lördag 26 november 2016
De korta kjolarnas natt
Jag tycker att de som står för det goda, rätta och fina här i landet är lite smått inkonsekventa. Se bara på den oändliga mängd energi som läggs ned på att vissa godkända tycka synd om-grupper får göra sin egen röst hörd, och får hitta på egna benämningar på sig själva. Jag läste en gång om en diskussionsgrupp för "rasifierade" där de vita deltagarna ägnade 95% av sina inlägg att be om ursäkt för sig själva och förhöra sig om vad de fick säga och med vilka ord (vi talar här inte om ifall man får säga negerboll eller ej, utan hårklyverier och oväsentligheter som skulle fått professionella teologer att bli avundsjuka) det skulle sägas, och 5% åt att diskutera sakfrågorna.
Å andra sidan är samma människor oerhört ivriga att se till att Sverigedemokraters röster ej får höras, och gör sitt bästa med skramlande nycklar och vuvuzelor för att så ej skall ske. De ägnar kraft åt att själva hitta på så förklenande och avskiljande beteckningar på den hatade gruppen som möjligt, och är snabba att ringa upp de tidningar eller TV-kanaler som inte använder den önskade terminologin utan något mindre konfrontativt - nationalister istället för nassar, till exempel. Den tidskrift som begår etikettsbrottet att använda en terminologi som skapats av de spetälska själva - sverigevänner, oikofobi, och så vidare - hamnar raskt på listan av hatsajter som inte får delas.
Det går inte ihop, riktigt.
En annan sak som är väldigt ful är att skuldbelägga offer. Om man påpekar för kvinnor att det kanske, som världen är beskaffad idag, är klokt att undvika att asberusad ta en svarttaxi hem från krogen mitt i natten, eller att gå hem och festa ensam med ett gäng ynglingar, så är man ett riktigt gubbslem. Man skuldbelägger. Jag har svårt att förstå varför. När jag varnar mina barn för att sprida lösenord och kontonummer på nätet, och påpekar för dem att det riktiga ansiktet bakom den snälle och tillfälligt medellöse farbrorn i Nigeria eller "Stina, 15 år" som vill se nakenbilder nog är en slem bedragare, så är det inte för att skuldbelägga mina barn. Det är för att rusta dem inför verkligheten. Att vi sedan bör ägna mer energi på att sätta åt förövarna än på att varna offren, det håller jag med om - men vi bör angripa problemet - förlåt, utmaningen - från flera håll samtidigt.
När en känd (ökänd...) sverigedemokrat, herr Ekeroth, rumlar runt i Stockholms nattliv är det en annan sak. Då är det tydligen hans eget fel att han råkar illa ut, för att han är ute och rör sig bland folk. Riksdagsmän skall tydligen inte supa till (säg det till Lars Werner och Schyman) eller vara ute sent. Och när han nu är ute sent, varför på fina Stureplan och inte på centrumgrillen i Bjuv eller var nu de däringa SD-typerna brukar hänga? Det är fascinerande att våra normbrytare visar sig vara sådana nymoralister. Jag kan här se en liten förklaring till varför så lite har hänt med beivrandet av hatbrotten gentemot Malmös judar: det är ju bara för judarna att stanna hemma i lägenheten så blir det inga hatbrott. Enkelt!
När Lars Vilks antagonister vid flera tillfällen gör sitt bästa att avdagataga honom, så hörs att det är hans eget fel. Han kunde ju låtit bli att provocera. Och så onödigt det är med kostnaden för hans livvaktsskydd...
När nu Vilks konstverk Nimis tuttats på av en pyroman är det plötsligt annat ljud i skällan. Kulturministern rasar om hot mot demokratin. Själv vet jag förstås hur det ligger till: det är en pensionerad surgubbe till länsstyrelsebyråkrat som till slut tagit modet till sig att ge Vilks en känga. I vilket fall: hur kan det vara mer allvarligt att någon tuttat på några träbitar än att någon försökt mörda en människa?
Nej, det behövs mer av både sanning och konsekvens i Sverige.
Hej.
SvaraRaderaJag tror att om Ekeroth rumlat iförd minikjol av nappalan, fisknätstrumpor, mormorskängor, leopardmönstrad topp samt krönt av en ozonhålsmagnifierande hövolm så hade han nog sluppit kritik för att ha manat i bråk, oavsett hur det gick till.
Ang. Nimis: av staten licensierade konstnärer är fånigt! Låt de ägna sig åt sin konst samtidigt som de arbetar; det fungerar utmärkt i resten av världen. Det finns gott om mecenater som gärna köper vad som helst, och gott nog är det. Att konstnärer och andra kulturarbetare skall ha någon slags högkyrklig sanktion att bryta mot världslig lag är väl allt bevis vi behöver att vi har dödat gud(arna) men behållit kyrkan och gjort tron abstrakt och teoretisk - och det resonemanget skall komma från en gudlös som jag, dessutom. Hurusom mycket bittrare måste inte frukten vara för en troende då?
Jag måste säga att även om större bloggar med flera skribenter erbjuder mycket, så är det privata funderingar som dina, eller t ex 'Bitterpitten' som han kallar sig som verkligen gör läsningen levande.
Jämför med Politism: där blir jag tillsagd vad jag skall tycka - här och på andra 'små' bloggar får jag veta vad andra tycker. Hur mediehus kan misslyckas med sådana fundamenta övergår mitt Nalle Puh-aktiga förstånd.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare