Årets svensk

Jag trodde faktiskt jag låg bra till för att knipa utmärkelsen "årets svensk" i år. Årets jurist blev en lilahårsfärgad radikalfeminist som inte ens var jurist. Eftersom jag till och med är svensk, så borde mina chanser vara än större.

Men icke. Årets svensk blev istället Hamid Zafar. En bra kandidat. Han har varit aktiv i skoldebatten i flera år. Därutöver har han inte bara pratat om vad som ska göras, utan även kavlat upp ärmarna och som rektor varit med att vända en problemskola i förorten.

Jag får istället sikta in mig på Johnny Bode-priset. Någon gång ska det gå!

Dagens Industri är lyriska över valet av Zafar. De hoppas att hans ordning-och-reda-policy ska göra intryck på minister Anna Ekström, så att det kan bli slut på flummet och dumheterna i skolpolitiken, med uppåtvändande PISA-resultat och ett rikare, klokare land som slutligt resultat.

Innan jag hinner stämma in i hyllningskören med min brutala och falska basröst så råkar jag läsa en artikel som Zafar skrivit om hur vi fixar skolan. Spännande läsning, minst sagt:

• Bussning av invandrarelever till de pursvenska skolorna. Jösses! Medelklassen lär göra revolution, väpnad revolution, om det går igenom.
• Skolorna i utanförskapsområdena ska ha de bästa lärarna och rektorerna. Ge dem högre löner!
• Strunta i att anställa en massa pysselpersonal, satsa på bra lärare istället.
• Undervisa föräldrar i vad skollag och läroplan ger för rättigheter och skyldigheter. Det är föräldrarna som står för den sociala fostran.

Låt oss börja med bussningen. Det har redan fått Rebecca Weidmo Uvell att gå i taket. Likt alla oss andra som knegat hårt för att få råd att köpa en bostad som inte ligger i New Kabul blir hon minst sagt lite sur över att helt plötsligt verkligheten ska knacka på hos hennes skola - och måhända hennes barn få bussas till Rinkeby, då det redan är fullt i alla vettiga skolor, och någon måste ut om någon annan ska in. Mångkultur i all ära, men inte tusan var tanken att man själv skulle åtnjuta den fullt ut.

Jag förstår vilket problem Zafar vill lösa: att det finns massor med skolklasser där ingen talar svenska, inte ens läraren, och att dessa elever därmed är räddningslöst förlorade. Om det vore så att det vore en eller ett par klasser som hade detta problem, visst, då hade vi kunnat lösa det genom att de sprids ut över staden. Idag är det dock såpass många invandrarelever att de skulle sätta tung prägel på varenda skolklass i landet. Medelklassen skulle raskt rösta in SD till egen majoritet nästa val.

Till viss del får jag dock göra Weidmo Uvell besviken; bussningen finns redan, om än i frivillig form. Jag är själv en sån där fripassagerare som inte har råd med en fin innerstadsadress utan bor i en liten håla utanför den fina, med akademiker smockfyllda centralorten. Ändå så har jag använt det fria skolvalet till att få in min guldklimp på en central skola; det är bara att ställa sig i kö. Och eftersom det är en bit in så åker vi buss. Tack vare det över hela Skåne fria gymnasievalet är det redan så idag att Lundabarn med låga betyg får se sig utkonkurrerade av "riff-raff" från Eslöv och Sjöbo. För en månad sedan blev det lite tidningsrubriker efter att förstadsgängen lärt sig om det fria valet att förflytta sig längs länets vägar och börjat råna folk i Vellinge och Lund också. Tänk hur det blir när hederligt folk i förorten inser att det bara är att fylla i en blankett för att ställa sig i kö till förnäma Katedralskolan?

De bästa lärarna? Låt oss definiera "bäst". Jag misstänker att de lärare med vassast kunskaper i matematik och historia även i fortsättningen kommer kämpa för att få tjänst i innerstadens prestigeskolor. Vad vi behöver i de skolor som fullständigt havererar idag är fler som Zafar; folk som vågar betona ordning och reda och se till att det blir ordning och reda. Vi behöver också lagar som inte ger skadestånd till stökiga elever som lyfts ut ur klassrummen.
 

Men varför ska jag gå och hitta på en massa lösningar, när det finns experter? Häromdagen kom OECD med en rapport om den svenska skolan. Jag rekommenderar alla som tänker stödja sig emot den att först läsa den med egna ögon. Den är väldigt vagt och försiktigt skriven, med massor av formuleringar i stil med att "Sverige skulle kunna göra si, forskning har pekat i bägge riktningar, eller Sverige skulle kanske kunna försöka att göra så, olika exempel från olika länder tyder på att det kanske skulle kunna fungera".

• Vilket har fått "oberoende" SvT att glatt sätta rubriken "OECD: inför särskilda kvoter för socioekonomiskt missgynnade". Detta är inte alls vad OECD säger, OECD tar upp kvoter som en av många åtgärder som har använts i andra länder och kanske skulle kunna användas här, utan att på något sätt sätta denna åtgärd främst, snarare tvärtom. 
• Vilket har fått den socialdemokratiske friskoleälskaren Widar Andersson att skriva i Folkbladet Östgöten om hur OECD talar om vikten av att barn ska kunna välja skola. Och det gör OECD förvisso, men de talar även om en massa olika sätt som kan användas för att ge detta val: de svenska fria friskolevalen, de holländska obligatoriska skolvalen, den svenska viktade skolpengen (men mer konsekvent genomförd), samt, ja, även kvoter.

Rapporten är inte alls dum för den som vill ha en massa idéer och förslag från andra länder. Någon tydlig bruksanvisning är den dock ej.