lördag 19 augusti 2017

Vad säger Islam?

Nu när våra Euromuslimer slagit till med nya förbrödringsprojekt i Spanien och Finland, tänkte jag att det kan vara dags att diskutera Islam. I mitt flöde dyker ofta två bilder av Islam upp:




Handhjärtat, "Religion of Peace", är en bild. Islam som motsvarigheten till Jesu budskap om att vända andra kinden till.








Den ondskefulle islamisten, som med svärdet eller Kalashnikoven i hand vill underkuva oss västerlänningar är den andra bilden.






Vilken bild är rätt? En sån himla tur att ni har mig att tillgå för expertis. Jag har nämligen ägnat sommaren åt en inledande kurs i islamologi. En kurs jag kan rekommendera alla som vill veta lite mer om de där muselmanerna. Eftersom ingen är så uppfylld av sin egen förträfflighet och expertis som den som just fått ett litet grand av kunskap, så spricker jag nu av längtan att få dela med mig av min vishet.


Tittar man i Koranen, ser man raskt indikationer och kontraindikationer på bägge bilderna. Koranen är en rätt osammanhängande skrift, där olika uppenbarelser från Muhammed klippts in. Ej i kronologisk ordning, utan i ordning från den största Suran till den minsta. I en vers talas om "Inget tvång i religionen", i andra verser talas om att ha ihjäl de otrogna. Emellanåt ändrar eller modifierar Gud i en ny uppenbarelse de påbud han gett i en tidigare uppenbarelse.


Även andra källor än Koranen är viktiga för muslimer. Berättelser om Muhammeds och hans tidiga efterföljares liv och leverne läses flitigt och används som rättesnören för dagens muslimer. Ungefär på samma sätt som kristna frågar sig "what would Jesus do?" och sossar undrar hur Olof Palme hade reagerat på afghanska demonstranter på Medborgarplatsen. Dock bör betonas att olika inriktningar lägger olika vikt vid dessa traditioner - det finns muslimer som likt Luther säger "Koranen allena". Här ett ett exempel, där muslimska feminister argumenterar för att Koranen tillåter en friare klädedräkt än de traditionella patriarkerna.






Egentligen borde rubriken på inlägget vara "vad säger Muslimerna", snarare än "vad säger Islam". Detta eftersom det är vad uttolkarna får ut av texterna som är det väsentliga; inte vad som står i texterna. Här är några intressanta generaliseringar och talespunkter jag fick med mig från kursen:
  • Muslimer är gudfruktiga. De tror faktiskt på det där, alla timmar på dygnet. Det är här Alice Teodorescu hamnar fel i sin i övrigt utmärkta text i GP: "Religionstillhörigheten, särskilt när det kommer till islam, har i alltför stor utsträckning gjorts synonym med en människas hela identitet." Tyvärr, Teodorescu. Islam är en muslims identitet. Gud är A och O. Medel-muslimen går inte till moskén två timmar i veckan, för att sen gå på stadens gator och supa, knulla runt och svära som en vanlig man.
  • Muslimer är fundamentalister. Koranen är inte bara Guds oförvrängda ord, boken i sig är helig. Det finns regler för hur man måste andligen rena sig innan man rör vid texten. Otrogna får inte röra texten; möjligen får de röra pärmarna. Intressanta diskussioner förs huruvida man får titta på Koranen online på samma mobiltelefon som man använder till att spana på internetporr.
  • Åsiktskorridorens väktare i Sverige har en hel del att lära av arabvärlden. Teologer som föreslår nya sätt att tolka Koranen borde ha goda chanser att vinna Darwin Awards; det brukar vara inte bara ett sätt att omedelbart döda sin karriär, utan även sig själv om man inte hinner fly till västvärlden snabbt nog.
  • Inte alla muslimer. Självfallet finns det moderata muslimer, framförallt i randområden som Balkan. I mellanöstern lär dock de vara lika talrika, och lika måna om att tala om för omvärlden vilka de är, som kvinnopräst- eller gaymotståndarna i Svenska Kyrkan. Det finns även gott om människor i Sverige från de muslimska länderna som inte gör de dagliga fem bönerna, inte följer vad Koranen säger, men ändå kallar sig muslimer. Det gör inte jag, av samma anledning som jag inte kallar de som ärvt en frimärkssamling för filatelister.


Fundamentalistiska bokstavstolkare, alltså. Gick det en rysning längs ryggraden på er? Här kommer en intressant vändning: få är så ivriga på att tolka och vränga Koranen som fundamentalisterna. De mest mekaniskt bokstavstroende är väl fårskallarna i handhjärta- och jihadlägren som plockar enstaka verser för att bevisa sina på förhand bestämda teser. Den muslimske fundamentalisten vet att Koranen inte alltid är lätt att förstå, och att det krävs långa och tunga studier för att rätt tolka budskapet.


Den som vill få ut något ur Koranen har en del verktyg:
  • Abrogation - nytt ersätter gammalt. Muhammed började karriären i Mecka, där han gjorde sitt bästa för att få med kristna och judar i sin skara. Därmed uttrycker han sig tämligen kamratligt emot dessa. Han lyckas dock inte särskilt väl, han får fly till Medina där han samlar en ny supporterskara och börjar kriga mot Mecka. Han börjar även fördriva och massakrera judar, varpå oförsonligheten ökar. Muslimska teologer försöker därför ordna verserna kronologiskt. När en tidig och en sen vers säger olika saker, är det den senare som gäller. Jämför den som vill kritisera vänsterpartiets partiprogram - är det utgåvan från tiden de hyllade Stalin och Hitler som gäller, eller årets version?
  • Tidsbundenhet. Riktar sig en vers till Muhammeds tid och plats, eller till alla muslimer? Muhammed skrev ned en massa regler för hur hans samfund skulle uppföra sig. En del teologer anser att dessa regler gällde den tiden. En del av dessa teologer har raskt avrättats.
  • Hadither. Genom århundradena har en massa fan fiction skrivits runt Koranen. Nån teolog hävdar att en vers saknas i Koranen, nån annan teolog att en vers skulle åka ut. På så vis kan man förändra budskapet lite.


Finner vi då stöd för att Islam är fredens religion? Nja. En tämligen spridd värdegrund bland världens muslimer är att Muhammed och hans tidiga efterföljare var goa gubbar, som uppförde sig som riktiga muslimer ska. Vi vet att Muhammed och hans efterföljare med svärdet i hand spridde Islam genom erövringar. Imperialism, ockupation och kolonisation brukar väl sådant kallas? Slavägare var de också, för att anknyta till de aktuella statyrivningarna i USA. Samtidigt får vi vara lite försiktiga med vår identitetspolitiska iver att se gårdagen med dagens glasögon. Alla betedde sig på det viset på 600-talet. Det var djungelns lag som gällde. Den dag USA tröttnar på att vara världspolis får vi se hur kul det är att ha Kina eller Ryssland som granne, om vi är för slöa för att fråga tibetanerna eller ukrainarna idag. Frågan kvarstår dock: hur många muslimska ledare och folk, utanför IS krets, ser den muslimska historiska imperialismen som något idag eftersträvansvärt? Jag misstänker att åsikterna är delade.




Dags att återgå till de inledande terrorattackerna. Är muslimer bara taffliga bilförare, eller kör de över folk för att det står så i Koranen? Jag misstänker att Islam idag har samma förmåga att dra flugor till sockerbiten som kommunismen hade för några decennier sedan. Böcker som talar om ödesbestämda lyckoriken, gloriösa fälttåg, fjärran belöningar samt identifierar grupper av människor som Untermenschen (Judar, Kulaker, Kuffar, ...) som det är rätt och moraliskt att ge sig på har en stor lockelse på unga rotlösa människor på jakt efter en mening med livet - eller döden. Människor som vill ha en ursäkt att härja och röva kommer hitta den. Idag funkar Islam bra för det.




Kan vi få en modern, Euroislamsk tolkning av Koranen? Det blir nog svårt. Religionens auktoriteter sitter i länder som Egypten, Saudiarabien och Iran. De är inte HBTQ-certifierade, och lär inte bli det. De som för fram en tolkning där Guds rena och klara ord, förmedlat via Muhammed, sätts under en sekulär värdegrund baserad på jämställdhet och HBTQ, kommer tvingas bryta med nästan hela muslimska världen ungefär lika tvärt som Luther gjorde med påven. De lär nog bli lika hatade som Ahmadiyya-rörelsen, och sedda som avfälliga kättare. Och behandlade därefter. Jag tror inte att de flyktingströmmar som nu kommer från konservativa länder i Mellanöstern är inriktade på att helt klippa alla förbindelser med hemländerna. Vilket de skulle få göra. I Mellanöstern ser de inte mellan fingrarna på kättare.


Se till exempel på vad som hände Mahmoud Mohammed Taha, en ingenjör och korankännare. Han lade fram en idé om omvänd abrogation; att det var Mecka-verserna som gällde framför de senare Medina-verserna. För det blev han huvudet kortare. En avrättning som skedde 1985 i Sudan, inte 1685.


Låt oss även kasta ett öga på den liberala moské som öppnat i Berlin. En moské, i hela Europa. En moské där män och kvinnor sitter och ber tillsammans, och där den kvinnliga imamen får hundratals hatbrev om dagen. Jag hoppas att liknande institutioner kan växa och frodas i väst, men tvivlar på att de kommer få något inflytande i arabvärlden. Den arabiska våren känns fjärran.




Tyvärr får vi nog finna oss i att det inte sitter en liten svensk inuti varje utlänning och väntar på att få hoppa ut när de nåtts av vår upplysning.

måndag 14 augusti 2017

Dags att avsluta den israeliska ockupationen?

Nu när diplomatins gossen Ruda, Margot Wallström, fått upp spåret på en ny olöslig konflikt att medla i, mellan The Donald och Kim, finns hopp om nya tag i Israel-Palestina-frågan.


Jag börjar landa i att en förhandlingslösning är utesluten. Så här ser palestinerna på hur det gått med deras land:

Den enstatslösning Palestinierna efterfrågar ser vi här uppvisad av en sosse-bimbo från Skåne (nu var jag snäll, när jag utgick från att hon inte medvetet gör reklam för folkmord):




Judarnas bild av sig själva, å andra sidan, är nog mer åt detta hållet:


Utsikterna till en bra förhandlingslösning är inte goda, inte bara för att parterna står långt ifrån varandra. Jag har svårt att se vem eller vad Israel skall förhandla med. Palestinierna har inga demokratiskt valda representanter. Hamas är galna terrorister som vill driva judarna ut i havet. Abbas styre är svårt korrupt. Sen är palestinierna så indoktrinerade av judehat att jag tvivlar på att den ledare som faktiskt går med på en rimlig kompromiss kommer få folket med sig.




Vad göra, då, om man inte vill att Israel för all framtid skall ockupera Västbanken och ta emot raketer från Gaza? En lösning som jag sett föras fram lite här och där är att Israel ger tusan i förhandlingar, och istället ensidigt sätter ned foten och bestämmer var skåpet ska stå. Låt oss fundera på det lite.


Bakgrunden till ockupationen är Sexdagarskriget 1967, där arabstaterna fick rejält med pisk. Israel tog både Sinaihalvön och Gaza från Egypten, den förra senare återlämnad, och Västbanken från Jordanien. Ett "normalt" tillvägagångssätt här hade varit att Israel vid en fredsförhandling inlemmat hela eller delar av dessa territorier med Israel, och att de araber som bodde där hade fått flytta till de länder som förlorade territorierna. Se till exempel på hur det efter andra världskriget gick med Finland, som tappade Karelen, och Tyskland, som fick ta emot många tyskar från omgivande länder. Men konflikter mellan Israel och arabländerna är inte normala. Eftersom de senare inte kunde erkänna Israels existens, kunde de heller inte fredsförhandla. Så kriget fortsatte, under stillestånd, och så även ockupationen. Jordanien frånsade sig även sina anspråk på Västbanken - så till vilket land skulle Israel kunna sparka ut palestinierna, om de fick för sig att göra det?


Det Israel kan göra är att ge palestinierna en egen stat på Västbanken. Eller, för att vara mer precis: delar av Västbanken. Andra delar behåller Israel för sig själva, och fortsätter bygga bosättningar i. Med segrarens rätt att bestämma gränserna. Och en saftig mur däremellan. Sedan drar sig Israel tillbaka på sin sida av muren, och överlämnar den militära och civila kontrollen av Palestina till FN. Lämpligen till svensk FN-trupp, eftersom vi ju alltid vet precis hur alla Mellanösterns problem skall lösas.


Men - Palestina kan inte klara sig utan israeliska vatten- och matleveranser?! Inga problem - dessa kan säkert upprätthållas så länge marknadsmässig betalning erläggs. Kanske lite pengar kan slussas om från avlöning av terrorister?


Men - alla de palestinier som sedan förra årtusendet suttit i flyktingläger, och under tiden bildat familj och blivit många gånger fler, och väntat på att få återvända till Israel? Ja, dessa palestinier är välkomna att återvända till Palestina närhelst staten Palestina anser sig redo att ta emot dem. Palestinier är Palestinas problem, inte Israels. Liksom tyskar var Tysklands problem, inte Polens. Finns inte plats i Palestina? Då är det dags att be andra arabländer om hjälp. Dock misstänker jag att hjälpen kommer låta vänta på sig - palestinier är inte direkt populära i arabvärlden, förutom som schackpjäser emot Israel.


Men - det kommer ju bli totalt kaos?! Jo, där ligger nog det stora problemet. Den stora anledningen till varför detta aldrig kommer komma till stånd. Israelerna vet att en palestinsk stat skulle implodera minuten efter att den bildats, med Hamas, PLO, ISIS och alla andra goa gubbar i full kamp om makten. Med svenska dialogsoldater som enda skydd. Och så ondskefulla är inte israelerna att de medvetet sätter igång ett sådant folkmördande inbördeskrig.




Jaha, så nu har jag kommit fram till att inget kommer hända. Dags för Margot Wallström att spotta i händerna och försöka igen! Jag har ett förslag. Ni vet väl hur Sverige ser ut?



Just det, oändligt med öppna fält och skogar. Hur mycket plats som helst. Så här kommer förslaget:


Vi skänker Jämtland, 50 000 kvadratkilometer av skog och sjö, till det palestinska folket. Ungefär tio gånger så stort som Västbanken, så här får alla palestinier plats. Här kan de, i sann nybyggaranda, svedja sig fält och bygga timmerkojor. Blir det riktigt fattigt kan de i värsta fall ta en tur till närmsta ICA-butik i Sverige och sätta sig med en mugg - det verkar ju funka bra för Rumänien. Problem med judar lär de inte få framöver, då vi snart jagat ut de sista judarna ur Malmö.


Som extra lök på laxen låter vi Nya Palestina få förmånen att ta hand om alla flyktingar som kommer till Sverige men inte kan skickas tillbaka. Pionjärstaten kan behöva starka, unga män som inte är rädda att spotta i nävarna och ta i. Det krävs mycket muskelkraft att hugga ned skog och röja sten från fälten. Ifall de unga männen hellre vill stanna i Sverige, tror jag säkert Hamas lärt sig hur man motiverar befolkningen.


Det här kan väl ingen ha någon invändning emot? Att ha fredliga palestinier inpå knuten är ju något vi tycker Israel borde kunna ha, utan murar och raketförsvar. Så låt oss nu dra en lans för världsfreden!

söndag 13 augusti 2017

Dags för val!

Inte riksdagsval riktigt än, men väl kyrkoval. Ett val där de politiska partierna spänner musklerna och övar inför bataljen 2018.


Transportstyrelseskandalen lärde oss att de politiska partierna är på god väg att fullständigt förstöra den svenska ämbetskulturen. En kultur som är en av ryggraderna i den kultur som vissa anser bara innehåller midsommar och såna där töntiga saker. En kultur som går tillbaks till Oxenstiernas reformer på 1600-talet. Istället för kompetenta tjänstemän har sossarna i decennier satt in sina lydiga, havliga medlöpare. När regeringsformen gjordes om 1974 skulle det inte finnas någon gräns för politikernas makt; eftersom sossarna var av Gud satta att regera för evigt vore det trist om stela byråkrater skulle kunna bromsa den politik som är att vilja. Därför har Sverige till exempel ingen författningsdomstol, vilket gör det lite lustigt för oss att kritisera polackerna för att vilja göra deras författningsdomstol mer följsam gentemot den politiska makten.


Och jodå, borgerliga politiker är medansvariga. Under Gösta Bohmans (prisat vare hans namn) tid kämpade moderater för att få en vettig författning, och för att statliga toppjobb skulle tillsättas med kompetens snarare än partibok som grund; under Bildts tid jublade vi när EU-medlemsskapet innebar att vi äntligen kunde överklaga solklara fall av statligt maktmissbruk till EU-domstolen; och under Reinfeldt blev vi också mygelsossar. Ni minns väl skandalen på Riksrevisionen, av alla myndigheter!




Vad har då detta mygel med kyrkovalet att göra? Massor. Politikerna försöker göra samma sak med kyrkan som med myndigheterna (präster brukar hälften sarkastiskt, hälften uppgivet kalla svenska kyrkan för "salighetsverket"): ta över kontrollen genom att sätta sina egna stövelslickare på alla höga poster, och ändra uppdraget från kärnverksamhet till miljö, genus och andra aktuella frågor. Vilket får till effekt att en biskop tackar Stefan Löfven för ett gott arbete i Transportstyrelseskandalen (!!!), en präst anser att Israel ägnar sig åt pinkwashing (man kan då undra vad det Palestina samma präst vurmar för ägnar sig åt i HBTQ-frågor...), och att ärkebiskop och kansli ägnar massor med energi åt miljö, genus och att välkomna Islam, medan Gud och Jesus verkar få klara sig själva.




Det är dags att kasta ut månglarna ur templet. Kyrkoledningen skulle säkert tolka den parollen som en uppmaning att ställa sig bakom Ilmar Reepalus vårdvinstförbudsförslag. Jag tycker istället det är dags att kasta ut politikerna ur kyrkoledningen. Är du medlem? Gå och rösta! Gå och rösta, men inte på något politiskt parti. Partigängare har inte i kyrkan att göra, där skall det sitta religiösa tokar, som jag, och flumma till det om hur många änglar som får plats på ett knappnålshuvud.


Valsedlar som det är dödskallemärke på inför valet: Sossarna, Centerpartiet, Borgerligt alternativ, FiSK (Fria Liberaler i Svenska Kyrkan), Kristdemokrater i Svenska Kyrkan, Miljöpartister i Svenska Kyrkan, Sverigedemokratern, Vänstern i Svenska Kyrkan.


Varför får då dessa grupper Fantomens onda märke? Partier som ställer upp (S, C) är ett otyg. Deras kyrkoprogram fastställs av den sekulära partiledningen.


Partierna som heter något liknande, men är formellt fristående från moderpartiet, då? Jag är rädd för att den där friheten inte är mer än formell. Någon som tror att "Vänstern i Svenska Kyrkan" kommer gå emot Jonas Sjöstedt?


Sverigedemokraterna, då? Vore inte en SD-röst en fet spark i nyllet på de etablerade politikerna? Nej. I riksdagsvalet, måhända, men inte här. Jag har inte sett något i SDs kyrkoprogram som tyder på att de vill ha en fri och religiös kyrka som är en finne i röven på politikerna. De vill ha en fin konservativ konsertsal där man kan ha stämningsfulla bröllop, dop och begravningar. Gud och Jesus bryr de sig inte om.




Kvar finns de religiösa partierna. Jag tänker inte tala om för dig vilken du skall rösta på; du avgör själv vad du vill kyrkans framtid skall vara. Min beskrivning nedan är måhända inte helt ofärgad av att jag själv är medlem i Frimodig Kyrka.


Öppen Kyrka (ÖKA)satsar på:
  • Gud
  • Tolka bibeln för vår tid
  • Mänskligare flyktingpolitik
  • Homoäktenskap
  • Kvinnliga präster och biskopar
  • Kyrkan skall vara en aktiv röst i politiken
  • Dagens direktval är bra
Politiskt Obundna i Svenska Kyrkan (POSK) satsar på:
  • Gud och Jesus
  • Församlingarna skall ta emot migranter och flyktingar
  • Kämpa för internationellt bistånd (betalat av staten)
  • Kyrkan skall driva skolor och ålderdomshem
  • Låt den teologiska mångfalden finnas - bredda åsiktskorridoren
  • Ja till homoäktenskap - men även ja till att de som inte vill viga homosexuella är välkomna som präster
  • Kyrkomusik och körsång 
  • Kyrkan ska prata teologi, inte politik
  • Ut med partierna ur Svenska Kyrkan. Direktvalen ska bort.
Frimodig Kyrka (FK) satsar på:
  • Gud och Jesus. Trohet till Bibeln.
  • Församlingarna skall ta emot migranter och flyktingar.
  • Mission
  • Äktenskap är mellan en man och en kvinna. Kyrkan bör avsäga sig vigselrätten, enligt tysk modell.
  • Kyrkan ska ha plats för både kvinnliga präster och motståndare till detta.
  • Kyrkomusik
  • Ut med partierna ur Svenska Kyrkan. Direktvalen ska bort.


Tre finfina program, eller hur? Vad bör man då tänka på i dagens stora frågor?


Flyktingpolitik. Jodå, aktuellt här liksom i riksdagsvalet. Jag misstänker att de flesta läsare liksom jag anser att gränsen bör stängas, repatrieringen ökas, och bidragen minskas. Solklar indikation på en SD-röst? Nej, nu är det dags att skilja på vad som till kejsaren och till Gud hör. Gränser och utvisningar avgörs i riksdagsvalet 2018. En kristen kyrka har krav på sig, från Bibeln, att se till sin nästa. Jag tycker det är helt rätt att göra som FK och POSK föreslår: att i praktiskt församlingsarbete välkomna de som staten släpper in. Öka verkar vilja lägga sig i kejsarens domäner och öppna gränserna. Att propagera för ökat bistånd kan också vara rätt; och vill vi inte alla att hjälpen skall ske på plats? Dock tycker jag att det är dags för kyrkan att bli mer radikal. Till exempel kan alla de som jobbar på kyrkans kansli med biståndspolitikslobbying avskedas och deras löner skänkas till UNHCR. Som en liten början. Put your money where your mouth is.


Tolerans och åsiktskorridor. Även i kyrkliga katedraler är det emellanåt så lågt i tak att man får huka sig. Alla partier har vackra högtidsord om hur viktigt de tycker det är att få tycka olika. Praktiken varierar däremot. Till exempel var det många som gick från POSK till FK när POSK inte längre tillät kvinnoprästmotståndare att vara med i POSK. Men är det då inte rätt att slänga ut mörkermännen? Nej. För det första är de inte bara män, det finns även kvinnliga kvinnoprästmotståndawre. Men framför allt så skall olika teologiska åsikter kunna rymmas samtidigt i kyrkan. Fortsätter utrensningarna blir det bara en sekt kvar. Det skall vara okej att tycka olika. Det som inte är okej är att mobba de som tycker annorlunda. Den som följt den inte helt med kyrkans ledning medhållande prästen Helena Edlunds öden och äventyr inser att det idag är de "toleranta" och vidsynta som står för den värsta trångsyntheten och mobbingen i kyrkan idag.


Politik och religion. Att islams sammanblandning av religion och politik inte är en lyckad idé kan vi väl hålla med om? Dags då att rensa ut politikerna ur kristendomen. Kvar för dig att fundera på är om det görs genom att införa indirekta val, såsom i fackföreningarna, eller genom att snällt be politikerna att hålla tassarna från de pengar och den påverkansplattform som kyrkan utgör.


Hur styra en församling? Kanske inte en fråga en utomstående är så intresserad av. Den är dock av stor vikt för de som arbetar i kyrkan. Idag är det delvis delat styre, ungefär som i Miljöpartiet. Kyrkorådet anställer och avskedar, och tar hand om fastigheter och annat värdsligt. Prästen sköter det teologiska. Så är det tänkt, i alla fall. Ofta är inte kyrkoråd och präst överens om uppdelningen, och fajter som får Grannfejden att verka idyllisk finns lite här och var. Utköpen haglar. Fundera gärna, som överkurs, lite på hur du tycker församlingen bör vara organiserad, hur mycket ansvar som bör ligga centralt på stiftet, jämför med partiernas program och gör ett initierat val. Knegarna i den lokala kyrkan tackar och välsignar dig.




För den som tycker alla dessa partier låter kass föreslår jag en egentillverkad röstsedel på det parti den nu pensionerade prästen Dag Sandahl hittade på: Sado-Masochister i Svenska Kyrkan (SMiSK). Inte helt fel - man måste nog vara lite av någondera för att stå ut med att vara kvar i Svenska Kyrkan.

lördag 5 augusti 2017

Pride and prejudice


Knappt har Pride-veckan börjat så har en kristdemokrat trampat i klaveret, genom att kalla det som försiggår där för perverst. Till viss del får vi väl ge honom rätt - att köra MC utan hjälm är ett saftigt brott emot svensk värdegrund. Jag hoppas gay-polisen var på plats och kunde styra upp det.






Föga förvånande har kristdemokraten fått en del mothugg. Mothugg som jag faktiskt tänker ignorera, för att istället landa i en i ämnet närliggande artikel från Ann Heberlein i Sydsvenskan. Där talar hon sig varm för homosexuellas rätt att slippa smyga i garderoben. En rätt jag helhjärtat står upp för. Ett inledande citat skaver dock i mig:
"Det går inte att tvinga någon att ändra attityd, men det går att fordra av alla som lever i Sverige att de ska följa svensk lag och respektera varandra och varandras val."
Att avkräva andra respekt, det trodde jag var förunnat halvkriminella ungdomsgäng, inte något som kulturskribenter ägnade sig åt. Det verkar dock väldigt vanligt i den vänstervridna HBTQ-rörelsen.


Den sekulära staten bygger inte på respekt. Den bygger på att staten inte skall styra över våra sinnen. Vill du dogga i parken, klä barnen i slöja eller skicka dem till Unga Örnar, leva i kärnfamilj eller tillbe Vishnu så är du fri att göra det. Samtidigt är det fritt fram för övriga samhällsmedborgare att avsky, driva med och förlöjliga dina käpphästar hur mycket de önskar.




Det här är vi religiösa rätt vana vid. Vi kräver sällan att andra skall visa respekt för påvens hattar.






Tur det, eftersom vi också har svårt att hålla oss för skratt ibland. Även muslimerna håller på att lära sig att det är fritt fram att skämta med Muhammed i Sverige:
Eller nej, eftersom alla våra journalister darrar i knäna av rädsla att bli halshuggna och därmed inte vågar publicera några satirteckningar så lär de sig inte det. Men de borde.


Samma sak gäller bögarna. De har full frihet att utöva vad de önskar. Och vi andra har full frihet att hylla eller håna det.


Respekt är något vi som individer själva väljer att ge eller inte ge andra. Inte något som krävs av oss.




Skall bögarna få paradera i Pride-parad, då? Jag säger förstås ja, liksom jag säger ja till Jesus-manifestationer, kommunister och nazister. Däremot säger Ann Heberlein nej. Ann Heberlein??!! Jodå. Titta på den här gamla artikeln: Efter att en islamist haft ihjäl folk i Köpenhamn, lägger Heberlein skulden på Lars Vilks provokationer. Vilks borde alltså hållt käft så att inte de stackars efterblivna muslimerna, som inte kan förväntas bete sig som vuxna människor, blir provocerade och har ihjäl folk.


Kan det sägas tydligare? Bögjävlarna bör alltså ge tusan i provocerande Pride-parader, för annars kan det komma en upphetsad Pingst-pastor och meja ned folk med automatvapen. Enligt Heberlein.


Som religiös extremist tycker jag att bögarna skall gå i Pride-parad. Den som promenerar, syndar icke!


Det är nyttigt att häda. Speciellt mot den rådande värdegrunden. Kanske dags för mig att gå med i paraden, med ett plakat som hyllar kärnfamiljen och sex inom äktenskapet...