger större. Inte ens under begravningen kunde de hålla god ton.

Vad är då god ton? Frågan är återigen aktuell, genom att statsmannen den satans mördaren Fidel Castro nu är avliden. De litterärt skolade svänger sig med latinska citat om hur man inte skall tala illa om de (nyligen?) döda, citat de sällan ses svänga omkring sig när Pinochet eller Mussolini kommer på tal. Andra tar chansen att kritisera kommunismen i allmänhet och Castro i synnerhet. Samtidigt som allihop gör sitt bästa att klaga på hur fel de där andra agerar i debatten.


Min åsikt är att det finns två grupper, statsledningen och medborgarna, som bör agera olika.

Politikerna

Att leda en stat är att vara kloakdykare. Där finns ingen plats för sippa viktorianska damer som dånar när de ser något naket. Ett arbete i statens tjänst kräver att man sätter en klädnypa i näsan, kavlar upp ärmarna och skyfflar dynga. I FN och vid statsbesök får man finna sig i att bli fotograferad medan man skakar hand med en leende diktator:

Sen får det inte gå till överdrift. Att lugnt och sansat kunna tala med en satans mördare utan att offentligt kalla dem för satans mördare är en sak, att omfamna dem och tala vitt och brett om hur bra det vore om Sverige följde i diktaturens fotspår en annan.

Palme och Castro är ett exempel på när det går för långt. Inte nog med att Palme vid sitt besök på Kuba talade väl om Castro och hans regim, de gjorde även en del gemensamma uttalanden:

Palme och Castro i gemensam kommuniké om Röda Khmerernas maktövertagande: "en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde".

— segerfeldt (@segerfeldt) February 25, 2016

Är det bara jag som tror att den moderat som besökt Pinochet, lovordat denne och även skrivit en gemensam kommuniké som hyllade Hitler hade varit ganska rökt för all framtid?


Inte minst vår egen Margot Wallström vet hur det går när man offentligt förolämpar de man skall sluta avtal med. I kommentarerna om Castros död visar hon att hon lärt sin läxa efter att tidigare i sin karriär lyckats med bedriften att bli ovän med både arabvärlden och Israel:

”Kuba har under hans tid varit en viktig regional aktör. Bristen på demokrati och mänskliga rättigheter har dock varit ett hinder för landets utveckling, något Sverige också har påtalat."
”Vi hoppas Kuba fortsätter på den inslagna vägen och genomför de politiska och ekonomiska reformer som krävs för att Kuba ska bli ett öppet, pluralistiskt samhälle där de mänskliga rättigheterna respekteras”.

Trots att jag tycker hjärtligt illa om Castro, har jag inte mycket att invända emot vad Wallström skriver ovan. Det ligger inte i Sveriges intresse att göra sig till ovän med världen. Och även om inte invektiven och etiketterna haglar så är Wallström tydlig med att Kuba idag inte är ett land där mänskliga rättigheter respekteras.


Vad våra politiker säger inrikes är också intressant. Detta, till exempel:

Castro dog idag. Stor sorg, stor man.
På den positiva sidan är det snart tioårsjubileum av Pinochets död. Och så är ju Thatcher död också.

— Jenny Bengtsson (@klasskamp) November 26, 2016

När vänsterpartister hyllar kommunistiska diktatorer, och inte blir föremål för uteslutningsärenden, är det en tydlig indikation på att den där sista bokstaven som försvann i namnet efter murens fall tyvärr inte har försvunnit ur partimedlemmarnas hjärtan.

Om du är demokratisk socialist så verkar inte V vara ett val för dig. Dags att gå till sossarna istället. Eller inte. Citat från en intervju med Pierre Schori, sossepolitiker:

"Han kommer gå till historien som en latinamerikansk rebell, en latinamerikansk David mot Goliat." 

 Intervjun gjordes nu, efter Castros död, inte 1968. Så länge S hyser sådana politiker kan de knappast sägas vara demokrater.

Om du är demokratisk socialist bör du alltså starta ett eget parti.

Undersåtarna

Vi vanliga svenskar har inte samma krav på oss att undvika fnurror på de internationella diplomatiska trådarna. Vi kan häva ur oss vad vi vill. Vilket givetvis görs på nätet, till stor glädje för oss politiska konnässörer och satiriker.

Enligt några var det USA-kapitalismen och den hemska blockaden som tvingade den gode helyllegrabben Castro in i Stalins famn. Hmm, blockad, var har jag hört det förut? Visst ja, hela Sverige (utom jag och några till ungmoderater) var en gång i tiden totalt förvissade om att blockad var det enda moraliska sättet att hantera Sydafrika. Den som inte var för blockaden var en rasistisk fascist-lakej. Blockaden av Kuba däremot, den är det visst bara rasistiska fascist-lakejer som är för. Själv tycker jag samma sak nu som då: blockader drabbar bara lokalbefolkningen. Kul att se att resten av landet kommit över på min sida.

Jag har även sett Castro hyllas för att han fixat världens lägsta barnadödlighet. Lite förvånande i ett utfattigt land där vården går på knäna. Dessvärre (för invånarna) visar sig detta vara en myt:

1. Kuba var vid tiden för revolutionen ett rikt land. Man hade redan då tämligen låg spädbarnsdödlighet. Allt Castro behövde göra var alltså att inte riva ned vad som redan var fixat.
2. I Kuba, till skillnad från länderna omkring, aborteras de foster som bedöms ge upphov till riskabla födslar: svaga, handikappade, osv. Vilket ju gör att en mindre andel av de som får behålla livet kommer få livshotande komplikationer. I alla fall vi kristdemokrater har ett tydligt utgångsvärde vad gäller att slänga ut de svagaste och känsligaste i slasken: det är inte okej!
3. Statistiken ljuger. En del av de dödsfall som skett strax efter födsel verkar ha istället kodats om som missfall strax innan födseln, vilket då inte dyker upp i statistiken för spädbarnsdödlighet. Vilket påminner oss om faran att lita på statistik från diktaturer. Stasistik, kan man kalla det.

Till sist: kan det här funka som Castro-bild?

Men inte sjutton kan jag avsluta med Castro. Det får bli ett idolporträtt: