lördag 2 februari 2019

Farväl till Arbetsförnedringen?

Få som tvingats ta sig till Arbetsförmedlingen för att inte få någon hjälp med att få arbete är väl bedrövade över att det nu verkar som att de får minskat anslag, och att mycket av förmedlingen framöver ska läggas ut på privata aktörer? Det här har vi i högern tjatat om länge. Vad skulle kunna gå fel?

Ja, vad skulle kunna gå fel? Vad skulle kunna få våra politiker att stå med sina tvättade halsar om några år och mumla "vi har varit naiva"? Måhända det att de som vanligt fullständigt saknar förmågan att tänka efter före, att se risker och agera för att undanröja riskerna?

I näringslivet hade den som inte i förväg funderat över risker raskt blivit utkonkurrerad, för att inte säga utraderad. I vissa branscher, där produkterna riskerar förkorta människoliv, hade företagets företrädare även fått skaka galler ifall de lanserat produkter utan att tänka på hur man undviker att ta död på kundkretsen. Låt mig för några minuter hoppa in som obetald konsult åt våra politiker för att försöka hitta några uppenbara isberg som bör navigeras runt.


Första naiva antagandet: vi ger varje företag som vill jobba med arbetsförmedling en bunt pengar för varje arbetslös de registrerar i firman.

Misstänksam som jag är, och vis av skadan av "etableringslotsarna", gör jag ett antagande. Jag antar att det finns flera kriminella grupperingar, låt oss kalla dem klaner, som har för avsikt att snyta det allmänna på pengar. En slags samhälleliga iglar. Vad kan de göra?

Ja, här är det ju som att sno godis av småbarn, eller LSS-pengar från det offentliga. Det är bara att ta statens pengar, ge en tiondel till kunderna för att hålla käften, och låta bli att göra någon som helst förmedling. Kunderna håller tyst dels för att de får del av pengarna, dels för att de annars får besök av företagets beväpnade torpeder.

Hur förhindrar vi detta, med medel mer effektiva än värdegrundskurser och allsång?

Första naiva motmedlet: kontroll. Lär aldrig fungera. Vi ser väl hur statliga myndigheter öser pengar över islamister, och hur rätten i dagarna såg till att återfinansiera SUM efter att det blivit lite väl uppenbart att de inte hade rätt till de pengar de fått. Nej, de enda som kommer drabbas av hård kontroll är de legala företagen som försöker göra rätt. Ungefär som kontroll av invandring bara drabbar kompetensinvandrare som tagit ut för lite semester, aldrig IS-terrorister.

Andra naiva motmedlet: betala ut pengar när kunderna fått jobb. Lär heller aldrig fungera. Klanen styr diverse företag i skumma branscher som handbiltvätt och krogsvängen. Det är lätt att fixa låtsasanställningar i dessa företag, eller sätta lite press på de företag i trakten som betalar beskydd till klanen. Återigen, genom att dela med sig lite av de pengar som staten betalar ut, och genom sitt stora våldskapital, så ser man till att folk håller käften.


Som ni ser så är det lätt hänt att vad än politikerna hittar på, så kommer bovarna att ta för sig. Vad göra? Mitt förslag är att ta hjälp av Skatteverket. Där är man vana vid att slemma kapitalister anställer samvetslösa jurister till att gå runt lagförslagen, och ser därför till att täta till hålen.

Mitt lilla förslag, hoptänkt på en höft, tar också Skatteverket till hjälp. Det funkar sålunda: Staten lovar att betala ut en summa pengar för varje kund som får ett stadigt jobb. Pengarna som utbetalas kommer, via Skatteverket, från de pengar som kundens arbetsgivare betalat in till Staten. Därmed skulle den som försöker tjäna pengar på fejkanställningar bara få tillbaka de pengar de själva betalat in, minus lite administrativa avdrag, vilket inte är någon lysande förtjänst.


Jodå, det finns säkert hål även i mitt förslag. Jag hoppas dock att våra politiker kan täppa till några av dem efter ett par års utredning. Hur bottenlöst inkompetenta som helst kan de väl ändå inte vara?



fredag 1 februari 2019

Årets svensk

Jag trodde faktiskt jag låg bra till för att knipa utmärkelsen "årets svensk" i år. Årets jurist blev en lilahårsfärgad radikalfeminist som inte ens var jurist. Eftersom jag till och med är svensk, så borde mina chanser vara än större.

Men icke. Årets svensk blev istället Hamid Zafar. En bra kandidat. Han har varit aktiv i skoldebatten i flera år. Därutöver har han inte bara pratat om vad som ska göras, utan även kavlat upp ärmarna och som rektor varit med att vända en problemskola i förorten.

Jag får istället sikta in mig på Johnny Bode-priset. Någon gång ska det gå!

Dagens Industri är lyriska över valet av Zafar. De hoppas att hans ordning-och-reda-policy ska göra intryck på minister Anna Ekström, så att det kan bli slut på flummet och dumheterna i skolpolitiken, med uppåtvändande PISA-resultat och ett rikare, klokare land som slutligt resultat.

Innan jag hinner stämma in i hyllningskören med min brutala och falska basröst så råkar jag läsa en artikel som Zafar skrivit om hur vi fixar skolan. Spännande läsning, minst sagt:
  • Bussning av invandrarelever till de pursvenska skolorna. Jösses! Medelklassen lär göra revolution, väpnad revolution, om det går igenom.
  • Skolorna i utanförskapsområdena ska ha de bästa lärarna och rektorerna. Ge dem högre löner!
  • Strunta i att anställa en massa pysselpersonal, satsa på bra lärare istället.
  • Undervisa föräldrar i vad skollag och läroplan ger för rättigheter och skyldigheter. Det är föräldrarna som står för den sociala fostran.
Låt oss börja med bussningen. Det har redan fått Rebecca Weidmo Uvell att gå i taket. Likt alla oss andra som knegat hårt för att få råd att köpa en bostad som inte ligger i New Kabul blir hon minst sagt lite sur över att helt plötsligt verkligheten ska knacka på hos hennes skola - och måhända hennes barn få bussas till Rinkeby, då det redan är fullt i alla vettiga skolor, och någon måste ut om någon annan ska in. Mångkultur i all ära, men inte tusan var tanken att man själv skulle åtnjuta den fullt ut.

Jag förstår vilket problem Zafar vill lösa: att det finns massor med skolklasser där ingen talar svenska, inte ens läraren, och att dessa elever därmed är räddningslöst förlorade. Om det vore så att det vore en eller ett par klasser som hade detta problem, visst, då hade vi kunnat lösa det genom att de sprids ut över staden. Idag är det dock såpass många invandrarelever att de skulle sätta tung prägel på varenda skolklass i landet. Medelklassen skulle raskt rösta in SD till egen majoritet nästa val.

Till viss del får jag dock göra Weidmo Uvell besviken; bussningen finns redan, om än i frivillig form. Jag är själv en sån där fripassagerare som inte har råd med en fin innerstadsadress utan bor i en liten håla utanför den fina, med akademiker smockfyllda centralorten. Ändå så har jag använt det fria skolvalet till att få in min guldklimp på en central skola; det är bara att ställa sig i kö. Och eftersom det är en bit in så åker vi buss. Tack vare det över hela Skåne fria gymnasievalet är det redan så idag att Lundabarn med låga betyg får se sig utkonkurrerade av "riff-raff" från Eslöv och Sjöbo. För en månad sedan blev det lite tidningsrubriker efter att förstadsgängen lärt sig om det fria valet att förflytta sig längs länets vägar och börjat råna folk i Vellinge och Lund också. Tänk hur det blir när hederligt folk i förorten inser att det bara är att fylla i en blankett för att ställa sig i kö till förnäma Katedralskolan?

De bästa lärarna? Låt oss definiera "bäst". Jag misstänker att de lärare med vassast kunskaper i matematik och historia även i fortsättningen kommer kämpa för att få tjänst i innerstadens prestigeskolor. Vad vi behöver i de skolor som fullständigt havererar idag är fler som Zafar; folk som vågar betona ordning och reda och se till att det blir ordning och reda. Vi behöver också lagar som inte ger skadestånd till stökiga elever som lyfts ut ur klassrummen.
 

Men varför ska jag gå och hitta på en massa lösningar, när det finns experter? Häromdagen kom OECD med en rapport om den svenska skolan. Jag rekommenderar alla som tänker stödja sig emot den att först läsa den med egna ögon. Den är väldigt vagt och försiktigt skriven, med massor av formuleringar i stil med att "Sverige skulle kunna göra si, forskning har pekat i bägge riktningar, eller Sverige skulle kanske kunna försöka att göra så, olika exempel från olika länder tyder på att det kanske skulle kunna fungera".

  • Vilket har fått "oberoende" SvT att glatt sätta rubriken "OECD: inför särskilda kvoter för socioekonomiskt missgynnade". Detta är inte alls vad OECD säger, OECD tar upp kvoter som en av många åtgärder som har använts i andra länder och kanske skulle kunna användas här, utan att på något sätt sätta denna åtgärd främst, snarare tvärtom. 
  • Vilket har fått den socialdemokratiske friskoleälskaren Widar Andersson att skriva i Folkbladet Östgöten om hur OECD talar om vikten av att barn ska kunna välja skola. Och det gör OECD förvisso, men de talar även om en massa olika sätt som kan användas för att ge detta val: de svenska fria friskolevalen, de holländska obligatoriska skolvalen, den svenska viktade skolpengen (men mer konsekvent genomförd), samt, ja, även kvoter.
Rapporten är inte alls dum för den som vill ha en massa idéer och förslag från andra länder. Någon tydlig bruksanvisning är den dock ej.

söndag 13 januari 2019

Om ord och deras valörer


Introduktion

Efter helgens politiska händelser har sociala media kokat av ilska. Över att Centerpartiet och Förbudspartiet Illiberalerna först gått till val under alliansflagg, och därmed sluppit hårda attacker från sina förment allierade angående deras fullkomligt världsfrånvända migrationspolitik, för att sedan hugga sina polare i ryggen och rösta fram Stefan Löfven istället? Nej då, i Sverige pratar vi om väsentligeter.

Sara Skyttedal.

Väldigt många är väldigt upprörda över att Skyttedal kallat Centerpartiet för quislingar. Vidkun Quisling var nämligen fascist, en norsk fascist som likt Pétain i Frankrike satte upp ett lydrike för att administrera den tyska ockupationen. Något som norrmännen tackade honom för efter kriget genom att avrätta honom. I dagens Sverige hade väl rikspolischefen lagt huvudet på sned på TV och undrat över Quislings svåra barndom, och socialen satsat på att ge honom lägenhet och jobb.

Andra tycker att det inte är så mycket att orda om, då quisling används inte enbart för att beskriva människor som förråder fosterlandet i krig, utan även om svikare i allmänhet.


Något som förvånar mig är att det är så tyst om centerpartisten Rickard Nordin, som lagt upp en pedagogisk video där han tar hjälp av diverse leksaksfigurer och byggklossar för att förklara centerns förräderi.



Okej, visst har han fått en hel del klagomål, på att han skulle vara barnslig och dum. Det har jag svårt att förstå. Det är bra att tala med bönder på bönders språk, och i dagens Sverige är det inte många som talar latin längre. Inte ens jag. Så att Nordin försöker förklara ett svårbegripligt svårt svek så enkelt som möjligt är ypperligt. Ian och Bert staplade ölbackar en gång i tiden, och Hans Rosling blev mediekändis på att rita enkla diagram.

Att Nordin är Centerpartiets E-sport-talesman talar även till hans fördel. Jag skulle vilja se Nordin och Bali köra en Call of Duty-turnering!

Det som stör mig med Nordins presentation är hans symbolik. Om vi nu anser att symboliken bakom ordet "quisling" är viktig, vad ska vi då säga om de dockor som får symbolisera våra politiker?

Stefan Löfven som Byggare Bob, det är ju bara hedrande. Bob är en hedersman med tummen på rätta stället, och miljövänlig dessutom.

Ulf Kristersson representeras av Anakin Skywalker. Inte den lille gullige pojken som vinner race-tävlingar, utan den mer vuxne varianten som springer runt med lasersvärd, hugger ihjäl alla barn som tränar till Jedi, och till sist blir Darth Vader.

Jimmie Åkesson visas upp som Tyrannosaurus Rex. En vild mördarbest som med sina gigantiska käftar hugger ihjäl allt som kommer i dess väg, sliter dem i stycken och äter upp dem.


Okej. Om det nu är så hemskt att likna någon vid Quisling, mannen som förrådde Norge, är det då inte också rätt illa att likna någon vid en vild mördarmaskin?

Sanning och konsekvens

Det jag försökte leda fram till med inledningen är att vi kan avkräva offentlighetens debattörer viss konsekvens. Är det fult att försöka smeta nazistanknutna människor och beteenden på våra motståndare? Okej, men då får det vara lika fel när ni själva ger er på det. Sluta upp med brunsmetningen, tack!

Behöver de invektiv vi vräker över andra vara sanna? Nej, det är rätt vanligt att våra ovettigheter är mer bildliga än bokstavliga. Se bara på förolämpningarnas mästare:





Inte ens de mest bokstavstroende upprätthållare av debattens goda ton tror nog att Kapten Haddock menar vad han säger.

Samtidigt ger förolämpningarnas avsiktliga överdrifter viss möjlighet till feltolkning när sändare och mottagare kommer ur olika kulturer. Hanif Bali vs DN är ett exempel, ett annat när arga invandrare hotar knulla våra mammor. För dem är det en förolämpning som bör sonas med blod, medan vi blir glatt överraskade över att mamma ska få sig lite lammkött på gamla dar.

Några tips från och till coachen

Nej, jag tänker inte tala om för alla producenter av otidigheter på sociala medier vilken ton de ska hålla. Vi är olika; min lugna, behärskade och vänliga framtoning passar inte alla. Helgens debatt har dock gett mig några saker som jag själv ska tänka på framöver.

1: Gå aldrig full Arnstad

Närhelst jag känner mig manad att dra in Hitler, nazism eller Förintelsen i diskussionen: håll käft, räkna till tio och starta om hjärnan. Det finns inget som kan få ämnet att spåra iväg i sidled som när man kommer in på nazismen. Undvik Quisling, von Papen, färgen brun, stöveltramp och Auschwitz.

Om vi samtalar om judar: nej, liknelser mellan Förintelsen och Israels politik är inte en ljus idé.

2: Var konsekvent

Närhelst jag blir kränkt av något, och förbereder en svidande replik, är det dags att fundera. Det där epitetet som skavde så, anser jag att det skulle sitta klockrent om det istället applicerades på Anders Lindberg, Ali Esbati eller Veronica Palm? I så fall får jag glatt svälja det. Förolämpningar skall kunna svingas lika hårt, eller stoppas lika resolut, åt bägge håll.

3: Starta inte bråk, men se till att avsluta dem

Eller, med andra ord: om någon hoppar på mig, fundera först på regel 2 ovan, och gå sedan full Hanif Bali om det krävs. Den som ber mig krypa tillbaks under en sten får finna sig i att den stenen landar rakt mellan ögonen på dem.

4: Var kreativ

Politikerna låter väldigt träiga och robotaktiga när de rapar sina talepunkter. Detsamma gäller våra sociala troll och trälar, när de ständigt upprepar "allas lika värde", "landsförrädare", "dålig människosyn" eller vad som nu är populärt för dagen. I essän "Politics and the English Language" går George Orwell igenom allt han ogillar med dåtidens skriverier, och ger några enkla förslag. Hans första regel lyder:

"Never use a metaphor, simile, or other figure of speech which you are used to seeing in print."

 Han var klok, George.

lördag 12 januari 2019

Blåsningen








Centern och sossarna är idag överlyckliga över att de lyckats komma överens om en överenskommelse som sätter sossarna i regering i fyra år till. På min sida om mitten är glädjen inte lika stor. Tja, i alla fall kan jag glädja mig åt att jag röstade på oppositionen, inte på ett av de fem vänsterpartierna.

Många till höger pekar på att det är en Pyrrhus-seger Centern lyckats få till. Att allt de fått löfte om är att en massa utredningar ska startas, utredningar som kan försenas och komma till rena Reepalu-resultat som blir omöjliga för riksdagen att svälja. Att Centern därmed kommer få fikon, och sitta med Svarte-Petter i slutändan.

Jag tror de samtidigt förstått, och missförstått, situationen. De har helt rätt i att Centern aldrig kommer få se röken av alla de där liberala reformerna. Vi vet hur Morgan Johansson lyckats begrava alla tankar på att straffa terrorister, för att inte stöta sig med sina vänner i Muslimska Brödraskapet och Broderskaparna. Vi vet hur många hundratals dagar Fridolin haft på sig att fixa skolan utan att göra det.

Samtidigt är det inte handling som är av intresse för Centerpartiet, hävdar jag. Deras devis är "det är saligare att synas än att vara". Det viktiga är att ens godhet och rätt-tyckande visas upp inför världen, inte att politiken verkligen får genomslag. Genom denna uppgörelse med S har man fått det man vill: man har visat att man är anti-SD och att man vill genomföra liberala reformer. Att sedan dessa liberala reformer blir genomförda, tja, det är närmast en nackdel, för då kan man ju inte gå till val på att genomföra dem om fyra år.


Är allt hopp ute? Nej, liksom i västernfilmerna får vi hoppas att en ensam man rider in från vidderna för att stå upp mot elaka boskapsbaroner och kommunpampar.

Denne man?




Nej. Här är vår räddare i nöden:


Högern får nu sätta sitt hopp till att Jonas Sjöstedt minns att han är kommunist.


söndag 6 januari 2019

Vad får vi skämta om?

Häromdagen råkade några "komiker" göra en sketch om Jesus under julen. Genast exploderade kristenheten i raseri. Invandrade kristna från Uganda försökte bryta sig in i TV4-huset och halshugga hela redaktionen. I det katolska sydeuropa är de svenska ambassaderna omringade av ilskna folkmassor, medan köpbojkotter gör att IKEA-husen står tomma. Utrikesdepartementet har varit tvungna att skademinimera; Margot Wallström sitter som bäst och filar på ett fördömande av Israel.

Är det okej att skämta om Jesus på julafton? Är det helt oacceptabelt att ge sig på religion överhuvudtaget?

Jag anser att allt går att skämta om, ju heligare ämne desto mer angeläget att ha distans och humor. Jesus, Muhammed, Palmemordet, män, kvinnor, negrer, judar - allt kan man ha roligt åt och/eller med.
Att bilder som den ovan får alltför många muslimska män att rusa ned i hobbyrummet för att plocka fram ett av de fyra hädarhalshuggningskit från Kameltema han fick av svärmödrarna förra Ramadan är inget som vi bör ta med i kalkylen. Förutom att öka intensiteten i vårt skämtande om humorlösa halalhippies.


Men - grov och rå humor kan väl ändå inte vara okej?

Jodå. Låt oss gå igenom några exempel som jag skrattat byxorna av mig åt i ungdomen:


Dockserien Spitting Image kritiserade gärna Reagan och Thatcher, mina idoler, på ett tämligen burdust sätt. Vilket inte hindrade mig från att tycka att serien var vansinnigt rolig.


De skånska humoristerna i Helt Apropå var sällan särskilt finkänsliga i sina porträtt av Bert Karlsson, Birgitta Dahl eller Ingvar Carlsson.


Men det är väl skillnad på att sparka uppåt och nedåt?

Humorn ska inte ha några kelgrisar eller styvbarn. Allas lika värde, låter det bekant? Dessutom brukar det vara de som har makten som bestämmer vem som är uppe och vem som är nere. Vill vi att de som har makten även ska ha makten att bestämma vem som får skämtas om, eller vad som får skämtas om? Lyckas jag komma på något roligt skämt om svenska nazister, alltså ett roligare skämt än nazisterna själva, så tänker jag tamejtusan dra det, även om svenska nazister råkar vara en ynkligt liten minoritetsspillra på några hundra människor.


Ska jag bara behöva svälja förtreten?

Nej då. Även den som drabbas har yttrandefrihet. Det är fritt fram att maila TV4 eller skriva en debattartikel för den som inte gillar plump humor om det som hålls heligt. Plumpa uttalanden bemöts bäst med andra plumpa uttalanden. Öga för öga, tand för tand. En mästare i denna konst är Hanif Bali:

Don't get mad, get even. Och lite till. Att kontakta folks arbetsgivare för att få dem sparkade, eller börja veva runt med kroksabeln, är däremot att gå för långt.


Har humorn alltså inga gränser?

Jodå. Humorn har samma gränser som icke-humorn. Det du inte vågar säga på allvar bör du inte skämta om. Minns att skolgårdsmobbarens ständiga svar när folk blev förbannade över gliringarna var "men jag skämtar ju bara".

Med tanke på hur judarna har det överallt utanför Israel, så är jag inte helt glad över "humoristiska" teckningar av kroknästa girigbukar. Syftet brukar alltför ofta (alltid?) vara att frammana judehat. Den brasan behöver ingen bensin.

Sen har humor en restriktion som annat tal inte har. Den ska vara rolig. Där fallerar dagens svenska komiker totalt. De blir bara roliga, på ett lite skämsigt sätt, när de försöker prata politik på allvar.

fredag 28 december 2018

När känslorna svalla på böljan den blå

Både invandringens tillskyndare och dess belackare har förmåga att låta känslorna driva iväg till olyckliga slutsatser. Angående de förra: minns ni när tidningar fylldes av bilder av ett litet barn som låg drunknat på stranden? