söndag 2 december 2018

De konservativa aktivisterna

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det. Jag börjar misstänka att när våra progressiva aktivister kommer upp i åldern blir de stockkonservativa. Har ni också märkt hur folk som i hela sitt liv hyllat normkritiken och upproret plötsligt förvandlas till tillsnörpta prussiluskor när de normer de varit med att introducera börjar brytas emot?


Ett exempel är när unga människor vill vara artiga och tilltalar den generation som växte upp med du-reformen "ni". Då är det ingen hejd på upprördheten över konvenansbrottet - nästan lika illa som om slynglarna hade använt såsskeden till att äta desserten med. Vuxna människor blir dödligt sårade över att någon vill vara vänlig, och ger en rejäl utskällning i retur. Detta eftersom det tydligen för hundra år sedan, i en tid ungdomarna har noll erfarenhet och noll koll av (de har ju gått i den skola som du-reformens generation gav oss) var en förolämpning att kalla någon "ni" istället för "professorskan Wickbom" eller "lagerarbetare Svensson".

Jag har svårt att förstå detta. För det första eftersom jag med mina internationella försänkningar är van vid det tyska "ni". För det andra eftersom jag tycker avsikt spelar roll. Om det är uppenbart att någon försöker vara vänlig och respektfull, varför ska jag bli upprörd? Att slippa riskera bli utskälld eller hånad av inskränkta petimetrar för att man råkade använda fel tilltalssätt, var detta inte just andan i du-reformen? Häromåret var det en ung kvinna som frågade om jag (som synligt varande gammal gubbe) önskade ta över hennes plats på bussen. Jag kände mig kry nog att stå upp, invärtes är jag mentalt (önsketänkande...) om än ej kroppsligt en sprittande tonåring. Dags att ge kvinnan en rejäl utskällning? Nej, självfallet tackade jag glatt för omtanken.


Andra exempel är när någon försöker bryta mot dagens liberala normer genom att hävda konservativa normbrytningar. Av någon anledning verkar det alltid vara okej att gå så långt som att hylla diktaturer eller försvara folkmord - så länge det görs åt rätt (rött) håll av åsiktsspektrat. Den som avviker åt konservativt håll, däremot, fryses snabbt ut. Något som Johan Lundberg gått igenom i Kvartal. Som kulturman går han, istället för att ta stöd emot en Kalle Anka-pocket eller något dagsaktuellt kändisbarn, tillbaka till Ibsen, och Ibsens pjäs "En Folkefiende".

I pjäsen märker en läkare att stadens stolthet, det nya badhotellet, som ska ge alla goda inkomster, har en förgiftad vattenkälla. När stadens borgare får höra detta hyllar de, till skillnad från H C Andersens saga om kejsarens nya kläder, inte den modiga sanningssägaren. Istället får läkaren och hans familj sparken och blir allmänt utstötta ur samhällsgemenskapen. En elak betraktare skulle här kunna dra paralleller med dagens Sverige - speciellt innan Telemarkskastet i invandringspolitiken 2015. Även idag lär dock den som offentligt hävdar att den danska idén att rekrytera illegala invandrare och utländska kriminella till en variant på Fångarna på Fortet få svårt att hitta socialt umgänge och anställning någonstans till vänster om Sverigedemokraterna - och lär inte få någon som helst upprättelse den dagen en svensk regering gör den politiken till sin egen.

Ibsen ville med sin pjäs gå till storms mot "den forbannede, kompakte liberale majoritet". Jag tror inte han hade fått bra recensioner på DNs kultursidor. Normkritiken och upproret verkar ha rört sig i en cirkel - det konservativa och intoleranta samhällets kritiker slår lika bra mot dagens kotterier som de gjorde för hundra år sedan.

Eftersom jag inte är kulturman utan ingenjör får jag själv ta stöd i Tintin. I seriealbumet "Tintin et le Picaros" (Tintin hos gerillan hette den i Sverige) ser man i början hur ett par beväpnade vakter patrullerar slummen under banderollen "Viva Tapioca". Hur blir det när de hjältemodiga upprorsmakarna under frihetshjälten Alcazar störtat den slemme diktatorn?

Status Quo
Normer bryts visst inte. De byts ut. Moralens väktare förblir.



Här är ett betydligt trevligare Status Quo, från förr:


lördag 24 november 2018

Islam och demokratin



I förra inlägget hade jag tänkt kritisera våra kristna moraltanter och -gubbar, men landade istället i att gnälla på Islam. Därför tänkte jag göra tvärtom här: börja skälla på Islam, för att därmed förhoppningsvis finna mig hånandes och hatandes något annat. Det vore ju synd om varje inlägg handlade om samma sak. När Per T Ohlsson, Sydsvenskans dåvarande politiska överstepräst, blev enkelspårig och började hacka på Centerpartiet och dess bruna rötter i varenda krönika dröjde det inte länge tills han blev "Senior Adviser", dvs sparkad.

Läser ni Kyrka och Folk? Det är en tidskrift som ger de styrande i Svenska Kyrkan blodstörtning, då den gärna hyllar det gammalkyrkliga. Den förespråkar att kyrkan bör följa bibeln som rättesnöre snarare än partiboken, och tolkar bibeln till att vara emot kvinnliga präster, emot homosex, och så vidare - precis som de imamer som kyrkan gärna allierar sig med. Förklara gärna logiken. I vart fall, så hävdar Kyrka och Folk att islam och demokrati inte går att förena.

Varför det? Tidningen hänvisar till Kario-deklarationen. Vad säger då denna? Jo, bland annat, lite hafsigt översatt:

  • 2a: Livet är av Gud givet, och får därför inte berövas oss, förutom av anledningar givna i Sharia.
  • 3b: I krig är det förbjudet att fälla träd, förstöra grödor eller förstöra fiendens civila byggnader. (Övning till läsaren: vad anser då denna deklaration om muslimska självmordsbombare?)
  • 5a: Familjen är samhällets byggsten, och äktenskapet är familjens grundpelare. (Jag tror KD gärna skulle skriva under denna del av deklarationen.)
  • 7b: Föräldrar har rätt att välja sina barns uppfostran, så länge den är i samklang med Sharia.
  • 10: Islam är den sanna religionen. Det är förbjudet att pressa någon att lämna Islam. (Dock sägs inget om ifall man frivilligt vill lämna...)
  • 11: Människan är fri. Ingen får förslava någon annan; underkastelse skall ske endast gentemot Allah.
  • 12: Alla ska ha rätt att flytta, och vid behov få asyl - inom ramverket angett av Sharia.
  • 15: Äganderätten gäller. Faktiskt inga inskränkningar från Sharia!
  • 16: Immaterialrätt är bra - så länge den inte krockar med Sharia.
  • 19d: Brott och straff som inte fastställs av Sharia ska inte finnas.
  • 22a: Yttrandefrihet råder, så långt som Sharia tillåter.
  • 22c: Information är förvisso viktigt, men: den får inte spridas på ett sådant sätt att moralen undermineras, profeten smädas, eller tron skadas.
  • 22d: Rasism och nationalistiskt hatprat är förbjudet.
  • 24: Om detta dokument och Sharia säger olika saker, så är det Sharia som gäller.
  • 25: Om ni inte fattat det redan: Det är Sharia som är källan och förklaringen till allt som står i detta dokument.
Här finns massor av vackra tankar om mänskliga rättigheter. Det mesta av Kairo-deklarationen skulle jag med glädje skriva under på. Men sen finns där ett litet mönster. Allt tolkas genom samma lins, en lins som den som läst Koranen eller kastat ett getöga på rättstillämpningen i de muslimska länder som skrivit under denna konvention nog får anse vara en aning grumlig eller felslipad. Hela tiden ska konventionen läsas med Sharia som grund, med Sharia som "roof of glass". Man kan ana vad skrivningar om mäns och kvinnors lika ställning blir efter att Sharia-tolkningen är klar. (Jo - Sharia är faktiskt inte entydig, och behöver tolkas, och tolkas olika i olika länder och grupper. Saudi-Arabien är inte Marocko.). Själv går jag på KDs, SDs och MEDs linje, att det är familjen själv som ska välja hur man styr och ställer i sin familj. Inte mullan. Inte genuspedagogen.

I stället för att orientalistiskt förfasa mig över de knasiga muselmanerna, får jag istället en igenkännelsens uppenbarelse. Annika Borg, ett namn som känns igen från förra inlägget, skriver i Axess om värdegrundsflufferiet. Om vi bytte ut Sharia mot Värdegrunden, får vi Stockholms-deklarationen istället för Kairo-deklarationen. I Sverige sker all etisk reflektion med Värdegrunden som grund. Vi ska tala med alla riksdagspartier - utom det som värdegrunden förbjuder oss att tala med. Självfallet skall inte en potentiell samhällskunskapslärares privata ideologi spela någon roll för anställning, åratal av publikt hyllande av Stalin är bara gulligt - så länge som läraren delar vår värdegrund. Kairo-deklarationens artikel 22 om "yttrandefrihet, men..." - är den inte 100% svensk?

Så låt oss inte bry oss om Islam. Låt oss istället ställa frågan:

Är värdegrundsdyrkan kompatibel med demokratin?


Nej, säger jag.

onsdag 21 november 2018

Helle dudane då, vilka hycklare

SSU Skåne är julklappen som aldrig tar slut. Media fortsätter att rapportera om tokigheterna, och nu har den lokale ordföranden fått gå. Något som förbryllar mig är hur sosseprofiler som tidigare stått bakom och hejat på muslimernas intåg i politiken, och ropat rasist åt alla som protesterat, nu visar sig så förvånade och upprörda över att muslimer tågat in i politiken. Som till exempel detta:

Låt oss backa tiden några år. Helle Klein, tidigare journalist på Aftonbladet, blir präst och jobbar några år inom kyrkan innan hon blir journalist igen. Som präst bildade hon tankesmedjan Seglora Smedja - eller, som jag brukar kalla den, Seglora Smädja. Smedjan, och kretsen kring den, ity den hade tung uppbackning från de som bestämde i Svenska Kyrkan, lobbade hårt för att kristenheten skulle närma sig Islam. Minns ni när Svenska Kyrkan skulle anställa och avlöna en imam? Smedjan var för. Inte nog med att de var för, de som var emot fick finna sig i att ta emot hårda bannbullor om islamofobi och rasism. När feministiska teologer och präster som Annika Borg och Helena Edlund började ifrågasätta varför en religion som är negativ till kvinnors, homosexuellas och judars rättigheter ska omhuldas fick de på tafsen rejält av Helle & Co.

Prästen Patrik Pettersson har skrivit lite om hur smartaste bästa mobbargänget i Seglora betett sig. Sen kan man ju läsa Helena Edlund, också. Skrämmande hur vuxna människor i en svensk kristen församling kan mobba ut de som man ogillar, i namnet av den heliga värdegrunden och "allas lika värde".

Men nu är du dum, gubbe. Helle stöttade Islam förr i tiden, och det som uppenbarats i SSU Malmö är Islamism. Det är en himla skillnad, mellan Islam och Islamism!

Nej. Det vi sett i SSU Malmö är inte alls nödvändigtvis Islamism. Låt oss definiera lite begrepp. Vad är Islamism? Som många andra begrepp varierar definitionerna lite, men rätt vanligt är att anse att Islamisternas kännetecken är att de vill skapa en stat där Koranen styr allting, precis som på Muhammeds tid. Låt mig dra en liknelse med vårt politiska spektrum:

  • Längst till vänster har vi kommunisterna, som med våld vill ta makten och införa först arbetarklassens diktatur, sedan det klasslösa idealsamhället. Människor som Sven Wollter och Pia Sundhage, som SÄPO bör hålla ett gott öga på så de inte får tag i vapen. De motsvaras av de islamister som med våld vill införa Kalifatet.
  • Lite mindre åt vänster har vi socialisterna, som har samma slutmål som kommunisterna men vill uppnå det på fredlig väg. Representeras av Vänsterpartiet. Den muslimska motsvarigheten blir de "normala" islamisterna. 
  • Nästan vid mitten finns sossarna, som förvisso glatt sjunger Internationalen och får en nostalgisk kittling vid ryggraden över ynglingar med knutna nävar som skanderar "Kampen fortsätter", men ändå slopat planhushållningsparagrafen och accepterat marknadsekonomin. Motsvaras av Islam, utan -ism på slutet. Muslimer som förvisso tror benhårt på vad som står i Koranen om apostasi, äktenskapsbrott, månggifte och annat, och än i dag ser Muhammed som en god förebild som bör efterapas i största möjliga mån. Muslimer som dock i många fall inser att det inte är en god idé att utrota den där andra muslimska sekten, och att det sekulära samhället är den bästa garanten för att man själv i fred ska kunna leva i synk med Allah.
  • Någonstans uppe i det fluffiga blå finns socialliberalerna. En grupp människor som alltid har velat, och alltid kommer att vela. Motsvaras av de som är "sekulära muslimer", dvs människor som är lika mycket muslimer som Christer Sturmark är kristen.
Sossarna är i stor majoritet till vänster. Så du säger alltså att de flesta muslimer är ungefär lika harmlösa och mainstream som sossarna?

Nej. Jag har aldrig hävdat att sossarna är harmlösa. Se var Sverige är idag. Sen ska inte liknelsen ovan dras dithän att andelen anhängare av de olika muslimska inriktningarna är desamma som de för våra vänstersekter.

Det jag hävdar är detta: även om islamister inte är i majoritet i arabvärlden, så är en majoritet av muslimerna övertygade om att Koranen är äkta och sann, inte ett påhitt av patriarker som druckit för mycket jäst getmjölk. En bok som innehåller den gudomliga sanningen struntar man inte i när man ska sätta sig ned och fundera ihop landets lagar. Därför finns stort stöd i dessa länder för att ha dödsstraff för de som lämnar Islam, dödsstraff för homosex (samtidigt som det, paradoxalt, flitigt praktiseras med småpojkar), ja dödsstraff för både det ena och det andra. De som nu tar sig till Sverige för ett bättre liv lämnar inte dessa värderingar bakom sig vid Öresundsbron.

Det borde inte komma som en överraskning för våra sossar att muslimer har åsikter som baseras på Koranen.

Oj då. I det här inlägget, som borde handlat om elaka sossar, blev det mycket elakt sagt om Islam. Finns det inget gott att säga om Islam?

Jodå! Det finns massor med gott i Islam, och i de länder våra muslimer kommer ifrån. Kan vi bara vrida Islam ur patriarkernas händer och modernisera den lite, utan att den blir lika totalt snöpt som Svenska Kyrkan, så kan Islam bli en frisk fläkt i Sverige. Islam kan föra med sig konservatism, respekt för föräldrar och äldre, en Kristdemokratisk omtanke om familjen, och en vacker sångskatt. Eftersom jag själv är konservativ, inte sosse, så är jag inte alls upprörd eller negativ över att muslimer tar Allah och hans sändebud på allvar och därmed yttrar stockkonservativa åsikter. Det som gör mig upprörd är att tillräckligt många av dem försöker ha ihjäl oss som inte tar Muhammed på allvar för att Sverige inte längre ska vara säkert. Men det får vi ta i ett annat inlägg.

Låt oss sluta med att, i SSU Malmö efterföljd, alla tillsammans sjunga We Shall Overcome på arabiska:

Med lite tur kan vi få gratiskonserter från våra minareter snart!

fredag 16 november 2018

Peterson och Findus

Vår kända duo har råkat i blåsväder; massor av kritik riktas nu mot dem i sociala medier.
Pettson och Findus
Dessa? Nej, det var ju Pettson och Findus. Än har inte någon vithetskritiksstudent fått upp ögonen för det koloniala Robinson/Fredag-förhållandet mellan Pettson och Findus, så våra vänner lever tryggt vidare på landets biblioteks barnavdelningar. Ett tag till.

Peterson och Findus
Det är dessa jag tänker på. Men är det inte Annie Lööf bredvid Peterson, inte Findus? Jo, men jag tycker Lööf och Findus är rätt lika. Samma idesprutande popcornmaskineri. Samma totala frånvaro av fundering över ifall ens idéer kunde ha några taskiga konsekvenser. Jag kan mycket väl tänka mig katten Findus få ett förslag på Afghan-amnesti presenterat för sig och raskt replikera "men varför lägger vi inte till att de inte ska behöva ha fastlagt sin identitet dessutom?". Så får Pettson gå efter och städa.

Min ståndpunkt, får jag erkänna, är att jag för det mesta är tämligen kritisk till Annie Lööf, som intar en helt annan position i flyktingpolitiken än jag, och tämligen positiv till Jordan Peterson, som ofta intar samma knökkonservativa positioner som jag. Därför tänkte jag vända på steken och idag försöka se poängerna med Lööfs världsbild, och klanka lite på Petersons argument.

Den konservative Peterson

Är Peterson konservativ? Han fick frågan på Skavlan-intervjun och värjde sig mot det, han såg sig inte alls konservativ. Konservativ är dock ett halt, svårfångat och relativt begrepp. Är den konservativ som vill bevara dagens svenska högskattesamhälle, eller den som vill tillbaks till tiden innan detta samhälle? Nedsläppt i den svenska plaskdammen likt en hummer på en fiskrestaurang, blir Peterson för svenskar till vänster om KD väldigt konservativ, konservativ till sådan grad att det blir väldigt lätt att dra till med en fobi-diagnos eller att be honom krypa tillbaks under en sten.
  • Äktenskap. Peterson anser att äktenskap är något som inte lättvindigt ska upplösas; att varje enskild människa har ett ansvar som inte kan släppas hur som helst. Jag håller med Peterson, jag har svårt att förstå den gängse svenska synen att det är en självklarhet att samboskap ska ge samma rättigheter och skydd som äktenskap, samtidigt som äktenskap ska vara lika lätta att dra sig ur som samboskap. Vad blir då skillnaden - en dyr bröllopsfest? Pacta sunt servanda. Bakom orden "tills döden skiljer oss åt" skall finnas lite allvar. Men varför inte införa lite andra instiftelseord som bättre passar det moderna svenska kynnet? Göteborgs-vigseln "tills det inte känns gött längre" eller Frank Andersson-vigseln "tills kuken fått sitt"?
  • Kärnfamiljen. Peterson kritiserar det moderna samhällets stöttning av den ensamma föräldern. Givetvis blir då Peterson raskt insatt i "kärnfamiljsvurmar"-facket. Lite orättvist, om man lyssnar på vad han säger. Det han säger är att kärnfamiljen är den minsta fungerande barnuppfostringsenheten. Han säger dock inte att kärnfamiljen är den enda fungerande barnuppfostringsenheten, tvärtom öppnar han för alla möjliga andra varianter: 70-tals-kollektiv, somaliska klanfamiljer, Bullerbygemenskaper, eller vad man nu vill. Det han vänder sig emot är just att vi idag, i västvärlden, har så många ensamma föräldrar.
  • HBTQ, och specifikt T. Petersons första stapplande steg mot berömdheten var just när han protesterade emot att Kanada införde en lag om att alla måste använda de pronomen som folk ville skulle användas om dem. Notera att han, såsom varande en vänlig och icke-konfrontativ människa, inte hade något emot att kalla någon "asfosdiaflsdf" om de kom fram till honom och bad honom - det enda han motsatte sig var att han skulle bli haffad av polisen ifall han vägrade. Återigen, sådana åsikter finns nog bara vänster om KD i Sverige. Även i Kanada är väl Peterson lite konservativ i denna fråga? Där har ju till exempel nu ett gäng kvinnor blivit anmälda för att de inte velat vaxa pungen på en MtF (man som bestämt sig för att vara kvinna). 

Peterson och humrarna

För att visa på hur fel de socialkonstruktivister har som hävdar att våra hierarkier är socialt grundade, har Peterson pekat på hur hierarkierna återkommer överallt i djurvärlden, till och med hos humrar. Vilket fått en del kritiker att gå i taket - hur sjutton kan man dra slutsatser om hur människor interagerar med varandra från hur humrar kryper fram under sina stenar och knäpper med klorna? Kritikerna har förvisso en poäng - om man tar Peterson så bokstavligt att man hävdar att han anser att humrarnas hierarkier och maktspel är rätt och rimligt att apa efter hos människor.  Alla vi som är akvarister sedan barnsben vet även att till exempel sättet att ta hand om sin avkomma varierar våldsamt mellan olika ciklidarter, allt från att hannen vaktar ensam till att honan gör det. Men det har väl Peterson inte sagt? Det han säger är att verkligheten är så beskaffad att arvet har betydelse, utan att därmed gå in på vilka delar av detta ärvda beteende som är önskvärt, och vad som ska tränas bort. Och där ger fiskarna Peterson rätt. Munruvare skyddar inte sina avkommor genom att ta dem in i munnen därför att de lärt sig det av grannarna eller Patriarkatet, utan för att deras gener säger åt dem att göra så. Sätter du ett par munruvare ensamma i ett akvarium, kommer de fortsätta munruva.

"Forskning visar"

Dags att "problematisera" Peterson lite. I meningsutbytet med Annie Lööf har mycket väsen gjorts av att Peterson pekar på entydig och enstämmig forskning, medan Lööfs tunga argument är "det tror inte jag". Hur kan man vara emot forskning?

Ja, där har tyvärr forskningen ställt till det för mig. Det finns forskning, men det finns också mycket "forskning". Minns att "forskning" har konstaterat att järnvägsstationer är patriarkala. När jag var ung fanns det gott om marxistisk ekonomisk "forskning", även på västliga universitet. Det produceras så mycket politiserad dynga inom universitetsvärlden idag att det är svårt att lita på en forskningsrapport, eller ens ett helt forskningsfält, utan att själv ha gått igenom rubbet. Om Mattias Gardell skulle stå i en debatt och hänvisa till all forskning som visar att Islamism intet med Islam har att göra - skulle vi då inte reagera som Annie Lööf?

Petersons tes - eller, rättare sagt, tesen i den forskning som Peterson hänvisar till - är att ju mer jämställda vi blir i väst, desto större blir skillnaden mellan könen. Detta eftersom att då vi tar bort de kulturella skillnaderna, så framträder de genetiska skillnaderna. Fler kvinnor väljer ingenjörsyrken i Tunisien än i Sverige, eftersom kvinnor i Sverige är fria att göra de val de önskar.

Låt oss problematisera det, lite.

Om vi tittar på andra datapunkter än ingenjörsutbildningar, har Sverige då blivit mindre jämlikt genom åren? Går vi tillbaks något hundratal år var kvinnor spärrade från högre utbildning - idag börjar kvinnorna ta över utbildningar till läkare, veterinär och jurist. Skolan är närmast ett matriarkat. Tesen att kvinnor valde att bli läkare mer ofta för hundra år sedan, när kvinnokampen inte hunnit lika långt, lär därmed vara svår att driva.

Innan jag rakt av litar på de undersökningar Peterson hänvisar till skulle jag vilja läsa igenom dem i detalj, för att se vad de undersökt och hur slutsatser dragits.

Lika utfall vs lika rättigheter

Det är här Peterson och Lööf verkligen inte förstår varandra.

Peterson är liberal, och tror på individen. När lagen väl gett män och kvinnor lika rättigheter ser Peterson jobbet som avklarat, från samhällets sida. Nu är det dags för var och en av oss att följa hans tolv regler: kamma dig, stå rakt upp och ta ansvar för ditt liv. Om du som kvinna vill bli läkare, eller som man vill bli barnskötare, och känner att omgivningen inte stödjer det valet, så är det du själv som är ansvarig för att uppfylla dina drömmar. Ingen annan.

Lööf är en produkt av den svenska socialistiska kvinnorörelsen, och anser därmed att det finns glastak och strukturer som begränsar kvinnor, och att det är statens roll att se till att dessa försvinner (strukturerna alltså, inte kvinnorna). När hon ser en skillnad mellan män och kvinnor utgår hon ifrån att den måste bero på att strukturerna begränsar kvinnorna, eftersom några biologiska skillnader mellan män och kvinnor inte finnes - eller är så obetydliga att de inte inverkar i mätbar omfattning.

Det här är faktiskt lite förvånande.


Minns ni den här TV-serien? Lilla huset på prärien, efter böckerna skrivna av Laura Ingalls Wilder - med visst bistånd av dottern Rose. Via min hustrus akademiska djupdykningar i böckerna har jag fått lite insikt i de som skrev dem. Alla vet vi väl att radikalliberalen Ayn Rand är en av Annie Lööfs förebilder? Rand var inte ensam radikalliberal i USA, en annan tongivande filur var just Rose Wilder Lane. Hör bara vad Wikipedia skriver om henne:
"Along with two other female writers, Ayn Rand and Isabel Paterson, Lane is noted as one of the founders of the American libertarian movement."
Dessa damer hade intet till övers för den svenska välfärdsstaten; deras credo var den amerikanska västerns pionjäranda. Lane hade en hård och fattig uppväxt, hon var den enda i syskonskaran som levde till vuxen ålder, hade strålande läshuvud, saknade tyvärr pengar att gå på universitet men kunde utbilda sig till, och arbeta som, telegrafist. Tydligen inte ett ovanligt yrke för framåt kvinnor på den tiden, även vår egna första svenska domkyrkoorganist Elfrida Andree var tidvis telegrafist. Rose lyckades senare själv lära sig flera språk och etablera sig som en av USAs högst betalda kvinnliga författare. Hennes åsikt om Lööfs "glass roof" hade säkert uttryckts med ett elegant men mustigt språk.

Så varför hyllar inte Lööf, i sin förebilds anda, den individualism och tro på individen som Peterson ger uttryck för? Här har vi nästa ledtråd:
Pelle ska krypa tillbaka under sin sten, sa Bull
Det ryktas att Gösta Knutsson inte fabulerade ihop sina elaka katter, utan använde diverse mindre aptitliga personligheter ur den uppsaliensiska akademin som förebilder. Man behöver dock inte gå till Uppsala för att hitta den elake mobbaren Måns, eller de lismande sykofanterna Bill och Bull som alltid säger vad de tror mobbaren vill höra. Det räcker att gå till närmsta skolgård. Eller politik-twittrare.

Här har vi huvudanledningen till varför Annie Lööf aldrig skulle offentligt uttrycka någon form av förståelse för Svanslösingens, förlåt Petersons, ståndpunkt, hur mycket det än råkar sammanfalla med hennes personliga övertygelse. I gänget Sverige gäller som officiell ståndpunkt det Lööf hävdade på intervjun: patriarkala strukturer skapar ett glastak som hindrar kvinnor. Varje avsteg från den ståndpunkten leder till rask fördömelse av alla Billar och Bullar. Och att en procent centerröstare går över till F!.

Arv och miljö, till slut

Här har jag fjantat fram och tillbaks med Petersons och Lööfs syn på det där med arv och uppfostran. Vad tycker jag?

Min teori är att radikalfeministerna i Roks har rätt! Män är djur. Då radikalfeminister anser att det inte finns någon skillnad på män och kvinnor, så innebär det även att kvinnor är djur. Vi är inte heller vilken typ av djur som helst. Vi är flockdjur!

Framåt!

Inser vi att vi människor är flockdjur, så behöver vi inte patriarkatet som förklaring till varför män och kvinnor gör könsstereotypa val även idag. Vi väljer helt enkelt som alla andra, eller undviker att välja och följer med strömmen.


Peterson hävdar att när vi tar bort de kulturella skillnaderna, så syns de biologiska desto tydligare. Feminister hävdar att det finns en patriarkal kultur som trycker ned kvinnor, och en våldtäktskultur som får män att våldföra sig på kvinnor. Jag hävdar att urtillståndet för vår ras är barbariet. En gång i tiden såg mannens aggressivitet och muskelmassa till att alla gubbar låg i lur bakom en buske i väntan på en kvinna de kunde banka i huvudet och släpa hem till grottan. Såg man något man gillade, slog man ihjäl ägaren och tog det. Kvinnofridslagar och äganderätt är tämligen moderna påfund, från tio Guds bud och framåt. Påfund som ständigt åker på bakslag.

Patriarkatet är alltså inte en kultur, utan brist på tillräckligt med kultur för att hindra oss från att kliva tillbaka till våra djuriska bottennivåer.


Är det rimligt att anta att människan är det enda djur där det inte finns några som helst skillnader, mentalt, mellan män och kvinnor? Nej, inte utan bra bevis. Dock har jag full förståelse för varifrån kvinnorörelsen kommer. För hundra år sedan sade de "kloka" gubbarna, med referens till "forskning", att kvinnor rent genetiskt inte var i stånd att inneha högre ämbeten - trots tydliga motexempel från drottningarna Kristina, Katarina och Viktoria. I ett sådant läge är det högst rimligt att anta nollhypotesen - det finns inga skillnader - för att sedan i praktiska livet gå ut och se hur långt den håller. Och den verkar, likt Newtons mekanik, ha hållit väldigt långt. Kvinnor utför idag arbeten som förr ansågs självklart vara inom manliga domäner.

Dock kan det nu vara dags att även studera antitesen - att det finns skillnader, som emellanåt är värda att beakta.

  • I skolan har pojkar, omgivna av kvinnliga lärare och kvinnliga utlärnings- och socialiseringsmetoder, börjat få svårt att hänga med. Beror det på genetiska skillnader i hur pojkar lär sig, eller på grupptrycket från "antipluggnormen"?
  • Även om kvinnor brutit in på många manliga områden, så är flera yrken ännu väldigt könsuppdelade. Gruvarbetare och sopgubbar är manligt dominerade, medan vårdyrkena huvudsakligen besätts av kvinnor. Är det för att män genetiskt dras till saker och kvinnor till relationer, eller för att grupptrycket gör att "mamma är som sin mamma", som det heter i schlagern?
Här har postmodernisterna faktiskt fattat rätt. Flera svar kan vara rätt samtidigt, och antingen sam- eller motverka. Vad som är den huvudsakliga orsaken lär därför kräva åtskilligt med forskning. Riktig forskning.

Nämen. Slutklämmen blev visst att det är viktigt och riktigt med mera genusforskning!

torsdag 15 november 2018

Annie och Aktuellt


Annie Lööf dök upp i Aktuellt för några dagar sedan, med anledning av att C och L tänker rösta nej till en borgerlig regering, och pressades hårt av intervjuaren att faktiskt svara på de ställda frågorna. I min lilla filterbubbla har det sedan dess dykt upp mängder med kritik mot Lööf: att hon är sinnessjuk, att hon är maktgalen, att hon är styrd av den judiska världskonspirationen, att hon är en usel talare som bara rapar talepunkter helt non sequitur. Och så fick vi anledning att visa den seriestrippen:

Ja, serien heter alltså 'non sequitur'
Med sedvanligt dålig timing tänker jag nu gå på strömmen mot den liberalkonservativa fåran och hylla Annie Lööfs prestation i Aktuellt. Först en liten tes som säkert kommer chockera alla svenska journalister som läser denna sida:

Politikers uppgift är inte att svara uppriktigt och fullständigt på de frågor som journalister ställer.

Det politiker får sin lön för, och makt, är istället att maximera vad det nu är de vill maximera: väljarstöd, genomslag för sina frågor i riksdagen, genomslag för sin ideologi i samhällsdebatten (problemformuleringsprivilegiet), ett fint hörnrum i Rosenbad, medaljer från Hamas, hyllningsparader med Castro.

För att nå sitt mål måste politiker, likt ynglingar på väg mot nassebossfajten i "Return to Castle Wolfenstein", ta sig igenom en mängd fajter. Mot politiker i andra partier, mot journalister som är mer eller mindre fientliga, mot backstabbers i den egna organisationen. I dessa fajter är det inte viktigast att deltaga, det gäller att vinna eller försvinna. Likt en boxare är det inte politikerns uppgift att räcka fram glaskäken åt motståndaren att puckla på. Tvärtom: närhelst motståndaren närmar sig ens ömma punkter gäller det att antingen försvara eller, helst, gå  till motanfall. Måste man gå i clinch med motståndaren några månader för att rensa skallen så gör man det. Vackert lir är för förlorare.

Detta är varför vi sällan ser politiker svara på en rak fråga i debatter och intervjuer. Frågorna är ju (undantaget när hovmedia intervjuar miljöpartister) normalt inriktade just emot veka livet, de punkter där partiet har åsikter som går lite på tvärs med väljarna eller dagens åsiktskorridor. Det är då en politikers självklara plikt att vända på frågan, och få svaret att handla om något som är partiets styrka istället. Ju skickligare politikern är, desto mer självklar och omärkbar blir vändningen. Skickliga och talföra politiker är dessvärre en bristvara i Sverige; här har vi istället fått talepunkterna. Någon mentalt utmanad PR-konsult på Bosse Ringholms talekonstsrådgivningsbyrå har fått för sig att det är en bra idé att politiker, när de blir trängda och inte riktigt vet vad de ska säga, börjar upprepa fraser ur partiets idéprogram likt en uppdragbar leksaksfigur tills intervjuaren tröttnar.

Ni minns väl Anna Kinberg-Batra? Moderatledaren som fick smeknament "hubotten" eftersom hon så mekaniskt och tröstlöst upprepade tomma talepunkter vid varje intervju? Så dåligt blir resultatet när en politiker som inte har talets gåva ska försöka vända på frågorna. Till Kinberg-Batras försvar får dock sägas att hon bättrade sig avsevärt, och blev betydligt mer engagerad och levande, när hon efter ett tag kunde släppa försvaret för Reinfeldts öppna hjärtan-politik och föra en egen linje. En linje som dessvärre gjorde att partiet kickade ut henne.

Tillbaks till Annie Lööf. Jag tyckte hon skötte ordfintandet bättre än de flesta svenska politiker jag hört. Visst svarade hon inte på frågorna, men det var ju heller inte hennes uppgift. Hennes uppgift var att få ut centerns politik och ideologi på bästa sändningstid. Det gjorde hon, genom att istället för mekaniska talespunkter fånga upp frågorna och vända dem till sin fördel. Svaren var varierade och hade viss anknytning till frågorna. Det enda som hindrade detta från att bli en dundrande succé för Annie Lööf var att intervjuaren för en gångs skull insisterade på att få svar på de exakta frågorna. Jag kan tänka mig många andra politiker vars hjärnor i ett sådant oväntat läge skulle gått över i nödläge och börjat rapa "i regeringsfrågan har vi uttryckt ett annat intresse" på varenda fråga under resten av intervjun.

Vad mer tycker folk är fel med Annie Lööf? Just det, hon talar inte som folk. Det är visst väldigt roligt att imitera hennes småländska uttal. Vilket tydligt visar på intelligensen, argumentationskonsten och empatin hos hennes kritiker. I och för sig är de i  gott sällskap av parlamentariker både i Storbritannien, Indien och Sydafrika, men även där ses det som plebejiskt beteende.

Annie Lööf är tydligen också maktgalen, då hon söker maximera inflytandet för sitt parti. Men för helvete? Här har vi suttit i fyra år och lidit medan Alliansen suttit på läktaren och spelat luftgitarr, och så börjar vi klaga på att någon äntligen söker makten? Jag tycker vi borde anklaga Annie Lööf för det motsatta! De fyra år som gått har Annie Lööf varit en av dem som sittstrejkat hårdast: genom att inte fälla sosseregeringen för Transportstyrelseskandalen, genom att inte vilja lägga alliansbudgetar. Just nu kunde hon ha tagit makten ihop med Alliansen, men valde istället att antingen bli stödhjul (och sedermera söndermanglad) åt S, eller att gå i opposition (oklart till vad).


Efter denna panegyriska hyllning av Annie Lööf, är det dags för mig att bli centerpartist? Nej, absolut inte! Att jag tycker Gudrun Schyman är en effektiv retoriker gör mig inte till radikalfeminist. Jag ser flera rejäla hål i centerpartiets politik och attityd:

  • Trots vad Annie Lööf sa om att fokusera på sakpolitik i intervjun, verkar det vara just vad centerpartiet inte gör. Deras allom viktigaste fråga verkar vara att inte normalisera SD. Jag tycker tvärtom att en normalisering av SD är ett viktigt och naturligt sätt att få genomslag för mina sakfrågor. Jag finner det fullständigt obegripligt att SD på hemmaplan ska isoleras, medan vi gärna samtalar med och finansierar diverse diktaturer och terrororganisationer världen över. Förnuftsmässigt på samma nivå som när alla i Harry Potter inte vågar nämna Voldemort vid namn. Där är dock inte C ensamma - notera att även M och KD vägrar samtala med SD.
  • Sakpolitiskt finns det bra saker i centerportföljen: uppluckring av våra socialistiska arbets- och bostadsmarknader. Samtidigt ser jag inte hur deras migrationspolitik ska kunna leda åt rätt håll.
  • Centerpartister verkar, likt många andra liberaler och socialister, sakna verklighetskontakt och konsekvensanalys. Om ett förslag känns gott så måste det också vara gott, varför man inte behöver utreda följderna. Varpå man raskt finner sig ha skapat stora utanförskapsområden och födkrokar för yrkeskriminella.
  • "Law of the excluded middle" är inget som lärs ut på centerpartistiska ungdomspolitik-kurser. De tror helhjärtat på att man kan både bilda en alliansregering och isolera SD, och gör väljarna det svårt så är det S skyldighet att fixa det åt C. De tror att stor invandring utan samhällsomvälvande förändringar är möjligt, något som motsägs av att Storbritannien idag inte vågar ge asyl åt de som påståtts håna Muhammed - något som till och med de lokala imamerna protesterar emot! När våra myndigheter är mer islamistiska än landets imamer så har samhällsomvälvandet gått rätt långt. För långt.


Till sist: nu har visst Annie Lööf fått sonderingsuppdrag av talmannen. Hon säger sig vilja fokusera på att tala om sakpolitik och hitta öppningar. Faktiskt en riktigt bra idé. Ett bra tag har någon där i mitten blockerat regeringsbildandet genom att fullständigt strunta i sakpolitiken, och bara vilja isolera SD. Jag tror att Annie Lööf har bättre möjligheter än någon annan att komma nära inpå den där personen och tjata, utan att den kan dra sig undan. Får bara Annie Lööf ihärdigt peka på fördelarna med att kunna genomföra borgerlig politik istället för Sjöstedska vinstförbud, på fördelarna med arbetslinjen istället för LO-linjen, så kommer nog den som ställt sig på tvären att ge med sig.

Ge järnet, Annie Lööf!

lördag 3 november 2018

SSU i blåsväder

En poet säger mer än tusen blogginlägg. Och varför inte börja med bloggens hovpoet:




Stort scoop: Påven är katolik!

Varje gång påvens yttranden recenseras i svenska tidningar uttrycker journalisterna stor förvåning över att påven fortfarande, i detta århundrade, kan hålla fast vid de teser som katolska kyrkan hållit fast vid i tvåtusen år. Har han alltså inte blivit en socialliberal feminist i år heller!?

Medias, sociala och andra, upprördhet över vad som avslöjats hos SSU Malmö är delvis av samma slag. Föreningen har ett bra tag haft ett rejält inslag av muslimer. Till allas stora förvåning, verkar det som, uppdagas nu att de även haft muslimska åsikter och värderingar, samt uppfört sig som muslimer. Borgarna är arga. Vänstern är ännu argare. Men argast av de alla är Botström, SSU-ordföranden som hävdar inte ha haft en aning om vad som pågått i flera års tid i den organisation han basar över. Antingen lögnare, inkompetent eller bådadera, alltså. Jag spår honom en lysande karriär i rörelsen.

Som gammal logisk och trist ingenjör tror jag på lagen om orsak och verkan. Gör man något, får det följder. Drar staten ned på underhållet av järnvägen, och tillåter de bolag som trafikerar järnvägen att köra med gamla utslitna fordon som sliter på räls och kontaktledningar, ja då får vi en massa stopp i järnvägstrafiken. Sätter staten pristak på konsumtionsvaror så kommer fattigt folk förvisso ha råd att köpa varorna, däremot kommer ingen ha råd att producera dem (Lex Venezuela):

Samma sak om vi bjuder in en massa muslimer till Sverige, då händer något. De kommer inte nöja sig med att sitta i vardagsrummet och be till Allah eller bygga bomber eller vad vi nu råkar tro att muslimer ägnar sig åt. De kommer vilja ta sin plats i samhället, så även i våra politiska partier. Jag tror inte vi ska oroa oss särdeles åt att muslimer startar ett Sharia-parti för att införa Allah-styre i Sverige. Varför det? Partiet skulle inte bli mer inflytelserikt än KD, och det är en massa krångel att starta nya partier, fråga bara gänget i Medborgerlig Samling. Bättre då att göra som Jimmie Åkesson. När han fann M för ointresserat av nationalromantik och konservatism, så ställde han sig inte och kokade kaffe i trafiknämnden i tio år i hopp om att till sist få en fullmäktigeplats i Sölvesborg. Nej, han hittade ett annat parti som han och polarna tog över och gjorde om till det parti som idag svensk partipolitik snurrar ikring i allt snurrigare talmansrundor. Så mycket enklare att ta över existerande partier, som S, C, F! och MP.

Hur är de, muslimerna i SSU?

Vad är det för ena typer som tagit över SSU-föreningen? Nassar från NMR? Återvändande IS-terrorister som kämpar för att få jobb och bostad i hemlandet? Eftersom alla blir så upprörda, måste det väl vara ett stim extra fula fiskar? Ett citat från tidningsartikeln ger en ledtråd:
"Flera medlemmar i SSU Skåne och S-politiker är med i Ahmadiyyarörelsen, vars moské i Malmö är kontroversiell sedan imamen gjort homofobiska uttalanden.
Rizwan Elahi, nummer 11 på riksdagslistan, har representerat rörelsen samtidigt som han varit ordförande i SSU Skåne.
Rörelsens moské uppmärksammades när imamen sa till en femteklass på besök att grisar är homosexuella och att den som inte ber fem gånger om dagen straffas av Gud, vilket Sydsvenskan rapporterade om."
Aha. Ahmadiyyarörelsen. Klockrena islamister och extrema galningar, alltså? Alls icke. Vi känner väl alla till de två stora falangerna inom Islam, Sunni och Shia, och hur mycket energi de ägnar åt att ta livet av varandra nere i arabvärlden? Ungefär som protestanter och katoliker i Europa för några hundra år sedan. Och precis som med protestanterna och katolikerna så passar maktkåta potentater på att egga prelaterna att elda upp massorna så att de kan plocka åt sig mer mark och fler undersåtar. Eller i alla fall ha ihjäl några. Det finns dock en sak som Sunni och Shia är överens om: att slå ihjäl Ahmadiyya-följare. De från Indien stammande Ahmadiyyerna tror nämligen att herr Ahmadi är en profet i Muhammeds efterföljd, och att tro på en profet efter Muhammed är ungefär lika hälsofrämjande i arabvärlden som att rita Muhammedteckningar eller börja prata om pedofila böjelser hos 54-åriga analfabeta ökenkrigare som lägrar 9-åringar.

Ahmadiyya ses alltså ofta som "the good guys" i västvärlden. De är förföljda, och då måste de vara goda. De brukar också sprida ett vänligt och försonande budskap, och anser till exempel till skillnad från en del andra imamer att det inte bör vara dödsstraff på att lämna Islam.

Hur är muslimer i allmänhet?

Min tes är alltså att SSU Skåne har tagits över av en Bamsetidningsvariant av Islam. En ovanligt snäll grupp. Om nu dessa människor, som begått så bestialiska övergrepp på svenska SSU-ledamöter, är snälla muslimer: hur otäcka är då inte resten?

Menar du alltså, din äcklige islamofob, att majoriteten muslimer är fundamentalistiska galningar som går på tvärsan med svenska värderingar? Det är ju helt fel! Det är bara några få stollar som faktiskt tar koranen på allvar, 99% av alla muslimer har precis samma åsikter om HBTQ, sex före äktenskapet, barn- och åldringsvård och det sekulära samhällets välsignelse. Block på dig!

Islamofob, jag? Jag är ju en av få svenskar som faktiskt gillar Islam. Riktig Islam, alltså, inte vad en avkristnad svensk tror är Fredens Religion. Islam har genom århundradena åstadkommit en hel del:
  • Från en analfabet kameldrivare växte man till ett stort imperium. Vi konservativa som hyllar Karl XII invid Lunds domkyrka varje år och är avundsjuka på britternas Imperium ser med respekt på sådant.
  • Det har funnits gott om muslimska lärde under historiens gång. Inte så underligt, i och för sig, med tanke på hur många kulturer man lade under sig.
  • Den muselmanska sakrala musiken är riktigt vacker. Lyssna själv och vänj öronen, innan den finns i din lokala minaret. (Toleranta mångkulturella svenskar bör dock varnas från att berömma sina muslimska vänner för den fina musiken. Musik är haram. Att tala om denna recitation som musik är en social blunder ungefär lika stor som att fråga en transaktivist "men vilket kön är du egentligen?")


Sen har ju även solen sina fläckar:
  • Senaste århundradena har det inte kommit så mycket spännande från den muslimska världen. Antalet nobelpristagare är måttligt - speciellt retsam är kontrasten mot mängden judar som utmärker sig i den globala vetenskapen och konsten.
  • I vissa avseenden är muslimerna tristare än pingstpastorer. Förbjuda alkohol är illa nog. Men att ha totalförbud mot sång och musik!
  • Det där med att ha fyra svärmödrar vill jag inte ens börja tänka på. Det är kanske därför kusingifte är så vanligt i de kretsarna; de gamla damerna kommer ju då ändå att vara med på släktkalasen.
  • Deras straffkatalog skulle nog få till och med SDs kriminalpolitiska talesperson att bli tveksam. Dödsstraff för att lämna Islam? Dödsstraff för att rita en skäggig gubbe?

Värderingar, våra och andras

Arabvärlden består idag av en mängd diktaturer. Diktaturer som på inget vis, i lagstiftningen, påminner om Sverige. Homosex? Döden. Utomäktenskapligt sex? Döden. Hånande av Islam? Döden. Avfall från Islam? Döden. Börjar ett mönster skönjas? Från dessa diktaturer hämtar vi våra flyktingar.

Men din usle islamofob! Du förstår säkert också att det är diktatorerna som stiftar dessa lagar. De breda folklagren vill bara bli svenskar - det är därför de kommer hit!

Jaså? Den här bilden har ni kanske sett förut?
Sverige ligger uppe i högra hörnet, och de länder vi tar emot stora mängder flyktingar från ligger i motsatt hörn. När dessa människor kommer till Sverige, vad händer då? Ändrar de på en höft sina åsikter så att de anpassar sig till flocken, på samma sätt som vi blir Wahabiter när vi flyttar till Saudiarabien? Det skulle kunna fungera så, ifall vi tog emot ett fåtal som hamnade bland svenskar både i bostadsområde och arbete. Tyvärr gör vi motsatsen, i att vi tar emot många, ser till att de hamnar trångbott i ett område där inga svenskar bor, och inte har några jobb till dem. De blir försvenskade i samma grad som de svenska pensionärskolonierna på spanska solkusten blir eldiga latinska älskare.

Den som vill ha en smärtsam lektion i hur livet är i Afghanistan bör läsa Helena Edlund, hon har själv varit där. Även om orden "patriarkala strukturer" passar illa i min liberalkonservativa mun, så har jag svårt att undvika följande slutsats:
Om vi tar emot ett stort antal människor från "shithole countries" med "shithole värderingar", så kommer vi även få dessa värderingar här.

Vissa tecken till spirande förändring till det bättre finns dock. Johan Westerholm har efter resor i Nordafrika berättat om hur Lars Vilks där skulle vara säkrare än i Sverige: Staten där straffar inte längre hädelse, och mot den som tar lagen i egna händer ingriper staten på ett helt annat sätt än i snällismens Sverige. 

Jag blev även väldigt glad över den senaste utvecklingen i Pakistan, ett land där den som råkar tappa sin Koran i marken normalt riskerar lynchas av en ursinnig folkmassa. En kristen kvinna, Asia Bibi, hade efter att helt fräckt ha druckit vatten ur en skål avsedd för muslimska kvinnor, blivit anklagad för att ha smädat Muhammed. Givetvis är straffet döden. Tack och lov gav sig hedervärda muslimer ut på gator och torg och protesterade - till sist blev hon frikänd av en domstol:


Nej, förlåt, fel av mig - det där var visst hedervärda muslimer som protesterade emot den frikännande domen, och ville att häxan skulle brännas. Men i alla fall, vi har ju lärt oss i skolan att det viktiga är att engagera sig och ha en åsikt.

Men nu får du väl ge dig? Det där är galningar i några av världens galnaste länder! I Sverige ser det helt annorlunda ut, där är muslimerna som vi är mest.

Nja. Som sagt, tar vi in en stor mängd människor från länder med vedervärdig värdegrund så kommer denna värdegrund finnas i Sverige. Förvisso finns det en spännvidd inom den muslimska världen, men om vi tar emot hundratusen från länder där över hälften vill ha dödsstraff för äktenskapsbrott så lär vi nog inte ha sån tur att det bara är rätt halva som kommer hit.

Så vad ska vi göra? Feministiska omskolningsläger a la Gudrun Schyman?

Nej. Jag tror inte på att staten ska tala om för människor vilka åsikter de ska ha. Tvärtom tror jag det är dags för de monokulturella svenskarna att bli mångkulturella på riktigt. Att gå från teorins lovsjungande till praktikens tunga tolerans. Ja, det är jobbigt att vara tolerant när det som ska tolereras inte är så roligt: fulla grannar som spelar dansbandsmusik mitt i natten, muslimer som envisas med att vara religiösa, kvinnor som vill vara hemmafruar, och så vidare.

Det är dags för SSU, och även övriga partier, att inmundiga den rätt man själv tillagat. Partier som i stor enighet stått upp och sagt "Refugees Welcome" och "Ahlan wa Sahlan" får nu ro båten i hamn. Partier som välkomnat kulturella skillnader får stå ut med att inom sitt parti härbärgera kulturella skillnader. Partier som hävdat att alla kulturer är lika bra, utom den västerländska, får glädja sig åt att de nu har många kulturer som ska samsas inom partiet.

Grattis!

Jag håller helt med Markus Uvell:



Vi har i många år i Sverige varit väldigt trångsynta och enögda. Eftersom vi alla är likadana och tycker likadant, och ändrar åsikt samtidigt, så tror vi oss om att tillåta allt, när det enda vi gör bara är att omge oss med kloner av oss själva. Så fort någon har en värdering som inte är vår, ska de diagnosticeras med en fobi. Konsekvensen av detta är, i sin slutstation, Torbjörn Jerlerup:

Jag är nog en av de få konservativa som uppskattar Jerlerup. Jag uppskattar hans förmåga att skruva tokeriskruven i botten, med samma styrka i alla riktningar. Är rasism fel, då går han på alla som visar minsta tendens till detta, även de till vänster. Är homofobi fel, då går han på alla som visar upp den. Vi andra använder bara dessa etiketter till att stämpla våra motståndare. Jerlerups uppdykande visar på vårt hyckleri och brist på äkta engagemang. Det visar också på hur fullkomligt intolerant det samhälle som inte ska visa tolerans mot de intoleranta riskerar bli.

Epilog

Jag gillar när människors argument, likt en vattenkastning i lovart, skvätter tillbaka i ansiktet på dem själva. Länge har vänstern och de socialliberala hävdat, när vi konservativa gnäller på hur samhället förändrats de senaste åren, påpekat att så där har Sverige varit i alla tider, ja, faktiskt har vi aldrig haft färre gruppvåldtäkter och dödsskjutningar än nu. Därför bubblar det i blodet av längtan att ge SSU precis samma argument tillbaka:

Åter till tidningsartikeln om SSU. Den är full av spännande citat. Till att börja med beklagas att det gamla fina SSU har förslummats så:
"SSU är en plantskola som utbildat socialdemokratiska ledare som Ingvar Carlsson, Anna Lindh, Anders Ygeman och Ardalan Shekarabi. Politiker som varit med om att forma partiet i modern tid."
Hade jag varit med i en organisation som fostrat Anders Ygeman, mannen som påstod sig inte klara av att boka ett konferensrum för att berätta för sin chef att staten betalat för att få ge bort rikets hemligheter, eller Ardalan Shekarabi, mannen som mest är känd för att ha fuskat med stålarna, så hade jag talat i väldigt små bokstäver.


Låt oss gå tillbaks till citaten:
"den som inte ber fem gånger om dagen straffas av Gud"
Jomenvisst. Och Påven tror på Jesus, Guds Son och världens frälsare. Är någon överraskad? Självfallet tror en imam att den som inte ber fem gånger om dagen straffas av Gud. De dagliga bönerna är en del av Islams fem pelare. Helvetet, vilka som hamnar där och varför, och vilka otrevliga straff de drabbas av, är minst lika målande och tydligt beskrivna i Koranen som i Dantes Inferno. Det är precis lika viktigt för imamerna att berätta för församlingen att det går åt helvete om de inte ber varje dag, som det är för våra dagisfröknar att berätta för barnen att det går åt helvete om de inte tjatar på sina föräldrar att köpa Rättvisemärkt och Ekologiskt.
"grisar är homosexuella"
Här har imamerna nog missat den svenska kontexten; att berätta för barnen att Emils Griseknoen är gay lär inte vara särskilt avskräckande. Men att Islam är negativt till homosex är väl inget nytt - såsom även den afrikanska kristenheten och hipsterfavoriten Dalai Lama själv. Att homosex inte är gudagott är tydligt inskrivet i både judisk, kristen och muslimsk helig skrift. Att sedan svenska kyrkan glatt, likt mannen i Monty Python-sketchen som skulle köpa en bok, river ut alla sidor som inte passar den dagliga värdegrunden, gör inte att resten av världens samfund automatiskt följer efter.
"Enligt församlingen bör religion och stat separeras.
Men under ett tal inför rörelsens medlemmar kallade Rizwan Elahi ateism en omoralisk idé."
Det här var ju ovanligt frisinnat för att komma från en moské, det är vanligare att de tycker att religion och stat inte ska separeras - utan att staten ska bygga på Islam, eller i vart fall aldrig gå emot Islam. Så här har vi tydligen hittat den där väst-tillvända, progressiva moské vi letat efter!
Att en muslim kallar ateism en omoralisk idé ser jag också som självklart. Det är härligt att träffa på folk som faktiskt tror på vad de säger sig tro på. Jag ser det som helt naturligt att Jonas Sjöstedt uttalar sig i tydligt negativa termer om privat äganderätt och kapitalism, samt att Carl Bildt säger något von oben-dräpande om socialismen.
Islam är universalbotemedlet för mänsklighetens alla lidanden, sjukdomar och problem som existerar idag, sa Rizwan Elahi inför samlad publik när han påpekade att "tabligh", spridandet av islamiska läran, är obligatorisk.
Återigen förundras jag över att någon blir upprörd. Mission, att sprida sin lära, är en självklarhet inte bara för muslimer, utan även för mormoner, kristna och scientologer. Och liberaler och socialister. Det är väl bara den idag helt avkristnade Svenska Kyrkan, som nuförtiden tillber den heliga treenigheten Värdegrund, Intersektionalitet och Israelnoja, som i postkolonial ångest skäms för att sprida sin lära. Jesus och Paulus är dock väldigt tydliga med att det är lärjungarnas plikt att resa ut i världen och bli ihjälslagna i sina försök att sprida den rätta och sanna läran.
"Bara 5 av ett 30-tal personer ur SSU Skånes delegation gick Pride-paraden i Stockholm, där SSU:s sommarläger pågick. I andra distrikt gick alla medlemmar i paraden. När vi frågar det skånska förbundet varför, får vi inget svar."
Är det alltså obligatorisk närvaro på Pride-parader nuförtiden? Jag kan tänka mig många anledningar att inte gå på ett genomsexualiserat spektakel arrangerat av extremvänstervridna intersektionella och konfrontativa organisationer. Organisationer som säkerligen hatar mig och allt jag står för. Jag kan också tänka mig att en troende muslim (finns några andra sorters muslimer?) kan känna viss oro för sin säkerhet inför nästa pengatiggarresa ner i arabvärlden, ifall man råkat hamna på sådana här bilder:
En av dem har ju håret täckt, i alla fall

"I mitten av oktober tvingades SSU:aren och ledamoten i kommunfullmäktige i Hässleholm Omar Al-Ganas lämna partiet.
Detta för att han tidigare uttryckt sig antisemitiskt, kvinnoförnedrande och våldsbejakande på sociala medier."
Aj då, det lät verkligen inte bra. Från detta devota, servila, nästan Nordkoreanska idolporträtt i lokalpressen till att bli utsparkad. Varken antisemitism, kvinnoförnedrande eller våldsbejakande är något jag är glad i. Inget jag hade velat ha bredvid mig i ett parti jag var aktiv i. För att få lite detaljer hoppar jag till Samnytt, och får där reda på att han som yngre tonåring på AskFM sagt att han hatar judar som äter äpple, att han kallat en modebloggerska som ville stänga gränserna för hora, och att han ville ha ihjäl Donald Trump och Israels president. Med tanke på hur vänstern brukar behandla oss som vill stänga gränser, även från etablerade ledarsidor, och med tanke på hur många även i borgerliga led ser på Trump och Israel som allt det ondas ursprung, så hade nog alla ungdomsförbund till vänster om KDU blivit rätt decimerade om alla med sådana åsikter sparkats ut. Återstår judehatet, och hurpass allvarligt man ska ta på hans utsagor om att han ändrat åsikt med åldern och nu inte längre hatar judar. Det händer faktiskt att muslimer ändrar sig, här är ett par:

"I oktober 2017 skrev SSU Skånes vice ordförande Khloe Abdel Wahab på Facebook att hon fått jobb på Egyptens utrikesdepartement.
Egypten styrs av en militärbefälhavare som kom till makten via ett odemokratiskt val, så pass att EU och Europarådet inte ansåg det vara värt att skicka valobservatörer."
Återigen har jag väldigt svårt att bli upprörd. Att svenskar med rötter i arabländer inte sitter på röven i Sverige och lyfter bidrag, utan istället åker ut i världen och nyttjar sina rötter till att fixa jobb som ger kontakter och erfarenheter - är inte det bra? Tänk om Khloe Abdel Wahab kan använda sina kontakter till att övertyga egyptierna att skriva på återvändaravtal med EU!? I vart fall är det rätt svårt för den som vill knyta kontakter med arabvärlden att undvika de slemma diktatorerna - se bara på Margot Wallström. Jag är faktiskt smått förvånad över att SSU hävdar att det inte går att pola med Egypten och vara med i SSU, samtidigt som SSU gärna hänger med Hamas och Fatah.


I tidningsartiklar får även små äppelkindade Bullerbygossar till SSU-ombud komma till tals och berätta om hur hemska de mångkulturella falangerna är: hotfulla, ointresserade av debatt, rena ångvältar. Men herre jösses. Det är SSU vi pratar om. SSU. Mini-sosseriet där landets hetaste strebrar samlas för att fälla krokben för varandra och sticka knivar i ryggarna i kampen om en plats vid köttgrytorna. Robinson och Paradise Hotel skiljer sig från en SSU-kongress endast i uppfinningsrikedomen, intelligensen och därmed förmågan att hitta på riktigt utstuderade jävelskaper. Inte bara SSU, förresten, skadeglada moderater kan gärna googla "Niklas Wykman".
Att kasta dynga är dock gammal god SSU-sed.

Det riktigt festliga sparar vi till sist:
"SSU:s aktiviteter brukar avslutas med att de samlade sjunger Internationalen.
Men på årsmötet drog den styrande falangen i stället i gång en sång på arabiska.
– Att inte ens köra arbetarnas låt i arbetarnas förbund och i stället en sång som hälften inte ens förstod, kändes som att spotta på socialdemokratin, säger en SSU-medlem."
Men för helvete. Här har vi nationalistiskt och bakåtsträvande lagda svenskar i åratal plågats med midsommarfirande med midsommarsnippor och mångkulturella inslag från Mongoliet, så står inte ens mångkulturens främsta tillskyndare ut med att deras egna evenemang pimpas för att välkomna de nytillkomna. Gapa, tugga, svälj och njut. Ni har just fått precis vad ni bett om.



söndag 28 oktober 2018

Vad har EU någonsin gjort för oss?

Ja, det kan man fråga sig.



Jag röstade en gång i tiden Ja till EU. Till det EU som då fanns. Det var flera saker som jag tyckte var riktigt trevligt med EU:
  • Rättsstaten. Sverige var, efter regeringsformen 1974, en bananrepublik - dock utan bananer. Rättssystemet var avsiktligt inordnat så att politikernas makt skulle bli total, med evigt sossestyre ville man inte ha några domstolar och jurister som satte sig på tvären. När vi idag klagar på hur Polen drar tänderna ur sin konstitutionsdomstol bör vi erinra oss att vi 1974 bestämde oss för att inte ens ha en dylik. Skattemyndigheten satte glatt företagare i konkurs genom drakoniska åtgärder på blotta misstanken, staten exproprierade vår egendom, Pomperipossaskatten var över 100%. I det läget var det sannerligen efterlängtat att kunna gå till EU och överklaga medborgarfientliga lagar. Plötsligt blev Sverige en rättsstat. Minns Folke PudasHjältarna i Centrum för Rättvisa har fört många medborgares talan gentemot en maktfullkomlig offentlighet.
  • Fri rörlighet för varor. Som logisk ingenjör av nästan Vulkanskt snitt så uppskattar jag att den som ska konstruera en bil för europeiska marknaden slipper hålla reda på att man i Sverige måste ha rumpvärmare och strålkastarspolare, i Frankrike en baguettehållare, i Italien en inbyggd pastasmaskin och i England konstruera elsystemet så det går sönder var 5:e mil (för att inte konkurrera ut Lucas, mannen som uppfann mörkret).
  • Fri rörlighet för människor. När jag var ung - ja, jag var ung före vi gick med i EU, pojkvasker! - var det inte lätt att ge sig ut i Europa. Som student drabbades man av drakoniska brittiska studieavgifter. Som turist satt man i timslånga köer på centraleuropeiska motorvägar medan nitiska passkontrollanter bläddrade igenom ens papper. Att ta jobb i Europa var jobbigt. Visst vore det skönt om det vore lika enkelt att ta sig till Tyskland och England som till Danmark, Norge och Finland?
Alltså röstade jag ja till det nya Romarriket. Det EU som då var, alltså. Sen har en del hänt. De polska rörmokare som vänstern var rädd skulle översvämma landet och överutnyttja vår välfärd dök aldrig upp, utan invaderade England istället, något som nu fått en aning över 50% av britterna att besluta sig för att lämna EU. Det som däremot hände, förutom utredningar om gurkors och bananers krökningsradie, var värre.
  • Euron, som skulle samla alla inom samma valuta, men mest verkar ha lett till att Grekland och Italien fått det än värre än innan, lyckades vi slippa.
  • Utvidgningen österut, där vi började mumsa i oss ryssarnas gamla kolonier efter järnridåns fall, var ju på ett sätt bra - det är alltid bra att gnugga den ryska björnens nos i skiten. Å andra sidan innebar det att mängder av inte särskilt välorganiserade länders medborgare fick fri inresa i Sverige, med de problem med vägpirater, lantbruksdieselstjälare, tiggare och bohagstjuvar vi fick på köpet.
  • Fri rörlighet gäller tyvärr inte bara vi Svensson, Schmidt och Jones som ska ut på Europasemester. Den gäller vem som helst som tagit sig in genom gränsen. När flyktingströmmarna tilltog, och gränserna vid EUs rand öppnades, stod Sverige svarslöst och försvarslöst. Det var öppet blås från Sydeuropas kust till Malmö C. Även inom Sverige var spjällen öppna, då den då rådande åsiktskorridoren och prioriteringen av att isolera SD gjorde att till och med statliga SJ lät flyktingar resa gratis! Även om korridoren nu flyttat på sig lite finns ännu ingen svensk lösning på detta problem; de gränskontroller som finns idag hindrar ingen från att komma in i landet och söka asyl, vi är helt och hållet beroende av att Italien, Grekland och Spanien håller gränsen. Inte ens vårt lilla gränshållande gentemot flyg utifrån EU verkar fungera.
Senaste europeiska dumheten är utslaget i en domstol som säger att det är OK för Österrike att ha lagar emot hädelse. Fullkomligt horribelt? Det beror på: vill vi att olika länder ska kunna ha nationell lagstiftning eller ej? I så fall, hur olika? Skall till exempel Ungern tvingas släppa in flyktingar eller Sverige stänga dem ute? Skall Polen tvingas införa fri abort, eller Sverige begränsa sin idag faktiskt begränsade aborträtt? Notera att här finns flera europeiska domstolar. EU-domstolen ser till att EUs lagar tillämpas korrekt inom EU. Det är dock inte EU-domstolen som varit i farten nu, utan Europadomstolen, som kollar ifall länderna bryter mot den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. En domstol vars utslag Sverige har åtagit sig att följa sedan 1966, långt före vi gick med i EU, och vars utslag vi lär fortsätta följa även om vi går ut ur EU.

Min åsikt om dragkampen mellan yttrandefrihet och rätten att slippa bli kränkt? Jag brukar gilla att kritisera Ann Heberlein, men har svårt att invända mot det hon säger på Ledarsidorna.se:
"I ett sekulariserat samhälle står religiös lag inte över sekulär lag. Det är lagboken som avgör vad som är rätt och fel, inte någon helig skrift. Religionsfrihet råder – men religionsfriheten kan omöjligt trumfa andra rättigheter. I en sekulariserad kultur vilar samhället på den världsliga lagen, inte på någon gudomlig sådan. Religionen påverkar därför inte ickereligiösa områden, som lagstiftning, undervisning i skolan (som i Fru H:s fall), sjukvården. Religiösa argument och religiösa värderingar är helt enkelt inte giltiga i andra sammanhang än just religiösa sammanhang."
Jag anser att det vi ska ha i samhället är inte religionsfrihet, utan frihet, helt enkelt. Våra åsikter ska vara fria att framföra, propagera för, och till och med, när vi har majoritet, lagfästa i riksdagen. Oavsett om det är Das Kapital, Mein Kampf, Koranen, Bibeln, känslosås, ett haschrus eller gedigna forskningsrapporter vi hämtar dessa åsikter ifrån. Denna min åsikt gör också att jag hittar ett korn att kanske kritisera hos Heberlein. Jag är osäker på vad hon menar, men låt oss repetera sista meningen från citatet:
"Religiösa argument och religiösa värderingar är helt enkelt inte giltiga i andra sammanhang än just religiösa sammanhang."
Där vill jag invända att det finns ingen religiös skuggvärld, vi lever alla i samma verklighet. Förvisso tycker jag inte att vår politiska debatt bör föras meddelst koran- och bibelcitat, men religiösa värderingar är liksom religiösa människor en del av samhället. Religiösa lägger inte sina religiösa värderingar på hatthyllan när man går hemifrån, lika lite som veganer eller socialister gör det. Den som flyttar till Polen lär få stå ut med att där finns såpass många människor som grundar sina åsikter på Bibeln att detta slår igenom i lagstiftningen, liksom besökaren på Hebriderna inte lär röna någon större framgång i att försöka få bussarna att gå på den heliga vilodagen. I Sverige, däremot, är det den religiöse som lär ha lika svårt som de militanta veganerna att få genomslag för sina idéer.


Men åter till EU. Är det dags att gå ur? Först bör vi lyssna till samtalet hos Skavlan med pop-filosofen Jordan Peterson, där även vår egen Annie Lööf deltar. Här finns, som språkövning, en norsk analys. Peterson verkar vara en ärke-konservativ Moral Majority-typ, vilket gör det lite förvånande att han slagit i Sverige. Han anser att man bör knega och göra rätt för sig, att det inte är sunt att "utforska sin sexualitet", dvs knulla som en kanin, samt att det där med att man lätt kan ta ut skilsmässa kanske inte är en suverän idé, speciellt för de barn som drabbas därav.

Skavlan-samtalet är väl värt att leta upp på nätet och lyssna på. För det första märker man hur Annie Lööf knappt kan uttrycka sig på engelska. Nästa gång någon centerpartist vill säga något föraktfullt om svetsar'n, ge dem denna intervju i nyllet. Månne är det dags att svenska politiker inser sina begränsningar och börjar använda tolk i internationella sammanhang. Varför? Därför att de tydligt är långt utanför sin "comfort zone", vilket gör det svårt att formulera en sammanhängande tanke och övertygande argument. Lyssna på en genomsnittlig svensk politiker - och Annie Lööf borde väl med sin juristexamen vara långt över genomsnittet. Lyssna på Jordan Peterson i intervjun. Lyssna sedan på den brittiske EU-politikern Daniel Hannan när han förklarar varför socialismen inte funkar (och notera Jeremy Corbyn i åskådarskaran):


Föga förvånande att svenska politiker blir malda till köttfärs när de åker utomlands för att förhandla.


Åter till Peterson. Han hävdar att skilsmässor blivit lite för enkla, och att de inte nödvändigtvis löser problemen. Om du vill bli kvitt din partner för att de inte drar sitt lass i hemarbetet, kommer det bli mer hemarbete gjort bara för att du blir ensam? Särskilt om det råkar vara du själv som är slashasen...
Här finns en EU-parallell. Förvisso gör inte EU sitt jobb med att hålla gränsen mot flyktingar, förvisso har EU schabblat ordentligt med Euron, förvisso verkar inte EU vara den garant för mänskliga rättigheter och frihet (för Europeerna, inte resten av världen...) vi hoppats på. Men är Sverige, utan EU, bättre? Vi har noll koll på gränsen, vi har en kass konstitution, och så vidare.


Mitt radikala förslag är att påbörja agitation för svenskt EU-utträde. Dels i akt och mening att till slut utträda ur detta avträde, men dels också för att sätta press på federalisterna. Press att backa och ge oss åter det EU vi vill ha, där vi förenklar samarbete mellan länderna men får behålla våra nationella särarter och egenheter.

Kommer det till utträde, skall vi omgående gå in i en ny allians. En allians med det land som ligger oss närmast om hjärtat: Storbritannien.

  • Fri handel utan tullar, till Drottningens rike och hennes Samvälde. Att Sverige översvämmas av Marmite, Haggis och Glamorgan Sausage är en risk vi får ta. 
  • Fritt utbyte av studenter. Som Annie Lööf visat oss så behöver vi bli bättre på engelska; mycket bättre.
När vi knutit banden med Albion kan vi vända blicken längre bort, mot Amerika. Vi borde ha mycket gemensamt med Kanada: snöskotrar, älgar och älgstudsare. Kanske vi även kan sälja in det svenska snuset till de kanadensiska jägarna?

Som Annie Lööf säkert skulle hålla med om: Framåt!

fredag 12 oktober 2018

Dags att berömma Moderaterna?

Jag har inte skickat många lovord i moderat riktning sedan de 2014 yttrade de berömda orden "segra eller DÖ!". Eller vem det nu var som sa det. I vart fall har jag inte varit särskilt förtjust över att se konservatismens forna banerförare sitta uppe i en loge likt Waldorf och Statler och skicka sura tillkännagivanden ned mot aktörerna på scenen.
Muppar. Genrebild, har inget med våra politiker att göra.

Men nu är det dags för andra bullar.

Moderaterna i Stockholm jobbar hårt för att ta kål på MP. Genom att ta med MP i stadens allians ser man till att miljöpartistiska trafikinfarkter kommer ge väljarna hjärtinfarkter och MP-allergi. Att även M därmed blir hatade och tappar väljarstöd imponerar. Det är inte alla som har modet att ta en för laget. Tack, 08-moderater! Ni är nog inte smartare än oss lantisar, men ni har hjärtat på rätt ställe.


Sen har Ulf Kristersson varit igång med lite gymnastiska övningar. Jag antar att hans frustration har byggts upp genom långa nattmanglingar med Lööf, Björklund och Busch-Thor, tills dess han önskar att han kunde ta Thors hammare och dunka på de liberala. Varje gång han försöker bilda en Alliansregering går  Lööf ut i medierna och kräver samtal med S, MP eller hembygdsföreningen i Knohult. Närhelst han försöker få SD med på tåget slänger Lööf löv på spåren.

Så vad har Kristersson gjort? Jo, först gick han ut med en artikel i DN där han öppet lägger ut den programförklaring som den nya regeringen, utifall den blir godkänd, kommer samlas runtom. En programförklaring som fungerar som den bakväg till "förhandlingar med SD" som får användas när förhandlingar inte får ses utföras. Följande SD-vänliga punkter radas upp:
  • Samhällskontraktet mellan staten och medborgarna ska återupprättas. Om detta görs genom att lag och ordning prioriteras och att staten återtar kontrollen av territoriet i hela Sverige, är det finfin SD-politik.
  • Sverige ska vara ett jämlikt samhälle som håller ihop. En pungspark mot Centerpartiets högerinriktade arbetsmarknadspolitik. Eftersom SD älskar det gamla folkhemmet är detta även finfin SD-politik.
  • Svensk ekonomi måste rustas för sämre tider. En klassiskt moderat formulering, men vad betyder den i praktiken? Senare i artikeln nämns lägre skatter och bostadsreformer. Här är jag inte säker på att SD kommer jubla, då de är ett mittenparti.
  • Migrationspolitiken måste bli långsiktigt hållbar. Återigen krock med Centerpartiet och även Liberalerna. Frasen "I Sverige har flickor och kvinnor rätt att göra sina egna livsval" är en fin känga åt de tvångsliberala. För inte går väl gränsen för vad kvinnor får välja vid att välja att bete sig enligt traditionella svenska normer? Allt som gör migrationspolitiken hållbar - för Sverige, inte för migranterna - är finfin SD-politik.

