Om ord och deras valörer

Introduktion

Efter helgens politiska händelser har sociala media kokat av ilska. Över att Centerpartiet och Förbudspartiet Illiberalerna först gått till val under alliansflagg, och därmed sluppit hårda attacker från sina förment allierade angående deras fullkomligt världsfrånvända migrationspolitik, för att sedan hugga sina polare i ryggen och rösta fram Stefan Löfven istället? Nej då, i Sverige pratar vi om väsentligeter.

Sara Skyttedal.

Klåpare. Bedragare. Quislingar.

Vi glömmer aldrig. pic.twitter.com/Ywawg3t6Kv

— Sara Skyttedal (@skyttedal) January 11, 2019

Väldigt många är väldigt upprörda över att Skyttedal kallat Centerpartiet för quislingar. Vidkun Quisling var nämligen fascist, en norsk fascist som likt Pétain i Frankrike satte upp ett lydrike för att administrera den tyska ockupationen. Något som norrmännen tackade honom för efter kriget genom att avrätta honom. I dagens Sverige hade väl rikspolischefen lagt huvudet på sned på TV och undrat över Quislings svåra barndom, och socialen satsat på att ge honom lägenhet och jobb.

Andra tycker att det inte är så mycket att orda om, då quisling används inte enbart för att beskriva människor som förråder fosterlandet i krig, utan även om svikare i allmänhet.


Något som förvånar mig är att det är så tyst om centerpartisten Rickard Nordin, som lagt upp en pedagogisk video där han tar hjälp av diverse leksaksfigurer och byggklossar för att förklara centerns förräderi.



Okej, visst har han fått en hel del klagomål, på att han skulle vara barnslig och dum. Det har jag svårt att förstå. Det är bra att tala med bönder på bönders språk, och i dagens Sverige är det inte många som talar latin längre. Inte ens jag. Så att Nordin försöker förklara ett svårbegripligt svårt svek så enkelt som möjligt är ypperligt. Ian och Bert staplade ölbackar en gång i tiden, och Hans Rosling blev mediekändis på att rita enkla diagram.

Att Nordin är Centerpartiets E-sport-talesman talar även till hans fördel. Jag skulle vilja se Nordin och Bali köra en Call of Duty-turnering!

Det som stör mig med Nordins presentation är hans symbolik. Om vi nu anser att symboliken bakom ordet "quisling" är viktig, vad ska vi då säga om de dockor som får symbolisera våra politiker?

Stefan Löfven som Byggare Bob, det är ju bara hedrande. Bob är en hedersman med tummen på rätta stället, och miljövänlig dessutom.

Ulf Kristersson representeras av Anakin Skywalker. Inte den lille gullige pojken som vinner race-tävlingar, utan den mer vuxne varianten som springer runt med lasersvärd, hugger ihjäl alla barn som tränar till Jedi, och till sist blir Darth Vader.

Jimmie Åkesson visas upp som Tyrannosaurus Rex. En vild mördarbest som med sina gigantiska käftar hugger ihjäl allt som kommer i dess väg, sliter dem i stycken och äter upp dem.


Okej. Om det nu är så hemskt att likna någon vid Quisling, mannen som förrådde Norge, är det då inte också rätt illa att likna någon vid en vild mördarmaskin?

Sanning och konsekvens

Det jag försökte leda fram till med inledningen är att vi kan avkräva offentlighetens debattörer viss konsekvens. Är det fult att försöka smeta nazistanknutna människor och beteenden på våra motståndare? Okej, men då får det vara lika fel när ni själva ger er på det. Sluta upp med brunsmetningen, tack!

Behöver de invektiv vi vräker över andra vara sanna? Nej, det är rätt vanligt att våra ovettigheter är mer bildliga än bokstavliga. Se bara på förolämpningarnas mästare:

Inte ens de mest bokstavstroende upprätthållare av debattens goda ton tror nog att Kapten Haddock menar vad han säger.

Samtidigt ger förolämpningarnas avsiktliga överdrifter viss möjlighet till feltolkning när sändare och mottagare kommer ur olika kulturer. Hanif Bali vs DN är ett exempel, ett annat när arga invandrare hotar knulla våra mammor. För dem är det en förolämpning som bör sonas med blod, medan vi blir glatt överraskade över att mamma ska få sig lite lammkött på gamla dar.

Några tips från och till coachen

Nej, jag tänker inte tala om för alla producenter av otidigheter på sociala medier vilken ton de ska hålla. Vi är olika; min lugna, behärskade och vänliga framtoning passar inte alla. Helgens debatt har dock gett mig några saker som jag själv ska tänka på framöver.

1: Gå aldrig full Arnstad

Närhelst jag känner mig manad att dra in Hitler, nazism eller Förintelsen i diskussionen: håll käft, räkna till tio och starta om hjärnan. Det finns inget som kan få ämnet att spåra iväg i sidled som när man kommer in på nazismen. Undvik Quisling, von Papen, färgen brun, stöveltramp och Auschwitz.

Om vi samtalar om judar: nej, liknelser mellan Förintelsen och Israels politik är inte en ljus idé.

2: Var konsekvent

Närhelst jag blir kränkt av något, och förbereder en svidande replik, är det dags att fundera. Det där epitetet som skavde så, anser jag att det skulle sitta klockrent om det istället applicerades på Anders Lindberg, Ali Esbati eller Veronica Palm? I så fall får jag glatt svälja det. Förolämpningar skall kunna svingas lika hårt, eller stoppas lika resolut, åt bägge håll.

3: Starta inte bråk, men se till att avsluta dem

Eller, med andra ord: om någon hoppar på mig, fundera först på regel 2 ovan, och gå sedan full Hanif Bali om det krävs. Den som ber mig krypa tillbaks under en sten får finna sig i att den stenen landar rakt mellan ögonen på dem.

4: Var kreativ

Politikerna låter väldigt träiga och robotaktiga när de rapar sina talepunkter. Detsamma gäller våra sociala troll och trälar, när de ständigt upprepar "allas lika värde", "landsförrädare", "dålig människosyn" eller vad som nu är populärt för dagen. I essän "Politics and the English Language" går George Orwell igenom allt han ogillar med dåtidens skriverier, och ger några enkla förslag. Hans första regel lyder:

"Never use a metaphor, simile, or other figure of speech which you are used to seeing in print."

 Han var klok, George.