fredag 26 juli 2013

Hej dunkom och en flaska rom

Nej, nu känns det som det är dags att bli piratpartist, sätta på ögonlappen, fästa sabeln i bältet, hissa Jolly Roger och kasta loss.

I vanliga fall är jag en ärkekonservativ gammal stöt. En sån där som köper CD-skivor, emellanåt lyssnar på sin gamla vinylsamling och tycker att piratkopiering över nätet är ett himla otyg. Dagens ungdom, alltså.

Men, nu börjar jag undra om det inte är dags att rösta på piratpartiet. Integriteten och friheten börjar naggas i kanterna.

I England föreslår de konservativa att porr skall börja filtreras bort på Internet. Varpå en vänsterpartist hänger på och tycker det vore en ypperlig idé för Sverige. Konstigt i och för sig, eftersom Lars Ohly då blir den förste som får stänga sitt instagramkonto.
Även i Sverige drabbas vi av moralisterna. Sexshoppar kan inte längre sälja sina produkter över nätet, då banker och betaltjänster vägrar befatta sig med dem. Shoppens ägare beklagar sig och undrar varför just de skall drabbas, då de ju säljer feministisk porr. Jag inser inte hur det skulle göra någon skillnad. Det väsentliga är att allas vår frihet begränsas, inte vems frihet som drabbas just idag.

Låter vi privata företag styra vad vi kan köpa och sälja, så är vi riktigt illa ute. Vad kommer härnäst? Tänk tanken att Visa och Mastercard köps upp av kinesiska staten. Eller, ve och fasa, kära kulturmarxister, av den kristna USA-högern!?

Men vänta nu. Jag är tokliberal. Är det inte fritt fram för privata företag att göra som de vill? Nej, inte när det rör vital infrastruktur, vilket Internet och betalning över Internet är. Tänk om Öresundsbrokonsortiet vägrade judar att köra över Öresundsbron. Tänk om Citymail inte levererade min Fantomen-prenumeration med motivering att tidningen inte är kulturellt högstående nog. Tänk om posten vägrade leverera SD-broschyrer (aj fan, det har visst enskilda brevbärare försökt sig på, och vänstern gjorde vågen).

Som tokliberal tycker jag att staten skall sätta upp spelreglerna, och sedan släppa företagsamheten fri. En av spelreglerna bör vara att företagen inte får sätta upp godtyckliga moraliska regler för vem som får handla hos dem. Och döm om min häpnad när jag läser i artikeln att sådana regler finns, på EU-nivå. Utmärkt! Men varför händer då inget? Saknas sanktioner? Saknas stake?

Mitt förslag är att sanktionen för det företag som inte följer reglerna är att det mister rätten att driva handel. Innan de återfår rätten skall de visa hur liknande misstag undviks att upprepas. Den som drabbats skall givetvis ha rejält skadestånd. Så om Visa har några konstiga antiporr-regler, så får de ha dessa regler. Och finna sig i att vara utestängda från den europeiska marknaden. Så kan vi använda Dankort i Europa istället - för jag misstänker att danskarna inte har några onödiga moralregler.

Under tiden detta fixas till skall jag se till att söka på google efter "när det gick för kyrkoherden", Bengt Anderbergs finfina novell sedermera filmad med Jarl Borssén i huvudrollen. Samt Fäbodjäntan. Och några tyrolerfilmer. För snart kan det vara för sent.

måndag 22 juli 2013

Några ord om Utöya

Så har det redan gått två år sedan Utöya. Låt mig börja med en tyst minut vid tangentbordet, för att hylla de som dog, för att sedan fortsätta med att å det skarpaste fördöma den nedrige gärningsmannen.

Och sedan fylla på med varför sådana tomma hyllningar som den ovan inte leder till mycket mer än att jag känner mig ädlare.

Jag tycker Johan Westerholm har prickat rätt: http://mitt-i-steget.blogspot.se/2013/07/overbevisa-mig-om-ni-kan.html. Hans tes, om jag förstått den, är att det inte hjälper att vi står publikt och slår oss för bröstet med hur goda vi är. Det hjälper inte hur mycket vi förkastar sverigedemokrater. Det som hjälper är att vi var dag står upp emot rasismen: säger emot när vi hör en förflugen kommentar på jobbet, vågar faktiskt tala med en invandrare, osv.

Jag kan inte lova att jag klarar av att följa honom hela vägen, men jag skall försöka en bit. Jag skall försöka stå upp för de goda ting jag tror på: demokrati, frihet, fundamentalistisk kristendom, liberalism, fri invandring. Ja, jag är så funtad att jag hellre talar väl om det jag tror på än illa om det jag inte tror på. "Antirasister" har jag aldrig förstått mig på, de verkar i sin intolerans väl så rasistiska som de de säger sig vilja bekämpa.

Sen vill jag bredda kampen. All sorts våldsam extremism, och uppmaning därtill, är värd att bekämpa. Kvittar om det är en högerextremist som hatar judar, en feministextremist som vill slå män med spikklubba, en vänsterextremist som vill fylla moderater med bly, eller en islamist som vill spränga de feltroende. Här är mitt ansvar att lugnt men bestämt påpeka: så där säger man inte i vuxet sällskap. Om du envisas, så får du sitta vid barnbordet ihop med de andra extremisterna.


Mitt ansvar? Ja, en av de fina poängerna i Westerholms text är att den talar till mig att handla. Inte att sitta vid tangentbordet och gnälla över att inte alla andra gör något. Det är så lätt att klaga på andra. Till exempel skälla på konservativa för att de inte håller rent mot Breivik, eller på muslimer att de inte håller rent mot islamister, eller socialister för att de umgås med människor som hyllar Che och Stalin. Men de får själva läsa och fundera över Westerholms text, liksom jag. Vill de sen resa sig upp och handla, så välkomna, govänner. Om inte, tja, vi orkar inte alla agera mot allting hela tiden.