söndag 15 december 2019

En natt i Trollhättan

Länge efter att produktionslinan slutligen stannat på den gamla SAAB-fabriken fortsätter min gamla uppväxtstad att leverera "Jimmie moments" på löpande band. Låt oss ta en titt på kontrasterna:

När jag växte upp på 70-talet hade jag inte en tanke på No Go-zoner. Okej, vissa hörn där man visste att ligister med knuttejacka och prilla samlades undvek man, men i övrigt var staden öppen. Jag kunde åka på arbetarfylla i Kronogården, Sylte, Lextorp eller valfritt miljonprogram och ta cykeln hem på natten utan att vara rädd. Jag var stamkund på Kronogårdens OK-mack, då den hade stadens bästa utbud av reservdelar, inte chips, schampo, varmkorv och dylikt trams.

Idag är Kronogården No Go-zon för mig. Varför? Jo, jag läser om hur en journalist besöker området i närvaro av polis, blir misshandlad och rånad i närvaro av polis - och polisen vågar/kan inte ingripa:
Signaleffekten här är tydlig.
  • Till de som bor i området - om de kriminella vill sno din affär på beskyddarpengar eller spöa upp dina barn så är det bara att tacka och ta emot, eller gå och kyssa den lokale klanledarens fötter. Svensk polis har gett upp.
  • Till oss utanför Kronogården - det är dags för oss att rösta fram andra politiker. Politiker som inte tycker synd om gärningsmännen. Politiker som inte använder våra skattepengar till att finanisera kriminaliteten.

Politiker, ja. Det här twitter-utbytet är sorgesamt:

Jag är inte moderat längre, men jag känner mig väldigt nöjd om det som Marttinen skriver blir verklighet i Sverige. Jag tycker det är en självklarhet att kriminella som öppet hånar polisen och begår brott framför ögonen på polisen omedelbart sugs in i arresten. Att de sedan, efter en snabb fängelsedom, inte kommer tillbaka till sitt gamla område.

Vad Strandhäll inte inser, med sitt förmenta värnande om invandrare, är att hon med sin omtanke om de kriminella pissar alla laglydiga invandrare rakt i ansiktet. Varför detta? Tja, tänk ett ögonblick den kontrafaktiska tanken att detta hade skett i min lilla skånska by. Att ett gäng pursvenska slynglar hade börjat stöka kring centrum och göra sig breda. Det hände faktiskt för några år sedan, men kvästes raskt av närpolisen. Tänk istället att polisen stått bredvid och sett på medan gossarna radikaliserades, fick kontakter med tungt kriminella i NMR, drog igång droghandel, brände bilar och spöade upp de som protesterade, terroriserade våra barn i skolan, och spärrade av infarten från Lund med brinnande bildäck.  Vi bybor hade inte blivit särskilt glada åt de politiker som kämpade för ligisternas rätt till fortsatt fredad verksamhet. Jag hade röstat på Jonas Sjöstedt om han lovade sätta stopp för eländet.


Dags, alltså, att byta ut de politiker som ser till att poliserna är för få, straffen för låga och omtanken om förövarna för hög. Vem kan vi då plocka in istället?
  • Vänstern (V, S, MP) kan vi glömma. De är soten, inte boten. Orsaken till decennier av flum och slapphet. Utnämnaren av Dan "jag kan säkert förstöra en myndighet till" Eliasson till chef för polisen.
  • Centerpartiet strävar idogt efter att öka invandringen till våra krisområden. Knappast rätt riktning.
  • Folkpartiet har en del Björklundsk ordning och reda, även i kriminalpolitiken. Dock är de idag stödparti till vänstern. Även om de återkommer i högerfållan, återstår oron för att Birgitta Ohlsson-falangen har tillräckligt stort inflytande att spärra vettiga beslut.
  • Kristdemokraterna vill återta utsatta områden genom nolltolerans. Låter vackert - men kommer "vänd andra kinden till"-falangen tillåta det?
  • Moderaterna brukade vara ett pålitligt anti-brott-parti, innan de blev nya. Som nygamla har de nu en hel hög förslag för att bli av med gängen. Men kan vi lita på att de blir av? De senaste mandatperioderna har de visat stor rädsla för att få dålig press - vad händer när DN och SvD drar upp Reva-stormar igen?
  • Så har vi då den grå elefanten i samlingen, Sverigedemokraterna. Även här möter vi en gedigen lista på skärpningar. SDs stora dragplåster är att de till skillnad från övriga partier inte belastas av tidigare pinsamma misstag och naiviteter, då de inte regerat tidigare. Å andra sidan är det också det som kan göra en väljare orolig: de är oprövade. Med SD i regeringen, får vi intelligenta människor som Bieler och Andersson vid rodret, eller ett gäng Pavel Gamov? Svårt val, när man kan få behålla statsmän som Morgan Johansson och Anders Ygeman istället.

Mitt hopp, med senaste svenska opinionsundersökningar och brittiska valet i åtanke, är ett konservativt block med egen majoritet. Antagligen inte lika stor majoritet som britternas, på grund av vårt proportionella valsystem, men dock majoritet, och därmed beslutsförmåga.

Ett litet orosmoln, dock, är att det i ett Sverige där generationer gått igenom den indoktrinerade, 68-inspirerade DDR-skolan inte finns särskilt många konservativa. Hur får vi en majoritet att rösta konservativt när det gäller? Det sägs att en liberal är en konservativ som inte rånats ännu. Eller måhända en förälder vars barn inte kallats svennehora och förnedringsrånats ännu. Så dessvärre finns risk att det blir fler konservativa innan valet, alldeles av sig självt.

lördag 14 december 2019

Dagens Brexit


Att döma av mitt sociala mediala flöde har en otäck populist tagit makten i ett val alldeles nyss:





Nej, inte han. Hugo Chavez var ju vänsterns gulleponke, mannen som demokratiserade (förstatligade) landet och var de fattigas vän. Efter ett tag såg han till att kraftigt utöka vänkretsen, allteftersom landet dök ned i fattigdom. Allt orsakat av de slemma amerikanerna och det sjunkande oljepriset, enligt SvT. Vilket vi kan förstå, vi svenskar, som efter den norska oljenationens kollaps sett hur norska ungdomar driver runt våra järnvägsstationer och rånar folk för att kunna äta, och hur norska tanter sätter sig utanför ICA-butikerna och spelar på vår medkänsla genom att klä ut sig till Fleksnes mor.

Nej, inte han heller. Macron är ju vänsterpopulist, och därmed okej och acceptabel.
Äntligen blev det rätt! Häromåret lyckades Theresa May med att grundligt misslyckas, då hon i ett egenutlöst val gick bakåt såpass att hon inte längre kunde få Brexit genom parlamentet. Nu har Boris Johnson, här fångad när han bjuder journalister som häckat utanför hans bostad på en kopp te, vänt på steken och gett Labour en så grundlig uppläxning att det lär ta ett tag innan de hämtat sig. Rena Thatcher-takterna! Till och med en del eviga Labour-fästen i norra Wales gick från rött till blått den här gången.

Vi ska kanske inte hylla Mr Johnson alltför mycket för denna valseger. Liksom sossarna i Sverige, har han ställts mot en opposition som aldrig missar ett tillfälle att missa ett tillfälle. En opposition som ställer en ökänd antisemit, en man som hyllat varenda "befrielserörelse" och det brittiska samhällets fiende från IRA till Hamas, vid partiets roder, flankerad av identitetspolitiker. Till och med vår svenska hädangångna Allians hade haft en chans att vinna med en sådan motståndare.

Kommer Brexit bli av nu då, när de konservativa har egen majoritet? Det har Johnson lovat, och politiker håller ju alltid vad de lovat. För Brexit talar att det kan vara taktiskt att uppfylla sitt största vallöfte. Nu behöver de konservativa heller inte längre locka det nordirländska Democratic Unionist Party in i röstfållan. Jag håller tummarna för att det inte innebär att Johnson lockas släppa nordirland till EU-vargarna. Som ni minns är ju EU väldigt oroade över hur gränsen mellan Irland och Ulster ska hanteras. Antagligen med erfarenheterna av den kaotiska och numera hårdbevakade gränsen Sverige-Norge i åtanke.


Finns det några fördelar för Sverige, då? Jajamen! Sossarna stretar fortfarande på över 20%-gränsen. Dags att avpollettera Stefan Löfven och ta in en snart ledig man som med nya krafter kan fortsätta kampen att bli mindre än Vänsterpartiet Kommunisterna:

lördag 7 december 2019

Den beslöjade debatten


Det talas mycket om slöjor nuförtiden. Från ena sidan hävdas rätten för självständiga unga kvinnor att välja sina egna klädesplagg. Från andra sidan äskas förbud mot att tvinga flickor in i omsvepningar som omöjliggör lek och stoj.

Stadsbilden förändras. Även jag har sett brittiska brevlådor vandra omkring i lärdomsstaden Lund, bland lilahårsfärgade studenter.
Debatten om ett klädesplaggs vara eller icke vara blir dock en pseudodiskussion, eftersom vi inte diskuterar allt det som (emellanåt) ligger bakom. Det som betyder något. Det slemma patriarkatet, kära feminister. Ett patriarkat långt värre än den mest svartrockade missionsprovinsare era fantasier skulle kunna frammana.

Vad svamlar jag om? Jag svamlar om kulturen, om en syn på kvinnor som lägre stående än familjens get.

Har den gamle islamofoben förläst sig på odelbara nättidskrifter? Nej då. Jag har gått en kurs på universitetet, om Islam i Sverige. En kurs där man får lära sig både om moderata och minst sagt mindre moderata muslimer. I en bok av en svensk forskare får vi en inblick i kvinnors liv i de mer konservativa kretsarna. Några små axplock:
  • En kvinna är i princip inlåst i lägenheten. Skall man gå ut, så får man be en manlig släkting att fungera som eskort. Har den manlige släktingen ingen lust att gå ut, så får man vackert stanna hemma.
  • Kommer någon på besök? Då får kvinnorna hålla sig i ett litet rum för sig, borta från vardagsrummet.
  • Gå ut på balkongen? Glöm det. Kvinnor ska inte synas. Dit kommer du bara ett kort och flyktigt ögonblick utifall du smutsat ned familjens heder.
  • Har du tur får du följa med till moskén. Men du får gå in bakvägen och sitta i ett undanskymt kvinnorum. Om det kommer en känd predikant på besök, kan du möjligen få se honom via en dörr lämnad på glänt.
  • Ler du mot en man du samtalar med på stadens gator, och en bekant till familjen ser detta? Grattis! Äntligen kommer du få komma ut på balkongen.
Lägg till detta, förmedlat av en i feministisk genusdiskurs verserad forskare, allt vi läser om barnäktenskap, kusinäktenskap, hedersvåld och att den som publicerar sådana här bilder i Sverige (i SVERIGE, för helvete!!!) får bo på okänd ort med livvaktsskydd för resten av livet:

Då börjar man inse att det finns betydligt mer än slöjan att oroa sig för, och att agitera för att det inte får slå rot i det svenska samhället.


Tycker jag alltså illa om islam och muslimer, eller annorlunda människor i allmänhet? Alls icke, bort det! Låt oss plocka fram den gamla fina värderingskartan igen.

Sverige uppe i högra krysset, våra invandringsländer nere i vänstra hörnet. Själv är jag en knökkonservativ svensk, vilket gör att jag känner mig betydligt mer bekväm med en moderat muslim än en normal svensk. Min värdegrund vad gäller sexualmoral och "family values" synkar mycket bättre med valfri Abdallah än med de storstadsfeminister som flimrar förbi på Twitter. Jag misstänker att ett försök från min sida att engagera mig i Sverigedemokraterna skulle sluta med att jag blir utesluten för att jag är alldeles för konservativ.

Jag tycker alltså att vi borde ha mer av muslimska värderingar i Sverige, mer av konservatism. Sverige har gått för långt ut i hörnet, och behöver vända tillbaka emot mitten. Ska vi börja knacka bög igen? Nej, men det vore trevligt att få tycka att en man är en man, och inte en kvinna, utan att bli avplattformad.

Det vi inte ska lämna något utrymme för i Sverige är det nedre vänstra hörnet. Vi ska stoppa vidare invandring från de länderna. Polisen ska återta gaturummet i hela Sverige. Liksom i Fantomens djungel ska en kvinna kunna gå barhuvad mitt på natten utan fruktan för moralpoliser. Vi ska kunna häda alla auktoriteter utan att frukta för livet.


Jag inspireras av Ola Wong i Kvartal, som skriver om att det är dags att få samhället att leverera, och om de invandrargrupper som kör enligt devisen "Jobba, håll käft och vinn". Det är dags för ett nytt samhällsbygge, ett nytt samhällskontrakt. Ett samhälle där konservativa nationalister har en plats.

Vilka är våra allierade i denna strävan? Inte är det de svenska liberaler som hädar att gränser är onaturliga och ska rivas. Inte är det de socialister som undrar vad de stackars kriminella varit med om. Inte är det de som låter ligister härja fritt i skolor och gathörn.

För att ett framtida konservativt block ska få en stabil majoritet tycker jag det är dags att vi gör en kohandel med våra invandrare. Låt oss välkomna dem till Sverige! Från vår sida ser vi till att göra upp med all den låt-gå-politik som ju faktiskt främst drabbar den skötsamme invandrare som vill göra rätt för sig:
  • Polisen återtar gaturummet. Kriminella flyttar från gator och kommunala lägenheter till statliga inrättningar i Kumla, eller varför inte ett fint ringmursförsett internat på Fårö.
  • Även invandrarbarn ska få rätt till en skola med tystnad och disciplin. Oförbätterliga böss får åka på internat till Norrland, eller i svåra fall Dalsland.
  • Svartmarknad och skumrask saneras. Inga illegala på våra gator!
  • Sverige satsar på vuxenutbildning av de som ingen utbildning har. Ja, jag vet att detta är en tung och lång investering, jämförbar med enandet av Tyskland, där begränsningen sätts av brist på personal snarare än pengar, men vi har heller inte råd att få en Libanonisering av Sverige med uppdelning i svennar vs blattar.
  • Drastisk nedskärning av bidrag, gratis tolk och så vidare. De invandrare som jobbar och lär sig språket ska inte via skatten betala för de som inte anstränger sig.
I gengäld kräver vi att invandrare integrerar sig i Sverige. Lär man sig språket, klarar sin utbildning och fixar ett jobb, då får man bli medborgare. Vissa seder får man lämna hemma eller se sig utsparkad, vi tolererar inte balkongkast eller barnäktenskap. Konstiga kläder, kryddad mat och enstaka tungomålstal kan vi dock acceptera. Starka nationalistiska känsloyttringar är helt okej, även när det inbegriper sydligare nejder - men vi ser gärna lojalitet till den svenska nationen också. Det blir svårt för Özz Nujen, alltså...

lördag 30 november 2019

Boktipset








Emellanåt ger sig journalister, likt Fantomen, ut på stadens gator som vanliga män. Olikt Fantomen är det just den journalistiska djungelkostymen, trenchcoaten, som krängs av och byts ut mot mer situationsanpassad kamouflagedräkt för att smälta in bland lokalbefolkningen:
I Sverige har detta journalistiska under täcket-undersökande fått ett eget namn, Wallraffande, efter den tyske journalist som levde som turkisk gästarbetare för några decennier sedan. Själv kommer jag, som anglofil, mest att tänka på George Orwell. Till skillnad från diverse gåslever- och champagnesocialister som nöjde sig med att teoretisera om arbetarklassen framför brasan på sina akademiska inlogeringar uppassade av sina "fags", uppsökte Orwell både kontinentala knegare, kymriska kolskyfflare och patriarkala proletärer.

En nutida uppföljare till socialisten Orwell hittar vi i socialisten James Bloodworth, som skrivit en bok om sina erfarenheter som knegare i de nya spännande service-sektorer som tagit över efter att industrialismens "dark, satanic mills" slutligen tystnat. Eller, som Bloodworth ser det, skitjobben. Han har gett sig in i fyra sektorer:
  • Packare på ett Amazon-lager i Rugeley. Initialt var glädjen i byn stor när Amazon startade; man tänkte sig att nu skulle lokalbefolkningen få jobb som ersatte de försvinnande industrijobben. Dessvärre inte. Jobbet, att i tidsnöd springa runt och skyffla varor, är hårt, och lönen dålig. Med resultatet att engelsmännen hellre gick på bidrag, och jobben fylldes av östeuropeer - Rumäner som kommer till England ett tag, tjänar ihop en låg Englandslön som är en hög Rumänienlön, och sedan åker hem igen. En utländsk och tillfällig arbetskraftsstyrka gör att få är med i fackföreningar. Den låga lönen gör att man inte har råd med en lägenhet med svensk standard, utan får bo i mögliga ruckel.
  • Hemtjänstarbetare i Blackpool. Brittiska semesterorter vid kusten, som var högsta modet på 1800-talet, lever nu lite i bakvattnet när det går lika lätt att ta en charter till Mallis som att ta tåget inomlands - om inte lättare och billigare. När alla dessa Fawlty Towers står tomma har smarta fixare, både i kuststäderna och grannstäderna, kommit på att det är en god affärsidé att bussa ut socialfall från Manchester och Liverpool ut till de tomma husen. Idag karaktäriseras många av dessa gamla pärlor av en blandning av vackra viktorianska hus och flitig droghandel. Ungefär som Rosengård, men med vackrare hus. I vart fall, livet som hemtjänstarbetare verkar inte heller vara ett liv på rosor. För att få jobba måste man först få myndigheternas stämpel, vilket kan ta månader - något som inte är så roligt för de som lever ur hand i mun och inte vet var nästa veckas hyra ska tas ifrån. Sen är det gott om "zero hour contracts", det vill säga du vet som knegare aldrig vilken inkomst du har.
  • Sälja försäkringar via telefon i södra Wales gamla gruvdistrikt. Wales har drabbats hårt av ekonomiska utförslöpor. När Margaret Thatcher knäckte ryggen på gruvarbetarfacket på 70-talet, till Bloodworths förskräckelse och min förtjusning, och lade ned olönsamma gruvor, blev arbetslösheten i söder stor. Än idag är Wales den landsända som har högst arbetslöshet, mest fattigdom, talangfulla banjospelare och floder av hembränd sprit. Lite av det förenade kungadömets motsvarighet till Dalsland, alltså.
  • Köra Uber-taxi i London. Behöver jag säga något om hur det är i London, det vet väl alla svenskar? Att fixa en bostad där när man tjänar nära minimilönen verkar dock inte vara lika kul som att boka hotellrum för en helg. Att köra Uber verkar också vara en blandad välsignelse. Visst, i gig-ekonomin kan den självanställde taxiföraren själv välja när den vill jobba - men jobbar man inte som en liten iller tjänar man knappt tillräckligt för att betala avbetalningarna på fordonet.

En kort summering av boken - och det är bra att den blir kort, då inlägget verkar bli långt - är att allt inte är väl i det brittiska väldet. De jobb som försvann var förvisso inte alltid perfekta; silikos och kol-lungor gjorde att knegarna dog i tidig ålder, arbetsskadorna på Amazons lager var jämförelsevis måttliga. Jobben var dock heltidsjobb, med bra löner och bra förmåner. En arbetare kunde kräva sin rätt, något som idag är svårt när en klunga hungriga rumäner står redo att ta över jobbet. Bloodworth ger inga enkla svar på hur det kunde bli så här och hur vi ska ta oss därifrån, orsakerna och botemedlen är många och mirakelkurerna få.


Varför ska vi bry oss om detta? Jag är konservativ, borde jag inte gå med ett riktigt Krösus Sork-flin på läpparna när jag hör hur underklassen kvider och lider? Nej, för sjutton! Vi konservativa vill precis som gråsossarna ha ett fungerande och konfliktfritt samhälle. Som mans-aktivist ser jag heller inte fram emot ett samhälle där unga lågutbildade män blir utan både fast inkomst och familj, och ser sin bästa möjlighet till hög status ligga i knarkhandel eller att gå med i IS.

Historierna i boken slår också an en personlig sträng i mig. Jag studerade i Wales inte långt efter kolgruvestrejkerna, och såg själv hur knapert och fattigt det var där efter att jobben försvunnit. Nu under sommaren åkte jag runt i nordvästra Wales, och kunde se hur hela byar övergetts och vuxit igen efter att skifferbruken lagt ned. När jobben försvinner, försvinner livet.


Dags för några personliga reflektioner, där jag kontrasterar bokens budskap emot svenska företeelser.

Rumäner, rumäner, överallt rumäner!

Även Sverige har gott om rumäner. Dock jobbar de inte i callcenters och lager, utan de sitter utanför våra ICA-butiker, ropar "hej, hej", och tjänar ihop till klanledarens Mercedes. Uppenbarligen fungerar pull-faktorerna. Det land som erbjuder jobb drar till sig arbetstörstande, flitiga människor. Det land som erbjuder bidrag och passivisering drar till sig annat.

Den amerikanska drömmen

I högern tenderar vi tycka att klyftor är bra. Det tycker även jag. Jag tycker det är fullt rimligt att en läkare tjänar mycket mer än ett vårdbiträde, att marknadsekonomi och lagen om tillgång och efterfrågan ger genomslag i lönekuvertet. När högern, konfronterad med fattigdom och elände, hävdar att det räcker att ge de fattiga möjlighet att med egen flit, studier och arbete häva sig upp ur fattigdomen och göra en klassresa, vill jag inte längre hänga med ända in i de centerpartistiska ungdomspolitiska resonemangen. Ja, visst är det bra att en begåvad människa med påver bakgrund kan arbeta sig upp. Det hjälper dock föga alla de som lämnats bakom.

Under decennier har Sverige kämpat hårt för att skapa en ny underklass. En underklass med etniska kännemärken. En underklass som inte skyddas av statens våldsmonopol. Det är dags att vända på det.

Fuck facket!

Märker ni att jag har ett gott öga till unga centerpartister? De verkar ha ett gott öga till facket. Visst, även jag har en hel del att säga om partipolitiserade fack som går partiets ärenden. Och om partiet som går fackförbundets ärenden. Samtidigt inser jag att företagare, precis som unga andra generationens invandrare i våra förorter, bara är människor. Tillräckligt många av dem kommer, om vi tillåter det, att bete sig precis så illa som de kan komma undan med. Aktiva fackförbund är en viktig del i den kedja som pressar företagare att behandla sina anställda väl.

Vi vill inte hamna i den brittiska situationen, där rumäner slavar i skitjobben som svenskarna ratar för att de kan gå på bidrag istället.

Dock får vi inse att vi delvis har den situationen. På botten finns en grupp människor, de illegala invandrarna, som jobbar på ställen där facket eller polisen idag aldrig sätter sin fot. Helt utan rättigheter. Helt utan skydd. Där är det dags för en insats.


torsdag 6 juni 2019

Framåt i invandringsfrågan

Nej, trots rubriken ska dagens dumheter inte berömma Centerpartiets invandringspolitik. Jag tycker nämligen att deras idé, att sänkta löner och eget ansvar att hitta bostäder skall kunna möjliggöra en ökad invandring, är en riktigt korkad tanke.

Varför korkad? Jag är ju en sådan där konservativ typ som vill ha ökade klyftor i samhället? Jo, Sverige är helt enkelt inte byggt för riktigt låga inkomster. Riktigt invandringsvänliga liberaler, emellanåt föraktfullt kallade "risliberaler", har påpekat att det är bättre för invandrare att leva på en skål ris i Sverige, ett tryggt och rättssäkert samhälle, än att leva på en skål ris i ett shithole country. Vilket stämmer, och ger all anledning att skapa kåkstäder i Sverige - om det är invandrarna man månar om. Men jag är egoistisk nog att måna om mig själv, och Sverige. Flyttar vi hit stora mängder människor som förväntas leva med en levnadsstandard lika hög (låg, alltså) som i ett genomsnittligt flyktingläger, så kommer inte Sverige att förbli ett tryggt, rättssäkert samhälle. Det är bara att titta på hur våra "utmaningsområden" utvecklats med en betydligt mindre invandring under decennierna.

De löner som invandrare i stor skala skulle behöva gå ned till är inte några få procent under kollektivavtal, vilket Centern hoppas på, utan nästan till noll. Vi kommer återvända till samhällsmodellen i TV-serien "Herrskap och Tjänstefolk", där samhällets insiders har vettig lön, och samhällets outsiders lever på en bråkdel av denna lön. En samhällsmodell som illa passar dagens. Om vi får ett stort antal människor som tjänar till en kopp ris om dagen - hur ska de då kunna bo i dagens svenska bostadsbestånd? Det blir antingen favelor eller massiva bostadsbidrag. Ska de få subventionerad sjukvård, eller lämnas att dö i diket? Skall deras barn få utbildning betald av det gemensamma, eller växa upp till ärvt armod (något dagens usla förortsskolor är nära att åstadkomma redan idag)?

Nej, vi får titta bortanför Annie Lööfs strategiska snille. Tack och lov finns det goda idéer, om vi väljer att titta utanför de vanliga fårorna.

Kristdemokraterna

Mitt gamla parti, KD, lider liksom de flesta riksdagspartier av att vara kluvet. Man vill gärna visa sig tuffa, men har samtidigt en stor falang snällister som vill vara snälla med våra pengar. Vilket var anledningen att jag lämnade; de lyckades aldrig samla sig för några skarpa och verkningsfulla förslag. KD tog en liten smäll i EU-valet nu senast, när de lyckades rösta för familjeåterförening och därmed återinförande av en rejäl pull-faktor.

Men familjeåterförening är ju faktiskt en strålande idé. Vi har tagit emot ett stort antal ensamkommande män de senaste åren. Vad kan vara mer humant och välmenande än att se till att de snarast får komma hem till sina familjer i hemlandet? Detta borde alla tjäna på!

Miljöpartiet

MP vill ha ordning och reda, samt raka rör, i invandringspolitiken. Istället för dagens kaotiska situation där de starka, friska och ekonomiskt välmående kan köpa sig en smugglarbiljett in till Sverige och de svaga får stanna kvar och dö, vill MP att man ska kunna skapa säkra vägar in i Sverige.

Alldeles utmärkt! Jag hoppas att övriga partier raskt hoppar på den linjen, trots att det är extremisterna i MP som lanserat den. Först ser vi till att sluta behandla asylansökningar på svensk mark, varpå vi öppnar kassor med kölappar så som det var på Svenska Postverket en gång i tiden. Vem som helst får möjlighet att komma in på våra ambassader världen över och ta en kölapp. Att man har möjlighet att komma in och ta en kölapp utan att mördas av regimen ska givetvis beaktas (negativt...) i utredningen. Därefter behandlar Migrationsverkets tio anställda i tur och ordning ansökningarna. Utredningarna sker med samma noggrannhet och snabbhet som svenska polisens utredningar om jaktlicenser. Vem vet, med lite tur kanske vi kommer kunna ta emot tvåsiffrigt antal flyktingar varje år!

torsdag 30 maj 2019

Valkampanjer vi minns

Det är inte alltid det går så bra för våra politiker. Ta till exempel Theresa May, Tory-ledaren i den lilla ön väster om Europa, som utlyste val i samband med Brexit, i hopp om att få en starkare majoritet, men fick se den krympa istället. Ibland är det fel på politikern, ibland på budskapet, och ibland på bägge två. Ta till exempel det här närodlade, ekologiska päronet:


Vem, idag, minns vem Lennart Daléus är, eller att han var ledare för Centerpartiet?

Bättre har det gått för våra politiker i EU-valet, i alla fall för de politiker som tagit sig besväret att lära känna sina väljare.


Ta Alice Bah-Kuhnke, till exempel. Hon vet att Miljöpartiets väljare inget kan, utan bara känner. Annars hade de ju alla hyllat kärnkraftens förmåga att inte släppa ut koldioxid, eller den konventionella odlingens förmåga att odla mycket mat på liten areal. Att då framstå som totalt okunnig och faktaresistent är ju lika omhuldande om kärnväljarna som när vänsterpartister hyllar väpnade revolutioner.

Allra smartast var dock SD-kandidaten Peter Lundgren, som strax innan valet lyckades läcka en nyhet om att han klämt en partikollega på brösten, vilket alla tidningar raskt zoomade in på (nyheten alltså, inte brösten). Vi vet ju alla vilka de ca 15-20% av folket som röstar på SD är: unga arga män som bor kvar i mammas källare och har gett upp allt hopp om att hitta en partner. Imponerande hur många källare det finns i landet! Dessa män ser förstås en själsfrände i Lundgren, och röstar mangrant på honom. Jag kan se framför mig hur han under valkampanjen åker runt landsbygden i en trimmad Volvo 740 och pumpar ut sin kampanjlåt:



 Lundgren borde även ha stor chans att äntligen låta SD bryta in i de kvinnliga röstlängderna. Kvinnor älskar, sedan decennier, att läsa romantiska romaner om alfa-män som bestämt rycker isär blusen och tar för sig. Det finns ett namn för företeelsen: "bodice ripper". För att inte tala om sado-porren i "50 shades of gray".

Det här ser lovande ut!

söndag 24 februari 2019

Återvändarna

Ingen har väl missat ståhejet kring Shamima Begum? Efter att som 15-åring ha fått för sig att IS verkar vara trevliga grabbar och ihop med bästaste tjejgänget åkt ned dit och fött tre ungar åt en IS-terrorist sitter hon nu i ett flyktingläger och är ledsen, och vill hem till mamma och pappa i Storbritannien.
Britterna är delade i två läger:
  • De som ser henne som ett stackars offer, och vill ha hem henne för försoning och återanpassning. Kontraindikatorernas kontraindikatorer, Jeremy Corbyn och Diane Abbott, är bland dessa.
  • De som, Hanif Bali style, tycker att IS-honan kan ruttna där hon är.
Just nu verkar den senare gruppen ha övertaget, och håller som bäst på att riva sönder tösens brittiska medborgarskap.

Historien är intressant för oss, eftersom även vi har "återvändare". IS-terrorister som i hundratal redan vänt hem och finns i bostadsområden i vår närhet, och IS-terrorister som sitter i flyktingläger och vill få komma hem.


Ska vi hämta hem våra IS-kreatur?

Röster höjs för att svenska staten ska hämta hem de stackars kvinnor som sitter och ruttnar i flyktinglägren. Det är ju synd om dem, där. De tvingas att bära burka så fort de går utanför tältet av elaka medsystrar. Ursäkta, men var det inte just det, att kunna behandla slavar och avvikande sämre än djur, som lockade er att gå med i IS? Njut av er egen ideologi!

Jag tycker faktiskt att det är lite snålt att bara betala flygbiljetterna för dessa damer. Låt oss skicka regeringsplanet istället. Regeringen har beställt fordon som passar utmärkt för att ta hand om detta avskum:





Ett par salvor från luften ovanför flyktinglägren, med IS-kvarteren väl utmärkta och isolerade, och transporten till helvetet är löst.

Men är inte det lite hårt? Är du helt omänsklig?


Nej, detta är barmhärtighet. Lagom straff för dessa ondskans adepter är den gamla hederliga regeln om "öga för öga, tand för tand": Låt dem bli sexslavar. Låt dem stekas över öppen eld. Låt dem kokas i motorolja. Låt dem dras isär levande. Allt som är mildare än det de själva utsatt folk för, är en nåd de inte förtjänar.

Men du kan väl inte hålla de stackars kvinnorna ansvariga för vad deras män hittade på?

I Sverige är vi jämställda. Kvinnor kan. Läs gärna lite om hur IS-honorna behandlade de kvinnor som kom som slavar till deras hushåll. De förtjänar att brinna i helvetet. Inte att hämta barn på samma dagis som mina och dina barn går på.

Ska vi ta emot våra IS-kreatur?

Vi bör alltså inte åka ned och hämta hem svinen. Men om de dyker upp på Arlanda, då? Jag är lite smått förvånad över att samma svenskar som tidigare varit mycket upprörda över att länderna söderöver inte tar emot de illegala invandrare och kriminella som vi vill skicka hem, nu inte vill ta emot de svenskar som skickas hem. Jag tycker en grundläggande regel är att varje land tar hand om sina egna medborgare. Irakier som åker till Sverige och begår brott skickas hem till Irak. Svenskar som åker till Irak och begår brott skickas hem till Sverige.

Så, ja. I princip bör Sverige välkomna kriminella svenskar hem. Även folkmordsturister. Dock finns tillkrånglande omständigheter:
  • Flera länder i Mellanöstern, däribland Irak, är inte särskilt intresserade av att ta emot de som Sverige skickar dit. Självfallet ska vi skicka alla IS-returer åter med vändande plan till dessa länder, tills dess de har lärt sig att ta emot sina egna medborgare.
  • Liksom Sverige sätter kriminella utlänningar i (alltför få år i) finkan innan de skickas hem, förväntar jag mig att de länder som IS-idioterna verkat i nu kommer ge krigsförbrytarna rejäla straff innan de skickas hem, eventuellt i kistor. Viss risk finns dock att det inte sker. Det är jobbigt att utreda brott och verkställa straff, och viss risk finns för att det blir ett väldigt gnäll från Amnesty och andra västliga organisationer om de hårda straffen. Hur lätt är det inte att bara sätta de utländska medborgarna på ett plan, så är de av med dem? I det läget vill jag också se att de studsar tillbaka till ursprungsorten som en bumerang.

Vad ska vi göra med det avskrap vi får in?

Tack vare nuvarande justitieministers Morgan Johansson värnande om islamiströsterna, och föregående justitieministers Beatrice Ask inkompetens, har vi riktigt usla lagar. Den här artikeln i Expressen visar hur illa det ligger till. I första hand ska de terrorister som slinker tillbaka till svenskt territorium med svansen mellan benen straffas, men då det är svårt att ifrån Sverige bevisa vad dessa kryp haft för sig nere i Mellanöstern så lär de gå fria. Då tar nästa led vid, kommunerna, och fixar bostäder, jobb och körkort. Sådana är lagarna. Det känns dock inte rätt i magen att vi tar hand om och återanpassar de som hållit människor som sex- och hushållsslavar, de som bränt människor levande, de som kastat folk från hustaken - medan vi skiter i offren.

Jag är normalt på rättssäkerhetens sida. Jag ogillar lynchjustis och drev. När feminister vill sänka beviskraven för våldtäkt för att förhindra att så många förövare går fria, "en kvinna har ingen anledning att ljuga...", är jag emot. När staten vill ha generalklausuler för att i efterhand kunna bestämma vilken skatteplanering som är olaglig, är jag emot.

Frågan är dock om vi inte kan hantera IS som ett unikum, i klass med nationalsocialisterna efter andra världskriget. Juristen Jakob Heidbrink påpekar att vi då använde oss av retroaktiv lagstiftning, med motivering att man borde ha insett att man inte får gå full Hitler utan att det ger konsekvenser. Nürnbergprocesserna och Danmarks och Norges upprensningar baserade sig på retroaktiv lagstiftning. Undantag skulle kunna göras även för IS, som är väl så barbariska som nationalsocialister och kommunister. Eftersom Goebbels inte lade upp några Youtube-klipp på judeutrotningar hade danskar som tog drängtjänst hos Hitler i alla fall ursäkten "vi visste inte", eller "vi fattade inte" - något de som lockats av IS propaganda lär få svårt att få någon att tro.

Jag tror dock inte för ett ögonblick att Morgan Johansson kommer agera för någon sådan lagstiftning. Morgan vill ha de klanröster som islamisterna sitter på. Liksom socialister ofta tycker att kommunister förvisso går lite för långt, men har hjärtat på rätt ställe i alla fall, så tycker islamisterna att IS verkar för Allahs sak, om än kanske lite väl hårdhänt, eller i alla fall lite väl publikt. Vi minns väl hur Mehmet Kaplan tyckte att IS-avskummet var att jämställa med de som krigade för Finland emot "the evil empire"?

Jag tror vi får sätta vår lit till Beatrice "lila kuvert" Ask. Hon ville skicka brev med lila utsida till sexbrottslingar, så de kunde bli publikt utskämda. Det var en ypperlig idé! Låt oss skicka regnbågsfärgade HBTQ-kuvert till de IS-uslingar som sitter i våra förorter, så kan grannarna ta över och kasta ut dem från hustaken. Vi ska dock inte vara omänskliga, vi skickar en polispatrull för att rädda dem. En polispatrull som får stå utanför och vänta på förstärkning. En polispatrull som med största möjliga försiktighet inleder dialog, med lågaffektivt bemötande.