lördag 24 februari 2018

De fromma förhoppningarna

Häromdagen läste jag om novellen "Three Blind Mice", skriven av den i Sverige ledsamt underskattade SF-författaren Keith Laumer. Handlingen går ut på att tre människor hamnar på en öde is-planet ihop med ett gäng utomjordingar. De två grupperna försöker ha ihjäl varandra. För människorna går det bra, då de kan samarbeta, till skillnad från marsianerna som mest går i vägen för varandra. Då människorna växt upp på olika planeter kompletterar de även varandra väl. Den som växt upp på en höggravitationsplanet klarar av att baxa fram ett tungt vapen, den som växt upp på en ökenplanet kan hantera solgasset på isvidderna, och den som växt upp på en mörk planet kan navigera i de grottor de tar sin tillflykt till. Den röda tråden känns igen från Byggare Bob eller valfritt avsnitt ur tidningen Bamse. Så här långt hade vår artistelit nickat gillande. Mångkultur och kollektivt agerande is da shit!

Det går dock att vända på steken. I Sverige har vi nu fått såpass många och inför varandra obegripliga och inkompatibla kulturer att det är vi som är de icke-samarbetande utomjordingarna. NMR, F!, Sveriges Unga Muslimer och förortens knarklangare förstår inte varandra, och kommer aldrig jobba tillsammans mot samma mål.


Med detta i tankarna läser jag sen ett inlägg från den liberale debattören Andreas Johansson Heinö om invandring och integration. Han ägnar en hel del möda, utan att nämna dem vid namn, åt att övertyga moderaterna om att det är dags att åter plocka fram de dynamiska effekterna. Ett begrepp som moderaterna förr i tiden hånades för, när de ansåg att skattesänkningar skulle sätta fart på ekonomin och därigenom resultera i konstanta eller till och med ökande intäkter för staten. Vilket Reinfeldt I:s jobbskatteavdrag visade stämde.

Heinö håller med om det uppenbara: det är lättare att integrera våra existerande invandrare om vi slutar fylla på med nya. Samtidigt varnar han för att de sätt vi har att minska på invandringen kommer, via dynamiska effekter, försvåra integrationen och därmed motverka sitt syfte:

  • Tillfälliga uppehållstillstånd minskar pull-effekten, så färre kommer hit, men de som kommer lär inte bli så intresserade av att bli en del av svenska samhället om de när som helst kan skickas hem igen.
  • Slopad anhöriginvandring minskar pull-effekten, men gör också att de som är här inte vill integreras, då de inte vet om de kommer behöva åka hem till familjen eller ej.
Men är det så? Idag har vi gott om invandrare som tar sitt PUT och sina bidrag, och lever i icke-svenska enklaver. Eftersom de kan, utan någon som helst ansträngning. Om vi istället ställer om systemet så att endast den som är välintegrerad får PUT, bidrag och familjeåterförening, så kommer incitamenten att bli välintegrerad öka.

I sista stycket berättar Heinö hur vi skall göra, istället för att föra meningslös invandrings- och integrationspolitik:
"...generella liberala reformer av arbetsmarknad, av välfärden och av skolan."
Jäklar i mig, att det var så enkelt! Det är tydligen så enkelt att Heinö inte med en bokstav behöver antyda vilka dessa reformerna är, eller vilken effekt de kommer att ge. Lite synd. Lite som att jag inför nästa rymdprojekt skulle ge NASA rådet att "det ni behöver göra, grabbar, det är att bygga en raket".

Jag håller med Heinö att det behövs liberala reformer. Inte bara för arbetsmarknad, välfärd och skola, utan även av bostadsmarknaden. Det jag ställer mig väldigt undrande till är i vilken utsträckning det kommer lösa våra invandrings- och integrationsproblem, förlåt, utmaningar?
  • Arbetsmarknad: Jag antar att Heinö syftar på lägre löner? Här tornar hindren upp sig. Det finns idag subventionerade anställningsformer, nystartsjobb, instegsjobb, och allt vad de heter, där nästan hela lönen betalas av staten, det vill säga du och jag. De som föreslår lönesänkningar som integrationslösning talar, föga förvånande, aldrig om nivån på invandrarlönen. Erfarenheterna av de subventionerade anställningarna tyder på att det är högst sisådär 10% av en vanlig lön som gäller. En lön det knappast går att leva på. En lön som inte kommer generera den skatt som krävs för att inte resten av kollektivet skall få punga ut för deras sjukvård, skolgång, pensioner osv. Svenska fackföreningar lär inte stillatigande acceptera att staten liberaliserar bort allt vad kollektivavtal heter. Eller har Heinö tänkt att vi skall ha särskilda blatte-löner?
  • Välfärd: Här antar jag att lägre bidrag avses. Vilket ju lär krävas om man skall få någon att ta ett jobb till 10% av dagens löner. Hur kommer Svensson ta budskapet om att socialbidragen skärs med 90%? Eller är det tänkt att bidragen skall reserveras för svenska medborgare? Inte en dum idé, faktiskt, om vi slutar dela ut medborgarskap till var och en som efterfrågar det. Dock kan vi ju fundera en stund över de sociala konsekvenserna av att ha en stor, ointegrerad flyktingpopulation som inte har de pengar som behövs för att överleva. Social oro, månne? Stölder, våld, kaoz?
  • Skola: Här blir jag riktigt nyfiken: vad innebär det att liberalisera skolan? "Liberalerna" vill, vad jag minns, förstatliga den. Själv vill jag hellre "konservativisera" skolan - ordning och reda, katederundervisning, fakta istället för värdegrund. Dock tycker jag Heinö missar att prata om volymerna. Volymen av de hundratusentals lärare som snart kommer saknas. Hur löses den pucken, liberalt, med ett stort inflöde av elever som inte talar svenska?

Det verkar som om jag och Heinö är på frontalkollision. Dock ser jag en enkel lösning på problemet. En kompromiss, där vi bägge får som vi vill:
  1. Först gör vi som jag vill, och totalstoppar asylinvandringen. Arbetskraftsinvandringen får fortsätta med förnuft - det är helt OK för Ericsson att hämta in indiska programmerare, men "Ärlige Ahmeds krog & taxi" får inte importera slavjobbare på fejkkontrakt. Hur vi gör för att avgöra att en kinakrog som vill anställa en kock från hemlandet hellre än en Domuskock är ett ärligt företag eller ej, det har jag inte riktigt tänkt till på, dock.
  2. Sen gör vi som Heinö vill, och liberaliserar politiken i lugn och ro. Efter ett tag har vi nått ett läge där skolan har gott om personal och goda resultat, det finns gott om bostäder, vi har en arbetsmarknad som skriker efter arabisktalande människor med halvdussinet års skolgång i bagaget.
  3. När vi är överens om att samhället är i stånd att ta emot hundratusentals migranter från fundamentalistiska muslimska länder varje år - ja då öppnar vi kranen tillsammans.

Jag misstänker att vi aldrig kommer komma till punkt 3, utan redigt köra fast i leran i punkt 2. Men Heinö tror väl på sitt eget recept?

lördag 17 februari 2018

Bland tinnar och torn

Nu är religionen på tapeten igen, på flera fronter.

Muslimer i Växjö vill börja med böneutrop. Att Svenska Kyrkan är positiv är väl närmast en automatisk kontraindikation. Själv undrar jag varför den kyrka som är så snabb att välkomna allt utifrån, oavsett hur okristet det är, med sådan frenesi röker ut konservativa kvinnoprästmotståndare, de som förespråkar att även ofödda barn har rätt att leva, de som anser äktenskapet vara heligt, och så vidare. Min förklaring är förstås att det är vänsterns gökungar som nu gör sitt bästa för att putta ut de andra fågelungarna ur boet.

En lärarvikarie ville inte ta en kollega i hand. Skolan blev då väldigt tydlig med sin värdegrund, och vad den säger om att behandla män och kvinnor likadant. Vikarien och skolan gick skilda vägar, och nu vill vikarien ha skadestånd för diskriminering.


Då får vi ställa oss frågan: vad är rätt, och vad är fel? Skall alla som kommer till Sverige anpassa sig till de enhetliga värderingar vi har här (en enhetlighet som i sig kan ifrågasättas), eller bör vi vara öppna och toleranta för nya impulser och beteenden?

Här kommer ett böneutrop, så vi vet vad det är vi vill ta ställning till:


Betydligt mer angenämt att lyssna till än valfri schlagerfestival. Vi får dock fundera på hur ofta vi vill höra det.


Jag vill börja utredandet av detta garnnystan med ett inlägg av Ann Heberlein på Ledarsidorna. Heberlein tar upp en tråd som ofta tas upp av ateister: religionsfrihet innebär inte bara att den religiöse är fri att utöva sin religion, utan även att den icke-religiöse är fri att slippa påtvingas religion. Jag tror till och med att hon går så långt som att den icke-religiöse skall slippa utsättas för religion. Är det så, så går hon för långt.

Låt mig dra paralleller till andra friheter, för att förtydliga vad jag är ute efter.

Yttrandefrihet är friheten för dig och mig att säga vad vi vill. Privat och offentligt. Innebär den också friheten att slippa höra yttranden man finner obehagliga? Skall min rätt att säga neger eller Jehova trumfa din rätt att slippa höra ett förhatligt ord? Identitetsvänstern är inne på just det spåret, med deras "safe spaces" och "no platforming" där de gör sitt bästa för att fula ut och hindra meningsmotståndare att tala. Våra statsbärande partier jobbar just nu för att kväva yttrandefriheten ytterligare - något vi bör tänka på vid nästa val. Själv tycker jag yttrandefrihetens kärna är just att möjliggöra en öppen och offentlig debatt. En yttrandefrihet som bara gäller innanför det egna hemmets väggar är inte mycket värd. Dock finns gränser. Hur mycket skall moskéer, pride-parader, väckelsemöten och fotbollsderbyn få störa oss andra?

Pressfrihet är friheten för vem som helst att ge ut tidningar, utan ingripanden från statsmakten. Än så länge är det ingen som föreslagit att det också bör betyda friheten att slippa se löpsedlar utanför varenda ICA-butik.

Poängen jag försöker komma till med ovanstående är: nej, käre ateist, religionsfrihet innebär inte att du kan slippa att möta religiösa människor och religiösa praktiker utanför hemmets trygga vrå. Du kommer att få stå ut med kyrkobyggnader som mycket tydligt ser ut som kyrkobyggnader, Jehovas vittnen som knackar på din dörr, arbetskamrater som bär kors, slöja eller en liten prick på pannan, en frälst alkis som står på gågatan med mikrofon och försöker vinna människor till Jesus. Vad vi dock måste se till är att vi, och även kvinnor i förorten, slipper att religiösa mörkermän och -kvinnor tvingar oss att följa deras seder och tro. Oavsett om det är Muhammed, Jesus, Marx eller Judith Butler som är deras ledstjärna.


Vad gäller diskussionen, egentligen?

Jag tror en strid gäller vem som skall få ta plats, hur mycket, och på vilket sätt, i den offentliga miljön. Dags för ännu en parallell: reklamen. Vänsterfeminister motionerar emellanåt om att sexistisk reklam ska förbjudas, så att de skall slippa se den. Jag antar att de också har någon teori om hur patriarkala strukturer förmedlas och förevigas via reklamen. Vi till höger är emot, och anser att ägarna till väggar och ljusskyltar har rätt att själva välja hur de används.

Att ta plats via synsinnet verkar inte vara så kontroversiellt. Mediamarkt får med gigantiska skyltar visa att här har de en köplada. Muslimer och kristna får med tydlig arkitektur visa vilken religion som bjuds i deras lokaler. Svenska kommuner får, tyvärr, fylla stadsbilden med fula betonglådor.

Ljud är vi lite mer känsliga för. Dags för en anekdot.
Som fattig, ung student bodde jag en gång i tiden vid den röda cirkeln. Stadens rådhus befann sig vid den blå cirkeln. Rådhuset hade ett klocktorn, som bingade och bångade samma snutt som Big Ben i London häver ur sig. Dag och natt. Det var emellanåt nära att jag följde Guy Fawkes exempel och smög mig ned med en kruttunna i rådhusets källare. Ljud låter förbaskat högt på natten. Bakgårdens marskatter låg också illa till hos mig.

Här är en anledning till motståndet emot böneutrop. Vi vill slippa oväsen. Det går lätt att blunda eller vända bort huvudet för att slippa se obehagliga saker, men öronen är ständigt inkopplade. Parallellen med Hemglassbilen tycker jag är bra och riktig. Är det bara jag och den kände Malmö-profilen Percy Nilsson som vill sätta fyr på de där jämrans ljudmarodörerna från Hemglass?

En annan inte helt ovanlig anledning är att vi inte vill ha något jämrans Islam, eller några jämrans muslimer. Inte helt förvånande, med tanke på hur Islams budskap om kvinnans ställning går totalt på tvärsan med alla värdegrunder som anses så viktiga i Sverige. Själv har jag, som religiös extremist med annan inriktning, inget principiellt emot Islam i Sverige. Jag ser hellre religiösa än ateister runt ikring mig.  Jag har dock en praktisk invändning vad gäller Islam i Sverige: med den grupp muslimer som vi för närvarande importerar, till stora kostnader för oss själva, följer en rejäl nypa islamister. Islamister som de övriga muslimerna är ungefär lika ivriga att ta avstånd ifrån som sossarna var att ta avstånd från Honecker, Castro, Mugabe och så vidare.


Handskakandet, då? Själv skulle jag ge blanka sjutton i om någon valde att inte skaka hand med mig. Jag har stött på såpass många udda och tvära typer i arbetslivet att jag slutat bry mig. De som hävdar att det är kränkande emot kvinnor att inte skaka hand med dem har ett litet problem: de har i decennier skanderat "min kropp, mitt val". Okej, gäller det också muslimer? Själv känner jag såpass stort obehag när någon främmande tant får för sig att krama eller kindpussa mig att jag helt sonika sätter stopp för det. Jag struntar i om hon blir kränkt - min kropp, mitt val. Med frun gäller andra regler för närhet...

Dock skulle jag mycket väl kunna tänka mig att inte anställa någon som vid en intervju vägrar skaka hand. Inte för handskakningen, utan för vad den kan signalera. Det här kan vara en jobbig typ som kommer kräva halalkött på lunchrestaurangen, bönerum, raster för bön, och springer iväg till diskrimineringsombudsmannen stup i kvarten. Inte värt besväret. På samma sätt som jag skulle bli försiktig om personen ifråga börjat tala om patriarkala strukturer och skällt ut mig för sexistiska skämt, hållt ett långt föredrag om kapitalismens orättvisor, påpekat att hans deltagande i nationalsocialistiska marscher kommer kräva mycket ledighet, och så vidare.


Mycket prat och lite ull, ovanför. Leder detta tugg någonstans? Hur skall vi göra?

  • Vi ska säga NEJ till böneutrop. Vi skall värna om vår ljudmiljö. Analogt skall vi också vägra lokala matbutiken att sätta upp högtalare som vrålar ut "Kom, kom till ICA nu". Vi ska också förbjuda Hemglassbilens tutande - det är ju redan förbjudet att använda biltutan till annat än att varna för fara. 
  • Religionsfriheten är irrelevant här. Alla skall få delta på samma villkor. Inga särlagar. Och när jag är inne på det ämnet: bort med lagen om hets mot särskilda, privilegierade grupper. 
  • Eftersom jag är konservativ, vill jag likt Heberlein inte förbjuda kyrkklockor. De ringer inte särskilt ofta, och är en gammal svensk tradition. Och de håller klaffen på natten. Att Eddie Meduza-kulten skall få fortsätta rulla runt våra småstadstorg i bullriga bilar och spela "Mera brännvin" på hög volym till innerstadsbornas förargelse är jag också positiv till.
  • Blekfeta 50-åriga gubbar som köper HD och rensar ut ljuddämparen så de väcker hela byn när de drar iväg, bör det vara skottpengar på. Ja, jag kör MC själv. Med originaldämpare. Vill du ha mer ljud, brumma med läpparna som andra femåringar.

Skall vi tillåta Islam, då? Ja, det är med Islam som med invandringen. Så länge invandringen är liten är det inga problem att ha öppna gränser och fri invandring. Det är när hundratusentals kommer som man måste säga stopp. Det är helt OK att ha Islam fritt i Sverige så länge det inte finns för mycket muslimer. Tjugo pakistaniska programmerare är inte ens en utmaning. Två miljoner afghaner innebär kaos.

Dags alltså att stoppa muslimsk asylinvandring. Nej, belägg det. Så som läget ser ut i våra förorter är det dags att stoppa all asylinvandring. Tills Dan Eliasson rett ut läget. Är vi beredda att vänta?

De muslimer som finns här får utöva sin religion - inom vissa gränser. Månggifte bör givetvis totalstoppas. Samtidigt kan man fundera över huruvida den svenska seriella monogamin är en rimlig praxis. Som konservativ anser jag att heliga, eviga löften är just heliga och eviga. Halalslakt får underkastas djurskyddslagarna. Könsstympning är förstås ett otyg, och eftersom vår svenska värdegrund säger att män och kvinnor inte får särbehandlas utgår jag från att en enig riksdag snarast förbjuder avsnoppning av pojkar.

Muslimer är även välkomna att (försöka att) missionera och sprida sin religion. Liksom Jehovas och Mormoner är de välkomna att besöka mig och diskutera religiösa djupsinnigheter. Så länge de står ut med sådana här bilder på väggarna:

onsdag 31 januari 2018

ÄNTLIGEN!

Plötsligt händer det. Det vi alla väntat på. Myndighetsförstöraren Dan Eliasson får gå från posten som polischef.

Enda smolken i bägaren är att Eliasson nu hamnar på MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Just som civilförsvaret kommit upp på den politiska agendan igen efter decenniers vanvård av regeringar av alla de färger, så skall myndighetssfärens största kombinerade blysänke och drivankare sättas vid rodret. För en gångs skull är jag överens med Patrik Oksanen. Jag låter Jens Ganman summera:


Får vi en vettig regering 2018 får dess första insats bli att flytta Eliasson vidare till styret för Sekretariatet för Genusfrågor. Där behövs hans kompetens i kreativ förstörelse. Förhoppningsvis gör Eliasson då raskt så att det blir uppenbart för var och en att sekretariatet bäst tjänas genom att läggas ned. Till avslutningsfesten erbjuder jag mig att skriva en fanfar för genustrumpet.


Vem kommer nu bli ny polischef? Många doldisar springer runt i kulisserna. Att det blir en lojal sosse säger sig självt. Även om jag är överlycklig över att det nu är dan efter Dan, så är jag orolig för att nästa utnämning blir ett ännu hopplösare stolpskott. Det blir svårt för Löfven att balansera den starka "tyck synd om brottslingen"-falangen som vill ha en rikspolischef som med allvar tar tag i ofoget att kalla ligister för apajävlar, emot den nya giv om hårda tag mot brottslingar (sic!) som man vill föra fram i valrörelsen. Löfven behöver en kandidat som har credd hos mjukisgänget och identitetsaktivisterna, en djup förståelse för hur de kriminella tänker, och bra möjligheter att gå fram i TV-rutan.

En sån himla tur att en av rörelsens toppnamn nu verkar förbereda sin väg tillbaka till maktens tinnar:
Välkommen tillbaka, fru Sahlin!

En annan het kandidat är Bermudez-Svankvist, damen som fick kicken från generaldirektörsposten efter ett par hundra tusen i mobilräkningar. Hon borde kunna driva igenom räddningspersonalens ständiga sorgebarn: en anständig blåljusradio.


Själv tycker jag att regeringen borde plocka den nya generaldirektören från Finland, ett land med vuxna människor och fungerande myndigheter. Vem vet, kanske det finns sossar i Finland också?

tisdag 30 januari 2018

Upp til Kamprad

Dagens dumheter inspireras av ett Facebook-inlägg från Markus Allard, marxisten som nuförtiden publiceras i både Nyheter Idag och Ledarsidorna.

Allard, förresten. Med tanke på senaste strump-gate, låter det inte lite väl likt Allah? Dags att byta namn...

Allard för fram tesen att alltför många debattörer idag inte publicerar sig för att övertyga sina motståndare, utan för att hösta in ryggdunk från polarna; för att visa offentligt vilken fin människa man är.

Vilket leder mig in på att det nu är flera inlägg på bloggen som inte handlat om Orwell. Det måste ändras.

Vad gäller Ingvar Kamprad hade nog Orwell haft en del att säga, med tanke på vad han sade om P. G. Wodehouse, som under kriget i nazistisk fångenskap deltog i propagandaradiosändningar.


Orwell behövde,liksom andra på den tiden, försörja sig under andra världskriget. Han odlade grönsaker på sin lilla täppa, men pengar till te, skrivdon och en "Sunday roast" behövdes också. Det fanns flera sätt för en skribent att dra in pengar. Man kunde sälja sin själ till partipressen -den lösningen skydde Orwell som pesten. Istället skrev han recensioner av andras verk, mot betalning. Ämnena kunde vara väldigt skiftande, från småsnuskiga semestervykort till tunga romaner. Likt Chesterton plägade Orwell vända saker och ting på ända.

Den recension jag tänkte djupdyka ner i idag är av en stridsskrift av Lionel Fielden. Fielden hade varit ansvarig för den indiska radion under imperietiden, och var en varm vän av ett fritt Indien och en principfast och påstridig fiende till imperiet och imperialismen.

Man kunde då tro att Orwell, som själv blivit väldigt lack på imperiet under sin tid som konstapel i förskingringen, och själv skrivit mycket om hur viktigt det är att föra över makten till indierna, skulle jublat över denna skrift.

Icke. Han sågar den rejält, vilket finns bevarat i essäsamlingen "My Country Right or Left" (ej att förväxla med essän med samma namn). Ett inledande citat är roligt:
"If you compare commerical advertising with political propaganda,one thing that strikes you is its relative intellectual honesty. The advertiser at least knows what he is aiming at - that is, money - whereas the propagandist, when he is not a lifeless hack, is often a neurotic working off som private grudge and actually desirious of the exact opposite of the thing he advocates."
Imponerande hur Orwell sisådär 70 år i förväg lyckades förutspå Aftonbladets numera skingrade ledarredaktion!

Orwell går till storms emot två företeelser i Fieldens text:
  • Idealiseringen av den ädle indiern, och den elaka karikatyren av engelsmännen. För det första är det en rent felaktig bild - det var inte engelsmännen som införde kastsystemet och änkebränningen. För det andra är det en polemik som fullständigt missar målet. Om målet är att svänga den engelska opinionen till att släppa Indien fritt, vill säga. Om målet var att signalera sin egen förträfflighet är chansen större att det var nått.
    Här ser jag vissa paralleller till debattörer som idag talar om det ursvenska barbariet och "midsommar och andra töntiga traditioner", som kontrast till den anrika kulturen i de "shithole countries" som folk klättrar över lik för att fly ifrån.
  • Förslaget att Indien skall få självständighet. Men var inte Orwell för det, då? Nja. Orwell var realist. Han insåg att om det brittiska imperiet släppte juvelen i kronan, skulle det inte innebära att indierna blev fria. Det skulle bara innebära att det tyska, ryska eller japanska imperiet kapade åt sig Indien istället. Ur askan i elden. Han ville istället se en gradvis autonomisering, under skyddet av imperiets kanoner.
    Här ser jag en modern parallell i hur diverse optimister stödjer "frihetsrörelser" i diverse U-länder, rörelser som för det mesta tenderar bli etter värre än det de ersätter. Till Orwells moderne arvtagare utser jag Johan Westerholm, som brukar ha en tämligen nykter syn på hur vi svenskar skall agera för att sprida demokrati, lycka och välstånd i världen, oavsett om det gäller Väst-Sahara, Saudi-Arabien eller Israel.





fredag 26 januari 2018

Dags att vända blad

Punk's not dead


Idag hämtar jag inspiration från den gamle rebellen Tom Robinson, när han drömmer sig tillbaka till 70-talet. En tid då nya kvastar sopade rent i de gamla trötta proffsmusikernas elfenbenstorn. En tid då stelnade strukturer fick ge vika för ungdomlig energi och jävlaranamma. En tid när Dan Eliasson knullade i Bangkok, något jag hoppas han skötte mer professionellt än sitt nuvarande värv.

Vi har, i politikens nutid, en parallell till musikens 70-tal. En hoper proffspolitiker gnider ändarna mot sina stolar, utan kontakt med väljarna. Det är svårt för vanligt, hederligt folk att ta sig in i politiken. Ja, för hederligt folk överhuvudtaget. Statsförvaltningen och muséerna är såpass invaderade av aktivister och havliga karriärister att Transportstyrelsen bara är toppen på isberget. Den triste, fyrkantige ämbetsmannen är en saga blott.

Lägg till det att aktivister fullt öppet gör sitt bästa för att se till att motståndarna blir tystade och av med sitt levebröd. I enskilda fall är de en finne i röven på den som blir drabbad, men aggregerade i massor är denna pöbel ett hot mot det öppna samhället och demokratin.

Heberlein i blåsväder


Ann Heberlein har drabbats av pöbeln. För en gångs skull hade jag masat mig iväg till mobilen och knappat in en liten donation på Kickstarter för att hon ska få pengar nog att skriva ovanstående bok om hur Aftonbladet-kulturen främjar sexuell svinighet, så kommer det en pling i inboxen om att Kickstarter stängt ned kampanjen, då den efter anmälningar anses rasistisk.

Jag gillar att kritisera Heberlein här. Det är så det ska gå till när man inte håller med någon - man argumenterar emot. Man försöker inte tysta ned dem. Såvida man inte heter Hynkel.

Självklart har jag skickat ett nytt bidrag på nya kanaler. Något jag vill uppmana alla andra att göra, som vill stå upp emot diktaturens kreatur. Mobbning skall inte löna sig.

Vänsterdamer i blåsväder

Åsa Linderborg och Kajsa Ekis Ekman har upptäckt att det blåser snålt på toppen. Det är sällan jag håller med om en stavelse av vad dessa damer säger, men plötsligt händer det. När de beklagar sig för att de blir försedda med en sjukdomsdiagnos när de hävdar att kvinnor är kvinnor och män är män, något vi konservativa länge hävdat, så nickar jag instämmande. När kvinnor hotas blir utestängda från offentligheten för att de inte vill acceptera att få in män i omklädningsrummen har det gått för långt.

Dock: de här damerna har till 100% sig själva att skylla. Släpper man ut senapsgas i skyttegravarna och vinden vänder, eller man pissar i lovart, ska man inte bli förvånad över obehaget. I gamla testamentet kan vi läsa om hur Herren uppmanar judarna att gå in i ett land och slå ihjäl alla som bor där; män, kvinnor och barn, på det att de inte kan komma tillbaks och hämnas. Socialismen och socialliberalismen har länge använt denna det totala nedkämpandets strategi:

  • Vi vill få loss kvinnor ur hemmets fängelse. Nåväl, låt oss då skambelägga hemmafruarna och via skattsedeln göra det ekonomiskt omöjligt för dem. Alla ska med!
  • Vi vill tillåta abort. Låt oss då se till att det inte finns en enda abortmotståndare inom barnmorskekåren. Låt oss röka ut alla abortmotståndare ur de politiska partierna, eller bara de som på något vis "problematiserar" nuvarande lagstiftning.
  • Vi vill ge homosexuella rättigheter. Låt oss då hitta på en sjukdomsdiagnos på de som ogillar homosexualitet. Låt oss röka ut alla dessa från politiska partier och offentliga tjänster.
  • Vi vill få bort de religiösa från makten. Låt oss därför sätta en sjukdomsdiagnos på alla som kritiserar våldsbejakande politisk islam  - eh, vanurå, det där hängde jag inte med på...
Så där har de progressiva hållt på i decennier. Så vad tror de goa damerna att transaktivisterna kommer använda för strategi när de vill ha rättigheter för transsexuella? Givetvis strategin att, bildligt, bunta ihop och slå ihjäl alla som inte entusiastiskt stämmer upp i hyllningskören. Det är ju så ni gjort innan.

No platforming

Den här utestängningen av de som inte tycker som en själv verkar bara tillta. Ni minns väl protestanterna (protest-tanterna?) som skramlade med nycklar på SD-möten förr i tiden? Brittiska och Amerikanska universitet verkar vara nerlusade med löss och böss som gör sitt bästa för att skrämma bort eller tysta talare, lärare och elever som inte uppfyller deras mått på rätt åsikter. Jag hoppas vi slipper det på svenska universitet - till gymnasiet verkar det redan ha nått.

Nätverk som #jaghärjarhär verkar göra sitt bästa att hitta sätt att massanmäla och därmed blockera oönskade debattörer från Facebook, Twitter, och nu även Kickstarter. Detta är löss i den demokratiska fanan. Ohyra.

Motmedel


Kan vi göra något för att stoppa det här, förutom att som äkta svenskar knyta näven i byxfickan och önska att vi hade kapten Haddocks vältalighet? Jomenvisst, jag vet vad som funkar. Upprepa högt i takt med mig:
"Det är oacceptabelt. Det är inte okej."
Hjälpte det? Nej? Konstigt. Det funkar för Löfven varje gång. Oavsett om det gäller att han sålt ut statens hemligheter för en spottstyver, eller låtit kriminaliteten skjuta i taket, så funkar denna trollformel för att han ska kunna sitta kvar. Jag trodde den hade mer kraft än så.

Vi kan ta hjälp av Streisand-effekten. Varje gång nedtystarna försöker döda en insamling eller stänga ned en nyhetskanal, så ger vi ännu mer. Handhjärtan, förvisso, men även reda pengar.

En möjlighet är att ge igen. Utnyttja den där elaka hatsvansen som alla högerdebattörer sägs ha till att mass-anmäla alla vänsterdebattörer. Det vill jag inte. Dels för att jag är en konservativ gubbe som älskar god ton, dels för att det är dumt att ge sig in i en strid innan man försäkrat sig om att man är den som sitter med den största knappen.

Självfallet skall vi inte rösta på partier som stödjer vänsterns nätkrigare. Ett moderat parti där partiledaren skickat lyckönskningstelegram till socialistförmedlingen, förlåt, rättviseförmedlingen, har gjort sig duktigt omöjligt. Oavsett hur vuxet och tufft de anses tala nu.

Några fler förslag?

onsdag 24 januari 2018

Dags att diskriminera?

Rikards kommentar på förrförra inlägget får mig att fundera. Är det dags att dela upp olika elever i olika skolor? Är det att gilla eller ogilla olika, att erkänna att människor är olika och därmed emellanåt tarvar olika behandling?

Är ni trötta på mina pinup-bilder av Margaret Thatcher? Här kommer en annan intelligent, orädd kvinnlig politiker:
Condoleezza Rice. Amerikansk konservativ statsvetare som jobbat i Bush-administrationen. Hon växte upp i den amerikanska södern när den var ungefär lika välvilligt inställd till rasblandning och integration som Afrosvenskarnas förbund. Hennes inställning till det där med att fattiga svarta ungdomar går i "shithole schools", som nuvarande presidenten nog hade uttryckt det, och att föräldrar med vett i skallen gör sitt bästa att ta barnen därifrån? Hon dras inte med någon svensk otydlighet.
  • Lite fritt översatt av mig: Uppdelningen i fula och fina skolor finns redan. De med pengar flyttar till fina områden med fina skolor. Att inte ge fattiga svarta föräldrar skolcheckar och liknande är bara att förvägra fattiga föräldrar samma valmöjligheter som rika föräldrar. Är du emot andras valfrihet, finemang: börja då med att sätta ditt eget barn i en skitskola!
Innan jag släpper fröken Rice vill jag strössla ut några till citat:
  • "We need great teachers, not poor or mediocre ones."
  • "Self-esteem comes from achievement, not from lax standards and false praise."
  • "And we need to give parents greater choice"
  • "To do anything less is to tear apart the fabric of who we are and cement a turn toward grievance and entitlement."
  • "The crisis in K-12 education is a grave threat to who we are."
Undrar vad som skulle krävas för att få hit henne som skolminister?


De fina och fula skolorna är dock fortfarande i teorin samma skolor, med samma värdegrund, läroplan och lärare. Är det dags att införa skolor som i grunden är olika?

Låt oss titta på vuxenvärlden. Går alla vuxna i samma skola? Nej, absolut inte. För vuxna finns mängder av alternativ skapade för att passa olika studiemotivation, studiekapacitet och livssituation: studieförbunden, folkhögskolor, regionala högskolor, universitet.

Samma sak bör prövas i skolan. Som Rikard skriver: olika skolformer för analfabeter som nyss anlänt till Sverige, svagbegåvade och normala elever. Nivågrupperingar även inom skolformerna.

