söndag 13 januari 2019

Om ord och deras valörer


Introduktion

Efter helgens politiska händelser har sociala media kokat av ilska. Över att Centerpartiet och Förbudspartiet Illiberalerna först gått till val under alliansflagg, och därmed sluppit hårda attacker från sina förment allierade angående deras fullkomligt världsfrånvända migrationspolitik, för att sedan hugga sina polare i ryggen och rösta fram Stefan Löfven istället? Nej då, i Sverige pratar vi om väsentligeter.

Sara Skyttedal.

Väldigt många är väldigt upprörda över att Skyttedal kallat Centerpartiet för quislingar. Vidkun Quisling var nämligen fascist, en norsk fascist som likt Pétain i Frankrike satte upp ett lydrike för att administrera den tyska ockupationen. Något som norrmännen tackade honom för efter kriget genom att avrätta honom. I dagens Sverige hade väl rikspolischefen lagt huvudet på sned på TV och undrat över Quislings svåra barndom, och socialen satsat på att ge honom lägenhet och jobb.

Andra tycker att det inte är så mycket att orda om, då quisling används inte enbart för att beskriva människor som förråder fosterlandet i krig, utan även om svikare i allmänhet.


Något som förvånar mig är att det är så tyst om centerpartisten Rickard Nordin, som lagt upp en pedagogisk video där han tar hjälp av diverse leksaksfigurer och byggklossar för att förklara centerns förräderi.



Okej, visst har han fått en hel del klagomål, på att han skulle vara barnslig och dum. Det har jag svårt att förstå. Det är bra att tala med bönder på bönders språk, och i dagens Sverige är det inte många som talar latin längre. Inte ens jag. Så att Nordin försöker förklara ett svårbegripligt svårt svek så enkelt som möjligt är ypperligt. Ian och Bert staplade ölbackar en gång i tiden, och Hans Rosling blev mediekändis på att rita enkla diagram.

Att Nordin är Centerpartiets E-sport-talesman talar även till hans fördel. Jag skulle vilja se Nordin och Bali köra en Call of Duty-turnering!

Det som stör mig med Nordins presentation är hans symbolik. Om vi nu anser att symboliken bakom ordet "quisling" är viktig, vad ska vi då säga om de dockor som får symbolisera våra politiker?

Stefan Löfven som Byggare Bob, det är ju bara hedrande. Bob är en hedersman med tummen på rätta stället, och miljövänlig dessutom.

Ulf Kristersson representeras av Anakin Skywalker. Inte den lille gullige pojken som vinner race-tävlingar, utan den mer vuxne varianten som springer runt med lasersvärd, hugger ihjäl alla barn som tränar till Jedi, och till sist blir Darth Vader.

Jimmie Åkesson visas upp som Tyrannosaurus Rex. En vild mördarbest som med sina gigantiska käftar hugger ihjäl allt som kommer i dess väg, sliter dem i stycken och äter upp dem.


Okej. Om det nu är så hemskt att likna någon vid Quisling, mannen som förrådde Norge, är det då inte också rätt illa att likna någon vid en vild mördarmaskin?

Sanning och konsekvens

Det jag försökte leda fram till med inledningen är att vi kan avkräva offentlighetens debattörer viss konsekvens. Är det fult att försöka smeta nazistanknutna människor och beteenden på våra motståndare? Okej, men då får det vara lika fel när ni själva ger er på det. Sluta upp med brunsmetningen, tack!

Behöver de invektiv vi vräker över andra vara sanna? Nej, det är rätt vanligt att våra ovettigheter är mer bildliga än bokstavliga. Se bara på förolämpningarnas mästare:





Inte ens de mest bokstavstroende upprätthållare av debattens goda ton tror nog att Kapten Haddock menar vad han säger.

Samtidigt ger förolämpningarnas avsiktliga överdrifter viss möjlighet till feltolkning när sändare och mottagare kommer ur olika kulturer. Hanif Bali vs DN är ett exempel, ett annat när arga invandrare hotar knulla våra mammor. För dem är det en förolämpning som bör sonas med blod, medan vi blir glatt överraskade över att mamma ska få sig lite lammkött på gamla dar.

Några tips från och till coachen

Nej, jag tänker inte tala om för alla producenter av otidigheter på sociala medier vilken ton de ska hålla. Vi är olika; min lugna, behärskade och vänliga framtoning passar inte alla. Helgens debatt har dock gett mig några saker som jag själv ska tänka på framöver.

1: Gå aldrig full Arnstad

Närhelst jag känner mig manad att dra in Hitler, nazism eller Förintelsen i diskussionen: håll käft, räkna till tio och starta om hjärnan. Det finns inget som kan få ämnet att spåra iväg i sidled som när man kommer in på nazismen. Undvik Quisling, von Papen, färgen brun, stöveltramp och Auschwitz.

Om vi samtalar om judar: nej, liknelser mellan Förintelsen och Israels politik är inte en ljus idé.

2: Var konsekvent

Närhelst jag blir kränkt av något, och förbereder en svidande replik, är det dags att fundera. Det där epitetet som skavde så, anser jag att det skulle sitta klockrent om det istället applicerades på Anders Lindberg, Ali Esbati eller Veronica Palm? I så fall får jag glatt svälja det. Förolämpningar skall kunna svingas lika hårt, eller stoppas lika resolut, åt bägge håll.

3: Starta inte bråk, men se till att avsluta dem

Eller, med andra ord: om någon hoppar på mig, fundera först på regel 2 ovan, och gå sedan full Hanif Bali om det krävs. Den som ber mig krypa tillbaks under en sten får finna sig i att den stenen landar rakt mellan ögonen på dem.

4: Var kreativ

Politikerna låter väldigt träiga och robotaktiga när de rapar sina talepunkter. Detsamma gäller våra sociala troll och trälar, när de ständigt upprepar "allas lika värde", "landsförrädare", "dålig människosyn" eller vad som nu är populärt för dagen. I essän "Politics and the English Language" går George Orwell igenom allt han ogillar med dåtidens skriverier, och ger några enkla förslag. Hans första regel lyder:

"Never use a metaphor, simile, or other figure of speech which you are used to seeing in print."

 Han var klok, George.

lördag 12 januari 2019

Blåsningen








Centern och sossarna är idag överlyckliga över att de lyckats komma överens om en överenskommelse som sätter sossarna i regering i fyra år till. På min sida om mitten är glädjen inte lika stor. Tja, i alla fall kan jag glädja mig åt att jag röstade på oppositionen, inte på ett av de fem vänsterpartierna.

Många till höger pekar på att det är en Pyrrhus-seger Centern lyckats få till. Att allt de fått löfte om är att en massa utredningar ska startas, utredningar som kan försenas och komma till rena Reepalu-resultat som blir omöjliga för riksdagen att svälja. Att Centern därmed kommer få fikon, och sitta med Svarte-Petter i slutändan.

Jag tror de samtidigt förstått, och missförstått, situationen. De har helt rätt i att Centern aldrig kommer få se röken av alla de där liberala reformerna. Vi vet hur Morgan Johansson lyckats begrava alla tankar på att straffa terrorister, för att inte stöta sig med sina vänner i Muslimska Brödraskapet och Broderskaparna. Vi vet hur många hundratals dagar Fridolin haft på sig att fixa skolan utan att göra det.

Samtidigt är det inte handling som är av intresse för Centerpartiet, hävdar jag. Deras devis är "det är saligare att synas än att vara". Det viktiga är att ens godhet och rätt-tyckande visas upp inför världen, inte att politiken verkligen får genomslag. Genom denna uppgörelse med S har man fått det man vill: man har visat att man är anti-SD och att man vill genomföra liberala reformer. Att sedan dessa liberala reformer blir genomförda, tja, det är närmast en nackdel, för då kan man ju inte gå till val på att genomföra dem om fyra år.


Är allt hopp ute? Nej, liksom i västernfilmerna får vi hoppas att en ensam man rider in från vidderna för att stå upp mot elaka boskapsbaroner och kommunpampar.

Denne man?




Nej. Här är vår räddare i nöden:


Högern får nu sätta sitt hopp till att Jonas Sjöstedt minns att han är kommunist.


söndag 6 januari 2019

Vad får vi skämta om?

Häromdagen råkade några "komiker" göra en sketch om Jesus under julen. Genast exploderade kristenheten i raseri. Invandrade kristna från Uganda försökte bryta sig in i TV4-huset och halshugga hela redaktionen. I det katolska sydeuropa är de svenska ambassaderna omringade av ilskna folkmassor, medan köpbojkotter gör att IKEA-husen står tomma. Utrikesdepartementet har varit tvungna att skademinimera; Margot Wallström sitter som bäst och filar på ett fördömande av Israel.

Är det okej att skämta om Jesus på julafton? Är det helt oacceptabelt att ge sig på religion överhuvudtaget?

Jag anser att allt går att skämta om, ju heligare ämne desto mer angeläget att ha distans och humor. Jesus, Muhammed, Palmemordet, män, kvinnor, negrer, judar - allt kan man ha roligt åt och/eller med.
Att bilder som den ovan får alltför många muslimska män att rusa ned i hobbyrummet för att plocka fram ett av de fyra hädarhalshuggningskit från Kameltema han fick av svärmödrarna förra Ramadan är inget som vi bör ta med i kalkylen. Förutom att öka intensiteten i vårt skämtande om humorlösa halalhippies.


Men - grov och rå humor kan väl ändå inte vara okej?

Jodå. Låt oss gå igenom några exempel som jag skrattat byxorna av mig åt i ungdomen:


Dockserien Spitting Image kritiserade gärna Reagan och Thatcher, mina idoler, på ett tämligen burdust sätt. Vilket inte hindrade mig från att tycka att serien var vansinnigt rolig.


De skånska humoristerna i Helt Apropå var sällan särskilt finkänsliga i sina porträtt av Bert Karlsson, Birgitta Dahl eller Ingvar Carlsson.


Men det är väl skillnad på att sparka uppåt och nedåt?

Humorn ska inte ha några kelgrisar eller styvbarn. Allas lika värde, låter det bekant? Dessutom brukar det vara de som har makten som bestämmer vem som är uppe och vem som är nere. Vill vi att de som har makten även ska ha makten att bestämma vem som får skämtas om, eller vad som får skämtas om? Lyckas jag komma på något roligt skämt om svenska nazister, alltså ett roligare skämt än nazisterna själva, så tänker jag tamejtusan dra det, även om svenska nazister råkar vara en ynkligt liten minoritetsspillra på några hundra människor.


Ska jag bara behöva svälja förtreten?

Nej då. Även den som drabbas har yttrandefrihet. Det är fritt fram att maila TV4 eller skriva en debattartikel för den som inte gillar plump humor om det som hålls heligt. Plumpa uttalanden bemöts bäst med andra plumpa uttalanden. Öga för öga, tand för tand. En mästare i denna konst är Hanif Bali:

Don't get mad, get even. Och lite till. Att kontakta folks arbetsgivare för att få dem sparkade, eller börja veva runt med kroksabeln, är däremot att gå för långt.


Har humorn alltså inga gränser?

Jodå. Humorn har samma gränser som icke-humorn. Det du inte vågar säga på allvar bör du inte skämta om. Minns att skolgårdsmobbarens ständiga svar när folk blev förbannade över gliringarna var "men jag skämtar ju bara".

Med tanke på hur judarna har det överallt utanför Israel, så är jag inte helt glad över "humoristiska" teckningar av kroknästa girigbukar. Syftet brukar alltför ofta (alltid?) vara att frammana judehat. Den brasan behöver ingen bensin.

Sen har humor en restriktion som annat tal inte har. Den ska vara rolig. Där fallerar dagens svenska komiker totalt. De blir bara roliga, på ett lite skämsigt sätt, när de försöker prata politik på allvar.