Blåsningen

Centern och sossarna är idag överlyckliga över att de lyckats komma överens om en överenskommelse som sätter sossarna i regering i fyra år till. På min sida om mitten är glädjen inte lika stor. Tja, i alla fall kan jag glädja mig åt att jag röstade på oppositionen, inte på ett av de fem vänsterpartierna.

Många till höger pekar på att det är en Pyrrhus-seger Centern lyckats få till. Att allt de fått löfte om är att en massa utredningar ska startas, utredningar som kan försenas och komma till rena Reepalu-resultat som blir omöjliga för riksdagen att svälja. Att Centern därmed kommer få fikon, och sitta med Svarte-Petter i slutändan.

Jag tror de samtidigt förstått, och missförstått, situationen. De har helt rätt i att Centern aldrig kommer få se röken av alla de där liberala reformerna. Vi vet hur Morgan Johansson lyckats begrava alla tankar på att straffa terrorister, för att inte stöta sig med sina vänner i Muslimska Brödraskapet och Broderskaparna. Vi vet hur många hundratals dagar Fridolin haft på sig att fixa skolan utan att göra det.

Samtidigt är det inte handling som är av intresse för Centerpartiet, hävdar jag. Deras devis är "det är saligare att synas än att vara". Det viktiga är att ens godhet och rätt-tyckande visas upp inför världen, inte att politiken verkligen får genomslag. Genom denna uppgörelse med S har man fått det man vill: man har visat att man är anti-SD och att man vill genomföra liberala reformer. Att sedan dessa liberala reformer blir genomförda, tja, det är närmast en nackdel, för då kan man ju inte gå till val på att genomföra dem om fyra år.


Är allt hopp ute? Nej, liksom i västernfilmerna får vi hoppas att en ensam man rider in från vidderna för att stå upp mot elaka boskapsbaroner och kommunpampar.

Denne man?

Nej. Här är vår räddare i nöden:

Högern får nu sätta sitt hopp till att Jonas Sjöstedt minns att han är kommunist.