måndag 27 augusti 2012

Johnny English i farten?

Det dröjde inte länge innan journalisterna fick nys om nästa spendersamma departement. Nu är det Säpo som man har haft spaning på. Över 5 miljoner har tydligen gått åt till en fest. Svårt att veta först om det är mycket eller lite pengar; om det var till en avdelning på 10 personer känns det i överkant. Men enligt uppgift rör det sig om en fest för 1000 personer, med agent 007-tema.

Jo, 5000 per person, det känns som en rätt saftig fest. Hyrde de in Sean Connery som föreläsare, och en hoper bondbrudar som kaffeflickor? Jag har nog aldrig själv lyckats bränna 5000 på en kväll.

OK, jag kan förstå att ni på Säpo vill känna er som mannen med den gyllene pistolen. Men i det här fallet blev det snarare pojken med guldbyxorna.

Läs det finstilta, grabbar

Ibland lönar det sig att kolla upp vad man ger sig in på.

Ja, jag tänker på vad som hänt i dagarna. Först kallar min partikollega Böhlmark en socialdemokrat för klappturk. Sen kallar socialdemokraten Jan Andersson en grupp av sina egna partikollegor för trotskister. Det skall till en sosse för att kalla andra sossar något så elakt.

Varför gör då grabbarna så här? Min teori är att de, när de bokade en kurs i 'netikett för S/M-folk', glömde läsa närmare i kursbeskrivningen och därmed inte riktigt hade koll på vad kursen gick ut på.

måndag 20 augusti 2012

Dags slippa lämna kippa hemma?

Igår var det kippavandring i Malmö, med stort pådrag och ministrar i tåget. Själv var jag för slö att gå med, trots att jag bor i trakten. Heder åt de som gick.

Jag får dock en liten tanke att det kunde vara på plats med lite fler vandringar:

En kippavandring i Höllviken. Där skanderade ungdomar slagord utanför ett judiskt sommarläger. Och här var det knappast illiterata nyinvandrade muslimer som var problemet; Höllviken är en stabilt medelklassig sovstad till Malmö.

En burkapromenad i centrala Malmö. Detta verkar tycka-synd-om-vänstern ha svårt att greppa, att en grupp kan innehålla både oborstade svin och genuina offer. Och att svinen och offren ibland till och med är samma person. Att gå i heltäckande klädsel i Malmö är ungefär lika obehagligt som att bära kippa.

En promenad för de med grova kängor, rakade skallar och fosterländska tatueringar. Det är inte heller lätt att vara sverigedemokrat i Malmö. Rop som rasistsvin och 'åk hem till Bjuv' haglar från de autonoma.

Några fler vi bör gå ihop med?


lördag 18 augusti 2012

Hög tid avskaffa RUT

RUT och ROT har blivit succé. Allt fler svenskar accepterar nu skattesystemet. Allt fler använder sig av hushållsnära tjänster. Sossarna vågar inte gå till val på en återställare. Alltså dags att avskaffa RUT och ROT.

Varför avskaffa en ypperlig valfråga? Jo, därför att skattesystemet blir alltmer tillkrånglat, med avsteg och specialprocentsatser hit och dit. Tvärtemot vad skattereformen en gång lovade. Med RUT har vi visat precis det som de gamla moderaterna tjatede om, att höga skattekilar tar död på det vita, avlönade arbetet. Nu är det dags att föra över dessa erfarenheter på övriga arbetsmarknaden, och sänka skatten på arbete rakt över. Så får alla branscher en vitaminspruta i armen, och staten slipper sitta och fundera över exakt vilka kategorier som är förtjänta av mindre konfiskatoriska skatter.

Samma sak kan sägas om nystartszonerna. Jag tycker en nystartszon är en ypperlig idé. En zon, vid namn Sverige. Det som är bra för Rosengård är bra för Sverige.

fredag 17 augusti 2012

Helt rätt straffa Pussy Riot!

Till skillnad från övriga svenska bloggosfären anser jag att det är rätt av ryssarna att ge Pussy Riot en smäll på fingrarna.

Vad nu? Är jag emot yttrandefrihet, plötsligt? Nej, men tänk er en liknande situation i Sverige: Ett gäng olidligt välkammade nyliberala ungmoderater stormar in i Malmö Folkets Hus, och river av några låtar där de förlöjligar Juholt och skrattar åt Olof Palme. Nog sjutton borde de ha ett saftigt straff, som till exempel att tvingas sjunga Internationalen på nästa SSU-konsert, samt skriva ut ansökningar till nya, fiktiva kurser.

Så visst finns det väl en poäng i att damerna nu döms att dela ut psalmer i nästa veckas högmässa. Va? Fängelse? TVÅ ÅR!? Det var det j-vligaste. Hade jag ingen aning om.

Nej, nu får jag citera några diktaturkramande vänstermuppar:

söndag 12 augusti 2012

Kvotera mera

Av och till dyker idén upp att man bör kvotera till musikfestivaler, eftersom det är mest män som står framme på scen. Hittills har jag varit starkt negativ, har ansett att det är en liberal självklarhet att man skall ha full frihet att boka de band man tycker är bra eller som man tror drar mycket publik.

Men så tänkte jag till. Vi har inte för mycket kvotering, utan för lite. Kvotgruppen män/kvinnor är inte tillräcklig, här behövs lite intersektionalitet. Så jag har lite förslag till kvoteringsivrarna:

En HBT-kvot är ett måste. Så sätt igång och pusha för Tom Robinson och Robert Halford till alla svenska festivaler nu, kära Rättviseförmedlingen. Och nej, Alexander Bard går inte bra som ersättning. Ledsen, Alexander, men du gör ett viktigare jobb som liberal politiker än som schlagerartist.

Antalet kristna band på festivaler, OAS-mötena undantagna, är beklagligt få. 70% av svenska folket är medlemmar i Svenska kyrkan. Jag kräver därför en kvot på minst 70% kristna musiker. Tips: Bob Dylan har mött Jesus. Och nej, jag räknar inte satanistmetal som religiös musik.

Vi liberalkonservativa är styvmoderligt behandlade på festivalscenerna. Där förekommer mest vänstertomtar och miljömuppar. Det skulle inte förvåna mig om någon anordnade en stödgala för utrotningshotade snorkråkor. Eftersom alliansen har halva befolkningen bakom sig, så får ni vara så goda och leta upp 50% musiker med hjärtat till höger. Joey Ramone är tyvärr inte med oss längre, men kanske lite ärkekonservativa figurer kan letas upp på den amerikanska Country & Western-scenen eller den svenska dansbandssvängen. Eller varför inte leta lite bland de lokala dragspelsklubbarna?


Med dessa tips hoppas jag att jag gett kvoteringsförespråkarna extra råg i ryggen. Väl mött i sommar!

fredag 10 augusti 2012

Till sekreterarnas lov

Media har upptäckt gigantiska oegentligheter i staten, där tiotusenlappar (!!!) försvunnit till skumma syften som att glädja personalen. Till skillnad från resten av landet är jag inte särskilt upprörd, det är småsummor och nog är väl personalen på våra statliga verk värda lite uppmuntran emellanåt?

Det som förbluffar mig är - var är de statliga verkens sekreterare? Under mina år som anställd både statligt och privat, så har sekreterarna varit de luddiga reglernas och statuternas klippa. Eftersom jag bytt jobb vartannat år, och företagen infört nya regler varje halvår, har jag totalt struntat i att lära mig reglerna. Jag samlar istället ihop några hopknycklade kvitton, en deltagarlista skriven i berusat tillstånd på baksidan av en servett, och lämnar till sekreteraren. Tillbaks kommer sedan en enligt alla regler ifylld blankett som jag kan skriva under.

Om nu representation har kunnat göras emot gällande regler, gång på gång: var var sekreterarna? Har de rationaliserats bort? Det känns inte särskilt rationellt att departementschefen skall hålla koll på representationsreglerna. Är de så kuvade av chefen att de inte vågar protestera? Då borde både chef och sekreterare bytas ut. Klarar dagens sekreterare inte av att fylla i en blankett rätt? Se där något för media att gräva i.

Vad är då skälig representation? Ytterst en sak för ägarna att besluta, vilket i statliga verks fall väl är du och jag. Och där verkar det som om du, att döma av mediestormen, har en tämligen moralistisk syn på saken. Själv tycker jag det går bra att bjuda flott, och att bjuda på Renat, Skåne och till och med en norsk akvavit.

Istället för sänkt krogmoms kanske vi i alliansen skulle föreslå ett fett representationskonto för alla statliga anställda: lärare, vårdbiträden, kommunala växeltelefonister. Jag ser fram emot nästa föräldramöte på Grand Hotel.

onsdag 8 augusti 2012

Darra, borgarbrackor!

Ständigt denne Vilks, frestas man att utbrista likt Åke Holmbergs Ture Sventon. Sventon, ja. Nu när mina barn börjar bli lite för stora för högläsning av Holmbergs smarriga temlor, så får jag väl smita in på toaletten och läsa dem för mig själv i smyg.

Åter till ämnet. Efter att ha upprört den muslimska befolkningen till självantändningens gräns och däröver genom att rita en rondellhund, så har Vilks nu tagit nästa steg. Han skall tala på en konferens anordnad av Stop the Islamization of Nations (SION), en organisation som verkar klart kritiska inte bara gentemot islamister utan gentemot islam överhuvudtaget. Lite på samma sätt som kommunisterna är klart kritiska till kapitalismen, och nazisterna till att judarna överlevde Hitler.

Konsensus på nätet verkar vara att Vilks därmed kommer ut ur garderoben som fullblodsislamofob. För varför skulle någon komma på tanken att tala på ett extremistmöte utan att själv vara extremist? Och att han därmed är rökt för framtiden.


Jag är inte så säker.

För det första: om nu Vilks är extremist, så skall väl samma behandling gälla oavsett vad slags extremist man är? Så visst, skicka gärna ut Vilks i kylan, men skicka först ut vänsterpartisten Maj Wechselmann och journalisten Kajsa Ekis Ekman dit. Bägge talar nämligen på extremistorganisationen RKUs sommarläger. Sven Wollter, som är medlem i kommunisterna, lär också åka ut i kylan.

För det andra: Vilks är konstnär. Konstnärer idag målar inte vackra tavlor, de provocerar borgarbrackorna. Vad många har missat är att borgarbrackorna av idag, som sitter på maktens stolar, heter inte Morgonkröök och Gyllenhammer, dricker punsch och jagar statare. De är 68-generationen som vuxit upp. Sången om den röda rubinen provocerar inte längre. Life of Brian eller Elisabeth Olsson-Wallin gör inga biskopar förbannade. Som vi såg av Wechselmanns och Ekmans exempel ovan, så blir ingen upprörd över umgänge med revolutionära galningar, eller ens att man är en revolutionär galning. Att göra föräldrauppror genom att högljutt spela den musik som ens föräldrar spelade för att förarga farfar är sällan ett bra recept. Nej, skall dagens borgerskap provoceras så är det genom att häda Islam. Av någon anledning funkar det. Och Vilks vet vilka knappar som skall tryckas på.

Så jag misstänker att jag just blev en liten, liten del av Vilks konstprojekt. Tusan också.

tisdag 7 augusti 2012

Grattis, Jamaica!

Jamaica fyller visst 50 år i dagarna. Dags att kalla in Clint Eastwood. Make my day, Clint!

lördag 4 augusti 2012

Har regnbågen bara nyanser av rött?

Läste Tor Billgrens krönika om pinkwashing - om när en organisation gör reklam för sin HBT-vänlighet för att dölja andra, mindre behagliga, aspekter av organisationen. Läsvärt.

Själv tänkte jag fundera lite över vänstern. Som vanligt - börjar jag bli tjatig? EDL är tydligen i Stockholm idag för att berätta om vad man tänker göra för HBT-folket, antagligen genom att kasta ut alla muslimer. Motdemonstranterna är förstås också på plats, så det kan bli en fartfylld folkfest med raketer och gatstenar.

Även vissa vänstersekter verkar följa EDLs exempel: Pride i Uppsala som inte tillåter icke-revolutionära deltagare, ofog som just ställde till ofog förra året. Jag får känslan av att dessa organisationer inser att ingen vettig människa attraheras av deras revolutionära grundteser, varför de använder HBT för att mota ut sina motståndare.

Vänster och vänster förresten. Begreppet börjar kännas valhänt. Det finns så mycket vänster, och höger. Häromdagen stod Sahlin och Ohlsson tillsammans och spred tolerans. Samtidigt springer diverse nätverk på ytterkanten och sprider hat. En uppdelning i höger och vänster blir fel.

Bättre att dela upp oss, om vi absolut måste dela upp i vi och dem, i vi som vill ha demokrati, och de som vill ha diktatur. Så vet vi var vi har varandra.

Moral majority, Swedish chapter

Det är lustigt hur upp och ned det är i världen. Vänstern älskar att skratta åt USA. Till exempel åt Moral Majority, som gjorde sitt bästa att tala om för unga amerikaner vilka popskivor man får lyssna på, och vilka som innehåller satanistiska budskap om de spelas baklänges.

Men är vi så mycket bättre själva? Häromveckan kunde man hitta ett reportage i DN om Ultima Thule, bandet som de rakade kängbärarna tagit till sitt hjärta. Bandet som skaldade trista, nationalistiska slagdängor som "och jag vill leva, jag vill dö i Norden". Nej, vänta, den strofen kom visst från mina skolavslutningar, från sången vi alltid glömde texten till. Och genast hördes upprörda röster om att detta nog borde problematiseras, att man inte kunde presentera dem som ett band som alla andra. De var ju politiska!

Själv vill jag gärna hålla isär musik och politik. Jag vill kunna lyssna på barockmusik, trots att den beställdes av furstar som var allt annat än demokratiska. Jag vill kunna lyssna på Bachs sakrala musik, trots att den skrevs vid en tid då kyrkan knappast var hbt-certifierad och jämställd. Jag vill kunna lyssna på Wagner, trots att Hitler senare gjorde tummen upp för samma musik. Jag vill kunna lyssna på de ryska tonsättare som böjde rygg inför Stalin. Och så vidare.


Men OK, låt oss för ett ögonblick anta att politiken bakom musiken är väsentlig, och att otrevlig politik innebär att musiken blir suspekt, och att noterna bör brännas på nästa valborgsbrasa. Vad blir då konsekvensen?

Det första jag får göra är att försaka fler lyssningar på min gamla repiga vinylkopia av Clashs London Calling. Clash var ju öppet revolutionära vänstertomtar.

Våra folkhemska Ebba Grön åker ut. De gjorde en gång låten Häng Gud - och nu när vi har gott om muslimer i Sverige kan ju ett så uppenbart islamofobiskt budskap inte få offentlighetens öra.

Gamla proggare som Mikael Wiehe hamnar på skampålen direkt. Att sjunga för revolutionen under det 60- och 70-tal som kommunismen förslavade och mördade otaliga europeer och asiater - skäms!


Så visst, vänstern, vi kan köra enligt era spelregler. Men då får ni finna er i att bollen åker tillbaka på er planhalva...

Dags att förbjuda förluster?

Är nu hemma igen efter en kortsemester i Bohuslän. Efter en kort kommunistisk relaps där jag vill hänga alla rika norrmän i närmsta sjöbodsgavel, så är jag nu tillbaka i mitt gamla vanliga konservativa jag.

Läste i den västsvenska lokalblaskan GP om att kommundelarna, när de får lite sin i kassan, tar och drar in på hemtjänsten. De gamla får helt enkelt sitta i sina sura blöjor och ligga med brutna ben på golvet, eller hur nu vänstern hade uttryckt det om ett privat företag hade gjort sammalunda.

Kanske dags att förbjuda förluster inom den offentliga sektorn?

Är kommunister mördare?

Häromveckan blev det en twitterstorm mellan @Segerfeldt och @OhlyLars, när den förre vågade påstå att "Vi slapp kommunistisk ockupation, så du fick aldrig chansen att utdela några nackskott". Lite utbroderat här på hemsidan. Ja, minst ett dussin meddelanden, så det var nog till och med en orkan. Vanudå - mysfarbrorn Lasse i rollen som Beria? Nog för att han anser sig ha spelat med Nacka, men att nacka sina motståndare?

I en sak kan jag inte ge Segerfeldt annat än rungande rätt: i varje land som kommunisterna kommer till makten, så kommer nackskotten och de nattliga deporteringarna till heders. Utan undantag. Det ligger liksom i ideologin. Den kommunistiska ideologin är väldigt tydlig med att det är kollektivet som går före individen, att ett framtida lyckorike utlovas, och att de folkfiender som står i vägen inte är mycket värda. Det borde inte ens Ohly protestera emot, han kallar sig ju inte längre kommunist, och tar avstånd från sin ungdoms dåraktigheter. Väl?

Men sen kommer vi då till kärnfrågan: är kommunister mördare. Det vill säga: har alla kommunister egenskapen att de kommer sätta en kula i sin moderate granne när revolutionen kommer? Eller finns det olika sorts kommunister?

Jag anser att det är väldigt svårt att sia om hur en männíska kommer bete sig. Även här har vi historiska data. Vilka människor som puttade in judar i ugnarna, vilka som hackade ihjäl sina grannar i Rwanda, vilka som massakrerade i Jugoslavien, ja det går inte att förutsäga. Inte från någon etikett eller åsikt personer hävdat i förväg.

Att ta en enskild kommunist, och hävda att denna person kommer begå bestialiska brott i en kommunistisk stat, det är alltså inte möjligt. Och motsatt är det inte möjligt att hävda att en liberal inte kommer begå brott i en kommunistisk stat.

Så låt oss hoppas att vare sig Ohly, Segerfeldt eller jag får möjlighet att testa vår moraliska fiber i en kommunistisk stat.