Enskilt ansvar och kollektiva skyldigheter

Som man är jag förstås duktig på att hålla mer än en sak i huvudet samtidigt. Som de här två, till exempel:

Spoiler för den som inte hänger med på en referens lika långsökt som HippHipps melodikryss: Häromdagen lade "pastakungen" Paolo Roberto ut ett klipp på sociala medier, med en text i stil med "Boobs prove that men can think of more than one thing at a time". Varpå Gudrun Schyman och grabbarna ovan, Filip & Fredrik, blir upprörda över sexismen. "Boob" betyder inte bara det Roberto åsyftade, utan även "klydderöv", vilket är skånska för "klantarsle". Vilket genast leder till bilden ovan. Jag är glad att jag bara ser på dansk TV, vilket inneburit att jag sluppit se dessa grabbar.

Men det var inte det jag tänkte prata om idag. Inte heller om dualismen mellan ifall de partiklar som bygger upp vår verklighet är vågor (vilket de ser ut att vara när man skickar dem genom två spalter) eller partiklar (vilket de ser ut att vara när man observerar ljuskvanta). Ett filosofiskt huvudbry som sätter myror i brallan på våra fysiker än idag. Om det nu inte är så att det är de kvinnliga kollegerna som rör om i myrstacken förstås.

Nej, jag tänkte röra till det lite i frågan om personligt ansvar. Det där som våra politiker aldrig tar.


Som batonghöger och Bohmanmoderat (eller vågar man till och med säga Thatcher-moderat?) är jag förstås en stor förkämpe för individens rätt, och individens ansvar. Gör man något bra, skall man få njuta frukterna av det. Gör man något dåligt, skall man få pisk. "Do the crime, do the time" - och ingen halvtidsfrigivning.

Samhällsandan, får vi konstatera, har varit emot mig. Sedan 68 har mantrat istället varit det omvända. Gör du något bra, så kommer staten och tar det ifrån dig. Minns ni Pomperipossa? 102% skatt måste vara socialismens Utopia. Gör du något dåligt, å andra sidan, så är det egentligen samhällets fel, och det är synd om dig. Mer synd om dig än brottsoffren, som antagligen provocerade dig med sin kapitalistiska rikedom. Försåvitt du inte är en osolidarisk skattesmitare, förstås.

Sen, plötsligt, vänder det:

På ett sätt tycker jag lite synd om den stackars rektorn i Lund. Jag funderar lite över vad han varit med om i barndomen, i god polischefsstil. Han har nog fortfarande inte fattat vad sjutton som hände. Förra året gjorde han en noggrann identitetspolitisk och gammelsocialistisk analys av läget när två gossar våldtagit en flicka på toaletten. Han kom fram till att två förövare trumfar ett offer, eller att två rasifierade trumfar en svenne, eller hur han nu resonerade. Resultatet blev i alla fall att gossarna fick gå kvar (strunta nu för ett ögonblick i det totalt vansinniga i att gossarna efter en våldtäktsdom får fortsätta röra sig i det fria) på skolan, men inte flickan. Vilket tjänstemän och politiker nickade åt och tyckte att det var gott. Man såg även noga till att inte informera föräldrar till barn på skolan. Det man inte vet har man inte ont av.

Sen skriver Ann Heberlein ett inlägg om detta, tidningarna hakar på, och vips så är rektorn utan jobb. Dock inte de politiker som fram tills ett par veckor sedan tyckte hanteringen var finemang; de tar sitt ansvar genom att säga att "vi tar ansvar". Och sitter kvar.

Jag kan tänka mig att det är många skolledare tvärs över landet som nu sitter och biter på naglarna och väntar på att deras lokalblaska skall upptäcka några mobbare som de låtit gå kvar på skolan.

Personligen blir jag lite orolig. Jag har själv barn som går i skola i Lund. Vilka ännu oupptäckta galningar går i deras klasser? Skall man behöva begära ut belastningsregister för hela klassen innan man släpper in sin lilla gosse på morgonen?



Så släpper vi dagens uppbyggliga anekdot, och går åter till den generella diskussionen. Var står jag, egentligen, i valet mellan individuellt och kollektivt ansvar? Jag får erkänna att jag där inte är 100% batongfantast.

Ja, vi måste utkräva personligt ansvar. Onda gärningar måste bestraffas. För att undvika att folk istället tar personlig hämnd. För att få kriminella ur cirkulation - den som sitter på kåken kan inte gå runt och hota folk. För att avskräcka från brott. Oavsett vilka dystra förhållanden du eller jag växt upp i skall vi veta att det svider i skinnet om vi skadar andra människor.

Ja, hur samhället är organiserat påverkar brottsligheten. Antag till exempel - rent hypotetiskt - att vi plockar in ett stort antal invandrare från kulturellt väldigt annorlunda länder, och att vi:

• genom en aktiv bostadspolitik ser till att de blir hopträngda i miljonprogramsområden.
• genom en aktiv arbetsmarknadspolitik ser till att de inte har någon vit arbetsmarknad.
• genom en aktiv skolpolitik ser till att deras skolor är kaotiska djungler där ingen kan lära sig något och alla förblir okunniga.
• genom aktivt skapande av en dialogiserad och demoraliserad poliskår ser till att brott, om det inte alltid lönar sig, så i alla fall aldrig har några nämnvärda negativa konsekvenser.
• genom en frånvarande polismakt lär kollektivet att det är de kriminella som har makten lokalt, och att den som vittnar är död.

Ja, vad tror vi att resultatet blir?


Alltså: båda sidor har rätt samtidigt. Och båda sidorna har misskötts å det grövsta.


Låt mig börja med det kollektiva. Här har Sverige lämnat människor i sticket.

Ni har väl läst "flugornas herre"? En roman om hur barn som lämnas ensamma på en ö blir precis så jävliga som människor är utan civilisationens polityr. Samma sak händer när polisen drar sig ur olika stadsdelar för att det är för jobbigt att vara där. Djungelns lag tar över. De starka tar för sig.

Frågar vi de butiksägare i förorten som får sina butiker uppbrutna och bilar nedbrända så är det inte mer fritidsgårdar eller dialogpoliser de vill ha. De vill ha busarna bakom lås och bom.

Låt oss ge dem det.

En skola utan våldtäktsmän låter också som en bra idé. Kanske man till och med kan önska sig en skola med ordning och reda? Jag upprepar mitt gamla förslag: utnyttja kompetensen hos våra nyinvandrade, som inte marinerats i flumpedagogik sedan dagisåren. Anställ några nyanlända afghanska bergskrigare, skicka efter några Enfield-gevär hemifrån via postorder, och låt dem patrullera skolkorridorerna. Eller varför inte lyssna på Margaret Thatcher?

Jag misstänker att de här damerna skulle få tyst i klassen även på våra värstingar:

Samtidigt med att vi får de kollektiva förutsättningarna för ett rimligt liv på plats, måste det personliga ansvaret betonas. Lämpliga belöningar och bestraffningar måste fram.

Statliga bidrag och skatter skall inte se till att den som ägnar dagen åt att sitta på ett café och klaga på kvinnors klädval har samma ekonomiska standard som den som utbildar sig och jobbar. Det måste löna sig att vara strävsam. Vårt omhändertagande gör i längden inte gott.

Kriminalitet måste stävjas. Poliser på gator och torg, gärna poliser mer effektiva än Kling och Klang.

Den som begår brott emot privatpersoner (rån, misshandel, hot mot vittnen osv) skall plockas ut ur sin miljö. Liksom de våldtagande gossarna är det inte de kriminella som ska vara kvar. Som vår store ledare Reinfeldt sa en gång så är Sverige fullt av tomma fält och skogar. Nog finns väl någon gammal övergiven gruvby i Bergslagen dit de kan omplaceras?

Långa straff för yrkeskriminella. Istället för dagens straffrabatter och mängdrabatter, se till att öka på strafftiden lite extra för de som har många förseelser när de kommer inför domaren. Förvisso, vänstern har rätt, det längre straffet kommer inte att rehabilitera brottslingen. Det kommer dock göra att brottslingens offer slipper utsättas för brottslingen under många års tid. Något som nog är rätt skönt.