tisdag 24 april 2018

Chicken race


Genrebild, från filmen Chicken Run. Fel genre tillochmed, alltså. En bra film, dock. Alla filmer som innehåller Star Trek-ordvitsar - "there's a cling-on off the port bow" - är bra filmer.


Dagspolitiken verkar innehålla mer och mer tendenser till "chicken race". Det vill säga när två halvfulla tonåringar sätter sig i var sin bil, kör med full fart emot varandra, och ser vem som är först att väja undan. Om ingen väjer blir det dött lopp.

Sossarna har kört det här ett par gånger nu. Pressade av tokiga polare lägger man fram lagförslag som är totalt vansinniga, lagförslag som ingen vettig människa skulle rösta på, sätter plattan i mattan och utmanar motståndarna att rösta emot.

Det här funkade bra med vårdvinsterna. Alla någorlunda ekonomiskt skolade, även sossarna, vet att företag behöver gå med vinst för att överleva. Att vinsten är en sund drivkraft till förbättring och rationalisering. Men Sjöstedt pressade på. Vad gjorde sossarna då?

  • Jobbet att utreda det nya förslaget gick till Reepalu. Ungefär lika smart som att sätta Pierre Schori att utreda våra relationer till världens diktatorer, eller sätta Kent Ekeroth att utreda metoder att minska krogvåldet. Det är klart redan i förväg vad resultatet kommer bli.
  • När förslaget kom, sågs och sågades så lades det ändå fram. När sedan ingen röstade på det, kunde sossarna använda ena halvan av sitt Janus-ansikte till att beklaga inför Sjöstedt att det inte gick att få majoritet, och med andra halvan säga till sina supporters att "det fattar ni väl att vi inte menade allvar".

Glada i hågen försökte sedan sossarna köra samma fullgas-satsning rakt framåt med Miljöpartiet och amnesti för afghanskättade iranier utan asylskäl. Återigen sågades lagen med fotknölarna av alla instanser, och sossarna såg glatt fram emot hur de skulle med låtsad gråt i halsen kunna gå till Fridolin och hulka över att den dumma alliansen var emot dem. Då slog alliansens mästerstrateger till!

Genom att centerpartiet nu stigit fram och tagit en kula för laget genom att lova rösta ja till regeringens förslag, står sossarna med brallorna nere vid tårna. Med brallorna där nere blir det svårt att springa framåt i valrörelsen. Sossarna kommer få ägna sommaren och hösten åt att förklara för förbannade sossepensionärer på vilket sätt miljarder till icke asylberättigade inte slår på de redan låga pensionerna. Sossarna kommer få ta debatten om kriminalitet och dess koppling till utanförskap och oregerlig invandring, sossarna kommer åka på spö i skoldebatten där de lagt ökad last på en redan pressad organisation. Sossarna kommer bli utskrattade när de försöker argumentera för ordning och reda i asylpolitiken. Det blir inget roligt val för dem i år.

Centern, då? Ingen fara. Deras väljare är ju redan den grupp som tycker att vi har råd att öppna plånboken, speciellt när sagda plånbok tillhör någon annan, så Centern lär inte åverkas så mycket. Betänk att Centern är det parti som för en tid sedan sparkade ut Alexander Bard när han befanns vara för tråkig och norm-icke-utmanande.


Den enda partiledare, förutom Löfven, som har skäl att vara orolig är Kristensson. Han har stenhårt surrat sig vid att han aldrig någonsin, någonstans, på något sätt skall hänga med Åkesson. Vilket nu kraftigt begränsar utbudet av partners om han skall kunna begränsa invandringen. Vem tror på en fast och restriktiv linje vid en Alliansvinst i höst? Kanalen mellan Scilla och Karybdis är smal. Var gång Kristersson kramar om Annie Lööf framför kamerorna hoppar ytterligare några alliansväljare av. Om Kristersson å andra sidan skulle försöka göra upp om invandringspolitiken med SD skulle det bli ett ramaskri. Varenda licenskrona i Public Service skulle användas till att sänka Kristersson. Varenda kultursida, varenda nyhetsjournalist skulle bli Kristerssons svurna fiende. Svenska kyrkan skulle bannlysa honom. Bamsetidningen skulle ge Krösus Sork Kristerssons ansikte.

Vad kan då Kristersson göra? Jag misstänker att det blir den vanliga visan: blanda bort korten. För att ingen ska se svagheten i de egna ståndpunkterna, kasta skit på konkurrenten. Paren M/L och S/LO kommer ägna sig åt intensiva double team-wrestling-matcher i arenan i äkta Johnny Puma-stil. På åskådarläktaren sitter spelets vinnare och säger "dude, I told you so" om migrationen:



Det kommer bli kul att försöka bilda regering i höst.

lördag 14 april 2018

Kackademin

Jo, visst har det skitit sig rejält för Svenska akademin den senaste tiden. Fascinerande hur just de vi inte vill fånga i Metoo befinner sig sprattlande i nätet.

Om jag fattat det hela rätt, så har alltså Svenska akademin de senaste decennierna betalat en kåt fransman för att driva en klubb där unga kulturkvinnor, måna om att få komma in i anslagens och kulturutmärkelsernas värme, får lägga sig på "the casting couch" och suga kulturmanskuk för att få vara med i gänget. Förvisso sägs det inte öppet vad man måste betala för att få vara med, men inte heller beskyddargängen i förorten behöver säga öppet vad som händer med din butik om du inte betalar månadsavgiften. Alla vet redan.

Och alla verkar ha vetat. I decennier har alla vetat vad som försiggår. Inte bara akademiledamoter, utan även kulturarbetare och kulturjournalister. Och ingen har sagt ett skit.

Ynkryggar. Fähundar. Svinpälsar. Amöbor. Apsvansade analfabeter. Nej, inte ens Kapten Haddocks svordomar räcker till.


Efterspelet bevisar alla mediekonsulters första regel: står du med foten stadigt i klaveret, blir det bara mer väsen ju mer du försöker dra ut det. Jag skäms över att vara svensk när jag läser "kulturprofilernas" påhopp på varandra i pressen. Men påminns även om min tidigare framförda tes att allt jag kan om politik, har jag lärt mig på mellanstadiets skolgård. Det gäller visst även kulturen. Framöver kommer en svensk kultursida som går över Atlanten efter vatten och skriver om Donald Trump när de vill illustrera modern tölpaktighet och okultur kommer bara locka till hån. Ni visste, när kulturmannen "grabbed by the pussy". Ni sa ingenting.


En del utspel har jag väldigt svårt att förstå logiken i:

Vi måste backa Danius, som är offer för en patriarkal attack. En sak jag lärt mig i det privata näringslivet är att när det går åt helvete är det chefens ansvar, och chefen som får sparken. En bra anledning till att Stefan Löfven borde åka ut med huvudet före efter Transportstyrelsekatastrofen, och även den allians som inte klarat av att förpassa honom därhän, men det är en annan historia. Det närmaste akademin har en chef är dess ständige sekreterare. Har Danius känt till Klådans sextrakasserier, och ingenting gjort, är det självklart att hon skall åka ut med huvudet före.

Men Danius har försökt förbättra akademin. Okej, uppenbarligen besitter andra mer kunskap om akademins inre liv än jag. Men även om detta är sant: uppenbarligen har då inte Danius lyckats med sitt uppdrag. Därför bör hon bytas ut, mot en kraft som är uppdraget mogen.

Det är inte Frostenssons fel att hennes man är en sexförbrytare. Nej, förvisso. Men. Antag att jag hade en dragning mot att dra in unga pojkar i garderoben och dra ner brallorna. Antag att alla visste detta, även min fru. Hade ni då tyckt det var vettigt av min fru, som medlem i lokala scoutklubben, att förmedla anslag och unga pojkar från scoutklubben till min privata bastuklubb? Jag tror att fördömelsen hade blivit total. Något ansvar får man ha för vad som händer omkring sig. Alltså ska Frostensson ut med huvudet före.

Vi kan inte döma Frostensson för att hon har delad ekonomi med sin man. Ja, så har man försökt försvara att akademin ger pengar till en klubb samägd av akademiledamoten och hennes make. I övriga samhället, till och med utanför Ankeborg/Göteborg, är det nepotism och väldigt fult att låta anställningar och/eller pengar flyta till makar och brorsöner. Olagligt, till och med. Sånt som vi ser ner på när grekiska och italienska politiker ägnar sig åt det. I de etik-enkäter jag fått göra årligen i mitt jobb hade jag fått rött kort och besök av en HR-representant ifall jag svarat "jomenvisst, bara inte pressen hör något" på frågan "är det OK att anlita din makes firma"?

Kvinnorna får gå, men männen stannar kvar. Nu är det väl ändå kvinnor kvar i akademin, och även män som gått, men här har ni en bra poäng. Alla som vetat om sextrakasserierna, alla som vetat om de ekonomiska jävssituationerna, alla som kliat varandras ryggar: liksom Alice Teodorescu sa på Aktuellt så ska ni avgå. Hela packet.


När vi rensat ut i horhuset kan det vara dags att välja in nya ledamöter, enligt de idag så populära identitetspolitiska riktlinjerna; en tysk, en dansk och Bellman:

1: Ann Heberlein - teolog med erfarenhet av den akademiska stridsplatsen
2: Marcus Birro - normbrytande författare
3: Thomas Gür - turk och vårdare av det svenska språket
4: Johan Lundberg - normbrytande akademiker med konstintresse
5: Cecilia Stegö-Chilo - kulturdam som får resten av kultur-Sverige att avgå
6: Jens Ganman - satiriker
7: Alice Teodorescu - allmänt klok
8: Helena Englund - teolog med militär erfarenhet
9: Ola Wong - journalist som vill rädda svensk kultur
10: Sofia Lilly Jönsson - en kritikens fyrbåk i svenska kyrkan
11: David Lindén, historiker
12: Tanja Bergkvist - matematiker, visst behöver väl akademin naturvetare?
13: Lars Anders Johansson - trubadur och chefredaktör för Smedjan
14: Katarina Janouch - barnförfattare
15: Göran Greider - sossealibi, för att visa att akademin är politiskt oberoende
16: Paula Bieler - utländsk bakgrund
17: Antonia Axelsson Johnsson - näringslivsprofil som finansierar kulturkanalen Axess
18: Och, som ständig sekreterare: Alexander Bard. Inte som representant för någon kvot, utan i egenskap av den Ende , Evige och Sanne Barden (Shakespeare får ursäkta).

Något säger mig dock att denna lista, hur väl den än täcker in sexuell läggning och hudfärg, inte kommer finna någon nåd i tongivande kulturkretsar, då den inte innehåller deras polare. Vi får nog stå ut med att akademin finns kvar, med några välanpassade moraliska krymplingar som ersättning för de som försvinner. Då kommer nästa förslag.

Dags för ett ombyte. Inte av ledamöter, utan av uppgifter. Det finns en annan kulturell sammanslutning, som borde kunna ta över utnämnandet av Nobelpriset i litteratur: Johnny Bode-sällskapet! Alla medelålders vita män som läser dessa sidor har väl njutit av Bodes röst i ungdomens pubertala tonårstid?

Jag föreslår att Johnny Bode-sällskapet får ta över litteraturpriset. För att visa välvilja gentemot den anrika, om än inte särskilt snillrika, akademin föreslår jag även att Johnny Bode-sällskapet i akademins anda väljer att, likt förra året, utse en musiker. Vem kan då vara mer välförtjänt än en man som i Johnny Bodes anda på estraden och bakom kulisserna så väl uttolkat svensk arbetarungdoms stolleri, ångest, ågren och bakfylla?

Japp. Eddie Meduza. Mannen som gett oss odödliga hits som "Punkjävlar", "Volvo", "Såssialdemokraterna", "Jag vill ha en brud med stora pattar" och "Hemoröjder i mitt rövhål".

Det finns dock utmanare.

Johnny Rotten är en legend för alla oss kulturmän som kommit lite till åren. En stark normbrytare, som säkert även brutit emot tysthetsnormen i ett och annat bibliotek. En artist som ännu är i farten.

En bubblare har vi också: Clint Eastwood. Eastwood!? - en skådis? Nej, inte den Eastwood. Den här Eastwood:

Som för alla andra jamaicaner som mumsat i sig lite för mycket ganja är det helt omöjligt att förstå vad Eastwood säger, eller ens höra vad han säger, vilket väl varit ett grundkrav för prisvinnande poeter de senaste 40 åren.


Akademin då, vad skall de göra när de inte får dela ut litteraturpriset? De får förstås äran att dela ut Johnny Bode-priset. Ett pris som, liksom Nobelpriset, först och främst består av ära och berömmelse:

"Priset går till en artist eller annan kändis som under det senaste året agerat i Johnny Bodes anda, på så vis att hon/han trampat i klaveret, skapat en skandal eller på annat underhållande sätt visat fräckhet och/eller ställt till det för sig själv och sin omgivning. 
Extra meriterade mottagare är personer som trots upprepade självförvållade motgångar vägrar att ge upp, utan envetet kämpar på, starka i tron på sig själva. Priset bör på inget sätt ses som ett hån utan är en uppmuntrande klapp på axeln. Johnny Bode-sällskapet står alltid på underdogens sida och vet att varje kulturellt verk av kvalitet förr eller senare finner sin publik. Ibland tar det bara lite tid! 
Pristagaren väljs av en jurygrupp som utsetts på senaste medlemsmötet eller av föreningens styrelse. Medlemmar i Johnny Bode-sällskapet kan nominera lämpliga kandidater, men det är juryn som bestämmer i slutänden. Vem som mottar priset blir offentligt på årsmötet och meddelas därefter omvärlden. I sitt val av pristagare uppmanas juryn visa god dålig smak. Själva priset består av en summa pengar som jurygruppen under arbetet festar upp på offentlig lokal, eventuellt i samarbete med goda vänner och andra förbipasserande. Summan bör vara ansenlig och deltagarna uppmanas att äta och dricka så mycket de mäktar med. Vi vill ju inte att priset ska verka futtigt. 
Notan och kvittot för restaurangbesöket (som alltså betalts med prispengarna) skickas därefter på posten tillsammans med ett diplom till pristagaren så att det når honom eller henne innan årsmötet."
För att verka i Johnny Bode-föreningens anda utser lämpligen akademin sig själva till pristagare, och super upp prissumman på Klådans bordell.

Skål!

lördag 7 april 2018

Genusbotten


Danger, Will Robinson, danger. Stereotypical gender roles approaching!

Just som jag trodde ha rett ut det där med aprilskämt för mig själv, så slår ett par muppar från Avpixlats kommentarsfält till och försöker lura i mig, några dagar efter första april till och med, att deras favorithatobjekt, DN, låter en bot läsa igenom journalisternas texter för att komma med förmaningar när de avviker från genusteorins smala 50/50-väg. Och så visar det sig att det är inget aprilskämt från oss i Internets slaskrännor, utan dagsens sanning. Att ha korrekturläsare som förklarar för journalisterna när de skall använda de och när de skall använda dem, det är mossigt och förlegat, men statistik på hur många män respektive kvinnor som nämnts i artiklarna, det är normbrytande och modernt.

Det blir livligt på den konservativa sidan av Twitter och Facebook. Förvisso inte lika många memes som för broschyren om barnbrudar, men gott om satir, fnitter och förtörnelse.

Vänsterifrån möts detta av stort oförstående, till exempel i Sydsvenskan i form av Reinfeldts gamla talskrivare, Moa Berglöf. Berglöf börjar med att ställa upp ett par alternativa förklaringar till könsräknandet: 
"Ett rimligt sätt att arbeta med journalistik på en tidning som har läsare av alla kön, eller ett radikalfeministiskt ställningstagande i den politiska korrekthetens namn?
Att döma av de kränkta reaktionerna är den första förklaringen utesluten."
Förklaringen till reaktionerna från höger är dock endast en, enligt Berglöf:
"Vad är det med jämställdhetsfrågan som förblindar så pass att alla logiska förklaringar blir till feministiska komplotter?
Det handlar förstås om makt, och skräcken att förlora den. Det är svårt att vänja sig av med vanan vid det hemtama – att vara i majoritet och att slippa bli ifrågasatt. Kanske är det förståeligt att kämpa emot istället för att dela med sig när utrymmet för den egna makten krymper. Kvinnor, invandrare, homosexuella; vilka mer kommer att kräva plats av dem som vant sig vid att sitta på första raden?"
Det hela är också, påpekar Berglöf, en storm i ett vattenglas:
"Enkelt uttryckt: om tanken slentrianmässigt går till ett specifikt kön kanske det kan finnas anledning att bredda perspektivet? Eller inte – för här finns inget tvång, bara ett verktyg för analys av det egna arbetet."
Ingen journalist tvingas alltså att ändra sina texter, det är bara en fin liten tjänst för att göra dem uppmärksamma på vilka sorts människor de väljer att uppmärksamma i artiklarna. Inget att göra något väsen över, alltså.

Vad säger ni, övertygar Berglöf? Själv kommer jag nu förstås, irriterad som jag brukar bli över Berglöfs öppna plånboks-liberala kåserier i min lokaltidning, göra mitt bästa för att sabla ner hennes argument. Vi får se hur jag lyckas.


Bjälken i det egna ögat

En första liten parentetisk notis gör jag vad gäller förmågan att sätta sig in i hur andra människor tänker. Berglöf kan själv, som förespråkare för genusbottar, tänka sig flera förklaringar till att dessa implementeras. Eller, tja, två förklaringar: antingen för att i god anda förbättra jämställdheten, eller som en ondsint radikalfeministisk konspiration. Däremellan finnes inga möjliga förklaringar.

Förklaringar till meningsmotståndarnas agerande hittar däremot Berglöf endast en: att vi är mäktiga människor, som är rädda att förlora makten.

Det verkar som att Berglöf känner andra som hon känner sig själv.


Är det rätt att mäta?

Här hamnar jag lite mellan stolarna. Som kritiker av den under många år väldigt strömlinjeformade invandringsdebatten tycker jag det är bra att mäta och redogöra för brottslingars och fängelsekunders etnicitet. Är det svenska pundare, rumänska rånarligor eller Björnligan som står för kriminaliteten? Kunskap därom hjälper oss att sätta in rätt åtgärder. Likaså tycker jag - faktiskt - att identitetsvänstern har en poäng när de vill att vi mäter och redogör för etnisk bakgrund i olika offentliga sammanhang. Det jag vänder mig emot är deras förenklade väg från mätvärden till åtgärder. Till exempel, om vi skulle råka mäta upp att våra storbanker har betydligt fler judar än muslimer i ledningsgrupperna, så behöver inte orsaken nödvändigtvis vara aktiv diskriminering av en grupp. Att som åtgärd på problemet sedan aktivt inkvotera, till banksektorn, en grupp som anser att ränta är haram, lär heller inte göra stor nytta.

Min utbildning till teknologie doktor i industriell mätteknik har lärt mig ett par nyttiga infallsvinklar:
  • Att mäta är att veta. För att lära oss något om världen räcker det inte att sitta på rummet och filosofera. Till och med Nero Wolfe behövde input från Archie Goodwin för att lösa mordgåtorna. Vi måste alltså mäta. Vill vi veta om män förekommer otillbörligt ofta i tidningen, så måste vi mäta. Det räcker inte att anta.
  • Mätning påverkar mätobjektet, emellanåt på inte helt förutsägbara sätt. Det är inte för alla uppenbart att en oscilloskopsprob med 10 MOhm impedans beter sig ungefär som en kortslutning vid höga frekvenser. I mitt arbete med mjukvaruutveckling har jag ofta sett hur införandet av mätningar påverkat hur folk arbetar. Publicerar företaget statistik på hur många rader kod som produceras, så kommer utvecklarna snart skriva många och korta rader.
  • Det är förbaskat svårt att veta vad som ska mätas. Tänk på DNs Sandvikenrapport. När migranter kom till Sandviken tjänade kommunen grova pengar på alla de statliga bidrag som migranterna förde med sig. Det är en mätning. Idag åsamkar samma migranter Sandviken stora problem, då det nu är kommunen som står för slantarna och den stora volymen givit en del ordningsproblem, som kommunen inte kan göra något åt då polis och rättsväsende är statligt. Tänk på detta nästa gång ni hör frasen "fakta är aldrig fel". Att bara plocka fram en delmängd fakta kan vara mer missvisande än att inte ha några fakta alls.
  • Det är förbaskat svårt att sätta rätt systemgräns. Tänk återigen på Sandviken. Förvisso tjänade kommunen pengar i början, men dessa pengar kom från staten, det vill säga alla vi skattebetalare. För landet var alltså detta en förlustaffär från första dagen.
Det vi ägnar oss åt här, Berglöf, är alltså inte kränkta konspirationsteorier. Det är kritisk metodgranskning.

Tvånget

Berglöf påpekar att, genusbotten till trots, så är det ju ingen journalist som tvingas rätta in sig i ledet. Jomenvisst. Det påminner lite grand om beskyddarverksamheterna i våra förorter, som inte heller tvingar företagare att betala skyddspengar, utan bara lite försynt pekar på risken med att inte vara "försäkrad".

Sverige är de havligas land. Vi vet precis vad makten vill, utan att makten behöver ta till några större åthävor, och rättar in oss i ledet. Vi ser även till, med lite angiveri och skvaller, att de som först inte rättar in sig i leden ser till att se ljuset. Det är till exempel inte förbjudet att vara offentliganställd och aktiv Sverigedemokrat, negativ till HBTQ eller abortmotståndare - men försök bara att få ett nytt jobb, eller behålla det gamla.

Diskussionen om tvång är alltså en icke-fråga. Det behövs inget tvång. Inget aktivt uppifrån centralstyrt tvång.

Sedan kan det förstås raskt bli fråga om tvång. Efter att genusbotten funnits i "advisory mode" kan den sedan ändras till att, med allas bekvämlighet som skäl, automatiskt refusera texter i förväg, varpå textförfattaren får finna sig i att antingen skriva om texten eller sitta och (lönlöst) argumentera för sin åsikt. En dystopisk framtid? I programvarubranschen finns sådant redan. Det är vanligt att ha tester som, innan man får dela sin nyskrivna kod med kollegorna, går igenom och kontrollerar att där finns dokumentation, att inte funktionerna är för krångliga, att man följt företagets regler för variabelnamn, och så vidare. Några kontroller av ifall alltför många manligt kodade och fallos-symboliserande vektorer använts, och för få kvinnligt kodade triangelolikheter, har jag tack och lov ännu inte stött på.

Syftet - gott eller ont?

Berglöf påpekar att syftet med botten ju är gott - den skall stödja jämställdhet, något vi alla är positiva till. Ett snabbt första svar på det är:
"The road to hell is paved with good intentions"
Eftersom jag är en gammal gubbe, fick jag genast associationer till det glada 70-talet, där allt skulle tvingas genom marxismens filter. Ifall bottarna hade funnits på den tiden, hade de säkert använts för att analysera hur många texter som skrevs ur ett arbetarperspektiv, och hur många som tog kapitalisternas parti. De hade också motiverats med "men inte är ni väl emot att vi mäter att olika klasser får samma genomslag?".

Jag misstänker att oavsett vad det ursprungliga syftet är, så kommer till sist radikalfeministerna och/eller identitärerna att slå klorna i verktyget och använda det. Berglöfs hänvisning till invandrare och homosexuella lugnar mig inte direkt. Låt oss också minnas Svenska Institutets blocklista.


Även om det vore roligt att få se SVT börja intervjua Alexander Bard istället för Ulf Bjereld, och Alice Teodorescu istället för GW Persson. Eller så kanske det inte var tänkt att fungera?

Dags att gå till motattack?

I gamla kärnvapenkrigsdystopier brukade ena sidans robotuppskjutning raskt följas av den andra sidans motdrag, och så var kärnvapenvintern ett faktum. Varför inte lansera våra egna bottar?

  • En Public Service-bot får analysera infallsvinklarna i artiklar om brott, tiggeri och vildcamping. En balanserad avvägning mellan att ömka förövare och att värna offer är önskvärd. Inget tvång till balans finns, men vid uppmätt obalans skickas mail till alla de borgerliga riksdagsledamöter som röstar om hur mycket skattepengar Public Service skall ha framgent.
  • En annan Public Service-bot kollar upp partisympatierna hos de sökande till radions P3. Det är väl rimligt att de anställdas partisympatier för F! och SD motsvarar dagens opinionssiffror?
  • Statsvetar-botten kollar att i alla fall 20% av de statsvetare som utfrågas av journalisterna inte är medlemmar i Socialdemokraternas verkställande utskott.
  • Plagiatbotten Copycat håller koll på vadhelst Schyman, Kawesa och Pascalidou publicerar.
  • Skämskuddebotten ToldYaSo jämför ledarskribenters nutida alster med vad de skrev för några år sedan, samkör med Kennelklubbens pudel-register och varnar för omotiverade kursändringar.

söndag 1 april 2018

Aprilskämtens Nemesis

Jag tror det är på väg utför för aprilskämten. Det går inte längre att avgöra vad som är skämt och allvar. Försök själva:

Aprilskämt 1

Det är tungt för oss hackers. Förlästa på klassiska agentromaner från kalla kriget, som de om OSS 177 och James Bond, har vi suttit i våra källare och lärt oss datainträngandets svåra konst, boostade av mammas kramar och varma choklad, i hopp om att så småningom några kurviga ryska agentbrudar skulle komma och förföra våra kunskaper ifrån oss. Ett par lådor vodka och kaviar hade inte heller suttit fel. Nu har dock marknaden helt förstörts, det blir inte ens en tub Kalles kaviar från Putin. När Transportstyrelsen betalar för att skicka rikets hemligheter österut, då går botten ur agentmarknaden. Någon borde skicka LO på dem.

Vad gör vi då, när vi befinns överflödiga på arbetsmarknaden? Vi skapar våra egna jobb. Får vi inte betalt för att plocka ut saker från statens låsta rum, så får vi väl göra tvärtom: plantera information. Därför lade vi, lagom till månadsskiftet, in den här broschyren i de statliga koffertarna:

Ett alldeles för uppenbart aprilskämt, kan tyckas. Då känner ni inte Sverige. I vilket annat land som helst hade Säpo, när de upptäckte att Transportstyrelsen helt avsiktligt röjde statshemligheter, satt in sina 00-agenter för att ställa upp alla som kände till det hela mot en vägg och arkebusera dem för förräderi, och sedan sprängt servrarna, oavsett vilket land de befann sig i. Men inte i Sverige. Där ber Säpo artigt Transportstyrelsen att tänka en gång till. Därför är det helt rimligt att socialen snällt ber gamla patriarkala gubbar att inte våldföra sig på sina barnbrudar.

Aprilskämt 2


I Sydsvenskan läser vi att Skånes regionala tåg, Pågatågen, nu skall genus- och HBTQ-certifieras. Ett antal åtgärder aviseras:
  • Påga-tåg kan det ju för tusan inte heta. "Kroppar i rörelse"-tåg kanske?
  • Många av tågen är döpta efter män, förlåt, snoppbärare. Fler kvinnor.
  • Många av de män tågen är döpta efter levde på en tid då moralen var annorlunda än idag; de uppfyller inte värdegrunden. Fler HBTQ-certifierade. Svårigheten i att hitta några kändisar som både tror att könet är en social konstruktion och att man är född trans gör dock att tågen lär bli såväl namn- som könlösa.
  • Tågen skall byta färg, bli rosa, blå och regnbågsfärgade. De regnbågsfärgade tågen körs framför allt i konservativa delar av länet (konstigt nog nämns inte Rosengårds station...), för att uppfostra den obildade pöbeln.
  • Tågens avlånga form och ovana att åka in och ur tunnlar hela tiden ger helt fel associationer. Tågvagnarna bör istället ges formen av öppna, välkomnande mandelmusslor. Att vagnarna blir så breda att två tåg inte kan mötas längre, att det blir jämrans kallt och blött på vintern, och att vagnarna kommer behöva dras uppför och nedför Hallandsås med miljövänliga hästar och tvångskommenderade, internerade konservativa vita män, det är smärre besvär som man, förlåt, en, får ta i kampen mot patriarkatet.

Analys

Nej, det är inte lätt att veta vad som är skämt och vad som är allvar.

  • Att de som styr Sverige i årtionden går ut med budskapet "det finns ingen speciell hederskultur i Mellanöstern" och rasistanklagar alla som inte håller med - skämt eller allvar? 
  • Att regeringen säljer ut statshemligheter och oppositionen snällt låter regeringen sitta kvar då oppositionen är rädd för att behöva regera - skämt eller allvar? 
  • Att ledningen för våra statliga muséer ägnar sig åt identitetspolitik och HBTQ, samtidigt som man kasserar sina samlingar - skämt eller allvar?
Vet ni vad jag tror? Jag tror att den där Sydsvenskan-artikeln var ett aprilskämt. Samtidigt tror jag att det nu sitter ett väldigt upprört "Sekretariat för genusplogning och stationsmaktsordning" och inser att deras dyrt framtagna kampanj för att genus- och HBTQ-certifiera kollektivtrafiken nu måste slängas i papperskorgen då den inte kommer tas på allvar. Det är få knasigheter som inte hålls för dagsens sanning av inkompetenta fanatiker. Tyvärr sitter dessa fanatiker idag ofta i en ställning där de kan besluta vad det allmänna skall satsa våra pengar på.

En gryende vår

Kommen så här långt var jag beredd att ge upp. Hur fasen skall man kunna skriva satir, när verkligheten slår en på fingrarna var gång? Ungefär lika hopplöst som att vara socialdemokratisk partigängare och försöka hänga med ping-pong-utspelen. Juholts popcornmaskin är hopplöst akterseglad. Sen såg jag ljuset:

Det blir nog ett valår i år också. Med massor med slemmigt valfläsk och klavertramp i "We shall overcome"-klass.

Ett scenario jag hyser stort hopp om är dansen kring Jimmie Åkesson. Både alliansen och den rödgröna röran vet att de, för att inte hamna i ett gatlopp i tidningar och på twitter, likt kyrkvärden i Vilhelm Mobergs Utvandrarna är tvungna att på dagtid offentligt förbanna Åkesson, för att sedan på kvällen komma slinkande med pengarna i ena handen och kuken i den andra. De informella kontakter som tas, och sätten på vilka de tas, kommer nog ge stoff åt en hyllmeter agentromaner. 
  • Tunnlar mellan riksdagsgruppernas högkvarter och Åkessons, likt de tunnlar Kennedy sades ha grävt för att smuggla in Marilyn Monroe, lär underminera grunden till riksdagshuset och få det att sjunka ner i marken.
  • Anställda på de politiska staberna i alla läger kommer stå i ett parkeringsgarage i Gamla Stan och mumla hemligheter till Chang Frick, som sedermera vinner Guldspaden.
  • Plötsligt kommer vänsterpartister bli väldigt mer intresserade av att dela kopiator med sverigedemokrater - och gå på kurser i buktaleri.
  • På samma sätt som kastare och mottagare i baseboll har en mängd kreativa gester för att komma överens om hur nästa boll ska kastas, kommer vi få se Löfven och Kristersson gestikulera som arga italienare i riksdagens kammare, när de försöker förmedla till Åkesson vad de har för förhandlingsbud utan att synas förhandla.
  • Allt fler riksdagsledamöter kommer börja äta lunch i parken utanför riksdagshuset. Av en slump glömmer man en brun påse kvar, som snabbt plockas upp av den av en ren händelse bredvidsittande Kent Ekeroth, som blivit anställd som lunchare på heltid via ett ungerskt bemanningsbolag.
Som i de flesta agentromaner går dock det mesta av ovanstående åt pipan, emellanåt i roande former värdiga Tom Sharpe. Gudrun Schyman råkar av misstag få Björklunds invit om tätt samarbete om våldet och beger sig till Jannes rum i full S&M-utstyrsel, där det visar sig att han redan är i full färd med att lära Annie Lööf vad som händer om man är en olydig skolflicka. Och så vidare.

Till sist blir det en ensam anti-hjälte som får stiga fram.

Vår man på Island ordnar så att öst, väst och mittemellan kan mötas vid en "slumpmässig" stop-over mellan Arlanda och USA, varpå allt ordnar sig till det bästa.

måndag 26 mars 2018

En nazists bekännelser

Japp, visst är jag nazist. Språknazist. Till skillnad från de äkta nazisterna har vi språknazister inte något altare i källaren där vi hyllar Adolf Hitler; vi nöjer oss med att ha SAOL och språknämndens skrivregler i en lätt åtkomlig bokhylla.

Häromdagen kom bloggaren bakom iotakt.se, herr Antonsson, också ut som språknazist. Han skrev ett inlägg om vikten att kunna skilja på de och dem. Till min förtjusning ser jag att Antonsson, liksom jag, använder "de som" och inte "dem som". Härligt! Dock tycker jag att hans förklaring till varför det heter som det ska heta, att man skall kunna byta ut "de" mot "vi", är otillräcklig. En förklaring skall ha mängder med participer och divertiklar och andra grammatiska termer i sig. Förvisso går jag själv mest på känsla, vad som låter vackert, men vi nassar är inte kända för att vara konsekventa. Vi stammar ju trots allt ur en rörelse som siktade på att skapa ett tusenårigt rike fyllt av blonda, högresta arier och samtidigt använde en man som såg ut ungefär så här som frontfigur:


Låt mig trots det lämna känslopjunket bakom mig, och likt Annie Lööf gå framåt, framåt till Tekniska Nomenklaturcentralens knastertorra skrivregler. Här ska ni få, ni som skriver "dem som". Så här står det i paragrafen om pronomina, nummer 120:
"Enligt grammatisk tradition får pronomenet de objektsformen dem om det föregås av en preposition."
Neeej! Har jag och Antonsson fel? Anfäkta och anamma! Sötvattenspirater! Krabbtaskare!

Nej, vi har inte fel. Det är som på svenskt dagis och i postmodern teoribildning: alla har rätt! Även formen "de som" godtas nuförtiden av både Svenska Språknämnden (Språkrådet, nuförtiden) och TNC. Vi är alltså friska och frejdiga normbrytare, banandes nya vägar i grammatikens bambusnår.

Varför detta, då? Jo, först finns det ett antal vändningar som alltid skall ha de, nämligen de där de följs av ett substantiv eller substantiverat adjektiv:

  • Jag tycker de ledarskribenter som inte delar mina åsikter är hatpredikanter.
  • Åsikterna hos de bästa som jag läser brukar ligga till höger på skalan.
Tar man bort ledarskribenter eller bästa, så går det att använda vilket som. Här finns också anledningen till varför experterna nuförtiden tillåter "de som" - det är lätt att tänka sig ett underförstått substantiv emellan de och som, även när det inte är närvarande.

Det är svårt att vara språknazist. Just som en tror sig ha fått tag på ett saftigt misstag att sätta tänderna i, visar grammatikboken på att så har man kunnat säga sedan 1700-talet, det är bara mindre vanligt. Och vi gamla konservativa gubbar kan ju inte protestera mot arkaiska vändningar.

Som tur är kan vi fortfarande sitta på ljugarbänken och se ner på de som använder dem för subjektet. Och mopsar några ungtuppar upp sig börjar vi haspla ur oss ramsor om tyska ackusativ- och dativstyrande prepositioner.


lördag 17 mars 2018

Dags för val

Att valrörelsen har börjat har ni väl inte missat? Det verkar bli en ovanligt ful sådan, med anklagelser om Rysslands-inblandning och fejknyheter till höger och vänster.  Vad skall vi rösta på, då? Ett sätt att avgöra det är att se vem som lovar ge just mig mer pengar i plånboken (givetvis betalt med ett initialt uttag ur just min plånbok, då pengar fortfarande inte växer på träd), eller vem som ser trevligast ut i partiledardebatten på TV. Eller så kan vi titta på de stora ödesfrågor som ligger framför oss.

Grundlagen

Ledarsidorna.se har varnat högt och tydligt för den kommande grundlagsförändringen. Bakgrunden är att Sverige har, sedan långt tillbaka, en långtgående offentlighetsprincip. Du och jag kan gå och hämta ut protokoll från domar. Det våra politiker är oroade av är företag som Lexbase, som samlar på sig dessa protokoll och sedan gör dem lätt sökbara och tillgängliga över nätet. När någonting händer i vår närhet, är vi medborgare inte längre begränsade till vad som skrivs i pressen, utan kan raskt ge oss ut på Flashback eller liknande ställen. Något som jag utnyttjade härom månaden, när en bomb sprängdes vid en villa i byn. Raskt kunde jag få reda på att ägaren till villan är en dömd brottsling som därmed kan antas vara mål för någon härsken kumpan, och därmed ingen risk för att någon vettvilling skall ge sig på mitt hus.

Sådant här vill nu regeringen stoppa. Vad säger jag, regeringen? Även alliansen är med på tåget. Moderaterna, som brukade vara de första att varna för att staten får för mycket makt, har nu släppt en av sina konservativa paradfrågor.

Vilka är emot? I riksdagen, endast Sverigedemokraterna. Utanför riksdagen, Medborgerlig Samling. Japp, jag tänker i analysen ta med ett parti utanför riksdagen. Kan SVT ständigt ha med F! i sina analyser, så kan väl jag ta med ett annat litet irrelevant pytte-parti. Ett mycket vettigare parti också.

Google

Via Anybody nås jag av nyheten att regeringen kämpar hårt för att få Google att filtrera sina sökningar. Vad säger jag, regeringen? Återigen verkar Moderaterna stå på helt fel sida. De anstränger sig verkligen för att få mig att rösta på något nytt.

Att staten påverkar Internet är livsfarligt. Minns ni när Laila Freivalds fick Sverigedemokraternas hemsida nedstängd i samband med en Muhammed-tävling? Hon fick avgå. Dags för S och M att göra sammalunda. Det skall vara fritt fram med sådana här teckningar:
Det verkar som Google går Sverige, liksom Kina, tillmötes och kommer tillhandahålla en svensk, värdegrundscertifierad variant av algoritmerna framöver. En enkel åtgärd från vår sida är att sluta använda Google. Själv kör jag DuckDuckGo sedan några år tillbaka.

Jag vill rösta på ett parti som ser Google, Facebook och Youtube som allmännyttig infrastruktur, ungefär som gamla postverket. Ett parti som kommer påverka företagen att inte stänga av och stänga ned, ett parti som står på medborgarens sida, ett parti som kommer verka för att sådana okynnesanmälningar som drabbat till exempel ledarsidorna.se, Heberlein, Sanandaji och Janouch inte skall få någon effekt framöver - förutom ett ilsket mail till okynnesanmälarna. Någon som känner till ett parti med den inriktningen?

Den krackelerande förvaltningen

Transportstyrelsen är skandalen som aldrig vill dö. Vår regering, som avskyr vinster i välfärden, har betalat privata företag för att sprida statshemligheter österut. Att inte halva regeringen fått egen svit på Långholmen är obegripligt. Alliansen har inte gjort några större försök att komma till botten med härvan.

Dags för nya kvastar!

Korruptionen

Göteborgsandan är ett extremt uttryck för politikers och tjänstemäns sammansmältning. Att stadens politiker inte röstas bort omgående är en hård dom över göteborgarnas intelligens och demokratin som styrelseform.

Även i resten av riket är korruptionen på utbredande. Sossarna har sedan decennier förstört våra departement genom korrupt utnämning av politiska polare. Nu förstör de även utredningsinstitutet, genom att utnämna inkompetenta politiker till utredare. Moderaterna lovade inför valet 2010 att avskaffa detta ofog, men har nu fingrarna nästan lika djupt ned i syltburken som sossarna.

Skolan

Svensk skola har fallit raskt utför de senaste decennierna. Fokus är på värdegrundsförmedlande och förvaring, inte på kunskapsinlärning. Även om alliansen talar om kunskap, ordning och reda så är det inte så mycket verkstad. De senaste flummiga kunskapskraven kom till under Björklunds regim.

MED talar vackert om differentiering, lärlingsutbildning, doktorerade lektorer, betyg och examinationer.

SD säger inte mycket om skolan. En positiv punkt är dock att det är familjen som skall fostra barnen och ge dem värderingar, inte skolan.

Invandringen

Ja, ni vet nog redan vad jag tycker. Jag är globalist, och älskar mångkultur och nya influenser. Från Boris Benulics facebooksida drar jag dock en lärdom - av Lenin(!): 
”… det finns ingen abstrakt sanning, sanningen är alltid konkret.”
När principer och teorier bryts mot verkligheten, är det alltid verkligheten som vinner. Och verkligheten idag är att Lars Vilks är fånge i sitt eget land. Verkligheten idag är att ingen tidningsredaktion skulle våga publicera en Muhammedbild, då de inte vill få halsarna avskurna. Verkligheten är att kvinnor i förorten som flytt hit råkar på samma sorts moralpoliser som i Iran. I det läget, hur positiv jag än är till budskapet i Islam, hur vackert jag än tycker ett böneutrop är (på nätet, inte i närheten av mitt eget hus...) , så är svaret på frågan "När kan Sverige släppa in fler muslimer" inte "Hvergang", utan "Det är dags att vända på trafiken".

Både sossar och alliansen blev lite bleka och kranka av eftertänksamhet efter 2015, när Migrationsverket överflödade och kollapsade. Dock verkar de tycka att den invandring som var decennierna innan, och som är de volymer som lett till dagens stök och ordningsnormsutmaningar, är ganska så okej. Jag har i alla fall inte hört Löfvens mantra "det är inte okej" i den här frågan, och Kristersson verkar inte bekymrad.

Både SD och MED har varit tydliga med var de står.


Vad ska vi rösta på, då?

Vänstern?

Knappast mitt val. De hamnar konstant på fel sida i frågorna ovan.

Alliansen?

Visst hade det varit trevligt att kunna fortsätta alliansrösta som innan. Flera saker talar dock emot:
  • Moderaterna vill nu ändra grundlagen och få Internetföretagen att godtyckligt censurera och filtrera. Helt uppåt väggarna.
  • Man vet inte vad man får. Blir det Ulf Kristerssons eller Annie Lööfs invandringspolitik - och vet vi egentligen vad Kristersson vill? Moderaterna har en lite trist historik i att göra vadhelst dagsopinionen önskar.

Medborgerlig Samling?

Partiprogrammet är bra. Fattas bara, då de knyckt det ur Gösta Bohmans byrålåda. Synd bara att de inte fick med några skrivningar om upphävande av förbud mot Moraknivar. De verkar, till skillnad från identitetsvänstern, inte vilja utrota konservatism.

Mot MED talar att de är ett nytt och litet parti, inte ens med i riksdagen. Där kommer finnas en rejäl mängd oprövade ledamoter, som kan visa sig vara riktiga klantskallar. Mot detta får vi dock väga att i de etablerade partierna finns en hel del ledamoter som redan har bevisat sig vara klantskallar.

Sverigedemokraterna?

SD hamnar rätt i många av de avgörande frågorna: de är emot grundlagsändringar, de vill pausa invandringen. Dock finns orosmoln. Jag tror inte att SD är en bundsförvant i min strävan att minska statens åtaganden; tvärtom älskar SD att värna folkhemmets bidragsnivåer, i alla fall för pursvenskar. Jag har också en svag misstanke om att SD, ifall de kom till makten, precis som alliansen skulle falla för frestelsen att doppa slevarna i den allomfattande statens köttgrytor.

Sen är jag lite purken på SD. De har just petat politikbloggarens bäste vän från riksdagslistan:

Kent Ekeroth. Skånes store son. Mannen vars järnrör, helrör och talrör gett oss mer rubriker än resten av SD tillsammans. Han är nu ersatt av Jonas Andersson, en norrlänning, som sin landsändas vana trogen antagligen inte kommer yttra mer än två ord hela mandatperioden, varav ett på inandning:


Alltså, så där får man inte behandla oss humorister. Vi har svårt nog att hålla upp humöret nu när verkligheten hela tiden överträffar vad vi än diktar upp. Att Stefan Löfven skulle krama om kompisen Trump i Vita Huset och gnälla på att Moderaterna är för flyktingvänliga - vem skulle kunnat tro det? Till SDs försvar får dock nämnas att Jonas Andersson verkar ha en riktigt trevlig valplattform, som avslöjar honom som en konservativ med hjärta och hjärna.

Så vad väljer jag, då?

Ärligt talat, jag vet inte. Det är nog dags att ringa en kompis. Hjälp mig. Det är så illa att jag börjar fundera på Kalle Anka-partiet. Med Joakim von Anka som finansminister, Farmor Anka som jordbruksminister, Oppfinnar-Jocke som industriminister och Kalle och Knattarna som UD:s ständiga sändebud till Långtbortistan och Kafkanistan finns en chans att landet kommer på fötter. Sen har de ju också en polischefskandidat som till och med slår Dan Eliasson på fingrarna:

lördag 3 mars 2018

Skolan och de opassande

Svensk ekonomi går som tåget, har vi hört. Inte så smickrande i och för sig. Jag tar emellanåt tåget från Lund till Göteborg för att gå på möten på företagets huvudkontor, och råkar rätt ofta ut för att jag inte kommer fram förrän mötet är avslutat.

Vi har råd, har vi hört. Samtidigt drar det allmänna in pengar där det allmänna kan dra in pengar. Läs till exempel vad Anybody skriver om den personliga assistansen. Artiklar om fattigpensionärer är inte svåra att hitta. Skolorna svämmar inte över av pengar direkt.


Hör och häpna, häromdagen hade Sydsvenskan ett bra reportage. De beskriver hur barn med autism, ADHD och andra diagnoser hamnar i kläm:
  • Melvin, 10 år, har autism. I den stora 30-eleversklassen satt han mest för sig själv i ett rum. När skolan skapade en grupp för liknande barn gick det bra. Eftersom skolan såg att barnen klarade sig bra, fick de återvända till sina klasser, varpå det gick åt helvete igen. Melvin vägrar gå i skolan.
  • Joel klarade sig i grundskolan, tack vare bra stöd i skolan. Förvisso inte friktionsfritt, föräldrarna fick engagera sig flitigt, och det gick upp och ned. Det gick, dock. På gymnasiet fick han inte samma stöd, så nu sitter han hemma och vill inte gå till gymnasiet.
  • Gustav fick mycket stöd från skolan, som gjorde att han länge kunde gå kvar i sin klass. Till sist gick det dock inte, det var för stökig miljö. Nu går han på en speciell resursskola långt från hemmet. Där går det bättre. Betygen har klättrat från E och F till normala nivåer.
Till detta kan jag lägga en egen anekdot:

  • Min son fick en hjärntumör. Under det år han utstod operation, strålning och cellgifter kom inte mycket stöd från skolan, några lektioner här och där - lejonparten av undervisningen fick tas på sjukhusskolan. Väl tillbaka i klassrummet, med över 30 elever, gick det raskt åt fel håll. Han kunde bli utmattad efter tio minuter, somna i bilen på vägen hem, och frånvaron var stor. Åtgärderna från skolan uppfattade vi mest som kosmetiska, ständigt undvikande det verkliga problemet. Till slut ville skolan ha anpassad skolgång (det vill säga, mindre undervisning) i kärnämnena. Varpå vi bytte till en skola med små klasser, disciplin och hårda krav på prestation - och helt plötsligt kunde grabben fungera nästan som vanligt.

Sensmoralen? Att allting är relativt. Är det barnen som inte passar i skolmiljön, eller skolmiljön som är dåligt anpassad till barnen? Hårklyverier, kan tänkas - men det är lättare att ändra på skolmiljön än på barnen. I artikeln hänvisas till de senaste årens modeord: inkludering. Alla barn ska gå tillsammans, och lära sig samma saker. Resultatet blir detsamma som när socialismen skall utjämna inkomstklyftorna: istället för att alla ska ges möjlighet att lära sig lika mycket, kommer vi få lära oss lika lite. Det är ingen bra idé för "normala" barn, då det redan där finns en stor spännvidd i vad man kan och vad man tål. För sjuka eller handikappade barn blir det etter värre.

Varför är inkludering så populärt, då? 
  • Dels ser jag socialismens bockfot trampa fram i takt bland pedagogerna. Alla barn är lika, från början, blanka griffeltavlor som kan fyllas med samma värdegrund i samma sakta mak. 
  • Dels ser jag pengabristens kranka blekhet torna upp sig i våra kommuner. Staten är väldigt duktig på att lova en massa fina rättigheter om individuell undervisning i läroplaner och styrdokument, men mindre kapabel att hosta upp de slantar det kostar. Vilket gör det attraktivt, och ibland ekonomiskt nödvändigt, för en rektor att skyffla in alla barn i ett rum, blunda för att det går åt skogen för en del, och vänta tills nästa skolstadium ärver dina problem.
Min patentmedicin är den vanliga, ni har hört den förr:
  1. Ordning och reda, först och sist.
  2. Differentiering. Bråkstakar i OBS-klass, specialbegåvningar i elitklasser, tidiga lärlingsutbildningar till de som är praktiskt sinnade.
  3. Fria skolor. Låt den skola som inte är övertygad om den svenska läroplanens värdegrunds välsignelse pröva sin egen metod. Då kan vi föräldrar välja vad vi tror passar för våra barn.

Den där sista punkten kan diskuteras. För mig som bor i tätbefolkade sydvästra Skåne är det lätt att kunna välja mellan dussintalet skolor på ett par mils avstånd. Eventuella läsare i Norrland undrar nog vilket parallellt universum jag lever i - min fördom om Norrland är att där är det, efter att kommunerna lade ned alla byskolor under utflyttningens tid, fem mil till närmsta skola, som drivs av en sossekommun, och sedan ytterligare femton mil till nästa skola, som också drivs av en sossekommun. Noll valfrihet, alltså.

Vi får också fundera på hur långt ifrån den svenska värdegrunden vi skall tillåta en skola att gå. Katolska och judiska religiösa skolor finner jag rätt okontroversiellt, det har funkat bra i decennier. Skulle vi acceptera en skola som öppet lär barnen om socialismens välsignelser (till skillnad mot alla dagens skolor som gör samma sak, men utan att säga något om det...)? En skola som låter barnen förstöra kropparna med elitidrott? Och, frågan vi alla väntat på: skulle vi acceptera en skola som lär ut att Koranen har rätt i allt? Som gammelkonservativ ser jag mycket positivt med en islamisk skola. I österland har de respekt för äldre, och jag tvivlar på att barn i Syrien får skrika hora åt sina lärare utan att erfara minst ett rejält kok stryk. Lär de små parvlarna sig läsa Koranen, så ligger de steget före många av sina vänner i den kommunala skolan: de har faktiskt lärt sig läsa. Begrepp som "elevdemokrati" och "trans-certifiering" hörs antagligen sällan på de muselmanska lärarkonferenserna. Å andra sidan kan vi inte ha en skola som lär ut att hedersvåld är bra, att Muhammed-tecknare skall avrättas, och så vidare. Gränser måste dras, och det är våra politiker sällan särskilt duktiga på. I värsta fall lierar de sig med fienden: