fredag 12 oktober 2018

Dags att berömma Moderaterna?

Jag har inte skickat många lovord i moderat riktning sedan de 2014 yttrade de berömda orden "segra eller DÖ!". Eller vem det nu var som sa det. I vart fall har jag inte varit särskilt förtjust över att se konservatismens forna banerförare sitta uppe i en loge likt Waldorf och Statler och skicka sura tillkännagivanden ned mot aktörerna på scenen.
Muppar. Genrebild, har inget med våra politiker att göra.

Men nu är det dags för andra bullar.

Moderaterna i Stockholm jobbar hårt för att ta kål på MP. Genom att ta med MP i stadens allians ser man till att miljöpartistiska trafikinfarkter kommer ge väljarna hjärtinfarkter och MP-allergi. Att även M därmed blir hatade och tappar väljarstöd imponerar. Det är inte alla som har modet att ta en för laget. Tack, 08-moderater! Ni är nog inte smartare än oss lantisar, men ni har hjärtat på rätt ställe.


Sen har Ulf Kristersson varit igång med lite gymnastiska övningar. Jag antar att hans frustration har byggts upp genom långa nattmanglingar med Lööf, Björklund och Busch-Thor, tills dess han önskar att han kunde ta Thors hammare och dunka på de liberala. Varje gång han försöker bilda en Alliansregering går  Lööf ut i medierna och kräver samtal med S, MP eller hembygdsföreningen i Knohult. Närhelst han försöker få SD med på tåget slänger Lööf löv på spåren.

Så vad har Kristersson gjort? Jo, först gick han ut med en artikel i DN där han öppet lägger ut den programförklaring som den nya regeringen, utifall den blir godkänd, kommer samlas runtom. En programförklaring som fungerar som den bakväg till "förhandlingar med SD" som får användas när förhandlingar inte får ses utföras. Följande SD-vänliga punkter radas upp:
  • Samhällskontraktet mellan staten och medborgarna ska återupprättas. Om detta görs genom att lag och ordning prioriteras och att staten återtar kontrollen av territoriet i hela Sverige, är det finfin SD-politik.
  • Sverige ska vara ett jämlikt samhälle som håller ihop. En pungspark mot Centerpartiets högerinriktade arbetsmarknadspolitik. Eftersom SD älskar det gamla folkhemmet är detta även finfin SD-politik.
  • Svensk ekonomi måste rustas för sämre tider. En klassiskt moderat formulering, men vad betyder den i praktiken? Senare i artikeln nämns lägre skatter och bostadsreformer. Här är jag inte säker på att SD kommer jubla, då de är ett mittenparti.
  • Migrationspolitiken måste bli långsiktigt hållbar. Återigen krock med Centerpartiet och även Liberalerna. Frasen "I Sverige har flickor och kvinnor rätt att göra sina egna livsval" är en fin känga åt de tvångsliberala. För inte går väl gränsen för vad kvinnor får välja vid att välja att bete sig enligt traditionella svenska normer? Allt som gör migrationspolitiken hållbar - för Sverige, inte för migranterna - är finfin SD-politik.

Sedan går Kristersson, återigen offentligt, ut och säger att han tänker bilda en regering på denna politik. På facebook förklarar han vad han tänker sig:
De allianspartier som vill vara med, får vara med - jag antar utan att kunna diskutera färdriktningen. Därmed sätter Kristersson press på C och L. Även om de ställer sig utanför denna regeringsbildning, vågar de fälla den? Och därmed i fyra år få höra att de banade väg för Löfven?

Samtidigt sätter Kristersson press på SD. Åkesson har tidigare sagt att han röstar nej till alla som inte vill prata med honom. Vilket man kan ha viss förståelse för - hur ska han kunna veta vad han röstar ja till, om det enda han vet om regeringsförklaringen är vad han fått läsa i Nyheter Idag? Ett frieri vill man få från den tilltänkta partnern, inte via svärmor. Men nu får Åkesson en konkret programförklaring att kontrastera mot fyra års S/MP-politik. Vågar han säga nej, när alternativet kan bli Maria Ferm som migrationsminister?

Åkesson väljer dock än så länge att fortsätta hålla gränsen. Han säger att tidigare linjen gäller: då M inte pratar med SD så blir det nej till det frieri som inte ens ägt rum. Varpå Kristerssons försök faller platt. För herdestunder krävs visst nuförtiden att samtycke inhämtas i förväg.


Min spådom är följande:

  1. Kristersson går in i kaklet den här gången, och misslyckas.
  2. Löfven får bollen. Inte heller han får den över mittlinjen, då Annie Lööf ännu inte är beredd äta upp sin sko och Björklund är väl medveten om vilken sida om 4%-spärren sossestöd skulle placera honom på. Även Löfven misslyckas.
  3. Återigen får Kristersson bollen. Den här gången får han ändra på något. Antingen genom att sockra sitt politiska erbjudande så saftigt att Åkesson inte kan säga nej, även utan samtal, till exempel genom att föreslå obligatorisk folkdansutbildning i förorten. Eller så får Kristersson bita i det sura äpplet och göra Åkesson sin kur. Kristersson lyckas, till slut. Om nu inte turerna runt Åkesson gör C och L så moraliskt militanta att de röstar nej.
Varpå det blir extra val. Visst ser vi fram emot en ny valkampanj!?




söndag 16 september 2018

Vem tar vem?

En del bloggkollegor vars åsikter jag å det djupaste respekterar är väldigt trötta på det politiska spelet, eller till och med spelet om spelet (även känt som "vem kan smeta SD på vem"). Jag håller inte med.
  • Spelet är fascinerande i sig. Här vill jag dra en parallell med spelet baseboll. För den oinvigde lika ointressant som den brännboll vi tvingades lida oss igenom på utegymnastiken, men för kännaren full med taktik, finlir och finesser. Samt möjligheten att värma sig med en iskall öl på läktaren.
  • Spelet har konkreta konsekvenser. Se bara nu, när högerpartierna har en massiv 60% majoritet, men ändå inte kan samlas till regeringsbildning bara för att man på spelplanen lyckats måla in sig i ett hörn på motsatt sida av planen gentemot SD.

Vem kommer bilda regering? Som vi såg ovan beror det inte enbart på hur många röster partierna får, utan deras inställning till regeringsbildande. Fotboll brukar kallas spelet där en massa lag spelar en massa matcher om vem som ska vinna, och tyskarna till slut vinner. I svensk politik råder liknande situation: partierna käbblar intensivt i valrörelsen, väljarna röstar, och så vinner sossarna.

Varför det? Det beror på inställningen. Går man in på plan med inställningen att man ska vinna matchen med alla medel, även om det innebär att man får spela nittio minuters tråkfotboll där bollen passas mellan lagets backar, så ökar chansen att man faktiskt vinner. Den som går in på plan med inställningen att det viktigaste är att spela publikfriande och schysst, och att det är viktigare att deltaga än att vinna, lär få finna sig i att stå bredvid och applådera vinnarlaget.

Om vi nu låter detta sportsliga filter styra bilden av våra politiska partier och deras kommande aktioner, vad kan vi då hitta på för vilda gissningar?

När Löfven avvisar Alliansens inviter att vara hangaround till en Alliansregering ska vi ta honom på allvar. För sossarna gäller devisen "segra eller dö" inte, eftersom de inte har något alternativ till seger. Allt annat än seger känns som en statskupp. Löfven går in på plan för att vinna. En annan regering än en S-regering är som om Tyskland åker ut ur fotbolls-VM. Löfven tar hellre omval än att stödja någon annan - ett omval han då kommer skylla andra partier för.

Alliansen, som vi märkte vid omröstningar till Transportstyrelse-misstroende och Afghan-amnesti, är kluven. En rejäl sprickanvisning går mellan M+KD och L+C. Visst, ingen av dem vill prata med SD, utan hoppas glatt att SD ska släppa fram en alliansregering utan några samtal. L+C verkar dock fortfarande ha DÖ kvar i minnet, och är rejält tveksamma till om de vågar försöka sig på en regering när de inte är största blocket. Nej, jag förstår inte heller det där med "block", eller vem som räknas till blocket eller ej, men L+C verkar ha någon mental spärr där. Och det är de som kommer rösta i riksdagen, inte jag.

Många spekulerar kring om C kommer försöka gå med i det röda laget och den röda regeringen. Jag tvivlar. Jag räknar kallt med att Annie Lööf sett denna bild och tänkt till:

Romson önskar slippa denna kalk
Annie Lööf har ägnat hela valkampanjen åt att stänga dörrar på alla håll, så att hon omöjligt ska kunna hamna i en regering. På valkampanjens sista dag stod hon i Expressen-TV och förolämpade, upprepat, Jimmie Åkesson i hopp om att han i sin harm och ilska skulle totalvägra att rösta för en alliansregering med C i. Hon har hotat att äta upp sin sko om hon hjälper Löfven, och vägrar SD-stöd. Hon har därmed alienerat alla som skulle kunna ge henne en ministerpost. Varför det?

Jo, hon såg hur det gick för MP. Genom hög svansföring, ideologisk renhet och total verklighetsflykt har Annie Lööf lyckats dra till sig alla landets idealister. Om hon likt Romson blir tvungen att ta tunga beslut och stå gråtande på presskonferens och försvara dem, kommer idealisterna avdunsta till V eller F!. Regeringsmakt är populisternas kryptonit.


Jan Björklund är lite lättare att locka med regeringsmakt. Han behöver en ministerpost, så som hans parti nu krympt, för att undvika att partikamraterna hugger honom i ryggen och skickar efter Birgitta Ohlsson eller någon liknande socialistliberal. Björklund kan nog tänka sig både att hjälpa Löfven att "ta ansvar för landet" eller att regera med stöd av SD, bara han lyckas få det till att det stödet är något han avskyr och inte har bett om.


Så har vi SD och Jimmie Åkesson, hur ska de agera och reagera? Jag ser två alternativ utmejsla sig:

Bad cop Åkesson. Antag att SD, efter att ha tagit emot mängder med nålstick om att ha fel värdegrund och att inte kunna förhandlas eller ens pratas med, fått nog. Att de helt enkelt sätter klackarna i marken och säger nej. Nej till varenda regeringsförslag som inte förankrats med dem i förväg, offentligt och högtidligt. Jag kan tänka mig följande motivering inför varje omröstning:
"Kära svenska folk! Vi i Sverigedemokraterna är beredda att ta vårt ansvar för landet, och rösta fram en regering som börjar baxa landet i rätt riktning. Vi är medvetna om att ingen annan vill regera ihop med oss. Vi är därför beredda att rösta på det regeringsalternativ som med oss förankrat att de kommer ytterligare begränsa invandring av ekonomiska lycksökare, att de kommer förbättra sjukvården, att de kommer lyfta svenska fattigpensionärers börda, och att de kommer ta brottsoffers sida mot förövares. Det regeringsförslag som här föreligger sätter dessvärre en ära i att inte tala med oss, varför vi inte har någon aning om vad de tänker åstadkomma under mandatperioden. Att köpa grisen i säcken är att utsätta svenska folket för en oacceptabel risk. Samarbete med en regering som inte kan samtala med oss lär heller inte vara att tänka på. Därför ser vi inget annat val än att rösta nej i dagens omröstning om ny regering." 
Ett ständigt nejröstande SD kommer slå mot de andra partierna, som bara får surdegar kvar:
  • DÖ 2.0, där man röstar på motståndaren. Det kommer bli surt för moderaterna.
  • Samlingsregering - grattis, nu är SD enda oppositionen.
  • Ett par borgerliga partier sitter ihop med S. Då lär de gå miljöpartiets väg.
Å andra sidan öppnar sig även SD för anklagelser om att vara obstinata och barnsliga, och riskerar att väljare går tillbaka till S&M.

Good cop Åkesson. Antag att SD agerar statsmannamässigt. Antag att de analyserar de sakpolitiska uttalanden som regeringspretendenterna gör, och röstar ja till det som de anser sig kunna acceptera. Det låter ju trevligt, genast kan vi få en regering som går åt rätt håll. Men kan det finnas några minor på vägen?
  • Jag misstänker att den tilltänkta regeringen inte före omröstningen kommer göra konkreta utfästelser om migrationspolitiken. Speciellt inte till SD. Varpå SD återigen får grisen i säcken. Tänk till exempel tanken att Alliansen vill bilda regering. Är det C eller M, eller någonstans mittemellan, migrationspolitiken ska landa hos? Ska kriminalpolitiken drivas av Hanif Bali eller av KD:s snyftflygel?
  • I värsta fall föreslår en regering att migrationspolitiken ska utredas i en bred parlamentarisk utredning. Då hoppas jag innerligt SD, och alla andra med vett i skallen, röstar nej. Migrationspolitiken behövde skärpas för tjugo år sedan - vi kan inte vänta längre. Ska det bli en utredning, så ska det först till ett rejält stopp. Så att vi får andrum.


Till sist vill jag tipsa om en bubblare. Som vi vet, så vill Löfven regera. Hade jag varit Löfven hade jag redan idag skickat en "plausibly deniable" förhandlare till SD för att fråga vad de ska ha i utbyte för att inte rösta ut den sittande regeringen, och därmed slippa allt detta kattrakande med talmän. Hade SD svarat "kicka ut MP" hade jag hoppat jämfota av glädje och accepterat. Jag skulle sedan tota ihop en budget som innehöll massor med vänster/mittengodis: mer pengar till sjukvård, a-kassa, pysselsättning, högre pensioner. Nytt Lucia-beslut som stoppar invandringen för att rädda välfärden. Det skulle göra att jag fick SD med mig utan större besvär. Det enda krångliga vore att få med mig det egna partiets vänsterflygel.

lördag 8 september 2018

Kan man rösta på SD?

Allteftersom valdagen närmar sig, och SD i alla opinionsinstitut visar på en rejäl höjning från förra valet, översvämmas mina sociala kanaler av förmaningar att inte rösta SD. Här är ett av de mindre begåvade försöken. Mer begåvade försök finns förvisso, men visst är det kul att visa upp extremisterna? Så långt som till att länka Alex Schulman tänker jag dock inte gå.

Argumenten för varför man inte får rösta på SD skjuter inte riktigt mitt i prick på mig. Låt oss undersöka varför:

Anklagelserna


HBTQ

SD är emot homosexuellas rättigheter. Alltså förtjänar de inte vår röst.
Eftersom jag är religiös extremist lär ni inte se mig i några Pride-parader, med eller utan dinglande löskuk och S&M-utstyrsel. Dock är jag en varm anhängare av det sekulära samhället, som inte skriver sina lagar utefter medborgarnas religiösa ivranden. Om SD vill införa gay-bashing och inspärrande av homosexuella som officiell statspolitik, så är det dags att bekämpa dem med full kraft. Men vad är det de vill, egentligen?

De är emot att homosexuella par ska få adoptera. Min åsikt? Att staten ska värna den svaga parten i en sådan här situation: alltså det lilla barnet. En utredning ska göras av de blivande föräldrarnas lämplighet, oavsett föräldrarnas kön, sexuella eller politiska läggning. En utredning där jag inte ser hur den sexuella läggningen, eller könet, är en väsentlig parameter. Visst, jag är konservativ, men jag anser, efter att ha varit med och fostrat ett par barn, inte att det finns någon essentiell skillnad mellan män och kvinnor i barnuppfostransförmåga. Två kvinnor, eller två män, kan mycket väl uppfostra ett barn. Det är den individuella lämpligheten som är av intresse. Så ja, här kan man gärna trycka lite på SD att ändra uppfattning.

De är emot Queer, den där Q-bokstaven i HBTQ. Utmärkt! Queer är en ideologi, och en stollig sådan dessutom. Bort med den!

De är emot transrörelsen. Utmärkt! Transrörelsen verkar väldigt hatisk och sekteristisk. Den som inte till fullo håller med dem får genast en sjukdoms-stämpel. Jag håller inte till fullo med transrörelsen, då jag ser hur principer som var för sig är goda här med full kraft kolliderar. Visst, det är bra att män som upplever att de är kvinnor kan få bete sig som kvinnor. Visst, det är riktigt obehagligt för sköra kvinnor när det kommer in karlar i omklädningsrummen. För att inte tala om den våldtäktsman som upplevde sig vara kvinna, tilläts bli förflyttad till ett kvinnofängelse, och prompt satte igång att tvinga sig på sina medfångar.

Sambeskattning

SD vill återinföra sambeskattningen. Enligt kritikerna kommer detta driva kvinnorna tillbaka till spisen. Liberaler anser också, då de ser varje människa som en individ, att det är en obehaglig kollektivisering att behandla två människor som en familj.

Jag håller med SD (och KD). Familjen är en hörnsten i vårt samhälle. Massor med individer väljer frivilligt att binda sig till en annan individ. Homorörelsen har kämpat hårt för rätten att göra detta. I Bibeln, Mark 10:9, står det "Vad Gud nu sammanfogat, det må människan icke åtskilja". Förutom familjen är samhället dessutom fullt av sammanslutningar där människor behandlas annorlunda än om de är individer:
  • Föreningsbidrag får vi om vi sluter oss samman i en förening, inte som individer
  • Ett företag beskattas annorlunda än de ägare och anställda som företaget består av
Jag förstår inte heller hur det anses rätt och riktigt att en familj där en tjänar 60k och en 20k ska ha högre skatt än en familj där båda tjänar 40k. En enkel lösning på konflikten är förstås införandet av platt skatt...

Abort

SD vill sänka tidpunkten när kvinnan själv tar beslut om abort från 18 till 12 veckor. Här går debattörerna upp i falsett om att SD vill ta ifrån kvinnor bestämmanderätten över den egna kroppen, att SD vill gå tillbaks till medeltiden (eller i alla fall 80-talet) och så vidare.

Jag blir förbryllad över hur totalt människor kan missa intressekonflikten. På Det Goda Samhället talar Patrik Engellau om vårt enspåriga debattklimat, och hur vi sällan erkänner att politiska frågor faktiskt innehåller konflikter mellan goda, och motstridiga, principer. Principen att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar är förvisso en god princip. Principen att barn inte ska avdagatagas är också en god princip. I de fall vi läst om i media, där den "cellklump" som aborterats i lagens sista ögonblick legat och sprattlat och kippat efter andan, och i något fall till och med försökt återupplivats av en medlidsam läkare, hamnar dessa principer i konflikt. En konflikt som bäst löses genom att vi talar om den, väger principerna emot varandra, hittar rimliga avväganden. En konflikt som måste återupptäckas av varje generation, ständigt.

Jag tycker SD-förslaget är rimligt. Våra grannländer har det redan i sin lagstiftning, utan att vi anser kvinnorna där förtryckta. Den som tycker annorlunda får gärna argumentera emot, utan slagord och överord.

En annan sak jag ser här är hur svensken fullständigt tar sin omvärld och kultur för självklar, utan någon sekunds eftertanke. 18-veckorsgränsen ses som den självklara nollpunkten. Varje minskning ses som något avskyvärt. Jag misstänker att ett förslag till höjning till 24 veckor skulle mötas med samma instinktiva avståndstagande, återigen utan några egentliga argument. Jag ser liknande kulturblindhet i burkafrågan, där svenskar inte fattar hur någon kan gå klädd annorlunda än en svensk, och afghanen inte fattar hur någon kan gå klädd som en svensk. Eftersom bägge resonerar med känslorna finns ingen möjlighet till förståelse. Fullt förståeligt - men känslor är inget vi kan bygga en gemensam lagstiftning på.

Vinster i välfärden. 

En sakfråga, hurra!

Jag har viss förståelse för de som vill lagstifta bort övervinster. I marknadsekonomisk teori är övervinster något som är självreglerande - där vinsterna är stora kommer konkurrenter in och sänker priserna för att ta marknadsandelar. Samtidigt känns ett hugg även i ett högerhjärta när någon som gjort sig miljarder på att hyra ut trånga mögliga kyffen till asylsökande glider in på torget i sin Bentley.

Dock tror jag att boten är större än soten. Det är inte riskfritt att börja reglera. I vissa branscher, läkemedelsbranschen är typisk, tar man stora risker för att kunna få stora vinster. Många år av tunga investeringar i forskning och utveckling följs (förhoppningsvis) av några år där man kan ta snuskigt betalt för den medicin man är ensam om att erbjuda, varpå cykeln börjar om igen. Om man förbjöds att ta ut vinst, vem i glödheta helvete skulle vara så dum att man gick in och investerade? Ge mig namnen, jag har Nigeriabrev att bli av med!

En annan kritik mot övervinsterna är att de sker i branscher där inga risker finnes. Att det till exempel är helt riskfritt att driva en skola, pengarna bara trillar in från staten. Att det är att sitta med munnen öppen och få stekta sparvar inflygandes i munnen att driva en privat vårdcentral. Det är fel, anser jag. Pengar från staten får du när elever och patienter frivilligt listar sig hos dig. Skriver du kontrakt på en stor skolbyggnad, anställer lärare och sedan inga elever kommer lär du gå fett med förlust. Skall vi då även förbjuda förluster, så att staten går in och täcker upp för dem?

På en punkt får jag dock ge de som oroar sig för privata utförare av offentligt finansierade tjänster rätt: vi får inte vara naiva. Om dessa pengar lämnas ut helt utan kontroll kommer den organiserade brottsligheten dras till dem som flugor till en hundskit. Varpå staten i panik kommer att reagera med att dra in pengarna för de ärliga och röstsvaga. Se bara på LSS-debatten de senaste åren.


EU 

SD är visst negativa till EU. Genast hörs ropen: Kaos och katastrof. Brexit! Jordens undergång!

Även om jag i grunden är EU-positiv är jag måttligt oroad. SD kommer inte driva igenom något utträde. Däremot kan en kraftig EU-negativ opinion i landet hjälpa till att bromsa federalisterna. Jag vill inte ha en EU-stat, jag vill inte ha EU-skatter eller en EU-armé. Att mina barn kan studera i Europa är fint, att vi har gemensamma regler för varor är bra, att jag kan arbeta var som helst i EU utan att någon byråkrat kan säga stopp är finfint. Men lika lite som polackerna ska styra vår abortpolitik ska vi styra ungrarnas flyktingpolitik.

Synen på invandraren  

Det är när diskussionen kommer in på invandringen och invandrarna som ropen om att vi för allas lika värdes skull måste värdera sverigedemokraterna lite lägre än andra börjar skalla som högst. Missuppfattningarna, medvetna eller omedvetna, om vad SD säger sig stå för står som spön i backen. Jan Björklund, till exempel, verkar tro att hans adoptivbarn kommer utvisas om han pratar med SD. När Åkesson häromdagen i den stora avslutande TV-debatten hävdade att invandrare får svårt att få jobb därför att de är just utifrån kommande, osvenska människor med annorlunda kultur slog Annie Lööf näven i bordet och SvT såg sig tvungna att efter programmet påpeka att de inte höll med Åkesson.

Visst har han fel på makronivån, Åkesson? Statistiken visar att invandrare i snitt har lika lätt att få jobb som svenskar med motsvarande utbildning. Orsaken till att så många invandrare saknar jobb är alltså varken att svenskar är rasister, eller att invandrare inte fattar svensk kultur, utan att så många invandrare helt enkelt saknar den utbildningsnivå som krävs för det lägsta trappsteget på den svenska arbetsmarknaden.

Samtidigt har han rätt på mikronivå, Åkesson. Det finns en del individer som inte anstränger sig över hövan att integreras. Om du efter tio år i Sverige inte kan språket, går i burka, inte tar i hand och anstränger dig att kopiera Hanif Balis terroristskägg så lär du inte få så många jobberbjudanden. Dessa individer är inte såpass många att de dominerar statistiken, men de syns och hörs väl, särskilt när DO, MP  och MUCF ger dem plattformar att verka från.

Stollarna.

Sverigedemokraternas företrädare är lågpannade idioter som trots idog träning inte riktigt lyckats träna bort sina heilnings-reflexer, hävdar motståndarna. En viss sanning finns i detta. Nya, växande partier drar till sig nya, oprövade kort. Ibland finnes dessa kort vara lankor. Och liksom den stora gruppen muslimer kan vara snälla fredsälskande människor, men det är IS-fansen som märks, så gör de ruttna äpplena i SD-korgen mycket väsen av sig.

Mot detta kan man invända att man, om man väljer våra statsbärande regeringspartier istället, förvisso inte väljer in representanter som vill sätta kulsprutetorn på Öresundsbron, men istället viker sin röst för en kulturminister som politiserat våra muséer, en justitieminister som vill kväsa det fria ordet, en statsminister som sov medan vi skänkte bort statshemligheter och sedan försökte mörka skandalen, en utbildningsminister som hyllar islamister. Hur kan ens det värsta tok-SD-troll vi kan tänka oss bli värre?

Men - ägnar jag mig nu inte åt "whataboutery"? SD:s tok-kandidater blir väl inte ett skvatt bättre av att även andra partier har tokar? Jodå. Vår uppgift på söndag är inte att absolutranka partierna på en värderingsskala. Vår uppgift är att försöka få det minst fäaktiga blocket in i regeringsställning. Det är alltså ett ypperligt läge att "relativisera". Av tre tämligen imperfekta alternativ skall vi välja det minst dåliga, det med minst dålig historik och minst dåliga framtidsutsikter. Det vi ska fråga oss på söndag är alltså inte om vårt tilltänkta parti, vilket det än är, på någon punkt avviker från perfektionens glänsande spegel, utan om vårt tilltänkta parti är bättre än alternativen. Jesus ställer inte upp i årets val.

Putinisterna

Som rysshatare sedan kalla krigets dagar räknar jag kallt med att den lede fi (Ryssland, alltså) gör sitt bästa att infiltrera och skada västvärlden. Så självfallet kommer ryssarna försöka placera agenter i det parti där det är lättast att få in nya, oprövade kort: SD. SD kommer även att attrahera en och annan nyttig idiot som på egen hand kommit på den lysande idén att svensk nationalism gynnas bäst av ett ryskt maktövertagande. Nej, som SD-ledningen själva sagt så tror jag inte att öppen Putinism är ett snillrikt karriärsdrag i SD, utan istället en rask väg ut till höger. Det lär inte hindra många från att försöka.

Lika orolig får man dock vara för det inte oansenliga antal agenter som Stasi och KGB rekryterade (Jan Guillou, jag tittar på dig...) under kalla krigets dagar. Agenter som vår svenska stat sett till att inte avslöja genom att hemligstämpla arkiven. Vilket kan göra att dessa ännu är tillgängliga för Putin att sätta tummen i ögat på.

Alltså: oavsett vilket parti vi röstar på lär vi ha ett gäng landsförrädare på plats.


Trams, trams, bara trams

Ja, allt det där jag skrev ovan var egentligen rätt ointressant för den som funderar på att rösta eller inte rösta på SD.

"It's the invandringen, stupid!"
Ursäkta, SD, men ni har en fråga. Invandringen.

Tycker man att ett mångkulturellt Sverige låter som en vacker idé, eller att hela världen ska ha rätt att ta en flygbiljett till Sverige, då finns det partier att rösta på: V, C, MP.
Tycker man tvärtom att de no go-zoner, laglöshet, skolkaos, vårdöverbelastning, bostadsbrist och så vidare som vuxit fram genom decennierna är effekten just av en i decennier ohanterligt hög invandring, och vill gå från prat till verkstad med "EUs miniminivå", då finns det ett parti att rösta på: SD.
Övriga partier (L, KD, S, M) är klyvna på mitten, och därmed är det dagsnotering på om de är för eller emot invandring. I kohandeln som kommer ske efter valet för att klura ut vem som regerar och vem som sitter i avbytarbåset kommer de heller inte att hålla invandringen särskilt helig, utan kan glatt tänka sig att byta spår för att komma först i mål.


Förutom invandring finns mycket annat att diskutera och tänka på inför valet: förvaltningskrisen, försvaret, vården, skolan, bostäderna, arbetsmarknaden. Det vore roligt om vi kunde prata om det utan att dela upp världen i onda och goda. För att sätta tonen i debatten får vi lyssna till en trygg, stabil norrlänning:


Jag hoppas jag inte nämnde att Jonas kandiderar till riksdagen på kryssbar plats. Det vore ju att påverka väljarna.

Vi ses vid valurnorna!

lördag 1 september 2018

Lokalpolitiken

Allteftersom rikspolitikerna ägnar sig åt att berätta för oss vilka de inte tänker regera ihop med, så lär vi väljare oss även vilka rikspolitiker vi inte ska rösta på. Att rösta socialdemokratiskt, efter att sossarna skänkt hemligheter till främmande makt och ägnat decennier åt att rasera våra statliga verk genom att utse sina debila brorssöner och Jens Orbacks mosters häst till höga poster känns som rena självskadebeteendet. Att rösta på Alliansen, efter att den ägnat fyra år åt att frenetiskt undvika regeringsmakten, är att vara väl optimistisk.

Låt oss dock inte glömma att det även är val i mer lokala församlingar: kommuner och landsting. När vi röstar in (eller ut...) politiker i dessa församlingar åligger det oss att vara rättvisa gentemot dem. Det är inte deras fel att de har en partiledare som flyger Business Class, en partiledare som tar LSS-pengar från handikappade barn och ger till medelklassens småbarnsföräldrar, eller en partiledare som jagar runt med järnrör på stadens gator som en vanlig man. Jo, förvisso får de ta ansvar för att de gått med i fel parti, men ändå: de lokala politikerna bör bedömas för sin lokala politik. Där finns en del guldkorn att plocka upp ur annars rätt medelmåttiga partier.

I Göteborg håller de en gång stolta socialdemokraterna på att implodera. Pasokifiering är ett för milt ord. Galloperande korruption, och att man struntat i att lyssna av folkviljan angående Västlänken, har fått ett nystartat lokalparti att glufsa i sig de flesta av sossarnas väljare. Om ditt hjärta ändå klappar till vänster, och du kan överse med korruption och pampfasoner, så finns en kandidat att kryssa: Ann-Sofie Hermansson. Hon har börjat gå till storms emot den växande islamismen i staden, vilket väl får sägas är positivt. Senast är hon ilsken på att personalen på dagis gör som föräldrarna önskar vad gäller muslimska saker som att barnen ska ha muslimska kläder, inte äta fläsk, och så vidare.
"Religiös och kulturell klädsel och utsmyckning är tillåten. Men det är barnen själva, inte föräldrar eller personal, som bestämmer om de ska ha sådant på sig när de är i förskolan."
Här anser jag faktiskt att Hermansson är ute och cyklar, att hon hamnat i DDR-Sverige. Enligt mig är det föräldrarna som ansvarar för barnens fostran och bestämmer hur barnen ska klä sig. Dagis är till för att förvara barnen medan vi föräldrar knegar ihop till hyra och mat, med minsta möjliga åverkan och skada. Inte för att indoktrinera barnen med den statliga värdegrunden och ideologin.

Men - inte tusan kan vi väl acceptera mängder med salafistiskt uppfostrade barn i Sverige? Nej. Men lösningen är inte att ta in mängder med salafister och sedan konvertera deras barn till svensk ateism. Lösningen är att inte ta in några salafister!


I Linköping visar kristdemokraten Sara Skyttedal vad alla kommunpolitiker borde prioritera: att hantera våra pengar varsamt. Hon säger högljutt nej till äventyrsbad, arenor och kulturhus. Synd bara att jag inte bor i Linköping.

Tiffany

Här nere i Skåne är det Tiffany Perssons hemstad, Staffanstorp, som tagit över ledartröjan från moderatreservatet/golfklubben Vellinge. Moderata kommunalrådet Christian Sonessons popularitet skjuter i höjden, ohejdat av de gamla alliansvännernas övergång till det röda laget när Sonesson påpekade det uppenbara: om SD blir nyckeln till makten efter valet så vrider man om den nyckeln, eller står bredvid och ser S göra det. Sonesson har jobbat hårt med att hålla ihop ekonomin, bland annat genom att erbjuda de flyktingar staten tilldelat staden vinterbonade husvagnar i stället för nyproducerade bostadsrätter. Sonesson har även jobbat hårt med att hålla ordningen i centrum, genom att anställa kommunala väktare som kan ta buset i nacken. Vi får hoppas att det betalar sig i valet. Synd bara att jag inte bor i Staffanstorp.

I min egen stad är det inte lika lätt. Politikerna är det gamla vanliga, gråa tvärsnittet. Förvisso är jag lite svag för Kristdemokraterna, och även utan en Skyttedal i staden så har de en del förslag för att hålla kostnaderna nere. Problemet är dock att, även om man kan lita på en enskild kristdemokrat, så kan man aldrig lita på den samlade flocken. Den kristdemokratiska flocken är delad i två, där en tänker som Skyttedal och en mest tänker som en blandning av Ulf Ekman och Jonas Sjöstedt: en kristen ge-bort-alla-dina-pengar-till-fattiga-moral, blandat med idén att vi inte behöver lita på människors egen moral när staten kan tvinga dem.
Å andra sidan har jag hittat det lilla uppstickarpartiet Medborgerlig Samling, de har visst lite aktivitet här i staden. Deras program för staden är, liksom i rikspolitiken, som att läsa en moderat pamflett från Gösta Bohmans tid. Inte en spänn till tiggare, inte ens genom den inte helt ovanliga smitvägen att staden ger pengar till Stadsmissionen som sen ger pengar till tiggarna. Ingen förtur till bostad för flyktingar - Staffanstorp och dess husvagnar ses här som ett föredöme.


För den som har svårt att bestämma sig finns ett sista alternativ, som gör att framtida röstning inte blir ett problem:

söndag 26 augusti 2018

Bilder från en utställning

I valets slutspurt duggar nu politikertavlorna tätt, när olika falanger släpper på det de hållt på fram tills nu. Det politiska livet luktar ungefär som ett lumpargäng på luckan en torsdagskväll. Låt oss titta på några av de senaste påhitten:

A farewell to arms

Fullständigt irrelevant bild

Det hela började med att Sara Skyttedal åkte fast i dansk tull för att ha en i Danmark illegal, men i Sverige legal, skydds-spray i handväskan. När vänsterna hånade henne för detta publicerade hon en bild med ett riktigt vapen, varpå vänstern blev ännu argare, varpå Hanif Bali publicerade en bild på när han höll i ett riktigt vapen, varpå vänstern exploderade, varpå det visade sig att Hanif Bali gillat en bild någon annan satt ihop som skulle parodiera en spelaffisch där Bali står med vapen i hand och rubriken "krig mot DN" eller något liknande syns. Mordhot mot journalister! Panik! Högern kontrar då med att vänstern är precis likadan, den här bilden har ni väl redan sett?
Castro lär Palme hur man hanterar oppositionen

I sanning upprörande! Inte att en partiledare håller ett gevär i näven, utan att han umgås med en mordisk diktator. Castros värdegrund är avgrundsdjup.

Vad tycker jag då om detta? Ja, vapen gillar jag. Liksom Orwell tycker jag det är en utmärkt idé att allmogen är van vid vapen och har vapen hemma. Inte en klen pistol som man kan ha i krogkö-bråk, utan rejäla gevär som man kan decimera fiendetrupper med. Detta kommer väl till hand när den lede fi landstiger, eller när landets ledning försöker avskaffa den västerländska demokratin.

Jag gillar även starka kvinnor. Visst får vi högermän en kittling i ryggraden när vi ser en bild av en konservativ kvinna som just provat landets fetaste vapen?

Debatten verkar i stor utsträckning ha delat upp sig i två läger. De som tycker att Bali-bilden är ett solklart fall av dödshot mot journalister och ett anfall mot den fria pressen, och de som tycker att det är ett uppenbart skämt som man får tåla. Låt oss begrunda bilden:


Jag ska låta mina funderingar bottna i två kloka och resonerande inlägg från etablerade debattörer.

Först Johan Ingerö, som en gång i tiden satt i Göran Hägglunds stab:



Sedan Mikael Odenberg, före detta moderatpolitiker:


Odenberg landar i att detta är uppenbar satir, och därför helt okej. Ingerö, med hans erfarenhet av att mota konkreta hot mot politiker, är inte lika road över "skämt" som riskerar trigga diverse galenpannor. Med tanke på när Galago hävdade att Per Gudmundson, borgerlig ledarskribent, borde avdagatagas, och sedan ursäktade sig med att det var ett skämt, är jag beredd att ge Ingerö en poäng.

Ska man inte få skämta, alltså? Din vänsterblivna glädjedödare! Jodå, men med viss eftertanke. Låt mig försöka hitta gränsen mellan kul skämt och infama påhopp.

  • Jag har redan sagt vad jag tycker om frasen "men det vara bara ett skämt" - den använde sig mobbarna gärna av i skolan. Mobbning förklätt till skämt förtjänar inget stöd.
  • Ja, vi ska kunna skämta om alla ämnen. I öst skämtades det friskt om kommunismen - vad kan vara otäckare än kommunismen?
  • Avsikt, avsändare och mottagare spelar viss roll. Skämt ska vara roliga. Dock är inte alla överens om vad som är roligt. En dränghistoria om hönsiga fruntimmer som funkade jättebra i lumpen lär falla platt på F!s årsmöte, och tvärtom med en vits vars centrala poäng är krigiska karlslokar. Det är skillnad på en judekarikatyr i Der Stürmer och en i Charlie Hebdo, även om båda lär vara tämligen grovkorniga och karikerade. När vänstern börjar prata om att hala fram Kalashnikoven eller att det är dags för revolution, så är jag förvisso inte särskilt oroad att jag ska möta Daniel Suhonen, Athena Farrokhzad eller Mikael Wiehe i fel ända av en gevärsmynning, men de har gott om närbesläktade stormtrupper som kan få råg i ryggen om sådant tal får stå opåtalat. När NMR och deras hangarounds börjar lalla om Finspång finns all anledning att stämma i bäcken. Låt oss alltså skoningslöst jaga dessa våldsromantiker tills dess de likt Åsa Romson får stå och publikt gråta ur sig sina pudeltal. 
  • Det är lika okej att skämta om "svaga" som "starka" grupper. En ojämställdhet i vem som får skämtas om kommer garanterat att slå mot de i verkligheten svagaste grupperna, då det är de som har makten som bestämmer vem som ska ses som svag.

  • Vi får lära oss att skratta åt oss själva. Satir kan vara himla rolig även när den drabbar ens egna husgudar. Låt oss inte bli lika humorbefriade som radikalfeministerna.
Dags för några exempel. Först från tecknaren Lindström, vars humor ofta är tämligen handgriplig:
Lindström minns skolåren
Är det någon som ser anledning att utrymma Lunds universitet med anledning av denna teckning? Nej, knappast. Vi som i ungdomen läst Biggles känner oss nostalgiska, och uppskattar en bunt vältecknade Mosquito-plan. Vi som i ungdomen läst tyska minns tragglandet av prepositioner som styr ackusativ och dativ - och tack vare tragglandet minns vi även prepositionerna. Men denna bild fyller mig inte av någon längtan att ropa "Sieg Heil" och med vapen rensa korridorerna på tyskainstitutionen.

Sen har vi en gammal bild från Ledarsidornas hustecknare Mäki:


Hur tolkar vi denna bild? Utan sammanhang, uppdykandes i sociala medier, skulle jag kunna tänka mig två radikalt olika tolkningar:
  1. PK-tecknare frammanar bilden av Åkesson och SD som ohyra som bäst bör utrotas, så som Nina Hagen, nej, förlåt, Cecilia Hagen föreslog.
  2. Sverigevän illustrerar hur 7-klövern samfällt och med ojusta medel attackerar en Åkesson som likt kackerlackorna är resistent mot vilka gifter de än utsätts för och därmed till sist kommer triumfera.

Min åsikt i den konkreta Skyttedal-Bali-kalabaliken är att vapen är bra. Självförsvar är bra. Jag har för mig att det var Orwell som sa att pacifismen endast kan existera där någon annan är beredd att med vapen i hand försvara den. Jag tycker alltså att vi högervänner med vapenfetischism glatt kan fortsätta dela bilder på oss och våra vapen i utmanande poser. Hade jag inte sålt min luftpistol innan jag nådde tonåren hade jag också ställt upp på en sån här pose:
Gary Cooper - inte jag

Bildstormarna


Fotografiska Museet bad häromdagen de olika partierna att skicka in en serie foton på hur de ser framtidens samhälle. En genuint trist idé, eftersom partierna lär skicka in foton som är lika vattenkammade som deras företrädare och lika intetsägande som deras program. Men ett parti överraskade. Ledarsidorna beskriver hur SD skickade in en rondellhund till en fotoutställning på Fotografiska museet. Museet visade då hur de totalt saknar kunskap om samtidskonsten. Konst ska vara provocerande, men bilderna fick inte vara med för att de var för provocerande. Konst behöver inte längre vara vackert eller föreställa något (se de löjeväckande monokromerna till exempel, eller ännu hellre låt bli att se dem), men SD-bilderna fick inte vara med för att de inte föreställde något vackert eller intressant.

En annan av museets motiveringar är intressant: de säger att det "är förenat med fara att visa denna teckning." Mycket intressant. Alltså: om man visar upp en viss bild, riskerar man att dödas. Låt oss jämföra med Bali-bilden och fundera en stund över vilken av dessa bilder, och vilka anhängare, som är problematiska och behöver ett resolut ingripande från samhällets sida. Låt oss fundera över vilka det är som idag redan har fått pressen på knä, och med hot om halsavskärning hindrar dem från att rapportera. Hanif Bali? Hanif Balis "svans"?

En positiv konsekvens av museets agerande är att jag inser att det är alltför länge sedan jag publicerade en Muhammed-teckning. Sagt och gjort.

This flight tonight

Det bästa med miljöpartister är att hur mycket de än flyger och far, så är de ändå ute och cyklar. Vi kunde se det tidigare med det ungdoms-språkrör som flygpendlade till London och flög på semester till Kap Verde, men ändå tyckte att pöbeln skulle sluta resa till Thailand. Nu ser vi det även med "vice statsminister" Lövin. Citat-tecknen runt titeln är inte mitt påhitt, utan sossarnas, som sett till att det inte är Lövin utan en sosse som träder in om Löfven får en surströmming på tvären i halsen.

Lövin har rest dyrt i business class, mer än vad Löfven har gjort, för att hon ska kunna vara pigg och utvilad vid framkomsten. Det ante mig, jag har alltid undrat varför Löfven ser halvt medvetslös ut i debatterna. Kanske det är sossarnas senaste kampanjknep - se till att Löfven genom att åka familjevagn på tåget är så utmattad att han inte ens orkar ta sig till intervjulokalerna.

Detta är givetvis en tavla av Lövin, om man uppträder offentligt som världssamvete och försöker övertyga Svensson att flyga mindre så skadar det inte att föregå med gott exempel. Samtidigt tycker jag det här är en total skitdiskussion, som tar viktig journalistkraft från viktigare avslöjanden:

  • Transportstyrelsen. FÖR I HELVETE, svenska regeringen skänkte bort statshemligheter till främmande makt. De ska aldrig styra något igen, inte ens en knattefotbollsförening. Var är ni, journalister?
  • Sossarnas utnämningar av brorsöner och inavlade ideologer. Staten är korrupt. Var är de korruptionsjagande journalisterna? Fullt upptagna med att granska vem som dragit av en Big Mac för mycket?
  • Migrationspolitiken. Gränserna är på intet vis stängda, och anhöriginvandringen knackar på dörren. Bostäder, jobb, vårdpersonal och lärare är samma bristvara som innan och planer för att fixa problemen saknas. Var är ni, journalister? Alice Teodorescu kan inte sköta jobbet åt er allihop.

PS I Lööf you

Senaste skandalen är snyggt fångad av Steget Efter:

Själva replikskiftet finner vi här:

Någon har rapporterat att de röstat på centerpartiet, och samtidigt passat på att uttrycka sin glädje över att ha noterat uppenbart valfusk. Varpå ledaren för ett av våra demokratiska partier svarar "Stort tack för stödet". Men för helvete!!!

Partister av centervariant har varit snabba att backa. Inte från den stolliga tråden, nej, de backar Annie. De hävdar att Lööfs svar var något slags standardfras, och att hon senare, när hon uppmärksammades på problemet, kritiserade valfusket. Men det är så dags då. Tänk tanken att någon skrivit att de just varit och röstat på SD, och glatt sig åt att Soldiers of Odin sett till att inga "berikare" släpptes in i lokalen, och Åkesson oreserverat tackat för stödet?

Alltså, om igen. En topp-politiker, utanför Kalle Anka-partiet, som inte reagerar emot valfusk? Jag förväntar mig ett par tiopotenser starkare drev än emot Bali här. Eller, ja, jag hade förväntat mig det om jag hade några som helst förväntningar på svenska journalister.

lördag 18 augusti 2018

MP slår tillbaka

Har ni också räknat med att MP nu, efter islamistskandaler, båtfärger, gråvatten, gröndiesel, fuldieselbilar och dylikt kommer åka ut ur riksdagen? Nej, tyvärr inte, för nu laddar de om för att hamna på rätt sida om fyraprocentsgränsen med några riktiga fullpoängare till reformförslag.

Parkeringskatt


Äntligen ett politikerförslag med mänskligt ansikte. Jag avskyr shopping. En killgrej, måhända? Jag vill in i butiken, rycka åt mig vad jag ska köpa och sen ut igen. Förutom om det är en motorcykelbutik...

Om jag förstått MPs förslag rätt, så kommer MP se till att jag vid parkeringen möts av en butler (för Stockholmarna blir det nog i tunnelbanan istället) som sätter en spinnande, lugnande kattunge i famnen på mig. Moraliskt stödd av den lilla pälsbollen kan jag sedan i lugn och ro rumla runt i butikerna och sakta prova mig fram, som en riktig shopper.

Vi tar en gullig kattbild på det.


Lådvinscykeln

Miljöpartiet har nu kommit på en idé som jag fick redan för 20 år sedan. Som ung hurtbulle tyckte jag om att cykla, gärna långt och länge. Ett par mil var uppvärmning, varefter jag hade fått upp lämpligt flås och kunde böja huvudet framåt, trampa i på allvar och se milen och timmarna försvinna. En tämligen trist och enformig aktivitet, om än nyttig, får jag erkänna. Det enda som får längdcyklister att stå ut är drogkicken från de endorfiner som kroppen genererar vid överdriven ansträngning. Jag är dock ingen knarkare, varför jag kom på den goda idén att kombinera två hobbies. Jag var även en stor fan av brittisk cider - en dryck som på den tiden var totalförbjuden i Sverige, det enda cider man fick dricka var söt läskeblask utan alkohol. Jag bryggde därför min egen bittra och starka brygd, med mängder av socker illegalt tillsatt för att få upp procenten.

Sagt och gjort, för att kunna finna cyklingen dräglig hällde jag hembrygd cider i den vattenflaska varje hurtbullecykel har en hållare för i ramen. Genast blev det mycket roligare att cykla. Första milen var som vanligt tunga, men efterhand fick jag en gudabenådad kontroll över cykeln. Till och med de vanligtvis sura bilisterna tutade segerserenader över mina precisionsmanövrar mellan filerna.


Nu har alltså även MP upptäckt samma sak. Med elcykelns subventionerade inträde på marknaden har cyklarna blivit så lätt-trampade att våra hipsters tappat sin primära drogkälla, och upptäckt att om än cyklingen blivit lättare, så har den återigen blivit oändligt, olidligt tråkig - ungefär som att sitta på ett fyratimmars F!-möte i syfte att bestämma vilka pronomina som skall användas inom föreningen, och ägna de första 3h 50 minuterna åt att fastställa hur många minuter de olika deltagarna får tala utgående från deras intersektionalitetspoäng. Dags att göra cyklingen rolig igen!

Dags att introducera lådcykeln:
De som bor i mina sydliga trakter känner väl till detta fordon, i varje villakvarter finns en handfull sådana som miljömedvetna föräldrar använder för att skjutsa barnen till dagis eller runt i grannskapet. Ska man handla ett par matkassar är de också praktiska att köra några kvarter till hökar'n, det är mycket lättare att hitta parkering för en lådcykel än för en bil i Malmö. Antagligen också rätt praktiskt att ta lådcykel till krogen, då risken att bli stannad för styrfylla är låg och man kan ta ett par överförfriskade och däckade kamrater i lådan. Och hur lockande är det inte att kunna sitta och vifta med nycklarna till en cabriolet inför damerna/herrarna vid bardisken?

För de norrländska läsare som här kliar sig i huvudet över detta knasiga långsamskaffningsmedel kan vi jämföra med en skoter:

Bägge fordonen är svåra att köra året runt, trots att deras ägare gör heroiska försök därtill. De är också tydliga livsstilsmarkörer, som berättar för omgivningen vad deras ägare är för slags människa.

Lådcykeln är dock inte lika rolig att köra som en frustande, vrålande skoter, det är bara att erkänna att livet är roligare i Norrland, varpå vi kommer till den sista ingrediensen. Lådvin:

De ekologiskt sinnade damer (jag skulle här kunna använda begreppet "batiktant", som väl beskriver målgruppen, men eftersom samtalet nuförtiden skall vara vuxet och jag inte har lust att såra någon så blir det damer hädanefter) som utgör MPs kärnväljare, och som nu på grund av cyklarnas elektrifiering inte längre får sin fix, måste återvinnas till cyklismens kadrer. Eftersom vi  vet hur mycket vänstern älskar pimpla rödvin, så fick MP en snilleblixt. Kombinera lådcykeln med ett rejält ställ för lådviner, och damerna kommer vara svåra att slita ned från sina cyklar. Jobbpendling på en mil eller två kommer gå galant, och jobbet som lärare eller socialassistent kommer plötsligt ses i ett rosé-färgat skimmer.


Jag tror det kommer gå bra för MP i höst!

tisdag 14 augusti 2018

Lapplisans hämnd


Skämt


Vi konservativa svenskar, visst minns vi Lapp-Lisa? En kristen frälsningssoldat och sångerska, vars signaturmelodi var sången "Barnatro"?


Från Lapp-Lisa till våra lapplisor, även kallade parkeringsvakter, den bespottade yrkeskår som försöker se till att vi inte parkerar som i Madrid eller Rom. Den yrkeskår som efterhand fått svårt att gå in och lappa i våra utmaningsområden, då deras fysiska säkerhet inte kunnat garanteras.

Från lapplisorna till målvaktsbilarna. Under ett par decennier har utmaningen med målvaktsbilar vuxit, tills i Malmö Sydsvenskan beräknar att var tionde bil är en målvaktsbil. Eftersom Svensson sällan har anledning skaffa målvaktsbil, kan vi räkna ut vad målvaktsbiltätheten är i de mindre bemedlade delarna av staden.

(För den oinvigde: en målvaktsbil är en bil, inte nödvändigtvis ett gammalt uttjänt vrak, som köps av kriminella, registreras på en "målvakt", en person utan tillgångar, och sedan säljs eller leasas ut till tredje part. Den tredje parten kan sedan parkera var f-n de vill, varpå p-böterna går till målvakten, som inte har några tillgångar att utmäta. Det där med besiktning, försäkring och bilskatt behöver man inte heller vara så noga med. För den som går på socialbidrag är målvaktsbilen också en jackpot, då socialen inte tillåter sina bidragstagare att äga bil, den är en tillgång som ska säljas innan bidrag utgår.)

Det offentliga har sin vana trogen agerat hårt och resolut mot målvaktsbilsfenomenet: fler fritidsgårdar för målvakterna, gratis garage till målvaktsbilarna, och dialog och korvgrillning med de kriminella ligor som ligger bakom. Till alla landets kriminologers förtvivlan har ingen av dessa åtgärder ännu kommit till rätta med problemet. Inget har hjälpt.

Tills nu.

Genrebild. Kan mycket väl vara från Kanada.
Nu har lapplisorna tröttnat. Tröttnat på att de jämrans målvaktsbilarna parkerar tvärsöver stortorget. Tröttnat på att de inte kan komma in på Rosengård och lappa bilar som står "på hitan och ditan", som det heter på F!-språk. Tröttnat, organiserat sig, och slagit tillbaka.

I en samordnad kommandoräd under natten gav sig landets lapplisor ut i utanförskapets djungler och satte fyr på målvaktsbilarna. En signal till den organiserade brottsligheten att nu jävlar räcker det, att nu har ni jävlats med oss länge nog. Nästa gång någon skäller på en lapplisa ska de veta att då kommer molotov-cocktailen fram. Nästa gång någon hotar en lapplisa ska de veta att vi nöjer oss inte med att grilla korv på din bil, vi tar grannens, ja hela grannskapets bilar. Så passa dig!

Är jag konspirationsteoretisk foliehatt nu? Betänk att polisen i lugn och ro stod och tittade på och "observerade", ungefär som poliser i Latinamerika står och tittar på medan dödspatrullerna "rensar upp" i favelorna. Visst hade väl vår stolta svenska poliskår gått in och haffat förövarna medan brottet pågick, för att förhindra att ytterligare bilar tuttades på? Visst hade väl vår stolta svenska brandkår åkt in och släckt elden, och förhindrat den från att sprida sig, precis som de gjort vid skogsbränderna? Om de inte i förväg var varnade om att det var "våra gossar" som var i farten...

Allvar

Det är så man kan gråta. Ligister i Göteborg, Trollhättan med mera ger sig på bilar, tuttar på dem, och drar därifrån. Utanför står brandkår och polis och tittar på i godan ro.

Här är Kronogården:

Trollhättans minst hippa område. I min ungdom dock såpass säkert att jag inte var ett skvatt orolig för att dra runt där på moped eller cykel sent om kvällen. Idag får jag väl hänga på en minister och dennes SÄPO-skydd, på besök för att konstatera att inga no go-zoner finnes, för att våga mig in där på dagtid.

Med bilbränder, med stenkastning på räddningstjänsten, med utkörning av besökande TV-team så visar de kriminella tydligt vem det är som bestämmer i förorten, vem det är som äger territoriet. Vem man bör gå till när rätt ska skipas. Det här är allvarligt. Inte bara för det svenska samhälle som tappat kontrollen, utan även för de stackars satar som tvingas bo i maffia-kontrollerat område. Tvingas? Ja, var ska annars en fattig invandrare utan jobb kunna få en lägenhet?

Rapporteringen från Kronogården är intressant.
"Polisen jobbade bland annat för att säkra området innan räddningstjänsten kan körde fram.
– Vi står nu vid en brytpunkt och avvaktar. Det vi vet är att däck, lastpallar och terräng brinner. Det skjuts även raketer och smällare, uppgav Simon Willner, inre befäl hos räddningstjänsten, i inledningsskedet."
Jag misstänker att polisens sätt att säkra området inte är att kort utropa i högtalare att den som inte skingrats och gått hem till sig inom en minut kommer möta verkanseld, och sedan efter en minut brassa loss, utan att de i bästa fall ställer sig och tjafsar med stenkastande huliganer och i värsta fall bara står på säkert avstånd tills huliganerna kastat sig trötta med gatstenar och gått hem av sig själva.
"Räddningstjänsten tog sig an branden på Sädesbingen vid 23.20-tiden.
– Vi är där nu och åkte fram tillsammans med polis som en säkerhetsåtgärd, sade Simon Willner.
På övriga Kronogården hade räddningstjänsten av säkerhetsskäl inte kunnat arbeta."
Låt oss läsa ovanstående ett par gånger. Polisen kunde alltså inte säkra mina gamla domäner, Kronogården. Ligisterna ägde territoriet. Svenska staten är på flykt.

Hur fasen blir det så här? Jag tror på vad Ingrid Kampås skrev redan 2014. Det blir så här därför att vi hanterat det så här. Att visa svaghet, be om ursäkt och föreslå att vi grillar korv och tillsammans sjunger "We shall overcome" funkar kanske i den svenska kulturen, där vi sedan dagistiden matats med Bamses och genustanternas ideologi. I de kulturer i Mellanöstern som våra invandrare kommer från är det andra bullar som gäller, där är det djungelns lag som gäller. Visar du dig svag, så visar du bara att du kan trampas på utan konsekvenser, inte att du är värd att resonera med. För varje dialogpolis vi anställer skapar vi tio gangsters. Vi kastar bensin på branden i hopp om att släcka den!


Vem drabbar detta?

  • De boende i Kronogården, absolut. Bussar ställdes in - hur hårt drabbar inte det fattiga gamlingar som inte har egen bil, eller vars bil just brann upp? Hur skulle vi känna oss om vi bodde i ett område där polisen inte kan skapa ordning? Någon kommer fylla detta vakuum. Någon med betydligt hårdare nypor, och mindre rättssäkerhet, än polisen. Har Kronogårdsborna att se fram emot att kyssa "Don Muhammed"s hand för att få rättvisa framöver?
  • De boende runtomkring. Pengar till uppbyggnad av det bibliotek som brandskadades i Kronogården kommer från den förvärvsarbetande delen av kommunens invånare. Otryggheten sprider sig utåt. Försäkringsbolagen lär börja justera premierna, eller vägra försäkra fordon i Kronogårdens närhet.

Vad ska vi göra åt eländet? 

Vår statsminister sjunker till nya, pinsamma bottennivåer:
"Jag blir förbannad – på riktigt! Min fråga till de här är, vad fan håller ni på med?"
Det är väl för allom uppenbart vad de håller på med, de bränner bilar och har kul. En mer intressant fråga är: varför har du, Stefan Löfven, inte gjort något åt de bilbränder vi nu haft åratal på oss att reagera på? Det verkar som om Stefan Löfven lyssnat lite för mycket på Lapp-Lisa och har barnatron kvar om att allt fixar sig av sig själv bara man blundar och mumlar något om "inte okej".

En väg att gå är den Sydafrikanska vägen. Sydafrika försökte, på Apartheid-tiden, isolera de svarta i egna, "självstyrande" Bantustan-enklaver. Vi skulle kunna ge upp förorterna, avgränsa dem med en mur och, likt när Jordanien avsade sig överhögheten över tidigare ockuperade territorier som nu hade ockuperats av Israel istället, avsäga oss överhögheten över dessa förorter och skänka dem till Afghanistan, som får ta över att finansiera och dela ut bidrag, fixa poliser, och så vidare. Men så ovänliga vill vi väl inte vara mot invånarna i dessa orter? Dessutom är risken stor att vi skulle få en våg av flyktingar därifrån.

En annan möjlighet är att ta in hjälp utifrån. Vid skogsbränderna fick vi hjälp av en kolonn av polska brandbilar. Kan vi inte be Polen och Ungern att dela med sig av lite hårdhänta poliser och polisbefäl med total avsaknad av genus- och dialogutbildningar?

En som tänkt på detta är moderathövdingen i Staffanstorp, Christian Sonesson:


Hans lista över konkreta åtgärder är inte ointressant. Hans tes är att hela rättskedjan måste fungera, från att det finns gott om poliser på gatorna till att dömda brottslingar sitter länge i buren. Om detta vore moderat rikspolitik skulle jag med gott mod kunna lägga en röst på M i riksdagen. Dock får vi betänka att M senast de styrde lät Beatrice "lila kuvert" Ask styra över justitiedepartementet.

Det vi ser idag, är att polisen förvisso anser sig ha hittat några av förövarna. De låter nu svenska rättssamhällets långa arm med full kraft falla ned över huvudena på dessa illgärningsmän: deras föräldrar ska vidtalas, och de små gulliga busungarna kallas till "oros-samtal". Oros-samtal!? Jag kan se framför mig hur gärningsmännen sitter hemma och skälver - av skratt.


Mitt tips inför valet: hitta ett parti som du känner dig trygg kommer jobba järnet för att genomdriva en stenhård, nolltolerant kriminalpolitik.