Det här blir nog lite förvirrat...
Efter att i förra inlägget pekat på grandet i vänsterns öga, kan det nu vara dags att granska bjälken i mitt egna. Även högern har nuförtiden en tendens att värna om den egna gruppen, och stänga ute de fattiga.
Återigen är det dags att byta namn på deltagarna i dokusåpan. Den här gången är det inte tullar mot afrikanska bönder, utan hinder för våra egna ungdomar. Moderaterna gillar LAS. Och LAS delar upp arbetsmarknaden i de som är innanför muren, och de som är utanför. Och ungdomar som letar sitt första jobb är sällan innanför. Dock finns ljuspunkter; alla i Alliansen älskar inte LAS.
Spelar det här någon roll, då? Ungar får väl alltid jobb till sist om det är nåe ruter i dem? Mja. Visserligen är jag själv gammal nog att jag på min tid kunde få ett studentrum bara genom att ringa och fråga, till det rimliga priset av 7000 SEK (per år!). Och när jag skulle studera utomlands, så hade universitetet gott om rum vikta för utlandsstudenter. Men ändå så var det himla nervöst innan kontraktet var fixat. Och när jag ögnar igenom tidningarna nuförtiden: i Lund irrar de nyankomna utlandsstudenterna kring som svärmande bin på stan och letar buskar att sova i. Förstahandskontrakt på lägenhet i stan - glöm det. Och om några mandatperioder skall mina egna barn sparkas ut ur boet...
Alla skall med, sa sossarna en gång. Låter bra. Så vad skall vi göra för att ungdomarna skall komma med och kunna skaffa sig bostad och arbete? Min ideologiska utgångspunkt är att staten överlag skall hålla sig ur vägen, och bara göra kraftfulla punktinsatser på de punkter där staten och ingen annan kan agera. Men vad innebär det i praktiken?
Arbetslinjen borde på sikt vara bra även för ungdomar, oavsett LAS. Om utrymmet innanför muren blir större, får det plats fler innanför. Men det lär ta ett tag, så vad gör vi under tiden?
Bort med LAS känns som en bra början. Men samtidigt vill jag som vanlig knegare gärna ha kvar lite anställningstrygghet; jag vill inte att chefen skall kunna sparka ut mig bara för att hon inte gillar mitt ovårdade skägg. Å andra sidan har min fackförening förhandlat bort LAS alla gånger det varit neddragningar på jobbet, så vad är egentligen LAS värt i praktiken? Jag är kluven.
Lärlingsplatser och låga ingångslöner känns också bra i magen. Men om lönerna blir låga, går de då att leva på? Om grabben skall ha svensk bostadsstandard, platt-tv, ipod, iphone, vass speldator och allt annat man bara måste ha, då räcker inte en låg lön långt. Och om vi radikalt sänker bostadskostnaderna genom att sänka standarden, får vi då inte tillbaka gamla tidens slumområden? Återigen är jag kluven.
Jag är kort sagt så kluven att jag snart får bli medlem i folkpartiet.
Nej, detta reder jag inte ut. Jag får gå runt och titta på lite partiprogram och se vilka lösningar som föreslås. Kanhända börjar jag med min favorit, Gudrun. Hos henne har man iallafall aldrig tråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar