fredag 22 juni 2018

Varning för pressgängarna



I brittiska sjöromaner (Foresters serie om Horatio Hornblower, Parkinsons serie om Richard Delancey, och så vidare) kan man läsa om the press gang, brittiska militärer som gick runt och samlade ihop civila sjömän för att tvinga dem att tjänstgöra i marinen.

Riktigt så brutalt går det inte till idag. Dock ser jag en viss fara för oss politiskt intresserade, nu när valet stundar. Medlemskaderns numerär störtdyker hos de flesta partier, och de får lika svårt att besätta alla kommunala förtroendeposter som en gång brittiska flottan att fylla alla hammockar i sina örlogsfartyg. Jag ser framför mig hur de politiska partierna kommer börja plöja bloggosfären för att hitta människor med politisk håg, formuleringskonst och talarförmågor obetydligt över Stefan Löfvens nivå. De kommer be och böna, och vi är ju snälla och resonabla. Rätt vad det är sitter vi som ledamoter i trafiknämnden eller socialutskottet och är tvungna att plöja tusentals sidor underlag varje månad. Livet som politiker är tyvärr inte bara att gå på porrklubb för fackets pengar eller få en fin lägenhet nästan gratis (kostar bara självrespekt och några gentjänster under bordet). Det trista jobbet måste också skötas, och det lär bli vi som får sköta det.

Så hur gör man för att slippa? Enkelt, man gör sig oanställbar. På den viktorianska tiden hade man kunnat låta sig smittas med någon otrevlig sjukdom med öppna var-rinnande bölder för att slippa gå till sjöss, men idag är risken för stor att man avlider i vårdkön. Något annat måste till. Jag tror jag vet vad.

För att slippa propåer från sju av riksdagspartierna är det faktiskt väldigt enkelt. Publicera bara något inlägg där du säger att du inte ställer upp på dagens svenska abortpolitik, skriv något diffust om äktenskapet såsom reserverat för man och kvinna, eller hävda med fast röst att Guds lag går före människans. Jag garanterar, KD är de första att vända i dörren.

Återstår det där sjunde partiet, Voldemort, nej, SD menar jag. De är ju såpass (national) konservativa att de faktiskt tillåter en och annan representant med konservativa åsikter. De är också in i väggen desperata. SD kör ofta med öppna listor, och har mycket svårt att fylla upp med kandidater, varför det emellanåt har räckt att ett par personer skriver ett namn på en blank SD-röst för att den personen ska komma in. SD riskerar alltså att få in Jackie Arklöf, Alex Schulman och Ali Esbati i rullorna. Tacka tusan för att de skrapar botten på tunnorna och kontaktar oss.

Det finns dock hopp. Skriv bara något längtande och trånande om mångkultur och om Islams civiliserande verkan på samhället, och Sd-rekryterare kommer undvika din dörr lika noga som om du hängt tjogtals kransar med vitlök omkring den eller målat lammblod på hela dörrposten. För att vara riktigt säker kan du se till att gilla några islamister på Twitter - fast då finns det risk att du väcker MP:s intresse istället...


Lycka till! Jag hoppas vi ses efter valet. Och att det inte är i skolnämnden i Åmåls kommun.

söndag 17 juni 2018

Vem sitter rätt i skolbänken?

Häromdagen pratade jag lite om vad som behöver göras med skolan. Finns då några partier som vill som jag? Ens delvis? Dags för en analys och utvärdering.

Alliansen har lanserat ett skolprogram. De ser problemen som den usla skolan ger, och föreslår åtgärder. Gott så? Att se bekymrad ut räcker inte, det är skarpa förslag som gäller. Håller deras förslag hela vägen?
  • Tioårig grundskola. Nej! Att göra en dålig skola längre hjälper inte. Vi behöver effektivare utnyttjande av den skola vi har. Att låta förskollärare tjänstgöra på lågstadiet är inte heller ett drag i rätt riktning.
  • Fokus på kunskap i läroplanen. Bra!
  • Nyanlända elever ska få anpassade timplaner, det vill säga fokusera på huvudämnen på de andra ämnenas bekostnad. Nja, bäst om deras undervisning sker separerat från klassen.
  • Skickligaste lärarna i utanförskapsområdena. Nej, inte om skicklighet = hög ämneskompetens. Skickliga lärare vill vi medelklassföräldrar ha till våra barn, inte till andras ungar. I utanförskapsområdet sätter vi lärare som är skickliga på att disciplinera kriminella ligister.
  • Möjlighet att flytta på mobbarna. Ja!
  • Bättre lärarutbildning, och lättare att få in erfaret folk i läraryrket. En god idé, men räcker Alliansens försiktiga reformagenda?
När jag försöker leta upp SD-förslagen för skolan upptäcker jag till min förtörnelse att sossarna har lyckats hacka den Sverige-vänliga hemsidan:
  • Kommunen ska ha vetorätt när friskolor etableras. Ajajaj - ni säger alltså till medelklassen att när kommunen plockat in mängder med stökiga analfabeter i klassen så får vi inte starta en ny skola dit vi skickar våra små gullgossar, utan vi måste sitta kvar i skiten? Försök förklara den för era kärnväljare inför valet...
  • Ingen del av vinsten får gå till aktieutdelning. Men varför då? Har inte ni också fattat att vinst är bra? Vem tusan vill satsa pengar om man inte kan få utdelning på insatsen?
  • Tioårig grundskola. Samma svar som till alliansen: se till att barnen lär sig mer under de åren de går i skolan, istället.

Medborgerlig samling, partiet som har samma väljarstöd som F! men inte alls samma medietäckning, verkar ha tänkt till:
  • Högstadiet delas upp i en teoretisk och en praktisk inriktning. Hurra!
  • Yrkesgymnasium med lärlingsutbildning. Jajamen.
  • Betyg från årskurs 1, och studentexamen återinförd. De leve!
  • Ny lärarexamen med fokus på ämneskunskaper och praktik. Mums!
  • Tydligt ja till friskolor. Bra!
  • Språkintroklasser för utländska elever innan de tas in i de vanliga klasserna. Jorå.

Mitt råd till Alliansen är detsamma som jag ger vad gäller invandringspolitiken: visa att ni menar allvar. Ert förtroende är totalkvaddat, efter att ni suttit i fyra år och skrivit tillkännagivanden. Jag vill se verkstad innan jag lägger min röst på er. Ta er även en liten titt på MEDs program, där finns mycket att plocka.

Mitt råd till MED är att se till att komma in i riksdagen.



Mitt råd till SD: Skärp er, för bövelen! Med en sådan skolpolitik, hur kan ni förvänta er att någon till höger om S ska rösta på er med gott samvete? Ja, jag förstår, som mittenparti måste ni kunna locka till er både sossar och moderater. Men för skolintresserade gammelmoderater är ert skolprogram en rejäl repellationsfaktor. Mitt förslag är att ni fokuserar på något som skär genom vänster/högerdimensionen: ordning och reda. Hota med en rejäl piska, att den som inte sköter sig i SD-skolan åker ut därifrån, och vifta samtidigt med en rejäl morot, att den som sköter sig ska få en bra utbildning. Att barn i förorten ska lära sig korrekt svenska och få gå på en lugn och ordentlig skola lär nog kunna värva en och annan invandrar-röst. Ring också upp Barbara Bergström på Engelska skolan och ta en diskussion om det där med vinst. Det gick ju bra att ändra sig med vård-vinsterna senast.

lördag 16 juni 2018

Inte lätt att vara normbrytare

I Sverige gillar vi olika - så länge de olika är lika oss. Om någon tycker något annorlunda, eller till och med agerar annorlunda, så skall det svarta fåret omedelbart återbördas till fällan av samhällets självutnämnda vallhundar.

Se på muslimerna, till exempel

Budskapen till nyanlända muslimer är väl inte alltid ett under av klarhet. De offentliganställda kontaktytor gentemot de nyanlända som talar klart och tydligt lär inte heller bli långvarig i tjänsten, värdegrunden lär sortera ut dem raskt. Några saker är vi dock rätt tydliga med:
  • Vår skola är sekulär. Religiös indoktrinering och annat "trams" får ni fixa på fritiden.
  • Det är ni mödrar som är ansvariga för att era ungar inte hänger på stan och stenar brandbilar (eller hur, Reinfeldt?). Gör er plikt!
  • Det är viktigt att barn får läsa mycket. Läs ofta. Läs gärna. Det spelar inte någon roll vad de läser, bara de läser och inte spelar TV-spel eller dukar under för videovåldets sataniska lockelser. Eller var det dansbaneeländet, eller den sataniska hårdrocken, som hotade?
Låt mig nu ikläda mig ett yvigare skägg än mitt nuvarande, samt en lika yvig och rymlig kaftan, och spela rollen som nyanländ muslim. Jag har ingen utbildning gångbar på svenska arbetsmarknaden, och kollektivavtalen förbjuder mig att prisa mig in på marknaden, och jag är redan alldeles för ärligt svensk för att ta svartjobb (kan i och för sig diskuteras om svartjobb är osvenskt, efter skattechockerna på 70-talet...), så jag har ingen inkomst och är därmed tvungen att bosätta mig i de "shithole counties" till förorter som står till buds. Efter hemlandets skolor, som förvisso inte erbjöd gratis utbildning i hjärnkirurgi men i alla fall hade rejäl disciplin och förmågan att lära barnen räkna, läsa och skriva, blir den lokala kommunala skolan en chock. Ett sånt råtthål! Fullkomligt kaos, lärare som jobbar stenhårt på att bli föraktade av varje vettig människa, och mina barn lär sig ingenting. Ingen svenska - där finns ingen som kan svenska. Ingen matematik, ingen läsning. På religionstimman lär de sig förvisso att Islam är fredens religion, och att alla Europas krig är kristendomens fel, och att Judendomen ska ut ur Palestina, men också att religiösa är mindre vetande, debila människor. På sexualundervisningen kommer RFSL, ett satans pack (något jag som muslim nog inte skulle se som en retorisk överdrift utan rena rama konkreta sanningen), och lär ut fistfucking, analsex (allvarligt, kära RFSL, ni borde rekrytera några afghaner...) och glädjen med gruppsex. Sådana där saker som jag är övertygad kommer få mina barn att brinna i helvetet om de praktiserar det. Och eftersom jag älskar mina barn och vill ge dem en bra start i livet så blir jag inte så glad.

Vad göra? Jag har som snäll invandrare tagit till mig vad svenskarna sagt till mig. Det är mitt ansvar att avprogrammera mina barn från ateismundervisningen i skolan. Det är mitt ansvar att se till så de lär sig läsa och skriva, men dessvärre har jag inte råd att betala några svenska medelklassungdomar att komma ut till orten och läsa med mina barn. När jag ringde lokala Allt åt Alla-avdelningen för att få lite hjälp la de på luren, tydligen var det någon annan som skulle leverera, de jobbade bara med kravställning. Det är mitt ansvar att ge barnen moralisk resning, en resning de inte kommer få på de ligistrekryteringsanstalter svenskarna har fräckheten kalla skola.

Lösningen är enkel. Vi gick ihop några familjer och pratade med den lokale imamen. Liksom svenska kyrkan har söndagsskola och barntimmar, vill även de muslimska prelaterna visa hur samhällstillvända och relevanta de är. Efter att våra barn uthärdat en skoldag med mobbing, bråk och stök får de komma till moskén. Där får de sitta i lugn och ro. De får be, de får meditera, och de får lära sig läsa i Koranen; en arabisk Koran. Efter skoldagen går de alltså och pluggar sitt hemspråk. Hade de även lärt sig sitt nya språk, svenska, under skoldagen hade jag varit lycklig. Men jag gör så gott jag kan - skolan rår jag tyvärr inte på. Jag försökte prata med rektorn om att få barnen att sitta still, och hur vi brukade hantera bråkstakarna hemma i byskolan, men då blev rektor röd i ansiktet och började prata så högt och fort att jag hade svårt att hänga med. Något om "30-talet" och "arbeit macht frei" kunde jag urskilja, vad nu det betydde.


Här kan vi lämna min fiktive muslimske invandrare och konstatera att när några riktiga invandrare ordnat barnens religiösa fostran genom att sätta dem i koranskola utanför skoltid så exploderar svensken. Till och med Mehmet Kaplans adept, Fridolin, går i taket. Om jag förstått det hela rätt så är detta vad vi är upprörda över:
  • En del barn ägnar så mycket tid åt koranläsning att de inte får tid till läxor.
  • Barn blir uppkäftiga och lyssnar inte till icke-muslimska eller vita lärare.
Det här känns inte som unikt muslimska problem. Att barn prioriterar fritidsaktiviteter (fotboll, Counterstrike, knarklangning, taharrush, ...) framför läxor är nog något alla vi föräldrar känner igen. Att fritidsaktiviteten ifråga är att sitta på knä och läsa en bok ska vi nog alla vara förbaskat glada över. I de fall fritidsaktiviteten tar överhand så är anledningen enkel: för att de kan. Barn går över gränser om vi låter dem. Här kan det också vara frågan om fotbollsföräldrarnas muslimska spegelbild, föräldrar som ser en strålande framtid för sin lilla telning som koranrecitatör med feta skivkontrakt och groupies ifall han pressas att träna utav bara den. Lösningen är enkel: en skola som ställer krav och låter utebliven läxläsning få tydliga konsekvenser. Jag är nyfiken på vilka åtgärder, förutom att gnälla i tidningen, som skolan vidtagit.

Vad gäller de uppkäftiga barnen skulle jag vilja fråga alla mina förvånade med-svenskar: vad i glödheta helvete förväntade ni er? Om man importerar en stor mängd invånare från länder där icke-muslimer är ungefär lika väl sedda och respekterade som rabiessmittade hundar, och sedan packar ihop dessa människor i homogena förorter, vad får vi då för värderingar i dessa förorter? Tror ni verkligen att de blir genuscertifierade HBTQ-vänliga ateister när de korsar Öresundsbron? Självfallet tar de med sig värderingarna hemifrån. När de sedan av svenska staten får budskapet att allt jävelskap i världen är Europas, kolonialtidens och de vita männens fel, kommer deras övertygelser ändras eller förstärkas, tro?

Jag tror inte stängning av koranskolorna är lösningen. Värderingarna skapas inte på koranskolan, utan finns redan med ifrån hemmet. Redan för 25 år sedan berättade svärmor om hur ateistiska gymnasieelever från Iran struntade i order från kvinnliga lärare. Vet ni vad? Jag tror våra radikalfeminister har nästan helt rätt, i sin bild av hur ett elakt patriarkat nedvärderat och nedvärderar det kvinnliga och placerar kvinnan strax under geten i hushållets rangordning. I stora delar av världen ser det ut precis så. Läs gärna Helena Edlunds erfarenheter av den afghanska kulturen.

Lösningarna, om vi inte vill ha dessa värderingar, är:

Men importera då för fasiken inte dessa värderingar...

Det som vi har importerat hålles kort. Nej, jag är inte glad åt Gudrun Schymanska omprogrammeringsläger, människor ska få ha även mig rejält motbjudande åsikter och värderingar. Däremot behöver vi inte tolerera utagerande av dessa åsikter. Barn som vägrar åtlyda lärare som är kvinnor, har för mörk eller ljus hudfärg, har fel religion eller något annat ska få ett enkelt val:
  1. Be om ursäkt, och lyd hädanefter.
  2. Packa en väska med varma kläder - din nästa skola ligger i de djupa skogarna utanför Arvidsjaur.


Se på Björn Söder, till exempel


Söder var igång redan 2014 med uttalanden om vilka folkgrupper som var svenskar och vilka som inte var det. Givetvis fick han massor av skit för dessa uttalanden. Nu är han igång igen, och hävdar att judar och samer inte är svenskar.

Mycket av den kritik Söder får, att han skulle vara fullbordsrasist och en allmänt rälig typ, för att inte på ren skånska säga "ålarens", har jag svårt att förstå. Mycket av kritiken tror jag beror på två saker:

  • Söder är en representant för det gamla SD som så många älskar att hata. Säger Söder att det ser ut att bli regn till helgen, så kommer hans belackare att hitta något sätt att tolka det som ett angrepp på oförvitliga, hederliga invandrare. Jag råder Söder att hålla sig långt från samtalsämnen som maskrosor och mördarsniglar framöver.
  • Total begreppsförvirring. När vi talar om att vara svensk, menar vi då att vara svensk medborgare, att ha en viss värdegrund, att ha åkt en viss tunnelbanelinje, att ha en viss genuppsättning och hudfärg, eller en blandning av allting? Genom att vi inte definierat vad begreppen betyder kan de som säger samma sak ha motsatt uppfattning, och vice versa.
Det blir inte heller lättare att begripa vad som gäller när kända kurder säger sig vara både 100% kurder och 100% svenskar - samtidigt som jag misstänker att de har rätt låg procenthalt på det land (Irak, Turkiet osv) de är födda i. Om judendomen är en religion, en etnisk gemenskap, bådadera eller ingendera är inte heller lätt för mig att begripa. När sedan vissa samer säger att de är svenskar, och andra samer säger att de inte är svenskar, då blir det jobbigt.

Kanske ett klaver man inte bör trampa i. Om man inte vill ha feta rubriker.


Själv har jag till och med svårt att reda ut min egen härkomst. Visst, jag är svensk, född och uppvuxen här, med släkt stammande från helsvenska orter som Ånimskog (liten by utanför Åmål), Fränninge och Björklinge, men även med franskt blod i ådrorna. Samtidigt är jag anglofil. Som brinnande Walesisk nationalist oroar jag mig för "Tynged yr Iaith", faran för det kymriska språkets utdöende.

Från perspektivet "Blut und Boden" känner jag mig väldigt svensk. Visst, ett väldigt fult perspektiv enligt den liberala skolan, Sverige tillhör ju vem som helst som har lust att ta sig hit, men jag känner frändskap med de som flottat timmer i Norrland, de som svett och avstubbat markerna, de som tvättat byken, de som fostrat generation efter generation. Nej, jag vill inte etniskt rensa ut de som inte härstammar från vikingarna i rakt nedstigande led, men jag anser att ättlingarna till de som grundlade Sverige har större bestämmelserätt än andra över vad som ska hända med landet framöver. Här är jag precis lika ologisk och känslosam som vilken identitetspolitisk snöflinga som helst.

Kulturellt känner jag mig osvensk. Jag har svårt för den svenska åsiktslikriktningen. Jag trivs bra utomlands. Jag älskar anglosaxisk, tysk och fransk kultur. Även om vi absolut har mer än midsommar och sådana töntiga saker att glädjas åt, så ser jag det svenska kulturarvet som lite fattigare än omvärldens. Och så gillar jag ju koranrecitationer.

Jag är nyfiken på var Björn Söder hade placerat mig.

onsdag 13 juni 2018

Klokt eller slöjeväckande?

Jag är nog en dinosaurie.


Har ni också sett TV-serien "call the midwife"? Ett gäng barnmorskor kuskar runt i East End på cykel (inte ens eldrift, och därför extra miljövänligt) och förlöser bebisar på löpande band. Jag har sett den på dansk TV, med undertexter på danska, vilket alltid ger en extra komisk dimension till vad som än visas. Till och med Bergman-alster går att fnissa till när "gå agurk", "rend mej" och "laver du fis?" rullar förbi längst ned. De svenskar som tittar på serien verkar däremot inte ha haft lika roligt. De är upprörda. Upprörda över att serien visar starka familjer som håller ihop emot omvärlden. Upprörda över att abortkritik framförs av seriekaraktärer som inte utpekas som ondsinta odjur. Upprörda över att hemmafruar (och emellanåt makar) visas upp som något positivt. Upprörda över att barn, även oönskade barn innan födseln, ses som något i sig värdefullt. Upprörda över att genusanalys, HBTQ-aktivism och identitetspolitik lyser med sin frånvaro.

Själv sitter jag bara och nickar och instämmer, och inser att jag är född ett århundrade för sent.


En annan sak som upprört svenskar den senaste tiden är slöjorna. De slöjor som kommunala dagis tycker det är helt OK att se till att de små flickor som går på dagiset har på sig, ifall föräldrarna så önskar. Alliansen är arga. Sossarna är arga. Men argast av de alla, är Fridolin! Islamisternas främste vapendragare verkar ha bytt häst? Visst, fyraprocentsspärren kan få den principfastaste av oss att överge sina värderingar.

Jag börjar å min sida inse hur effektivt den DDR-inspirerade grundskolan har gjort lydiga statsundersåtar av oss svenskar. Alla, från kommunister till sverigedemokrater, verkar tycka att det är en självklarhet att statens barnkrubbor ska ha som främsta syfte att uppfostra alla barn till en identisk värdegrund och identiskt beteende.

Jag håller inte med. Min åsikt är att det är föräldrarna som i första hand har ansvaret att uppfostra sina barn. Föräldrarna har rätten, en självklar rätt, att överföra sina värderingar till barnen. Det är i "shithole countries" som Turkiet som kurders barn på dagis får lära sig att det inte finns något som heter kurder. I Sverige är Özz Nujen fri att lära sina barn att hylla ett framtida Kurdistan, och att svartjobb är något gott (däremot kan utövande av det senare leda till problem i vissa fall...).

Alla föräldrar måste inte själva passa sina barn. De föräldrar som jobbar letar upp en släkting, kvarterstanten eller en kommersiell aktör som kan ta hand om passningen. Även här anser jag det är naturligt att föräldrarna har rätt att leta upp en barnpassare som stämmer med föräldrarnas värderingar. Jag skulle inte själv skicka barnen till Unga Örnar, kommunisternas sommarläger eller ett hen-dagis. I Sverige har vi fördelat ut barnpassningsansvaret till offentligt drivna anläggningar, som finansieras genom att saftiga skatter tas ut, vilket gör att vi inte har så värst mycket val: antingen använder vi oss av dessa dagis, eller så får vi väldigt, väldigt ont om pengar då vi blir tvungna att betala två gånger. I det läget tycker jag det är högst rimligt att jag som förälder fortfarande har samma möjlighet att välja en barnkrubba med rätt livsåskådning och fostran som jag hade när jag kunde välja mellan olika kvarterstanter.

För att vara tydlig: ja, jag tycker att muslimska föräldrar ska få uppfostra sina barn att bli goda muslimer. De har definitivt ingen plikt att sätta sina barn i krubbor där barnen får lära sig av RFSU att bejaka sin sexualitet (pippa som kaniner, alltså) och av ROKS att män är djur (fast det där stämmer väl rätt väl med den islamistiska läran?).

Tycker vi det är obehagligt att se ren och pur islamism i Sverige, vilket man väl får anse att seden att klä även småflickor i slöja är? I så fall finns ett botemedel: sluta upp med att släppa in islamister i Sverige! Se i all fall till att sluta med att finansiera import och uppehälle av islamister i Sverige! Nog är det väl rätt grymt att först släppa in människor i Sverige, och sedan se till så att deras barn blir moraliskt korrumperade och garanterade att för evigt brinna i helvetet? För det är ju vad islamister tror blir resultatet av en normal, ateistisk svensk uppfostran.



Vill jag alltså rensa ut Islam ur Sverige? Nej, det var inte vad jag sa. Jag gillar faktiskt Islam. Rätt sorts Islam, en Islam som är gudsfruktig och konservativ utan att bli människofientlig.

Den här filuren känner ni väl igen? Herr Omar, från Åke Holmbergs böcker om Ture Sventon. Herr Omar är välkommen i mitt Sverige. Herr Omar är en del av det svenska kulturarvet. Några fler Herr Omar ute i verkligheten kan vi nog stå ut med.

Visst var det alldeles för länge sedan det var en Muhammedbild här på bloggen?

Inte den Muhammed, den här gången, utan Christopher Lee-kopian Mohammed Knut Bernström. Svensk diplomat, muslimsk konvertit och Koranöversättare. Även Mohammed Knut har en plats i mitt Sverige.

Däremot inte denne gubbe och hans gelikar:
Mullah Omar. En taliban med både mer ovårdat skägg, radikalare åsikter och oborstat uppförande än Hanif Bali. Han är alltså inte välkommen i mitt Sverige.



Det är dags för Sverige att bli selektivt i vem som är välkommen, och vem som får stanna hemma. Det är dags för en öppen och tydlig diskussion om vad vi kan tänka oss vara toleranta emot, och vad vi med kraft ska bekämpa. På så vis slipper vi obehagliga överraskningar. Det går inte att ena dagen stå med öppna armar och ropa "Ahlan wa sahlan", för att sedan nästa dag gå i taket över att muslimska föräldrar vill fostra sina barn till att vara - wait for it - muslimer!

Genom att diskutera öppet, förhoppningsvis utan alltför mycket anklagelser om landsförräderi eller rasism, får vi fram bra argument och kan dra bättre gränser än när vi nu överraskat upptäcker att alla invandrare inte övertog våra värderingar när de korsade Öresundsbron. Vilket inte borde ha förvånat oss, då det inte ens funkar med danskjävlarna. Antibiotikadopat bacon, cigarillrökande damer och Tuborg-halsande på arbetstid - nej, en dansk är hart när omöjlig att integrera i Sverige.


Det finns en hel del importerade företeelser jag anser vi omedelbart borde exportera tillbaka. Företeelser som vi bör använda lagens långa arm, och en långtgående nolltolerans, för att förvisa från vår verklighet:
  • Tvångsgifte
  • Barngifte
  • Skära i barns könsorgan
  • Hedersmord
  • Klanvälde
  • Tanken att ej rättrogna kvinnor är lovligt byte
  • Kasta bögar från hustaken
Sen finns det beteenden som jag anser är individens fria val. Om valet inte är optimalt från samhällets synvinkel, eller om vi inte själva skulle gjort det valet, är inte skäl nog att leka moralpolis:
  • Hemmafruar
  • Konstiga och obekväma kläder
  • Tillbedjan av en högre makt, utan att ha frågat Partiet om lov
  • Uppfostran av barnen enligt familjens värderingar
  • Tycka homosex är syndigt
Däremellan finns mycket att prata om. Även om ovanstående punktlistor låter enkla, så är de inte det. I vilken grad, till exempel, skall det vara rimligt att låta föräldrar uppfostra barnen? Med hot om balkonghopp? Smisk? Kafferep hos dialogpolisen? Vänliga förmaningar? Att en invandrad kvinna själv vill vara hemmafru är okej, men att hennes man låser in henne i lägenheten är oacceptabelt. Åsiktsspektrat mellan "tycka illa om homosex" till att börja knacka bög och till sist ha ihjäl dem kan mycket väl vara precis lika vagt, oprecist och rent från enkla principiella beslutsgrunder för vad som bör förbjudas som abortfrågan. För att i praktiken få de resultat i våra bostadsområden som vi vill uppnå, kan vi tvingas ta beslut som är långt hårdare än vad våra principer skulle landat i.

Jag spår att vi kommer få gott om tid till denna diskussion. Att vi snart, inom en eller två valperioder, står inför ett läge där asylreglerna gjorts om totalt och vi inte längre tar emot asylansökningar av de som fått en fot på svensk mark. Antingen genom att maktbalansen i riksdagen ändrats rejält, eller genom att några tongivande EU-länder satt ned foten och stängt den yttre gränsen.

När vi till sist kommit överens om vilken islam vi vill få in i Sverige, och vilken vi vill låta bli kvar i sina ursprungsländer, återstår ännu ett problem: att skilja fåren från getterna. Det är inte självklart var skiljelinjen mellan Herr Omar och Mullah Omar går.

Medan vi funderar, bör vi också beakta skillnaden på individuella och systempåverkande faktorer. Att ta emot tiotusen tyska läderbögar lär inte skapa några problem, förutom förvirring för de som tror att Prideparaden börjat ett halvår för tidigt. Vi vet dock vad mottagandet av några hundratusen muslimer gjort för Malmös judar. Om vi fick för oss att plocka in några hundratusen amerikanska banjospelande rednecks och knöka ihop dem i samma bostadsområde, så misstänker jag att afrikanskättade svenskar raskt skulle leta upp bostadsområden där invånarna inte lystet blickade upp emot lyktstolparna medan de satt och tvinnade robusta rep.

söndag 10 juni 2018

Glass i stora lass

Efter att nischtillverkaren Ben & Jerry nu gått ut och hyllat beslutet att låta 9000 afghaner utan vare sig asylskäl eller fastställd identitet få vara kvar i landet, har högerfolk manat till bojkott, gissningsvis i syftet att få företaget att sluta lägga sig i politiken. Rätt eller fel?


Jag vill att näringslivet lägger sig i politiken mycket mer än de gör idag. Men givetvis på min sida! På 70-talet var Sverige genomsocialiserat. Till och med Folkpartiet drev att löntagarfonder skulle genomföras! Moderaterna hade då ungefär samma roll som SD har idag, eller kommer få efter valet: hatad av alla, i synnerhet sina koalitionspartners, men fördragen för sin röstandels roll. Ändå svängde klimatet sakta och säkert över till marknadsekonomins och valfrihetens fördel: vi fick privata vårdcentraler och dagis, trots Palmes konfrontatoriska, föraktfulla och populistiska retorik om "Kentucky Fried Children". Detta mycket tack vare långsiktig och medveten opinionsbildning från det svenska näringslivet. Idag, när Sjöstedt manar Löfven att lägga ned den privata sjukvården, är motståndet svagare. Jag vill se näringslivet göra front mot socialismen igen!


När företag idag ger sig in i dagsdebatterna är det sällan för att dra en lans för frihetliga principer. Istället handlar det för det mesta om att profilera sin produkt för en viss kundgrupp. Ofta är det en reaktion efter att man fått dålig publicitet. Man rättvisemärker, HBTQ-certifierar eller slutar ta in produkter från Israel efter att högljudda vänstergrupper klagat på Facebook. Man avbryter samarbete med profilskapande individer efter att tillräckligt många skrikit "Fräscht!" på Twitter. Inget särskilt intressant för den politiska debatten och klimatet, men rätt viktigt för de individer som drabbas.

Jag ser två principer som drar lite åt olika håll här:
  1. Det är fel att skapa drev som gör att enskilda personer förlorar jobbet för åsikter som inte har med deras jobb att göra.
  2. Det är rimligt att upplysa företag om hur deras reklamkampanjer uppfattas hos olika fokusgrupper.
Låt oss börja med punkt 2. Jag tycker det är sund producentupplysning att meddela ett företag, efter att de böjt sig för ett twitterdrev och slutat sälja Israel-varor, att de därmed har förlorat mig som kund. På samma sätt är det fritt fram för miljöpartister att tala om för de företag som sysslar med GMO, fracking, palmolja eller vad nu miljöpartister ogillar att de inte kommer handla där framgent.

Det är däremot för det mesta fel att försöka få företag att sparka människor för deras åsikter, eller att inte ha med människor att göra för deras åsikters skull. För ett tag sedan var det till exempel en komiker som fick twitterspel högerifrån, varpå vänsterfolk började ringa runt till alla som bokat in denna komiker för att få honom avbokad - vilket också skedde. Jag önskar att arbetsgivare hade mer råg i ryggen att säga "fuck off" till sådana klagomål. Efter att Marcus Birro uttryckt sig negativt om Islam blev han närmast oanställbar ett par år - idag är väl de flesta överens om att introduktionen av Islam i Sverige inte varit problemfri. På senare tid har vänsterprofilen Özz Nujen fått problem med bokningar, efter sitt kraftfulla framträdande gentemot Janne Josefsson. Om det är på grund av att vi i högern ringt runt för att få honom avbokad, beklagar jag det. Att Özz Nujen är en hycklare som anställer svart arbetskraft samtidigt som han predikar i Expressen om vikten av att solidariskt betala skatt är inget som påverkar hans gärning som komiker. Och en duktig komiker verkar han vara, att döma av den himmelskt roliga parodi på "arg turk som totalt missat svenska sociala uppförandekoder" han spelade upp i Uppdrag Granskning.

Sen har vi gränsfallen. För en tid sedan tänkte Audi att de skulle fräscha upp sin image genom att hyra in några populära kändisar som frontfigurer - däribland Kakan "ACAB" Hermansson. Svenska poliskåren flög i taket och påpekade på sociala medier att Audis chanser att sälja bilar till svenska polisen inte ökades av att ha en (ö)känd polishatare som reklampelare. "Aldrig mer Audi" blev resultatet av kampanjen. Förvisso är det rätt att tala om för Audi vilken tabbe de gjort, så att de inte upptäcker det först när de inte fått några polisbilar sålda de senaste åren, men samtidigt misstänker jag att en hel del skadeglädje riktades mot att få sätta dit en oälskad vänsterprofil.


Ska vi i högern starta drev mot företag som tar tydliga vänsterpolitiska beslut? Ja! Eftersom vänstern redan är igång och drevar för fullt, så är inte frågan ifall vi skall kasta första stenen, utan ifall vi skall vända andra kinden till när stenen träffar. Låter vi vänstern ohindrat fortsätta, blir inte resultatet att allt fixar sig av sig självt. Istället kommer vi få se hur företagen en efter en böjer sig efter vänsterns önskemål: rättvisemärkta produkter, HBTQ-certifiering (dyrt köpta av vänsterns organisationer), BDS, kollektivavtal (jag gillar kollektivavtal, men de skall vara företagens fria val, inte tvång från facklig maffia), avsked av misshagliga, och så vidare. Varje gång ett företag böjer sig för ett vänsterdrev ska det få ett lika hårt högerdrev på sig. Det är enda sättet att lära företag utan ryggrad att den lättaste vägen ut aldrig är att böja sig för vänstern. Det ska kosta att böja sig för vänstern.


I det här sammanhanget måste jag även nämna några ord om den senaste kontroversen, mellan DN-bossen Peter Wolodarski och forskaren Tino Sanandaji. 


DN hade hyllat den historiskt ryktbara Sandviken-rapporten, en rapport som hävdade att Sandviken tjänade 500 miljoner på invandringen. Vilket förvisso stämmer, på samma sätt som det stämmer att jag istället för att ligga och frysa i ett tält i en snöstorm kan bli varmare om jag kissar i sovsäcken - det blir varmt och gosigt ett litet tag, för att sedan bli etter värre. De där miljonerna bestod ju i den pengasäck som staten skickade med varje migrant, men efter två år övertar kommunen det ekonomiska ansvaret och väldigt få har då hunnit få jobb - vilket gör att läget idag i Sandviken är rätt trist. Sanandaji publicerade kritik av rapporten, tämligen sågande kritik. Enligt Sanandaji skulle då Wolodarski ha kontaktat Sanandajis chef för att påtala det olämpliga i detta, och att Sanandajis kritik skulle kunna skada arbetsplatsen.

Ett par notiser:

  • Jag har hört Sanandajis anklagelse, men mycket lite försvar från andra sidan. Henrekson skulle vara intressant att få en kommentar ifrån.
  • Wolodarskis svar har lite Bill Clinton-vibbar. Han säger aldrig "nej, jag har aldrig varnat Henrekson för Sanandajis rapport eller vad dess effekter skulle kunna bli". 
  • Wolodarski säger: "Ingen annan än Magnus Henrekson och jag vet vad som sagts mellan oss genom åren. Det är fakta.". Antingen syftar han på att ingen vet varenda ord som sagts, vilket är en halmgubbe som ingen försökt argumentera för, eller så säger han att Henrekson aldrig någonsin talat med någon annan levande männsika om någon diskussion Henrekson någonsin haft med Wolodarski - och hur kan Wolodarski veta det? Jag börjar bli lite misstänksam till DNs inställning till fakta...

Sen finns det flera tolkningsmöjligheter med de fakta jag har än så länge.

Tolkning 1: "Bad career move, dude!". Minns hur stämningen var vid Sandvikenrapportens framtagande. Att säga något som "gynnade SD" var ett ungefär lika smart karriärdrag, för den som var beroende av utnämningar eller anslag från det offentliga, som för en biskopskandidat i Svenska Kyrkan att komma ut som kvinnoprästmotståndare och försvarare av äktenskapet som en förening mellan man och kvinna, eller, för den delen, att tro på Gud. Inte riktigt lika farligt som att vara dissident i Östeuropa, men lika karriärshämmande. Att varna en gammal polare när man hör någon på hans arbetsplats framföra obarmhärtig kritik mot invandringspositiva tongångar kan därför vara sund omtanke om hans framtida yrkesliv; att ge en vän en möjlighet att göra lite snabb skademinimering meddelst devot hyllande av den store ledaren innan han finner sig ansvara för en fyr i yttre kustbandet.

Tolkning 2: "Rid me of this turbulent economist!". Wolodarski blev förbannad när han hörde någon ifrågasätta hans fina tidning, och ville ha uppkomlingen sparkad. Visst, så kan det vara. Men, kan en makthavare på tredje statsmakten, anställd på allas vår pärla DN, göra så? Den som läst om frysboxen på DN inser att allt är möjligt.

Jag väntar spänt på mer fakta. Under tiden tar jag mig en glass. Inte Ben & Jerrys sötsliskiga kladd, utan en ren och äktsvensk vanilj från Ottos Glassfabrik. Känner jag mig riktigt lyxig blir det ett litet glas mörk lagrad rom därtill, spritens sötma matchar glassen väl. Och jag unnar mig att fullständigt strunta i tillverkarens åsikter om Västindiens skuld i den transatlantiska slavhandeln.

lördag 9 juni 2018

Ropen skalla: skola åt alla!

Skolan är viktig. Skolan är nedgången. Skolan lär jag återkomma till många gånger inför valet.

En av skolans utmaningar är att massor med nyinvandrade går i vanliga klasser och där emellanåt ställer till det då de är tämligen obevandrade i det svenska språk på vilket undervisningen bedrivs samt ofta är fem år äldre än de unga lättklädda flickor de går i samma klass som. Detta tänker jag lösa med en enkel åtgärd: garanterad skolgång åt alla!

Har jag råkat röka svamp ihop med Fridolin? Eller är det bara för varmt för min lilla hjärna nu? Att ytterligare böka in fler elever i klassrummet löser ju ingenting. Lugn, lugn. Jag har ännu inte avslöjat hur alla ska få komma i skola.


Det har talats mycket om vem som är lämplig huvudman för skolan. Bör den förstatligas? Skall de privata huvudmännen kunna ta ut vinst? Jag har ändrat mig - jag anser inte att skolan ska förstatligas. Staten har tydligt visat att den är lika inkompetent och del av problemet som kommunerna. Även staten älskar att prata värdegrund och inklusion, att alla ska sitta i samma klassrum och lida av några enstaka bråkstakar. Mitt förslag är att en försvarlig del av svenska grundskolan läggs ut på entreprenad till Engelska Skolans grundare, Barbara Bergström. Hennes fokus på ordning och reda och ordentliga krav skall få genomsyra hela skolverksamheten, i hela landet. Nuvarande läroplan och alla värdegrundsdokument slängs i papperstuggen omedelbart. Den som inte sköter sig ska få straff, med relegering med i straffskalan.

Varför ska Bergström inte få hela skolan? Jo, jag läste något hon sa som jag inte gillade. Hon vurmade för de teoretiska ämnena, och tyckte att praktiska ämnen borde det vara dags att avskaffa i dagens moderna samhälle. Absolut inte, säger jag! Landet behöver hantverkare, vi kan inte dränera Polen på all deras arbetskraft. Många elever som inte har förmåga eller lust att bli teoretiker behöver också de praktiska inriktningarna. Jag vill därför gå tillbaka till den gamla tidens skola, där det fanns tydligt skilda teoretiska och praktiska inriktningar. Jag föreslår att vi letar upp en redig invandrare att driva denna skolform, en invandrare från ett land där man ännu förstår att uppskatta hantverkets ädla konst och har samma inställning till disciplin som Bergström.


Nyinkomna unga invandrare då? De föreslår jag sätts i en egen skolform, där de får lära sig svenska språket och svenska seder (dock ej den moderna svenska seden att ignorera auktoriteter). I den takt att de behärskar språket fasas de in i den vanliga undervisningen.

Rejält med resurser för den svenskundervisningen kan frigöras genom att vi helt enkelt lägger ned SFI för vuxna människor. Dessa låses istället in i ett TV-rum där det endast visas repriser på "Albert och Herbert", och släppes inte ut förrän de talar som infödda Göteborgare.


De illegala invandrarna, då? Här visar sig vårt öppna Svenska hjärta från sin mjukaste sida. Självfallet kan vi inte på något sätt riskera att barn till illegala föräldrar, på flykt undan rättvisan, får utstå brister i sin skolgång. Därför ser vi helt enkelt till att vår polis får i uppdrag att söka upp dessa flyktingar (från rättvisan) och hänvisar dem till särskilda så kallade lärcentra:

Där ska barnen få all nödvändig skolning. Eftersom familjen snarast skall utvisas, så består skolningen inte av undervisning i svenska, utan av undervisning i familjens hemspråk och hemlandets seder. Undervisningen utförs av hugade lärcentra-invånare med lämplig bakgrund.


Sådärja, då har vi delat upp olika grupper i olika klasser. Lite arbete kommer också behövas med omgivande processer. Lärarhögskolorna bör sprängas och byggas upp på nytt, de är en del av problemet idag. Lärarhögskolorna skall framgent satsa på ämneskunskap och hur man praktiskt lär ut densamma. De lärare som har lärarlegitimation kommer behöva omskolning och omprogrammering - jag tror Gudrun Schyman kan ge en del tips om hur sådant går till. De som får ansvaret för skolan kommer behöva tillsätta ett helt nytt ledarskikt, med ansvar och leverans i fokus istället för värdegrund och elevdemokrati.

Jobbar vi på några decennier kanske vi snart har skolan tillbaks till samma nivå som på Emil i Lönnebergas tid!

onsdag 6 juni 2018

Grattis Sverige!



Nationaldags-dags! Och visst firar vi gamla konservativa stofiler. Låt oss börja med att stå i ring, hålla hand och tillsammans sjunga "We shall overcome" - nej, jag menar förstås "Du gamla du friska":



Efter att vi därefter fuktat strupen med ett par droppar Skåne, kan vi skänka en tacksamhetens tanke till att både sång- och inspelningstekniken utvecklats sen 1800-talet. Vi kan också fundera på hur länge det kommer dröja innan vi får en ny, moderniserad nationalsång som talar till dagens människa. En sång som hyllar framstegen, och lyckas med det logiska konststycket att i samma strof hylla både genusdagis och slöjtvångsdagis. Själv hoppas jag på att vi väljer den gamla fina folkvisan "kontorsslavens klagan", idag populariserad av Ulf Lundell med lite ändrad text:
"Jag trivs värst i öppna landskap,
från kontoret vill jag fly
några månader om året,
så att själen kan bli kry"
Är nationaldagsfirande och nationalsångsfirande bara något för inskränkta, provinsiella sverigedemokrater? Bort det! Fråga närmsta norrman, och han kommer få rikligt material till kommande svensk-historier i hemlandet. I de flesta länder är stolthet över sitt ursprung, sitt land och sitt språk en självklarhet. Så här låter det till exempel i Wales:


Efter den uppvisningen i ohämmad nationalromantik får jag nog lugna mig med en liten smutt whisky från Penderyn i södra Wales.


Har vi något att vara stolta över, vi svenskar? Ska vi överhuvudtaget fira, vi som bara har midsommar och sådana där töntiga saker, när andra länder har änkebränning, balkongflickor och kvinnlig omskärelse? Jag läser ett inlägg på timbro.se (triggervarning: sajten är inte 100% kommunistisk) som först gör mig lite förbryllad, då den verkar kritisera nationalism och flaggviftande - just det där vi konservativa gillar. Efter att ha läst om några gånger, tror jag att jag fattar vad sensmoralen är. Att det svenska folket inte är sina översåtar; inte Gustav Vasa, inte Olof Palme, inte Jimmie Åkesson. När furstar kommer och går, så är och förblir det svenska folket. Svenskt, in i märgen.

Ja, visst har vi gott om saker att fira:
  • Svensk folkmusik. Vacker, melankolisk, sprittande glad och tillgänglig för varje musikskole-elev.
  • Svensk fackföreningsrörelse. Jodå, ni läste rätt - en Bohmanmoderat är glad över svenska facket. Som ung man upplevde jag det brittiska facket strax efter att Margaret Thatcher (frid över hennes minne) klämde till kolgrävarfacket ordentligt, på en plats inte långt från dessa kolgruvor. I många andra länder är facket en genompolitiserad organisation som bara lever för att skapa jäkelskap och bana vägen för revolutionen. I Sverige är facket en genompolitiserad organisation som i alla fall har fattat att man inte får några pengar till röstköpande reformer om man strejkar sönder företagen.
  • Den svenske ämbetsmannen. Omutliga och kompetenta män och kvinnor i statens tjänst har varit ryggraden i vårt samhälle, och sett till att staten fungerat smidigt.
  • Den svenska basnäringen. Skog, vattenkraft och malm har gjort att vi kan ge pensionärer deras pension, sjuka deras sjukvård, och genuspedagoger deras fittpyssel.
  • Det svenska samförståndet. Vi har haft förmågan att utan våld sitta ned och tillsammans komma fram till acceptabla kompromisser. Det är inte särskilt sexigt så länge det fungerar, det är när det inte längre fungerar som man ångrar att man sett till att få leva i spännande tider.
  • Den svenska skolan. Analfabetismen har alltid varit låg i Sverige, alla har fått lära sig att läsa och skriva, och högre utbildning höll hög klass. Lärare var väl sedda, morfar som rektor i en svensk småstad var en av bygdens stöttepelare, till en sådan grad att det var nära (till mormors fasa) att Bertil Boo dök upp på familjens bröllop.
  • Det svenska svärdet. Vi har en vapenindustri i världsklass, och vårt försvar efter den dåraktiga nedrustningen under mellankrigstiden var att räkna med.
Eftersom jag gillar mångkultur och globalisering tror jag att jag ska vara djärv och fira ovanstående med något utländskt och annorlunda. Det får bli en Gammel Dansk. De kan allt, danskjävlarna!

Efter dessa glädjeutrop får vi också ägna dagen åt sådant som inte är lika bra med det svenska. Jodå, även solen, liksom leoparden, har sina fläckar. 
  • Svensk populärmusik. Jag förstår inte varför inte ett hundratal upprörda Sverigevänner samlas för att protestera varje gång det är Melodifestival och dylikt trams. Åsnor med magont - och autotune. Kan inte våra svenska feminister dra en lans för Elfrida Andrée istället?
  • Svensk fackföreningsrörelse. Arbetsmarknaden är inte perfekt fungerande. Höga ingångslöner framförhandlade av facket gör ungdomar och invandrare ointressanta att anställa, vilket gör att det allmänna får betala dem för att inte jobba.
  • Den svenske ämbetsmannen. Ledande poster har tillsatts med politruker, och aktivister har infiltrerat till och med våra muséer. Transportstyrelsen är en rungande katastrof, som borde resultera i en rungande örfil till de ansvariga. Våra ämbetsverk ägnar sig åt hobbyprojekt, medan verksamheten förfaller. På något sätt har de fått för sig att demokrati, lag och ordning är något som alltid finns, av sig självt, när det istället med mycket möda och stort besvär måste återerövras varje generation.
  • Det svenska samförståndet.  Det går också ut på att alla ska vara likadana. Jag gillar inte monokultur; jag vill ha mångkultur. Ett samhälle där vi medborgare bestämmer hur vi vill leva, och staten står för försvar och rättsväsende.
  • Den svenska skolan. Analfabetismen är på väg uppåt. Skolan är på väg ner i källaren, vilket är riktigt allvarligt. Vi får inte längre läsa böcker av döda vita män som Selma Lagerlöf, Karin Boye, Lina Sandell, Elsa Beskow och Strindberg (den senare inkvoterad då mina publiceringsregler kräver att vi även måste ha med en kärring som är kukbärare). Utan bra utbildning kommer det så småningom bli vi som får åka och snickra på Litauernas kåkar.
  • Det svenska svärdet. Vårt försvar är idag ett skämt. Sveriges stål måste återigen svida den lede Fi i skinnet.

Om några månader är det val. Vi har mycket att vara stolta över, men också många problem att kavla upp ärmarna och ta tag i. "Gör din plikt, kräv din rätt" var en av arbetarrörelsens paroller under 1900-talets början. Något som även upprepades av herr Åkesson i hans tal till nationen häromveckan på SvT. Oavsett vad man tycker om dessa två avsändare, S och SD, så har devisen en poäng. Det är vår plikt att fram till valet anta utmaningen att peka på de problem som finns, och på vägarna framåt. Vägar som sällan kommer vara enkla och smala, då grupp kommer ställas mot grupp och alla vägar vara obekväma på sitt vis.

Svenska män och kvinnor: vårt land kallar. Låt oss göra vår plikt.

Sen kan vi kräva en Piratens Besk.