söndag 4 december 2016

Bra rutet, Bah-Kuhnke!

Jag har länge oroat mig för de nya, privatägda kommunikationskanalerna. Lite förvånande, förvisso, att en nyliberal skall oroa sig för sådant, men så är jag ju konservativ också. De klassiska kanalerna har staten bra koll på. För att få driva en bank måste man få en oktroj. Med oktrojen följer vissa förmåner, som insättningsgaranti, samt även vissa skyldigheter. Man kan inte, som vissa krogar, porta Kent Ekeroth för att man inte gillar hans uppsyn. De företag som förmedlar paket kan inte vägra skicka vissa paket hur som helst.

Dessvärre är det ju inte så många som skickar fysiska brev längre. Vi umgås på nätet, twittrar och facebookar. Att bli avstängd från facebook kan ha svåra konsekvenser för politiker som vill nå ut till väljarna, eller för en butik som vill göra reklam. Är det okej att privata företag som tillhandahåller betalningslösningar vägrar förmedla betalningar för butiker som säljer sexleksaker? Är det okej att twitter stänger av människor med högeråsikter?

Min ståndpunkt har, i flera år, varit att det är dags för staten att reglera den digitala trafiken. Staten skall stå upp som allmänhetens och yttrandefrihetens riddare. De företag som vill tillhandahålla publika nätplattformar (kan bli kul att skriva definitionerna och avgränsningarna i lagtexten...) skall åläggas att hålla dessa öppna för alla som håller sig inom lagens råmärken.


Och nu har, äntligen, vår demokratiminister vaknat. Även hon ser nu problemen med att Facebook och Twitter stänger av folk lite hipp som happ, och sätter ned foten. Det är härligt att vi har en demokratiminister som inser att yttrandefriheten är ett demokratins fundament. Det är trevligt att demokratiministern inser att de digitala arenorna är något som måste komma alla medborgare till livs; att de är minst lika väsentliga idag som postdiligensen och härolden var häromseklet.

På dem bara, Bah-Kuhnke! Jag vill se mera naket på Facebook. Kanske detta kan bli tillåtet snart?


Fotnot: vissa onda (dvs besatta av borgerliga avvikelser) personer på nätet försöker hävda att demokratiministern ämnar göra tvärtom - att hon vill ytterligare snäva in och begränsa vad man skall få säga på nätet. Men så aningslös/dum/illasinnad kan väl inte en demokratiminister vara?

lördag 3 december 2016

Dags att läsa lagen


Det är tusan vad klimatet svänger. Lika kvickt som vädret skiftar från decimeterdjup snö och kyla till höstrusk, lika raskt svänger debattklimatet om.

För ett par år sedan, när polisen dristade sig till att i REVA-projektet försöka leta upp de som befann sig i landet illegalt, blev det ett himla liv. Twitter exploderade, politiker uttalade offentligt att detta inte var okej. Polisen fick pudla och backa.

Nu är det annat ljud i skällan. Inte nog med att polisen i Malmö helt fräckt begär ut hemadresser till de illegala invandrare som får socialbidrag och har barnen i skolan - de får ut adresserna! Utan rasande drev i alla medier, utan att Ygeman får stå och göra avbön. Det hela har skildrats på stora uppslag i lokaltidningen.

För mig, som länge propagerat för att det borde vara en självklarhet att samhället, i vilket socialsekreterare och skolpersonal ingår, i möjligaste mån hjälper till att spåra upp brottslingar, är detta en välkommen tillnyktring. Ett bra steg på vägen. Vidare steg borde vara att socialen och skolan inte bara svarar på polismans fråga, utan även att de ser som sin plikt att spontant anmäla brott varhelst de ser dem. Så som att de ser det självklart att anmäla när de ser en förälder slå sina barn, borde det vara självklart att anmäla när de inser att en illegal invandrare går i klassen.

En sak i artikeln gör mig förvånad:

"Gränspolisen är den enda avdelningen inom polisen som jagar personer som inte är misstänkta för brott. Och det kan vara påfrestande, säger Leif Fransson.
– Vi är på intet sätt okänsliga inför den jobbiga situation som de här människorna hamnar i. När barn är inblandade är det klart som sjuttsingen att det tar på en. Men mitt yttersta tjänstemannaaktiga svar när personalen mår dåligt är att det är vårt jobb att lösa den här uppgiften på bästa möjliga sätt."

Men för helvette! Att jag behöver citera lagen för journalister är jag van vid, men att inte polisen själva har koll!? Så här säger utlänningslagen, kapitel 20, paragraf 2:
"Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 a kap. 1 eller 5 § inte har haft rätt att återvända hit."

Det är rätt tydligt att det är just personer som är misstänkta för brott som gränspolisen jagar. Och som övriga statliga/kommunala företrädare borde hjälpa till att lagföra.

söndag 27 november 2016

Ding dong the witch is dead


lät det från vänstern i Storbritannien när en av mina politiska ungdomsförälskelser, Margaret Thatcher, dog. Hur stor min beundran än var, så var vänsterns avgrundsdjupa hat tio gånger större. Inte ens under begravningen kunde de hålla god ton.


Vad är då god ton? Frågan är återigen aktuell, genom att statsmannen den satans mördaren Fidel Castro nu är avliden. De litterärt skolade svänger sig med latinska citat om hur man inte skall tala illa om de (nyligen?) döda, citat de sällan ses svänga omkring sig när Pinochet eller Mussolini kommer på tal. Andra tar chansen att kritisera kommunismen i allmänhet och Castro i synnerhet. Samtidigt som allihop gör sitt bästa att klaga på hur fel de där andra agerar i debatten.


Min åsikt är att det finns två grupper, statsledningen och medborgarna, som bör agera olika.

Politikerna

Att leda en stat är att vara kloakdykare. Där finns ingen plats för sippa viktorianska damer som dånar när de ser något naket. Ett arbete i statens tjänst kräver att man sätter en klädnypa i näsan, kavlar upp ärmarna och skyfflar dynga. I FN och vid statsbesök får man finna sig i att bli fotograferad medan man skakar hand med en leende diktator:


Sen får det inte gå till överdrift. Att lugnt och sansat kunna tala med en satans mördare utan att offentligt kalla dem för satans mördare är en sak, att omfamna dem och tala vitt och brett om hur bra det vore om Sverige följde i diktaturens fotspår en annan.
Palme och Castro är ett exempel på när det går för långt. Inte nog med att Palme vid sitt besök på Kuba talade väl om Castro och hans regim, de gjorde även en del gemensamma uttalanden:


Är det bara jag som tror att den moderat som besökt Pinochet, lovordat denne och även skrivit en gemensam kommuniké som hyllade Hitler hade varit ganska rökt för all framtid?


Inte minst vår egen Margot Wallström vet hur det går när man offentligt förolämpar de man skall sluta avtal med. I kommentarerna om Castros död visar hon att hon lärt sin läxa efter att tidigare i sin karriär lyckats med bedriften att bli ovän med både arabvärlden och Israel:
”Kuba har under hans tid varit en viktig regional aktör. Bristen på demokrati och mänskliga rättigheter har dock varit ett hinder för landets utveckling, något Sverige också har påtalat."
”Vi hoppas Kuba fortsätter på den inslagna vägen och genomför de politiska och ekonomiska reformer som krävs för att Kuba ska bli ett öppet, pluralistiskt samhälle där de mänskliga rättigheterna respekteras”.
Trots att jag tycker hjärtligt illa om Castro, har jag inte mycket att invända emot vad Wallström skriver ovan. Det ligger inte i Sveriges intresse att göra sig till ovän med världen. Och även om inte invektiven och etiketterna haglar så är Wallström tydlig med att Kuba idag inte är ett land där mänskliga rättigheter respekteras.


Vad våra politiker säger inrikes är också intressant. Detta, till exempel:

När vänsterpartister hyllar kommunistiska diktatorer, och inte blir föremål för uteslutningsärenden, är det en tydlig indikation på att den där sista bokstaven som försvann i namnet efter murens fall tyvärr inte har försvunnit ur partimedlemmarnas hjärtan.

Om du är demokratisk socialist så verkar inte V vara ett val för dig. Dags att gå till sossarna istället. Eller inte. Citat från en intervju med Pierre Schori, sossepolitiker:
"Han kommer gå till historien som en latinamerikansk rebell, en latinamerikansk David mot Goliat." 
 Intervjun gjordes nu, efter Castros död, inte 1968. Så länge S hyser sådana politiker kan de knappast sägas vara demokrater.

Om du är demokratisk socialist bör du alltså starta ett eget parti.

Undersåtarna

Vi vanliga svenskar har inte samma krav på oss att undvika fnurror på de internationella diplomatiska trådarna. Vi kan häva ur oss vad vi vill. Vilket givetvis görs på nätet, till stor glädje för oss politiska konnässörer och satiriker.

Enligt några var det USA-kapitalismen och den hemska blockaden som tvingade den gode helyllegrabben Castro in i Stalins famn. Hmm, blockad, var har jag hört det förut? Visst ja, hela Sverige (utom jag och några till ungmoderater) var en gång i tiden totalt förvissade om att blockad var det enda moraliska sättet att hantera Sydafrika. Den som inte var för blockaden var en rasistisk fascist-lakej. Blockaden av Kuba däremot, den är det visst bara rasistiska fascist-lakejer som är för. Själv tycker jag samma sak nu som då: blockader drabbar bara lokalbefolkningen. Kul att se att resten av landet kommit över på min sida.

Jag har även sett Castro hyllas för att han fixat världens lägsta barnadödlighet. Lite förvånande i ett utfattigt land där vården går på knäna. Dessvärre (för invånarna) visar sig detta vara en myt:
  1. Kuba var vid tiden för revolutionen ett rikt land. Man hade redan då tämligen låg spädbarnsdödlighet. Allt Castro behövde göra var alltså att inte riva ned vad som redan var fixat.
  2. I Kuba, till skillnad från länderna omkring, aborteras de foster som bedöms ge upphov till riskabla födslar: svaga, handikappade, osv. Vilket ju gör att en mindre andel av de som får behålla livet kommer få livshotande komplikationer. I alla fall vi kristdemokrater har ett tydligt utgångsvärde vad gäller att slänga ut de svagaste och känsligaste i slasken: det är inte okej!
  3. Statistiken ljuger. En del av de dödsfall som skett strax efter födsel verkar ha istället kodats om som missfall strax innan födseln, vilket då inte dyker upp i statistiken för spädbarnsdödlighet. Vilket påminner oss om faran att lita på statistik från diktaturer. Stasistik, kan man kalla det.

Till sist: kan det här funka som Castro-bild?

Men inte sjutton kan jag avsluta med Castro. Det får bli ett idolporträtt:




lördag 26 november 2016

De korta kjolarnas natt


Jag tycker att de som står för det goda, rätta och fina här i landet är lite smått inkonsekventa. Se bara på den oändliga mängd energi som läggs ned på att vissa godkända tycka synd om-grupper får göra sin egen röst hörd, och får hitta på egna benämningar på sig själva. Jag läste en gång om en diskussionsgrupp för "rasifierade" där de vita deltagarna ägnade 95% av sina inlägg att be om ursäkt för sig själva och förhöra sig om vad de fick säga och med vilka ord (vi talar här inte om ifall man får säga negerboll eller ej, utan hårklyverier och oväsentligheter som skulle fått professionella teologer att bli avundsjuka) det skulle sägas, och 5% åt att diskutera sakfrågorna.

Å andra sidan är samma människor oerhört ivriga att se till att Sverigedemokraters röster ej får höras, och gör sitt bästa med skramlande nycklar och vuvuzelor för att så ej skall ske. De ägnar kraft åt att själva hitta på så förklenande och avskiljande beteckningar på den hatade gruppen som möjligt, och är snabba att ringa upp de tidningar eller TV-kanaler som inte använder den önskade terminologin utan något mindre konfrontativt - nationalister istället för nassar, till exempel. Den tidskrift som begår etikettsbrottet att använda en terminologi som skapats av de spetälska själva - sverigevänner, oikofobi, och så vidare - hamnar raskt på listan av hatsajter som inte får delas.

Det går inte ihop, riktigt.


En annan sak som är väldigt ful är att skuldbelägga offer. Om man påpekar för kvinnor att det kanske, som världen är beskaffad idag, är klokt att undvika att asberusad ta en svarttaxi hem från krogen mitt i natten, eller att gå hem och festa ensam med ett gäng ynglingar, så är man ett riktigt gubbslem. Man skuldbelägger. Jag har svårt att förstå varför. När jag varnar mina barn för att sprida lösenord och kontonummer på nätet, och påpekar för dem att det riktiga ansiktet bakom den snälle  och tillfälligt medellöse farbrorn i Nigeria eller "Stina, 15 år" som vill se nakenbilder nog är en slem bedragare, så är det inte för att skuldbelägga mina barn. Det är för att rusta dem inför verkligheten. Att vi sedan bör ägna mer energi på att sätta åt förövarna än på att varna offren, det håller jag med om - men vi bör angripa problemet - förlåt, utmaningen - från flera håll samtidigt.


När en känd (ökänd...) sverigedemokrat, herr Ekeroth, rumlar runt i Stockholms nattliv är det en annan sak. Då är det tydligen hans eget fel att han råkar illa ut, för att han är ute och rör sig bland folk. Riksdagsmän skall tydligen inte supa till (säg det till Lars Werner och Schyman) eller vara ute sent. Och när han nu är ute sent, varför på fina Stureplan och inte på centrumgrillen i Bjuv eller var nu de däringa SD-typerna brukar hänga? Det är fascinerande att våra normbrytare visar sig vara sådana nymoralister. Jag kan här se en liten förklaring till varför så lite har hänt med beivrandet av hatbrotten gentemot Malmös judar: det är ju bara för judarna att stanna hemma i lägenheten så blir det inga hatbrott. Enkelt!



När Lars Vilks antagonister vid flera tillfällen gör sitt bästa att avdagataga honom, så hörs att det är hans eget fel. Han kunde ju låtit bli att provocera. Och så onödigt det är med kostnaden för hans livvaktsskydd...

När nu Vilks konstverk Nimis tuttats på av en pyroman är det plötsligt annat ljud i skällan. Kulturministern rasar om hot mot demokratin. Själv vet jag förstås hur det ligger till: det är en pensionerad surgubbe till länsstyrelsebyråkrat som till slut tagit modet till sig att ge Vilks en känga. I vilket fall: hur kan det vara mer allvarligt att någon tuttat på några träbitar än att någon försökt mörda en människa?


Nej, det behövs mer av både sanning och konsekvens i Sverige.

onsdag 16 november 2016

A Grand day out


Nog har ni väl sett filmen?


Wallace och Gromit beslutar sig för att åka till månen på semester, eftersom de råkar sakna ost till sina kex. Och månen är ju gjord av ost...

Men nu var det inte det dagens inlägg skulle handla om. Ni minns väl hur Grand Hotel kunde se sig i månen efter goodwill, genom att först ta emot SD & Co, sedan säga att de står för yttrandefrihet, för att till sist ge efter för vänstermobben och hävda att de inte bort hyra ut åt de som inte delar Grands värdegrund. Till skillnad från Saudier och andra diktatorer, alltså. Sverigedemokrater och deras belackare förenades i gemensam strävan att sänka Grands online-betyg.

Men de som är allra gladast nu är en annan grupp:




Japp. Roy, Roger och resten av Sveriges bensinstationsföreståndare. Det blev ett rejält liv för några år sedan då det visade sig att många mackar vägrade hyra ut bilar till zigenare. Rasistiskt så det förslår. Mackägarnas ursäkt var att zigenare oftare än andra inte skötte sig, något den som läst Chang Fricks berättelser kan ha viss förståelse för. Att en från majoritetssamhället avskiljd subkultur beter sig lite normkritiskt är inte så förvånande.

Men: nu har vänstern, i Grand-fallet, kommit ut som äganderättens och den fria företagsamhetens främsta försvarare. Självfallet skall den som inte delar vår värdegrund kunna visas på porten.

Alltså vädrar mackägarna morgonluft. Eller gröndiesel. Det är ju nämligen så att många zigenare är organiserade i klaner. Klaner som styrs av en grupp äldre män - klockrent patriarkat, alltså! Så nästa gång en zigenare öppnar dörren till tappen är det bara att vråla:

"Ut, din patriarkala geront! Du delar inte vår svenska värdegrund!"

Grattis, vänstern. Ni har krattat gången.


Sen har det ju hänt mera kul saker. Eller, som det heter på låtsastyska: "Die Kakka hat der Fläkt getroffen". Kakan Hermansson, den kända snut- demokrati- och mans-haterskan, blev galjonsfigur på Audis reklam. Varpå en hel grupp ilskna poliser, demokrater och män gjorde så som vänstern brukar göra: anordnade en ilsken twitter- och facebookstorm där de ilsket, som man kan förvänta sig av ilskna män, förklarade att de tamejfan aldrig mer kommer köpa en Audi. Vilket fick Audi att rätt raskt slopa denna reklamkampanj. That's the way the Cookie crumbles.


Går det att ta någon principiell ställning i dessa frågor? En ställning som är lite djupare än att skratta när någon man tycker illa om drabbas, och "backa" de som är med i gänget?

På det stora hela vill jag att det politiska skall vara privat. Att skolor skall ha fritt fram att anställa både pingstvänner, ateister, kommunister, nazister, HBTQ-aktivister och salafiter. Så länge dessa sköter sina jobb så skall varje mailkampanj till rektor om vad de anställda gör på sin fritid mötas av ett frejdigt "fuck off, asshole".

Jag vill även att affärer skall serva alla. En sverigedemokratisk ICA-föreståndare som portar rumänska tiggare gör samma fel som Grand. Vi kommer få ett eländigt samhälle om alla butiksägare enbart skall serva de som passar in i deras egna snäva åsiktskorridor. För tyvärr har vi rätt många trångsynta människor i landet. Jante och konflikträdslan har stansat ut oss i fyrkantiga mallar.


Folk börjar nu samla sig till Kakans försvar. De tycker det är fel att mobben skall resa sig och sparka omkull människor. För vem kan ha något att invända mot att man tycker illa om gaypoliser?


Jag skulle ha oändligt mycket mer respekt för dessa människor om de varit lika högljudda för ett år sedan. Skribenten Marcus Birro twittrade negativt om Islam, lite före resten av landet förskräcktes av hemvändande IS-resenärer, varpå alla hans uppdrag försvann. Efter Lars Vilks rondellhund har landets gallerister raskt insett att provokation inte är god konst när de provocerade kan ge igen, varpå Vilks inte bjuds in någonstans. Var var ni då, töser?

Jag har på facebook sett hävdas att det är en väldig skillnad på Grands SD-partaj och Audis kampanj - att en motsvarighet till Grand vore om Audi lät Kakan köpa en Audi. Inte helt rätt. SD-galan var en rätt publik tillställning. Jag vill mer likställa det med att Kakan till en radikalfeministisk film med Solanas-hyllningar skulle vilja köpa in en bunt Audibilar, och stött på patrull från Audi. Men de har en poäng i att det snarare var så att Audi hyllade Kakan som en förebild - och vad jag minns fick SD aldrig några hyllningar av Grand. Så viss skillnad var det.


Som jag sade, så vill jag att butiksägare inte skall sovra mellan sina kunder på värdegrundens grund. Däremot har vi kunder all rätt att välja vilka företag vi handlar hos. Liksom med yttrandefriheten tycker jag dock det är vettigt att vi använder viss självbehärskning (och nu är det väl dags att ducka...). Liksom det är asocialt att springa runt och skrika "fitta" för full hals, även om det är legalt, så bidrar det till ett dåligt samhällsklimat att hela tiden förhöra sig om butiksägarens och biträdenas politiska åsikter och sexuella läggningar, och sedan gå ut genom dörren när de inte passar mig. Vi vill väl inte hamna här:
 "Kauft nicht bei Juden" är ingen bra paroll. Inte ens när butiksinnehavaren är en vit kränkt man.

Vi får väl alla var och en känna efter var gränsen går. Själv tänker jag nog göra en viss ansträngning att inte köpa av företag som sponsrar polishat, manshat eller kvinnohat. Företag och organisationer som anlitar socialistförmedlingen, förlåt rättviseförmedlingen, lockar mig inte. "Fair trade" gör jag mitt bästa för att undvika - varför skall jag stödja LO och världssocialismen? Jag köper hellre free trade, liberal som jag är. Men framförallt är jag intresserad av att handla i butiker som har de varor jag vill ha, till lågt pris och hög kvalitet.

Andra, som blir mer upprörda av israeliska varor, kinesiska varor eller multinationella företag får göra sina val.

Det som ger mig en lite orolig känsla i magen är när våra individuella val övergår i sociala medier-kampanjer. Kampanjer som lätt gör att det inte går för företagen att göra rätt. Som när KF i valet att sälja eller inte sälja Sodastream antingen gör israelhatarna förbannade eller israelvännerna förbannade. Vart man än vänder sig har man ett gäng ilskna aktivister i röven.

Jag tror det är dags för företagen att skaffa en ryggrad. Att slänga ut den diffusa "värdegrunden", och skaffa sig väl definierade principer. Att motivera dessa principer, och stå fast vid dem. För, som Grand och KF har upptäckt, den som försöker glädja alla kommer älskas av ingen.

lördag 12 november 2016

Donald Trump: en god svensk!

Det är ingen hejd på eländet nu. Efter det amerikanska valet, och dess oförutsedda resultat, gråter kändisar ut på Twitter. Tidningar ger terapitips. Jag har dock svårt att förstå upprördheten. Vi i Sverige borde väl jubla över att få en amerikansk president som står oss så nära?

Ta den där muren som Trump vill bygga mot Mexico för att bromsa den illegala invandringen, till exempel. Med republikansk majoritet i bägge kamrarna kan man tycka att han nu kunde genomföra vadhelst han vill. Då får vi minnas att hans republikanska polare verkar ansträngt sig till sitt yttersta att ta avstånd från Trump under valkampanjen. Förvisso lär "president Trump" vara roligare att hänga med än "kommer säkert att förlora-Trump", men en viss spänning mellan Trump och resten av partiet kan hänga kvar.

Då träder Stefan Löfven in som Trumps bäste vän. Trump borde komma hit och sätta sig vid mästerförhandlarens fötter, och höra hur man får ett miljöpartistiskt språkrör att stå och hulka på presskonferens samtidigt som man tillsammans stänger gränsen emot Danmark och Tyskland. Vår Steffe får lära Trump hur man får ett bångstyrigt parlament att stänga gränsen.


Trump vill även skicka hem illegala invandrare, oavsett hur många universitetsungdomar som går på gatorna och skanderar "ingen är illegal". Till svenskars förfäran. Vad vi behändigt glömmer är att Ygeman redan fastslagit att 80000 skall lämna Sverige de närmaste åren - vilket väl omräknat till USAs folkmängd motsvarar några miljoner hispanics. Alltså dags för Trump och Ygeman att gemensamt komma fram till hur man hittar, iförvaratager och förflyttar stora mändger människor som inte är samarbetsvilliga.


Trump har gjort sitt bästa att alienera världens muslimer, men verkar ännu inte ha lyckats. Varför inte ta ett snack med den feministiska diplomatins mästare, Margot Wallström. På nolltid kommer Trump lära sig hur man gör sig till ovän med dignitärer ur alla läger.

Protektionisten Trump vill ha kvar jobben hemmavid, och gör sitt bästa att kasta fram förslag som utestänger konkurrensen från länder med låga löner och dåliga arbetsvillkor. Där borde Löfven, Ygeman och Wallström leda Trump bort till LO-borgen för lite intima samtal. LO har jobbat med de här frågorna i hundra år. Från kommunal kan han också få lite tips på hur man är hur kvinnoföraktande som helst internt, men med fin fasad utåt.



Jag misstänker att ni nu sitter och skakar på huvudet. Står gubben här och försvarar Trump, som är Putinälskare och bufflig sexist? Nej, jag försvarar inte, jag ger bara lite perspektiv. Putinälskare, förresten - är det så hemskt? Ja, för mig som rysshatare och rabiat antikommunist är det det, men för er som är goda sossar? Här har vi en man som också hyllat slemma diktatorer, men trots (eller på grund av?) detta hyllas av svenska folket som en stor statsman:


Japp, Olof Palme. En fin förebild för Trump. Särskilt om man lägger till att Palme var känd för att vara arrogant och uttrycka sig med ett minst sagt färgrikt språk. Eller vad sägs om att kalla privata dagis "Kentucky Fried Children", är det i Trump-nivå? De som ogillar Trumps kvinnosyn kan även fundera på Palmes intresse för andra kvinnor än den han var gift med.

Jodå, Trump kan nog också prata uppförandekoder när han kommer på besök. Om inte annat så kan ju Löfven visa hur en buffelknuff går till.




Dags att runda av. Står jag här och försvarar Donald Trump? Nej. Det jag gör är att sätta upp en liten spegel framför de som tämligen oreflekterat älskar att avsky allt vad Trump är och gör, samtidigt som de glatt hyllar lokala ledare som uppför sig precis som Trump och redan har implementerat den politik Trump än så länge bara pratar om.

Tycker du det är avskyvärt att hindra den globala migrationen? Då får du även se till att inte rösta på något av våra riksdagspartier. I nuläget är det endast Allt åt Alla som propagerar för öppna gränser - och det bara i ett läge där inte de blir ansvariga för att ta emot de som kommer. Senast det begav sig i Malmö höll de ut ett dygn.

Tycker du det är fel att maktens män har taskig kvinnosyn? Helt förståeligt - men det finns gott om män på nära håll, i ditt eget parti, att ge sig på.

Är protektionism dåligt? Frihandelns fiender finns även på betydligt närmare håll, i LO och vänsterpartiet.


Men det kanske har ett lite högre socialt pris att kritisera det som ens vänner, sekt och potentiella arbetsgivare gillar...

söndag 6 november 2016

En grammatiknazists bekännelser


Japp, det är bara att erkänna. Jag är en "grammar nazi". En sån där som får ståpäls av böjningsformerna i 1917 års utgåva av Bibeln. En sån där som älskar att påpeka alla fel andra gör, samtidigt som jag envist hävdar att alla mina avsteg från den rätta normen är motiverade och kloka.

Därför borde det vara självklart var jag ställer mig i samtidens mest brinnande fråga: om vi skall sluta med de och dem, och använda dom istället - eller kanske dum? Men nej, det som mest slår mig med den massiva kritik förslaget nu får är ett av det svenska konsensussamhällets typiska drag: att dagens åsikt är så självklar att man inte klarar av att argumentera för den, man inser inte ens att det är en åsikt, eller att andra åsikter skulle kunna eller få finnas.

Så här blir det även i andra frågor. Abortfrågan, till exempel. Det verkar finnas ytterst få svenskar som inte anser att dagens gränser är av Gud givna, och att varje försök till ändring därav är antingen barnamord eller papistiskt bakåtsträveri. Abort får överhuvudtaget inte diskuteras, den som gör ett försök är per automatik en mörkerman. Själv tycker jag tvärtom: ju mer moraliskt brännande en fråga är, desto viktigare att vi verkligen diskuterar igenom och utvärderar de moraliska frågorna, prioriteterna och kollisionerna. Om och om igen, varje generation. En fråga är aldrig "slutligt avgjord" för att den gått igenom ett riksdagsbeslut.

Jämställdhet likaså. Att hävda att det finns gott om människor som är helt ointresserade av att vara jämställda, och att de även skall få leva sina liv som de själva vill utan statlig intervention, är att vara en sellout, onkel tom eller vad det nu heter i det sammanhanget.

I invandringsfrågan ser vi hur konsensus finns och även plötsligt skiftar: ena dagen är det en självklarhet att ingen annan åsikt kan finnas än att alla som vill skall få komma, nästa dag är det en lika stor självklarhet, som vi alltid har trott på, att vi måste ha koll på vilka som kommer och att inte systemen får överlastas.

I diskussionen om privata välfärdsföretags vara eller icke vara verkar det vara vi marknadsivrare som går lite överstyr. Vad gäller privat välfärd är förvisso Sverige inte extremt, däremot vad gäller offentligt finansierad och privat utförd välfärd. Så att jämföra en återgång till vad som är rätt normalt i andra Europeiska länder med fondsocialism är måhända lite i överkant. Vilket inte hindrar mig att tycka att offentligt finansierad och privat utförd välfärd är en ypperlig idé, speciellt i Sverige med dess ofantligt stora offentliga sektor.


Men, åter till de/dem. Jag har viss förståelse för de (japp, jag skriver "de som") som vill förenkla regler. Den här terminen läser jag Kymriska på universitetet - ett keltiskt språk med många kul grammatikregler.  Ett par exempel:
  • De keltiska språken använder mutation; att begynnelsebokstaven på ett ord kan ändras beroende på vad som kommer innan. Här har ni en liten lista på vad man skall hålla i huvudet.
  • Talsystemet baseras på tjog. Ungefär som danskarnas förbannade halvfems och halvfjärs, men tio gånger värre. Att räkna till tio är lätt, om man bortser från att några av siffrorna har både maskulina och feminina varianter, men sen kommer ungefär följande, översatt: ett och tio, tolv, tre och tio, fyra och tio, femton,  ett och femton, två och femton, två gånger nio (!), fyra och femton, tjugo. För tiotalen har vi sedan "tio och tjugo", "två gånger tjugo", "halv hundra", "tre gånger 20", "tio och tre gånger tjugo", "fyra gånger tjugo", "tio och fyra gånger tjugo". Föga förvånande har infödingarna nuförtiden börjat gå över till en förenklad, mer regelbunden, variant.
Så jag har verkligen full förståelse för de som vill lära sig lite mindre grammatik. Även om jag gillar att lära mig grammatik. Ibland blir det lite för mycket av det goda.


Det jag håller med om i kritiken är att våra lärare och språkvårdare verkar fungera ungefär lika proaktivt och förutseende som våra politiker i invandringsfrågan. Först låter de allt flyta vind för våg, för att sedan hylla det som blir. Ja, jag vill att våra språkvårdare skall styra det svenska språket framåt så att språket framöver blir lättare att förstå, lättare att lära sig, och vackrare att skriva dikter med.

Istället sitter våra språkvårdare och hyllar Rinkebysvenska eller släpper igenom vad skit som helst med motiveringen att "det är så folk talar nuförtiden". Språkvårdare, liksom politiker, skall styra. Inte följa.


Här får jag anledning att ta upp ännu en rolig språkfråga: låneorden. Sverigedemokraterna lyckades återigen få rubriker, genom att föreslå att användandet av (utländska) låneord skulle begränsas. Varpå givetvis nätet exploderade i hån och påpekanden om hur många låneord SD använde sig av redan.

Här undrar jag om alla som här hånar SD även är lika negativt inställda till norrmännen? I Norge gör de sitt bästa att behålla inhemska ord. Varje svensk vet ju att banan heter guleböj där. Även de socialistiska fransmännen vårdar sitt språk ömt. I Wales jobbar de frenetiskt för att kymriskan skall överleva konkurrensen med engelskan; när ett bygge av ett nytt kärnkraftverk i en historiskt kymrisk region nu hotar ett stort inflöde av engelsktalande arbetare är språkfrågan en het potatis.

Här hamnar jag helt ens med SD, visar det sig. Jag tycker staten borde skapa en svensk akademi, som kan få i uppgift att vårda det svenska språket. Att utge en officiell ordlista. Att skapa skrivregler för stat och kommun där byråkratsvenska och managementswenglish bannlyses. Att utreda och ge förslag på hur språket framgent skall utvecklas, förädlas och förskönas.

En akademi som besätts med kompetenta och "besvärliga" ledamoter, inte med lallande fånar vars främsta merit är att de varit med i Farmen. Men det är väl för mycket att hoppas på i en tid där Bob Dylan får nobelpriset. Istället blir nog Bamse och Dogge Doggelito utsedda till språkambassadörer. Fett!