söndag 23 april 2017

Mitt liv som folkpartist

Nej, jag är inte folkpartist. Men jag känner mig lite som så. Lite sådär socialliberalt kluven. Här har jag ägnat åren åt att lägga det ena mer tokradikala migrationsförslaget efter det andra, och så verkar det som om jag nu blir omsprungen av - Miljöpartiet!


Åsiktskorridoren i Sverige börjar likna en promenad med min Golden Retriever. Tvära kast mellan cykelvägens kanter, ett ivrigt sniffande under några sekunder på någon onämnbar brun hög, och sedan raskt vidare till andra sidan, varpå den som hänger i kopplets andra ända förväntas hänga med.


Efter att en lastbil med tillhörande passagerare förirrat sig på avvägar har plötsligt våra tyckare och politiker börjat klämma fram en massa skarpa förslag. Med undantag av magister Fridolin misstänker jag att de flesta förslagen är samma gamla förslag som de alltid har, men nu med nya skäl. De vill helt enkelt få igenom sina vanliga käpphästar, med terrorn som undanflykt.


När Sverige drabbas av utmaningar, hamnar lösningsförslagen ofta i någon av nedanstående kategorier:
  • "Cargo cult". En åtgärd som inte har något som helst med problemet att göra, så som homeopatisk medicinering eller försöken att åtgärda skolproblem med genusteori.
  • "Piss i Missisippi". En åtgärd som förvisso pekar i rätt riktning, men är löjligt otillräcklig. Som att åtgärda bostadsbristen med någon miljon i subventioner.
  • "Släcka med bensin". Att lösa bostadsbristen med mer socialism och centralplanering. Att låta Sveriges Unga Muslimer sköta integrationen. Att låta Mona Sahlin hantera offentliga medel.
  • "Tillsätta en utredning". Läs: begrava frågan till efter nästa val. Eller nästnästa. Allt i hopp om att omvärlden löser problemet medan vi står med huvudena i sanden. Så som vi länge hoppades att EU eller Khadaffi skulle stänga gränserna söderöver så vi själva slapp smutsa ned våra känsliga samveten.
  • "Önskekonserten". Känner man bara tillräckligt starkt för något, och upprepar "det måste gå" tillräckligt många gånger, så kommer det fixa sig av sig självt. Vanlig metod för politiker som vet att något måste göras, men att alla vettiga åtgärder kommer förkastas av väljarna. Har liksom kommunismen ännu inte funkat i verkligheten, men anses ändå som en fin och vacker tanke.
  • "Rasistjävel". Känner man att det är riktigt jobbigt att åtgärda ett problem går det alltid att skjuta budbäraren.


Vad har vi då fått för nya eller nygamla påhitt? Här kommer en lista, där det lämnas som övning till läsaren att känna igen kategorierna ovan.


Flödet in i och ut ur landet

Mängder med hårdare tag lanseras nu.


Ingen människa är illegal. Inte kvar i Sverige, i alla fall. Ut med packet! Alla verkar nu vara överens om att de som inte har laglig rätt att vistas i Sverige inte heller skall göra det. Däremot är det väldigt tunt med förslag på hur det ska gå till. Hittills har det inte hjälpt att be snällt.


Fotboja. Jag är imponerad av elasticiteten i Fridolins nacke. Han skulle nog kunna titta på Wimbledon-tennis i en månad utan att få ont. Både MP och mitt eget KD lanserar nu elektroniska fotbojor. Det känns dock som en symbolåtgärd som träffar fel. De som tänker gå under jorden plockar helt enkelt bort bojan och går under jorden. Möjligen kan det tänkas att någon som tvekar över hur de skall handla inte tar det drastiska steget att, efter att illegalt smugglat sig över halva jordklotet, trotsa en av den svenska statsmakten ditsatt boja. Eller inte. Mest lär det dock drabba de snälla och laglydiga som tänkt återvända, men får gå med en skavande fotboja fram tills att flyget lyfter.


Internering. SDs gossen Ruda har sedan länge föreslagit internering av alla asylsökande - alltså från den dagen man anländer i Sverige till dess att man antingen får tummen upp eller sitter på flyget hem. Ja, jag håller faktiskt med Kent Ekeroth. Enligt SvD saknar åtta av tio asylsökande ID.Det är rimligt, med tanke på landets och landets medborgares säkerhet, att människor som vi inte vet vilka de är, inte får röra sig fritt. Ett acceptabelt pris att betala för den som flytt en säker död. Samtidigt får vi arbeta på att rejält sänka handläggningstiderna. Bostadsstandarden på dessa förvar - om vi kan nyttja Grand Hotel eller flyktingläger av Jordanienstandard - ja, det lär bero på de där förkättrade volymerna.


REVA. S vill låta poliser undersöka arbetsplatser. SD vill ha mer kontroller inne i landet. Som liberalkonservativ är jag känslig för att ge staten för mycket makt, men det här kan jag acceptera. Kan vi skicka in "health inspectors" till våra krogar, med makt att bomma igen dem, så kan vi också skicka in King vid gränspolisen för att hitta slavkontrakt och illegala migranter.


Ingen amnesti. Idag kan man gömma sig i fyra år och ansöka på nytt, det vill M ta bort. Känns ohyggligt självklart, så borde det alltid ha varit. Det ska inte löna sig att missköta sig och bryta mot lagen.


Fler poliser vill C och L ha. Jag misstänker att det är en avledande manöver - de poliserna kommer alltid ges något annat att prioritera.


Avskaffa asylrätten, ta kvotflyktingar istället. Förvisso är asylrätten, som den ser ut idag, ett problem. Den säger att den som är stark och samvetsoöm nog att muta och bryta mot lagar för att ta sig in i Sverige (japp, det är olagligt att ta sig in här utan tillstånd) får hjälp, medan de andra får försmäkta i de flyktingläger vi inte längre har råd att sponsra eftersom vi lagt alla pengarna på unga män från Mellanöstern. Samtidigt vill jag inte helt ta bort asylrätten. Vi minns väl de kristna som stod vid Turkiets gräns och ville bli insläppta, med IS i ryggen? Vi vill väl hjälpa vårt finska broderfolk när den slemme ryssen anfaller? På något sätt får vi formulera en princip som garanterar lokal hjälp, samtidigt som asylshopping tvärsöver jordklotet förhindras.
Jag är också lite orolig över kvotflyktingvurmen. Efter att vi öppnat för kvotflyktingar och stängt för de andra: hur många minuter tror ni det tar för smugglarna att fatta det och istället muta de FN-tjänstemän som sköter uttaget av kvotflyktingar? Eller tillhör ni månne den där Pierre Schori-falangen som tror att FN är en omutlig välgörenhetsorganisation?




Integrationen här i Sverige

Avskaffa religiösa friskolor. Men för helvete. Våra katolska friskolor funkar idag bättre än snittskolan. Ville vi komma åt skolor som sjuder av ovetenskaplig genusvetenskap, subjektiv värdegrund, våldtäkter av minderåriga och annat osunt så är det de kommunala skolorna som skall förbjudas först. DDR-skolan verkar ha lyckats, mina liberala polare är nu allihopa en bunt socialister utan att de ens fattar det.


Bussning av skolbarn. En iskall vind från min barndom drar fram. En vind från den tid då kommunalpampen bestämde var dina och mina barn skulle gå i skola. Nej tack.


Avskaffa skolvalet. Se ovan.


Alla måste dela svenska värdegrunden. Jovars, det känns som ett rätt effektivt sätt att begränsa flyktinginvandringen. De länder folk flyr ifrån är just sådana länder där alla måste dela värdegrunden - annars. Men måste vi verkligen göra Sverige lika dåligt som Mellanöstern för att slippa invaderas av Mellanöstern? I mitt Sverige tolererar vi i alla fall olika.






Terrorismen

Registrera lastbilar, inte islamister. Påminner lite om tröjor som cirkulerade bland oss ungmoderater en gång i tiden: "registrera kommunister, inte vapen". Och analogt med det vill jag att det är islamisterna, nazisterna, de autonoma osv som vi registrerar. Inte gatstenar och lastbilar.


Det är nazismen som är problemet.


Förbjud extremism. Som yttrandefrihetsfundamentalist har jag hittills varit emot att förbjuda extremistiska organisationer och medlemsskap däri, men det här kan bli kul. En guldgruva för oss politiska satiriker. Tänk tanken att organisationer som inte delar vår värdegrund, medlemskap däri, och finansiering därav, är förbjudet. Först inför skranket borde då svenska staten bli - vi har ju finansierat mördarna i Hamas. Vänsterpartiet, som skickar pengar till "befrielserörelser", lär också få åka in i finkan. De sossar och miljöpartister som hänger med terrorister i Ship to Gaza-rörelsen lär få något värre än fotboja att oroa sig för. Halleluja!










Vad gör vi, då? Det finns inte en patentåtgärd. "There is no silver bullet", som vi programmerare brukar hävda. Däremot finns flera små åar som så småningom skulle kunna bli en rejäl bäck:


  • Stopp för asyl i Sverige. Detta eftersom vi inte har den politik och byråkrati på plats som behövs för att hantera ett stort inflöde. När ambulanser kan åka in i utanförskapsområden utan poliseskort, när organiserad brottslighet är under kontroll, när svenska pass inte säljer bättre än senaste Läckberg-thrillern, när skola, bostadsmarknad och jobbmarknad fungerar - då kan vi fundera på att släppa på kranen.
  • Kulturförvandling i polisen. Det måste bli viktigare att fånga in busar än att inte kalla dem "apadjävlar". Politiskt tillsatta dialogchefer måste bytas ut, på fler nivåer än längst upp.
  • Kulturförvandling i domstolarna. Straffskalorna måste användas.
  • Hårdare lagar, mer proaktivt stiftade. Det tog åratal att göra IS-charter olagligt.
  • Inget ID, inget insläpp. Det som funkar på Systemet skall även funka vid gränsen. Har du inget ID, så skall chansen att få gå fri i Sverige vara noll.
  • Internering innan beslut. Beslut om asyl skall fattas raskt, och under tiden sitter du inlåst. I säkerhet. Ensamkommande kvinnor skall inte riskera bli terroriserade av islamister.
  • Avvisade åker hem. Kan du inte avvisas; se Internering.
  • Rasprofilering! Reva-kontroller görs inte på SD:s årsmöte, utan på ställen där man kan förvänta sig att hitta illegala migranter. Lika självklart för mig att vi motorcyklister kan fastna i trafikkontroller när Hells Angels är på flykt, lika självklart känns det att polisen fokuserar på att kontrollera branscher och utseenden som är typiska för illegala migranter.
  • Anmälningsplikt! Självfallet skall alla samhällets grenar, såväl polis, skola som socialkontor, ha plikt att vid misstänkt lagbrott anmäla detta.
  • Inga pengar till brott. Staten skall kontrollera utbetalningar så att inte kriminella sätter i system att mjölka systemen för assistans, coacher osv. Så att de som faktiskt behöver pengarna får dem istället. Att ge skola eller bidrag till illegala migranter faller givetvis under denna punkt.
Under tiden vi inför punkterna ovan jobbar vi även med att få till en EU-gemensam asylpolitik. Liksom vi jobbar inom FN-systemet för världsfreden. Med ungefär samma hopp om framgång.




Så, kort summerat: jag vill ha in färre islamister i landet; volymer är på riktigt, och det finns ett svar på frågan "hur många konservativa gubbar med skägg (förutom mig...) tål landet?". Dock vill jag att de vi faktiskt släpper in, eller har släppt in, har samma rättigheter att yttra sig som alla andra. Även när deras åsikter inte är enligt värdegrunden.

lördag 15 april 2017

Vem vann?

I alla dessa eländes melodifestivalsrundor brukar frågan dyka upp: var det rätt låt som vann? Eftersom det just nu, tack och lov, är dödsäsong för falsksjungande fjantar så spekulerar hela landet istället över terrorismen. Vann terrorismen när en galen, ondsint Uzbek felparkerade i Åhlenshuset? Konsensus verkar vara att det var Sverige och Stockholmarna som vann, eftersom vi inte låtit knäcka oss av mördarens ränker och anslag.


Fel. Terroristerna vann. Terroristerna vann redan för flera år sedan. De vann, inte för att de var bättre, utan för att vi envisades med självmål efter självmål. Med våra egna journalister som de mest envisa bollsparkarna.


Sådana här bilder har ni väl sett i tidningarna? Och nickat gillande? Jo, visst är det upprörande att regimen i Eritrea sätter människor i finkan utan rättegång, bara för att de använder sig av vad som borde vara en självklar yttrandefrihet.


Vad vi inte sett i tidningarna är några "Je sui Lars Vilks"-bilder. Vilks är förvisso inte inspärrad av staten, utan tvärtom skyddad av svenska staten. Staten håller med SÄPO-skydd och flyttar runt Vilks på diverse anonyma platser runtom i landet. Efter att ha ritat en Muhammed-bild är han eftersökt av galna islamister, av samma snitt som den där som körde ihjäl folk i Stockholm häromdagen. Han har begått samma brott som de som blev ihjälkörda: han har inte rättat in sig i ledet och lytt de som inte gillar olika. Vilks försmäktar förvisso inte i en fängelsehåla, men han kan definitivt inte gå på stadens gator som en vanlig man. Med eller utan trenchcoat. Han är idag inte en fri man.


Hur är då svenska medias reaktion? Nej, inga "free Vilks"-upprop. Snarare tvärtom, vill de att Vilks skall hålla käften och inte häda. Han får skylla sig själv. Med andra ord: terroristerna har rätt, enligt svensk press. Vi skall böja oss för intoleransen.




Svenska tidningar har sedan flera år varit kliniskt fria från Muhammedbilder. Varför det? Enkelt. De är rädda för terroristerna. De vet, med Jyllandsposten som exempel, att den dag de publicerar en Muhammedbild blir de måltavlor. De måste skaffa larmbågar och kpist-beväpnade vakter i entrén. De får skaffa hemliga adresser och SÄPO-skydd, liksom den bespottade Vilks.


Det är OK att vara rädd. Det skulle jag också vara. Men erkänn då läget, kära journalister. Er förmåga att vara en garant för demokratin och det öppna samhället ligger nu på samma nivå som Kissie.


Terroristerna leder matchen.


Med kpisten och bomben som hot har de kuvat oss från att visa detta:


Det är dags för Sverige att komma in i matchen. Det är dags för Fantomens lag att gälla i stadsdjungeln: "En kvinna skall kunna gå på en stig i mörkret med fullt av juveler om halsen", eller hur det nu var. Och vi skall kunna publicera harmlösa satirteckningar utan att darra av rädsla för att få halsarna avskurna, IS style.


Då är vi på den vinnande sidan. Inte förr.

lördag 8 april 2017

F! har väl rätt?





Jag har en Golden Retriever. Som så många andra av den rasen har han avlats för att få en snövit päls:




Beowulf







Här är hundrackarn emot den vita snön - helt plötsligt är han gulbrun. Och alla kommentarer om att det beror på att jag inte badar honom ofta nog bemöts med ett nafs i skinkan.




Beowulf in the snow




Vad försöker jag komma till? Jo, madam Kawesas uttalanden häromdagen om vitheten. Att den Iranier som är kritvit i Iran blir mörkhyad vid passage genom Arlandas grindar. Hon har en liten poäng. I Iran är Iraniern top dog, och kan från sin position längst upp på gödselstacken fritt se ned på araber och negrer. Ja, vete tusan om de stolta ariska iranierna inte även ser ner på oss nordbor som varandes barbarer, som sprang omkring i djurhudar och jagade mammutar medan iraniernas civilisation blomstrade. I Sverige är det vi svenskar som styr, och iraniern som är pizzabagare. För visst är det väl uppenbart att mannen nedan är chanslös i Sverige?




Men inget konservativt inlägg kan väl sluta i att F! har rätt? Nej, lugn. Kawesa går vilse. Hon har hakat upp sig på den vita färgen.


Antagligen beror detta på att det kursmaterial hon läser på Södertörn kommer direkt från USAmerika. I USA finns en etablerad konfliktlinje mellan svarta och vita, lika etablerad som den episka striden mellan Darth Vader och rebellerna på barnens dagis. Allting där handlar om slavhandel, rasism och kolonialism. Eftersom svenska universitet ofta använder kursböcker, kurser och diskurser från USA, så blir resultatet därefter. Riktigt komiskt blir det när unga töser efter en introkurs i "gender and African studies" på Södertörn begår tidningsartiklar och skriver om den vite mannens börda, Sveriges skuld för den transatlantiska slavtrafiken och hur afroamerikaner är diskriminerade i Sverige.


De har fastnat i en teoretisk förklaringsmodell och använder den överallt. I manualen står att den vite mannen är skurken. Det innebär, med logik värdig en femåring, att varhelst man hittar en skurk, så måste denne ju då vara en vit man. (Alla hästar har fyra ben. Alltså är det där kreaturet med fyra ben som står och råmar i hagen en häst.) Jag misstänker att de i en analys av folkmordet i Rwanda raskt skulle hitta skäl att kalla den ena sidan vit. Antagligen anser de även att japaners vita hud är anledningen till att de förtryckt kineser och koreaner.


Det här påminner lite om marxisterna, som alltid applicerade sin standardmodell, klasskonflikten, på allting. Vilket kanske inte är så konstigt om man ser till hur många övervintrade marxister som häckar på våra universitet. Samma vargar, nya fällar. Och fällor.


Så, för att summera: våra akademiker behöver lyfta huvudena ut ur sina postmoderna kontexter och besöka verkligheten. Samt, efter observation av denna verklighet, leta efter de teorier som bäst förklarar verkligheten. Inte leta efter den verklighet som bäst passar deras a priori fastställda, av Marx eller Gud givna, teori.






Min analys av verkligheten:


Makt korrumperar. Den som har makt kommer tämligen snart använda den för att förtrycka andra, oavsett initial goda avsikter. Det är därför demokratier som USA satsar hårt på maktdelning. Det är därför det vore skönt med lite starkare motpoler mot politikermakten i Sverige.


I Sverige är det normalt vita som har makt, av den enkla anledningen att så gott som alla varit vita. I Afrika norr om Sahara har araberna makten, söderom har de som är allt annat än vita makten, och i Sahara regerar kamelerna. Grupperna vid makten växlar, och deras hudfärg likaså.


Jo, nog finns diskriminering i Sverige. Här skriver forskaren Joakim Ruist om det. Jag har dock en naggande misstanke, helt ouppbackad av statistik eftersom jag är en alldeles för lat jäkel för att leta upp den, att det blir svårt att hitta länder där utbölingar diskrimineras mindre än här. Vilket förvisso inte hindrar att det är välkommet att minska diskrimineringen. Närhelst F! vill arbeta emot diskriminering står jag gärna bredvid och applåderar. Den dag de har kontakt med verkligheten.

fredag 7 april 2017

Kådisarna står upp för Sverige

En sån här eländes dag, när någon satans mördare slagit till i Stockholm, vill jag i rent trots ägna åt trams istället för att diskutera situationens allvar. Förvisso lyckades vi Kristdemokrater i precis rätt tid slå till med att vi vill ha en himla massa nya poliser, vilket ju är helt rätt då polisen smälter utav bara den om man får tro våra vänner i miljöpartiet. Men det är inte det jag vill prata om. Jag vill prata om vår nya logga:


K

D



Varje rebuslösare med självaktning vet ju hur det skall utläsas:


D under K:et. Dunderkåt.


Det verkar som de sista sexualmoralisterna har lämnat KD nu. Förutom jag. Tur att jag har humor, och att den är stabilt rotad under bältet.


Låt oss nu hoppas att det här ger lika bra press som Liberalernas nya logga:

fredag 17 mars 2017

Alice i blunderlandet


Ni missade väl inte intervjun med Bah-Kuhnke häromdagen? Hon verkade ha noll koll på det där med återvändande islamistiska mördare. Jag undrar varför.

Kan det bero på sällskapet?



Eller kan det vara så att hon umgåtts lite för mycket med före detta
partikamraten Mehmet "meme" Kaplan?



I vart fall, så introducerar Bah-Kuhnke ett nytt, spännande sätt att se på det där med framgång och mätning av densamma. Umeå och Göteborg ses av henne som framstående inom avprogrammeringen av jihadister - trots att städerna själva påpekar att de ännu inte kunnat hantera en enda jihadist, på grund av den fullkomligt frånvarande samordning (tack för det, Mona Sahlin!) som gör att ingen talar om för kommunerna när galna mördare kommer hem.

Alltså: måttet på framgång idag är att man ingenting gjort. För då har man ju inte gjort något fel. Och eftersom det går åt helvete med det mesta nuförtiden, kommer man därmed först i ledet. Som den där stackarn som anmäler sig som frivillig i lumpen genom att alla andra tar ett steg bakåt.

Det här måttet kan vi glädja oss åt på många andra håll.

I Lund har vi landets mest framgångsrika anti-mobbningsprogram. Vi låter våldtäktsmännen gå kvar i skolan, utan att göra något. Fast tyvärr har ju en oförstående omvärld gjort att vi fick backa på det.

Bostadspolitiken, där inga strån lagts i kors de senaste decennierna, är en strålande framgång.

Fram tills nu har migrationsverkets brist på utredningar och åldersbestämningar varit en dundrande succé. Vi får väl hoppas att våra aktivistbyråkrater stoppar testerna.



Låt oss dock inte döma vår demokratiminister för hårt. Jag har hört ryktas att häromveckan, när kollegan Ygeman gnällde över att hans rikspolischef inte ville genomdriva sossarnas nya hårda batongpolitik, Bah-Kuhnke lovade att höra sig för med lite gamla kontakter från sitt tidigare arbetsliv. Och det gav resultat!

Snart har vi Sveriges nye brottsbekämpare på plats:



söndag 12 mars 2017

Stickan har en plan


I Expressen målar den gamle gråsossen Stig-Björn Ljunggren upp två vägar för moderaterna. Antingen bilda ett konservativt block med SD, eller ett "betongblock" med S. Men i vart fall sluta jamsa och bestämma sig. Artikeln är välskriven, rolig och läsvärd. Jag antar att Ljunggrens förslag, dock outsagt, är att det är med S M bör slå påsarna ihop. S&M. Låter bra. Riktigt normkritiskt.

Blir det så, då? Innan valet: nej. Partierna är alltför upplåsta i sina allianser, och alltför vana vid sina riskminimeringsstrategier. De flesta partier idag är som våra vägkrogar: för att minimera risken att stöta bort någon har de tagit bort allt som på något sätt kan ge en distinkt smak. Därmed tilltalar de idag ingen. Att helt plötsligt locka med nya ovana smaker riskerar stöta bort de få stackare som ännu hänger kvar.

Jag ser framför mig en valkampanj där de rödgröna, alliansen och SD alla tre kommer göra sitt bästa att verka trovärdiga i viktiga frågor: brottsbekämpning, rättsväsende, invandring, skola, vård. De kommer göra sitt bästa att med vackra ord beskriva ett engagemang som får ena halvan av väljarna, de som gillar batongpolitik, att rösta på dem. Samtidigt kommer de göra sitt bästa att inte föra fram konkreta förslag som kan få den andra halvan av väljarna, de som ömmar för de som av samhället drivits till brott, att i avsky vända sig bort från partierna. Ett valår fullt av trams och flum, alltså.

Resultatet? Några småpartier kanske åker ut, något stolleparti kanske kommer in, men dagens landskap lär stå fast: tre block, alla utan egen majoritet.

I det läget kommer Löfven självfallet sitta kvar. S är ett maktparti, som anser sig ha arvsrätt till regeringsposterna. De kommer aldrig gå därifrån utan att vara nödda och tvingade. Eftersom vi har negativ parlamentarism, krävs att mer än hälften av riksdagen aktivt röstar nej till att regeringen Löfven skall fortsätta. Låt oss anta att Alliansen och SD här gör gemensam sak och röstar ut regeringen.

Nästa steg blir talmansrundan. Här blir det spännande. Nu är valet över, alla har sina mandat, och därmed frihet att räcka väljarna lång näsa, ta ut en annan riktning och hoppas att fyra år räcker för att visa att det val man gjorde var bra för Sverige.

Hur gör talmannen i ett läge när alla konstellationer verkar vara minoriteter? Även här gäller negativ parlamentarism: talmannens förslag går igenom försåvitt en majoritet inte röstar nej.

Antag nu att talmannen, efter att ha pratat med AKB som mumlat något om att hon nu är Jimmies bästis, lägger fram förslag på en M+SD-regering, eventuellt även med ett KD strax över 4%. Vi har fortfarande inte nått majoritetsregering. Vad händer när det blir dags för omröstning? Jag misstänker att pressen från pressen och diverse kändisar blir stor på det parti som inte röstar emot en SD-regering, speciellt som opinionsundersökningarna pekar på att statsministerkandidaten är Åkesson snarare än Kinberg-Batra. Min gissning är att talmannen inte skulle få igenom sitt förslag.

Antag istället att talmannen får signaler om att Löfven och Kinberg-Batra nu är polare, och lägger fram ett S+M-förslag. Genast skulle pressen bli en helt annan. Plötsligt skulle den som inte släpper igenom denna konstellation bli någon som står i vägen för en stark regering som behövs för att mota krisen. Jag kan mycket väl tänka mig att SD röstar för, eller i alla fall inte röstar emot, en sådan regering, så länge den står för mindre invandring (gällande S+M-linje), lag och ordning (gammal M-fråga, dock glömd och gömd de senaste 10 åren), mer bidrag (S paradgren) och stärkt försvar (M+S, i alla fall symboliskt och vid högtidstalen).


Slutsats: jag bedömer en S+M-regering mycket mer sannolik än en M+SD-regering. Helt beroende på övriga partiers vilja att släppa igenom respektive variant.

När regeringen är på plats kommer tredje hindret: budgeten. Återigen: med vissa politikområden på plats kommer nog inte SD larma för mycket.

Efter budgeten är det klassisk kohandel som gäller. En minoritetsregering måste i varje fråga söka stöd från något/några partier. Vore jag oppositionsparti skulle jag då insistera på den gamla klassiska "you scratch my back, I scratch yours". Det vill säga: jag röstar på ert förslag bara om ni sedan röstar på mitt. Vilket gör att regeringen får navigera klokt mellan Skilla och Karybdis.


Vad skall då en sådan regering göra, och vad har den för chanser att genomföra den? Historiskt har S visat en förmåga att kunna ta i med hårdhandskarna och vidta åtgärder som går helt på tvärsan med deras ideologiska förtrupper. Någon som minns Göran Persson och Ingvar Carlsson? Sen finns där tyvärr nuförtiden en hel del Mona Sahlin-typer: halvkriminella fuskare vars största eller enda förmåga är ett välsmort munläder. Dagens moderater har jag dålig koll på, trots att jag innan jag blev kristdemokrat varit moderat i decennier. De verkar mest vara färglösa politruker; ingen Gösta Bohman ibland dem.

De centrala frågorna är:
  • Invandring. Vi måste dämpa inflödet till alla våra problem tills dess vi fått dem under kontroll. Ingvar Carlsson tog en gång i tiden Luciabeslutet. Denna regering skulle kunna ta beslut om att, som man så gärna vill, "gå före" inom EU genom att nu ensidigt besluta om en asylpolitik baserad på flyktingkvoter. Det borde finnas möjlighet för S+M att komma överens.
  • Allmänhetens säkerhet. Bovarna håller inte bara på och skjuter ihjäl varandra, eller terroriserar underklassen i förorterna. De ger sig även på oss andra. Vi är vana vid att höra om hur Ericssonanställda kidnappas och rånas när de reser ner till skurkstater och jobbar. När det nu händer i Sverige har det gått för långt.
    Jag är rädd för att S+M kommer få svårt att enas om en effektiv politik. De politiskt tillsatta syltryggarna i ledningsskikten måste bytas ut - det lär bli smärtsamt för S. Hårdare straff känns heller inte helt naturligt för en sosse. Jag är allvarligt rädd för att offentliga uttalanden om att "det här är inte okej" är vad vi har att vänta oss under fyra år till. Om nu inte busarna blir modiga nog att börja råna riksdagsledamöter.
  • Landets säkerhet. Putin har vaknat ur idet, och moderaterna lyckades lägga försvaret i malpåse senast de regerade.
    Sossarna har börjat prata värnplikt, båda partierna pratar om (symboliska...) utökningar av försvarsbudgeten. Att gå upp till 2% (eller 4-5...) av budgeten är nog bara att drömma om. Nato lär inte diskuteras, vem vågar föreslå ett närmande till en allians som styrs av Trump?
  • Bostäder, jobb, skola, vård, skatter? Visst, viktiga frågor, men här tror jag att låsningen mellan S och M är total. Därför kommer absolut inget att hända. Och så länge vi får de övriga punkterna under kontroll så "är det okej".

Det här låter lite negativt. En berättelse om två stela gamla partier, båda så rädda för förändring att de står bredvid och ser landet raseras. Låt mig därför måla upp en alternativ bild. En bild där en ny "underbar natt", en period av förhandlingar mellan kloka representanter för partierna, leder till att gammalt bråte och mög rensas ut och enkla, i efterhand självklara regler sätts i deras ställe. Jag har inte gett upp hoppet om ett sådant förlopp. Några kloka människor måste väl finnas kvar i partierna?

Några ledstjärnor för det arbetet:
  • Sverige är värt att försvara. Mål, budget och materiel ges till försvaret för att åstadkomma att den som försöker plocka Gotland inte gör det utan förluster. Även om vi inte går med i Nato, skall Sverige bli en eftertraktad partner. Donald Trump skall stå i USA och säga "Look at Sweden now. Sweden! They know how to grab Putin by the pussy!"
  • Staten står upp för dig. Oavsett om du bor i Södermalm, Kiruna eller Järva. Alla som vistas i Sverige har samma rätt till polisskydd, vittnesskydd och rättsväsende. Oavsett om du har anor till vikingarna eller just kommit över Öresundsbron. Oavsett om din hy är ljus eller mörk, om du ber till värdegrunden eller Allah. Inga ytor skall lämnas åt gängen. Omedelbart efter valet görs skyndsamma utredningar av problemen - inga utmaningar här - och åtgärder sjösätts. Varför slutar våra poliser? Dålig lön, för korta batonger, meningslösheten med att se buset utsläppt samma dag de fångats in? Fixa det! Är cheferna inkompetenta? Fixa kompetenta chefer! Anlita ett finskt bemanningsbolag om ni bara hittar värdegrundsmarinerade chefer i Sverige. Fråga alla de länder vi skickar u-hjälp till ifall de har lite poliser som behöver en "busman's holiday" (japp, Malmö är nog ändå lugnare än många afrikanska storstäder).
  • Ingen är illegal. Det vill säga: ingen som är illegal får förbli på svensk mark. Vi skall ha en migrationspolitik som är human och hanterbar. Ifall vi inte kan ha bägge, är det det förra som får vika - att göra motsatsen vore tyvärr inte humant mot oss som redan är här. Den som enligt denna politik befunnits inte ha rätt att vara i Sverige skall inte vara i Sverige. Istället för "det här borde fixas"-uttalanden skall förhandlingarna här leda fram till konkreta åtgärder för att åstadkomma en nollvision: inga illegala flyktingar på fri fot. Vill inte ursprungsländerna ta emot de vi behöver utvisa? Okej, synd, då får vi fixa förvaringsplatser: fängelser, häkten, läger i skogen, läger i Libyen, vad som nu skall till.

Det är dags för lite allvar och jävlar anamma i politiken.

lördag 11 mars 2017

Enskilt ansvar och kollektiva skyldigheter


Som man är jag förstås duktig på att hålla mer än en sak i huvudet samtidigt. Som de här två, till exempel:

Spoiler för den som inte hänger med på en referens lika långsökt som HippHipps melodikryss: Häromdagen lade "pastakungen" Paolo Roberto ut ett klipp på sociala medier, med en text i stil med "Boobs prove that men can think of more than one thing at a time". Varpå Gudrun Schyman och grabbarna ovan, Filip & Fredrik, blir upprörda över sexismen. "Boob" betyder inte bara det Roberto åsyftade, utan även "klydderöv", vilket är skånska för "klantarsle". Vilket genast leder till bilden ovan. Jag är glad att jag bara ser på dansk TV, vilket inneburit att jag sluppit se dessa grabbar.

Men det var inte det jag tänkte prata om idag. Inte heller om dualismen mellan ifall de partiklar som bygger upp vår verklighet är vågor (vilket de ser ut att vara när man skickar dem genom två spalter) eller partiklar (vilket de ser ut att vara när man observerar ljuskvanta). Ett filosofiskt huvudbry som sätter myror i brallan på våra fysiker än idag. Om det nu inte är så att det är de kvinnliga kollegerna som rör om i myrstacken förstås.

Nej, jag tänkte röra till det lite i frågan om personligt ansvar. Det där som våra politiker aldrig tar.


Som batonghöger och Bohmanmoderat (eller vågar man till och med säga Thatcher-moderat?) är jag förstås en stor förkämpe för individens rätt, och individens ansvar. Gör man något bra, skall man få njuta frukterna av det. Gör man något dåligt, skall man få pisk. "Do the crime, do the time" - och ingen halvtidsfrigivning.

Samhällsandan, får vi konstatera, har varit emot mig. Sedan 68 har mantrat istället varit det omvända. Gör du något bra, så kommer staten och tar det ifrån dig. Minns ni Pomperipossa? 102% skatt måste vara socialismens Utopia. Gör du något dåligt, å andra sidan, så är det egentligen samhällets fel, och det är synd om dig. Mer synd om dig än brottsoffren, som antagligen provocerade dig med sin kapitalistiska rikedom. Försåvitt du inte är en osolidarisk skattesmitare, förstås.

Sen, plötsligt, vänder det:

På ett sätt tycker jag lite synd om den stackars rektorn i Lund. Jag funderar lite över vad han varit med om i barndomen, i god polischefsstil. Han har nog fortfarande inte fattat vad sjutton som hände. Förra året gjorde han en noggrann identitetspolitisk och gammelsocialistisk analys av läget när två gossar våldtagit en flicka på toaletten. Han kom fram till att två förövare trumfar ett offer, eller att två rasifierade trumfar en svenne, eller hur han nu resonerade. Resultatet blev i alla fall att gossarna fick gå kvar (strunta nu för ett ögonblick i det totalt vansinniga i att gossarna efter en våldtäktsdom får fortsätta röra sig i det fria) på skolan, men inte flickan. Vilket tjänstemän och politiker nickade åt och tyckte att det var gott. Man såg även noga till att inte informera föräldrar till barn på skolan. Det man inte vet har man inte ont av.

Sen skriver Ann Heberlein ett inlägg om detta, tidningarna hakar på, och vips så är rektorn utan jobb. Dock inte de politiker som fram tills ett par veckor sedan tyckte hanteringen var finemang; de tar sitt ansvar genom att säga att "vi tar ansvar". Och sitter kvar.

Jag kan tänka mig att det är många skolledare tvärs över landet som nu sitter och biter på naglarna och väntar på att deras lokalblaska skall upptäcka några mobbare som de låtit gå kvar på skolan.

Personligen blir jag lite orolig. Jag har själv barn som går i skola i Lund. Vilka ännu oupptäckta galningar går i deras klasser? Skall man behöva begära ut belastningsregister för hela klassen innan man släpper in sin lilla gosse på morgonen?



Så släpper vi dagens uppbyggliga anekdot, och går åter till den generella diskussionen. Var står jag, egentligen, i valet mellan individuellt och kollektivt ansvar? Jag får erkänna att jag där inte är 100% batongfantast.

Ja, vi måste utkräva personligt ansvar. Onda gärningar måste bestraffas. För att undvika att folk istället tar personlig hämnd. För att få kriminella ur cirkulation - den som sitter på kåken kan inte gå runt och hota folk. För att avskräcka från brott. Oavsett vilka dystra förhållanden du eller jag växt upp i skall vi veta att det svider i skinnet om vi skadar andra människor.

Ja, hur samhället är organiserat påverkar brottsligheten. Antag till exempel - rent hypotetiskt - att vi plockar in ett stort antal invandrare från kulturellt väldigt annorlunda länder, och att vi:
  • genom en aktiv bostadspolitik ser till att de blir hopträngda i miljonprogramsområden.
  • genom en aktiv arbetsmarknadspolitik ser till att de inte har någon vit arbetsmarknad.
  • genom en aktiv skolpolitik ser till att deras skolor är kaotiska djungler där ingen kan lära sig något och alla förblir okunniga.
  • genom aktivt skapande av en dialogiserad och demoraliserad poliskår ser till att brott, om det inte alltid lönar sig, så i alla fall aldrig har några nämnvärda negativa konsekvenser.
  • genom en frånvarande polismakt lär kollektivet att det är de kriminella som har makten lokalt, och att den som vittnar är död.
Ja, vad tror vi att resultatet blir?


Alltså: båda sidor har rätt samtidigt. Och båda sidorna har misskötts å det grövsta.


Låt mig börja med det kollektiva. Här har Sverige lämnat människor i sticket.
Ni har väl läst "flugornas herre"? En roman om hur barn som lämnas ensamma på en ö blir precis så jävliga som människor är utan civilisationens polityr. Samma sak händer när polisen drar sig ur olika stadsdelar för att det är för jobbigt att vara där. Djungelns lag tar över. De starka tar för sig.

Frågar vi de butiksägare i förorten som får sina butiker uppbrutna och bilar nedbrända så är det inte mer fritidsgårdar eller dialogpoliser de vill ha. De vill ha busarna bakom lås och bom.

Låt oss ge dem det.

En skola utan våldtäktsmän låter också som en bra idé. Kanske man till och med kan önska sig en skola med ordning och reda? Jag upprepar mitt gamla förslag: utnyttja kompetensen hos våra nyinvandrade, som inte marinerats i flumpedagogik sedan dagisåren. Anställ några nyanlända afghanska bergskrigare, skicka efter några Enfield-gevär hemifrån via postorder, och låt dem patrullera skolkorridorerna. Eller varför inte lyssna på Margaret Thatcher?

Jag misstänker att de här damerna skulle få tyst i klassen även på våra värstingar:




Samtidigt med att vi får de kollektiva förutsättningarna för ett rimligt liv på plats, måste det personliga ansvaret betonas. Lämpliga belöningar och bestraffningar måste fram.

Statliga bidrag och skatter skall inte se till att den som ägnar dagen åt att sitta på ett café och klaga på kvinnors klädval har samma ekonomiska standard som den som utbildar sig och jobbar. Det måste löna sig att vara strävsam. Vårt omhändertagande gör i längden inte gott.

Kriminalitet måste stävjas. Poliser på gator och torg, gärna poliser mer effektiva än Kling och Klang.

Den som begår brott emot privatpersoner (rån, misshandel, hot mot vittnen osv) skall plockas ut ur sin miljö. Liksom de våldtagande gossarna är det inte de kriminella som ska vara kvar. Som vår store ledare Reinfeldt sa en gång så är Sverige fullt av tomma fält och skogar. Nog finns väl någon gammal övergiven gruvby i Bergslagen dit de kan omplaceras?

Långa straff för yrkeskriminella. Istället för dagens straffrabatter och mängdrabatter, se till att öka på strafftiden lite extra för de som har många förseelser när de kommer inför domaren. Förvisso, vänstern har rätt, det längre straffet kommer inte att rehabilitera brottslingen. Det kommer dock göra att brottslingens offer slipper utsättas för brottslingen under många års tid. Något som nog är rätt skönt.