Sedan går Kristersson, återigen offentligt, ut och säger att han tänker bilda en regering på denna politik. På facebook förklarar han vad han tänker sig:
De allianspartier som vill vara med, får vara med - jag antar utan att kunna diskutera färdriktningen. Därmed sätter Kristersson press på C och L. Även om de ställer sig utanför denna regeringsbildning, vågar de fälla den? Och därmed i fyra år få höra att de banade väg för Löfven?

Samtidigt sätter Kristersson press på SD. Åkesson har tidigare sagt att han röstar nej till alla som inte vill prata med honom. Vilket man kan ha viss förståelse för - hur ska han kunna veta vad han röstar ja till, om det enda han vet om regeringsförklaringen är vad han fått läsa i Nyheter Idag? Ett frieri vill man få från den tilltänkta partnern, inte via svärmor. Men nu får Åkesson en konkret programförklaring att kontrastera mot fyra års S/MP-politik. Vågar han säga nej, när alternativet kan bli Maria Ferm som migrationsminister?

Åkesson väljer dock än så länge att fortsätta hålla gränsen. Han säger att tidigare linjen gäller: då M inte pratar med SD så blir det nej till det frieri som inte ens ägt rum. Varpå Kristerssons försök faller platt. För herdestunder krävs visst nuförtiden att samtycke inhämtas i förväg.


Min spådom är följande:

  1. Kristersson går in i kaklet den här gången, och misslyckas.
  2. Löfven får bollen. Inte heller han får den över mittlinjen, då Annie Lööf ännu inte är beredd äta upp sin sko och Björklund är väl medveten om vilken sida om 4%-spärren sossestöd skulle placera honom på. Även Löfven misslyckas.
  3. Återigen får Kristersson bollen. Den här gången får han ändra på något. Antingen genom att sockra sitt politiska erbjudande så saftigt att Åkesson inte kan säga nej, även utan samtal, till exempel genom att föreslå obligatorisk folkdansutbildning i förorten. Eller så får Kristersson bita i det sura äpplet och göra Åkesson sin kur. Kristersson lyckas, till slut. Om nu inte turerna runt Åkesson gör C och L så moraliskt militanta att de röstar nej.
Varpå det blir extra val. Visst ser vi fram emot en ny valkampanj!?




söndag 16 september 2018

Vem tar vem?

En del bloggkollegor vars åsikter jag å det djupaste respekterar är väldigt trötta på det politiska spelet, eller till och med spelet om spelet (även känt som "vem kan smeta SD på vem"). Jag håller inte med.
  • Spelet är fascinerande i sig. Här vill jag dra en parallell med spelet baseboll. För den oinvigde lika ointressant som den brännboll vi tvingades lida oss igenom på utegymnastiken, men för kännaren full med taktik, finlir och finesser. Samt möjligheten att värma sig med en iskall öl på läktaren.
  • Spelet har konkreta konsekvenser. Se bara nu, när högerpartierna har en massiv 60% majoritet, men ändå inte kan samlas till regeringsbildning bara för att man på spelplanen lyckats måla in sig i ett hörn på motsatt sida av planen gentemot SD.

Vem kommer bilda regering? Som vi såg ovan beror det inte enbart på hur många röster partierna får, utan deras inställning till regeringsbildande. Fotboll brukar kallas spelet där en massa lag spelar en massa matcher om vem som ska vinna, och tyskarna till slut vinner. I svensk politik råder liknande situation: partierna käbblar intensivt i valrörelsen, väljarna röstar, och så vinner sossarna.

Varför det? Det beror på inställningen. Går man in på plan med inställningen att man ska vinna matchen med alla medel, även om det innebär att man får spela nittio minuters tråkfotboll där bollen passas mellan lagets backar, så ökar chansen att man faktiskt vinner. Den som går in på plan med inställningen att det viktigaste är att spela publikfriande och schysst, och att det är viktigare att deltaga än att vinna, lär få finna sig i att stå bredvid och applådera vinnarlaget.

Om vi nu låter detta sportsliga filter styra bilden av våra politiska partier och deras kommande aktioner, vad kan vi då hitta på för vilda gissningar?

När Löfven avvisar Alliansens inviter att vara hangaround till en Alliansregering ska vi ta honom på allvar. För sossarna gäller devisen "segra eller dö" inte, eftersom de inte har något alternativ till seger. Allt annat än seger känns som en statskupp. Löfven går in på plan för att vinna. En annan regering än en S-regering är som om Tyskland åker ut ur fotbolls-VM. Löfven tar hellre omval än att stödja någon annan - ett omval han då kommer skylla andra partier för.

Alliansen, som vi märkte vid omröstningar till Transportstyrelse-misstroende och Afghan-amnesti, är kluven. En rejäl sprickanvisning går mellan M+KD och L+C. Visst, ingen av dem vill prata med SD, utan hoppas glatt att SD ska släppa fram en alliansregering utan några samtal. L+C verkar dock fortfarande ha DÖ kvar i minnet, och är rejält tveksamma till om de vågar försöka sig på en regering när de inte är största blocket. Nej, jag förstår inte heller det där med "block", eller vem som räknas till blocket eller ej, men L+C verkar ha någon mental spärr där. Och det är de som kommer rösta i riksdagen, inte jag.

Många spekulerar kring om C kommer försöka gå med i det röda laget och den röda regeringen. Jag tvivlar. Jag räknar kallt med att Annie Lööf sett denna bild och tänkt till:

Romson önskar slippa denna kalk
Annie Lööf har ägnat hela valkampanjen åt att stänga dörrar på alla håll, så att hon omöjligt ska kunna hamna i en regering. På valkampanjens sista dag stod hon i Expressen-TV och förolämpade, upprepat, Jimmie Åkesson i hopp om att han i sin harm och ilska skulle totalvägra att rösta för en alliansregering med C i. Hon har hotat att äta upp sin sko om hon hjälper Löfven, och vägrar SD-stöd. Hon har därmed alienerat alla som skulle kunna ge henne en ministerpost. Varför det?

Jo, hon såg hur det gick för MP. Genom hög svansföring, ideologisk renhet och total verklighetsflykt har Annie Lööf lyckats dra till sig alla landets idealister. Om hon likt Romson blir tvungen att ta tunga beslut och stå gråtande på presskonferens och försvara dem, kommer idealisterna avdunsta till V eller F!. Regeringsmakt är populisternas kryptonit.


Jan Björklund är lite lättare att locka med regeringsmakt. Han behöver en ministerpost, så som hans parti nu krympt, för att undvika att partikamraterna hugger honom i ryggen och skickar efter Birgitta Ohlsson eller någon liknande socialistliberal. Björklund kan nog tänka sig både att hjälpa Löfven att "ta ansvar för landet" eller att regera med stöd av SD, bara han lyckas få det till att det stödet är något han avskyr och inte har bett om.


Så har vi SD och Jimmie Åkesson, hur ska de agera och reagera? Jag ser två alternativ utmejsla sig:

Bad cop Åkesson. Antag att SD, efter att ha tagit emot mängder med nålstick om att ha fel värdegrund och att inte kunna förhandlas eller ens pratas med, fått nog. Att de helt enkelt sätter klackarna i marken och säger nej. Nej till varenda regeringsförslag som inte förankrats med dem i förväg, offentligt och högtidligt. Jag kan tänka mig följande motivering inför varje omröstning:
"Kära svenska folk! Vi i Sverigedemokraterna är beredda att ta vårt ansvar för landet, och rösta fram en regering som börjar baxa landet i rätt riktning. Vi är medvetna om att ingen annan vill regera ihop med oss. Vi är därför beredda att rösta på det regeringsalternativ som med oss förankrat att de kommer ytterligare begränsa invandring av ekonomiska lycksökare, att de kommer förbättra sjukvården, att de kommer lyfta svenska fattigpensionärers börda, och att de kommer ta brottsoffers sida mot förövares. Det regeringsförslag som här föreligger sätter dessvärre en ära i att inte tala med oss, varför vi inte har någon aning om vad de tänker åstadkomma under mandatperioden. Att köpa grisen i säcken är att utsätta svenska folket för en oacceptabel risk. Samarbete med en regering som inte kan samtala med oss lär heller inte vara att tänka på. Därför ser vi inget annat val än att rösta nej i dagens omröstning om ny regering." 
Ett ständigt nejröstande SD kommer slå mot de andra partierna, som bara får surdegar kvar:
  • DÖ 2.0, där man röstar på motståndaren. Det kommer bli surt för moderaterna.
  • Samlingsregering - grattis, nu är SD enda oppositionen.
  • Ett par borgerliga partier sitter ihop med S. Då lär de gå miljöpartiets väg.
Å andra sidan öppnar sig även SD för anklagelser om att vara obstinata och barnsliga, och riskerar att väljare går tillbaka till S&M.

Good cop Åkesson. Antag att SD agerar statsmannamässigt. Antag att de analyserar de sakpolitiska uttalanden som regeringspretendenterna gör, och röstar ja till det som de anser sig kunna acceptera. Det låter ju trevligt, genast kan vi få en regering som går åt rätt håll. Men kan det finnas några minor på vägen?
  • Jag misstänker att den tilltänkta regeringen inte före omröstningen kommer göra konkreta utfästelser om migrationspolitiken. Speciellt inte till SD. Varpå SD återigen får grisen i säcken. Tänk till exempel tanken att Alliansen vill bilda regering. Är det C eller M, eller någonstans mittemellan, migrationspolitiken ska landa hos? Ska kriminalpolitiken drivas av Hanif Bali eller av KD:s snyftflygel?
  • I värsta fall föreslår en regering att migrationspolitiken ska utredas i en bred parlamentarisk utredning. Då hoppas jag innerligt SD, och alla andra med vett i skallen, röstar nej. Migrationspolitiken behövde skärpas för tjugo år sedan - vi kan inte vänta längre. Ska det bli en utredning, så ska det först till ett rejält stopp. Så att vi får andrum.


Till sist vill jag tipsa om en bubblare. Som vi vet, så vill Löfven regera. Hade jag varit Löfven hade jag redan idag skickat en "plausibly deniable" förhandlare till SD för att fråga vad de ska ha i utbyte för att inte rösta ut den sittande regeringen, och därmed slippa allt detta kattrakande med talmän. Hade SD svarat "kicka ut MP" hade jag hoppat jämfota av glädje och accepterat. Jag skulle sedan tota ihop en budget som innehöll massor med vänster/mittengodis: mer pengar till sjukvård, a-kassa, pysselsättning, högre pensioner. Nytt Lucia-beslut som stoppar invandringen för att rädda välfärden. Det skulle göra att jag fick SD med mig utan större besvär. Det enda krångliga vore att få med mig det egna partiets vänsterflygel.