Jag gillar deckare. Framför allt gamla klassiska brittiska: Collins, Chesterton, Bentley, Christie osv. Något som förenar dem med dagens TV-mys i Midsomer är att oavsett vilka gruvliga yxmord som skett i familjen så räcker det med en liten nätt kopp te för att man skall må bra igen.
Jag gillar även att citera Orwell. Döm om min glädje när jag stöter på hans instruktioner för hur man brygger en kopp te. Något som gör mig uppbragd är att läsa att det efter kriget var te-ransonering. Hur i hela friden klarade sig britterna igenom det? En extraranson Marmite, måhända? Nåväl, här är tebryggning enligt George:
- Använd alltid te från Indien eller Ceylon (Sri Lanka, idag). Inget från Kina, det kan man inte ha mjölk i.
- Gör måttliga mängder, dvs i tekanna. Inga urnor eller kastruller. Tekannan skall vara av porslin eller lergods.
- Tekannan skall värmas i förväg. På spisen (inte så lätt på dagens induktionsspisar...) hellre än genom att fyllas med varmvatten.
- Te skall vara starkt - snåla inte med bladen. Om te är ransonerat, gör det hellre starkt och sällan än svagt och ofta.
- Tebladen ska rakt ner i kannan. Inga filter eller silar. Så får man ut mest ur bladen. Att svälja blad är bara nyttigt.
- När vattnet kokar, bär tekannan till kastrullen, inte tvärtom. Vattnet skall koka medan det hälls upp; bäst resultat nås när kastrullen hålls över spisens gaslåga medan man häller.
- "Shaken, not stirred". Japp, Orwell föredrar att skaka tekannan så allt blandas. Röra runt kan man göra i nödfall. Undrar hur ofta han skvimpar ut hälften?
- Ha en bra temugg: cylindrisk och tjock, så den goa värmen bibehålls.
- Skumma av grädden från mjölken innan du använder mjölken till te. Bra att veta för er som köper icke-homogeniserad "gammeldags" mjölk.
- Häll i te före mjölk, inte tvärtom. En fråga som i England diskuterats lika intensivt som ifall det är bäst att hälla syran i vattnet eller tvärtom.
- Inget socker. Te med socker smakar bara sockervatten.
Jag kan inte säga att jag håller med George om allt ovan. Jag får hoppas Storebror inte ser mig när jag brygger mitt Kina-te i sil, utan mjölk. Och utan en tanke på ransonering.
Hej.
SvaraRaderaHar du provat att 'stuva' thé?
Jag brukar göra som så att jag mäter upp en dryg liter kallvatten i kastrull, och lägger i ca en deciliter thé-blad av billigaste sort: tänk gräsklipparhack.
Detta kokas upp och därefter stängs plattan av varpå den nu svarta brygden får stå under lock i ca tjugo minuter.
Smaken är kraftig och tämligen sträv med en bitter skärpa utan den söt-sliskighet eller jolmiga eftersmak som allehanda med blomblad smaksatta thé-sorter plägar efterlämna i gommen.
Vill man ta udden av det värsta kan man använda honung.
Vill man ha mer thé kan man helt enkelt upprepa proceduren från början med samma vatten och samma thé-blad - det skall vara svart och närmast fränt. Bladen behöver inte bytas förrän de slutar fälla ut i vattnet.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Det där låter ju faktiskt riktigt Orwellskt - fast inte på det sätt man normalt menar med det i politiska debatter.
RaderaDet borde kunna fungera på jobbet, där det är svårt att få till gott te och tjatigt att stå och vänta på att det brygger. En rejäl sats på morgonen kommer räcka till dagens behov, beskt nog att man skall stå ut med de tristaste statusuppdateringsmöten.
Hade blommor - eller, Gud förbjude, fruktsmaker - funnits på Orwells tid hade han säkert haft något beskt att säga om dessa. Jag sätter gränsen vid Earl Grey. Varför dagens tebutiker skall saluföra alla dessa tusentals varianter med grädde, jordgubbar, persika och styvmorsvioler begriper jag inte. Vem vill ha sån dynga? Ungefär lika obehagligt som matbutikens femitelva olika chokladsorter, smaksatta med obehagligheter som mint, jordgubb (igen!) och diverse mög. Är chokladen så äcklig att dess smak måste döljas bör den slängas!
Hej.
RaderaJag kom i kontakt med begreppet via engelsmän från de norra områdena: "Eat your tea" sade man. Det var thé gjort på inte vatten utan något som påminde om köttbuljong, stekt bröd (gammalt och torrt) samt vad en kallade 'YMCA' (Yesterday's Meal Cooked Again). Detta intogs som sen lunch för att man skulle orka jobba ett par fyra-fem timmar till i gruvan eller hamnen.
Man gjorde precis som du skriver: kitteln fylldes på med 'vatten' på morgonen, samt en näve nya blad, och fick sjuda på lägsta värme under hela dagen. Nästa dag: 'rinse and repeat'. Själv kitteln diskades aldrig annat än utvändigt och så vitt jag förstod var det så att en riktig thé-kittel skall vara sådan invändigt att du egentligen bara behöver hälla i vatten så blir det thé.
Måhända var detta en ålderdomlig lokal företeelse för numera dricker även engelsmän och britter tampong-thé, såsom i de forna amerikanska kolonierna.
Allt som rejäla fruntimmer och rediga karlar gör skall anammas av pimpinetta små nippertippor och piffas till till oigenkännlighet samt ges exotiska namn med spännande stavning. Jag ser på mina promenader vuxna som klättrar i träd - men inte som av ett infall utan som en planerad noga regisserad aktivitet med rätt kläder av rätt märken, rätt skor, linor och karbinhakar och selar som vore det Mont Blanc eller Aconcagua man ämnade bestiga.
Jag vet inte vad man skall kalla processen: min svåger kallar det fjollifiering, men den termen riskerar nog leda till allvarlig PK-itis.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Hade jag varit socialist hade jag säkert haft ett par svavelosande fraser om kapitalismens förförande av hederlig arbetarklass på tungan. Som det är får jag nöja mig med att instämma med Obelix: "De är galna, romarna". Och folk i allmänhet.
RaderaUndrar hur länge det dröjer innan den svenska specialiteten "kokkaffe" lanseras på kontinenten, med några prickar ditsatta här och där för att exotisera det hela. Givetvis bryggt i dyra specialmaskiner med små, likaså dyra, kapslar och små smakpatroner med tallbarr, lingon och (för den tyska marknaden) älgexkrementer. För att sedan leta sig hem till svenska överklassen, lagom till dess att Svensson bytt kokkannan mot espressobryggaren.