En sak jag har svårt att förstå är vänsterns nedvärdering av praktisk yrkesutbildning. Alla utbildningar skall ge behörighet till högskolan, vilket ger de som inte har lust eller håg dithän någon utväg. Jag minns från min högstadietid hur några gossar som tydligt och asocialt visade att de inte ville lära sig något, rätt raskt skolades in i att bli vettiga människor när de fick komma ut på en arbetsplats. Några snabba förslag:

  • Lärlingsutbildningar, även från tidig ålder. Vi behöver hantverkare av alla de slag. Många elever behöver också visa att de duger, låga betyg i värdegrundsrapande till trots.
  • Av-akademisera en del högre utbildning. Sjuksköterskor får idag så mycket teoretiska kunskaper att de kan gå vidare och doktorera - men de kan inte ta blodprov. Dags att slänga ut sköterskorna från högskolan och åter till yrkesskolan. Så får vi en jämnare könsfördelning på högskolan också. Ingenjörerna kan lämpligen bli lite mer praktiskt inriktade på samma gång. Kanske vi kan skapa en ingenjörs- och sköterskeskola, på samma sätt som min uppväxtstad lade teknisk linje och vårdlinjen på samma gymnasium? Det skulle bädda för lite roligare fester.

lördag 20 januari 2018

Send in the marines

Det händer mycket nu. Pascalidou framträder på stödgala mot hedersvåld, och Löfven kan tänka sig att sätta in militär i förorten. Härnäst kommer väl Åkesson ut som islamist.

Kommentarerna till Löfvens uttalande har väl varit ungefär lika blandade som till Trumps uttalande om "shithole countries". Vissa motståndare har idiotförklarat Löfven, samtidigt som vissa anhängare raskt påstått att han inte alls sa så. Precis som för Trump. Jag tycker faktiskt Löfven var riktigt vettig här. Precis som Trump - hundratusentals migranter som tar sig över Medelhavet i ranka skorvar visar väldigt tydligt vad de tycker om sina hemländer.

Om jag förstått Löfvens kritiker rätt så är det vansinne att sätta in militär mot civilbefolkning; det är något som endast poliser har kompetens till. Vilket får mig att förtvivla något, med tanke på polisens framgång hittills. Jag tvingas även till eftertanke. Emellanåt har jag här fått påpeka att vi borgerliga får bita i det sura äpplet och erkänna att Jimmie Åkesson haft rätt. Nu är det dags att sätta tänderna i en än osmakligare och ruttnare frukt:

Gudrun Schyman har fått rätt!

Japp. Ni minns väl hur hon sade att det är samma strukturer här som där, hos oss svenskar och hos talibanerna i Afghanistan. Ni minns väl hur vi hånade henne? Det visar sig att hon haft rätt hela tiden.

Tänk er följande, helt hypotetiska, beskrivning:
Svensk ordningsmakt har problem. Inte utmaningar, problem. Vi har blivit skickade till en plats där lokalbefolkningen talar konstiga språk vi inte förstår. Vår uppgift är att dels nedkämpa de beväpnade banditgäng som stryker omkring och gör livet surt för civilbefolkningen med automatvapen och handgranater, dels att se till att civilbefolkningens manfolk inte förtrycker sina kvinnor, tvingar dem ha slöja till exempel. Patriarkala strukturer är uppenbara överallt; på caféerna sitter bara män, medan kvinnorna står vid spisen eller förskrämt smyger förbi husknutarna. Lokalbefolkningen litar inte på oss och vill inte tala med oss. För det mesta håller sig den svenska ordningsstyrkan inne på logementet, de få gånger den vågar sig ut kör bilarna i kolonn för att inte bli överfallna av stenkastare eller värre.

Så till utslagsfrågan: beskrev jag ovan Kabul eller Rosengård, den svenska militära insatsen i Afghanistan, eller polisens vardag i Sverige? Som sagt, Gudrun har rätt: samma talibaner både här och där. Förvisso var det nog inte så hon menade, men låt oss vara lite generösa nu.

Mig synes att en fredsbevarande insats emot radikala araber är just precis vad svensk försvarsmakt blivit tränad till sedan östblocket rasade. Just precis vad de har fått träna i praktiken, på plats. Så varför skulle inte svensk trupp kunna göra jobbet i Kronogården och Vivalla? Säger vi alltså att insatsen i Afghanistan var helt värdelös och meningslös?


Att släppa loss försvarsmakten i förorten ger oss också möjligheten att äntligen sudda ut en av Afghanistan-rundornas skamfläckar. Ni minns väl tolkarna? I Afghanistan anställde försvaret tolkar för att kunna prata med lokalbefolkningen. När vi sedan drog oss ur landet, lämnades tolkarna kvar åt talibanerna. Samtidigt som vi välkomnade hundratusen barnlajvare från Iran, förvägrade vi några tiotal människor som stått riket till tjänst att få komma till tryggheten. Det går nu att ändra på.

Återigen kommer försvaret behöva tolkar. Det är bara att låta de som ännu är i livet arbetskraftsinvandra!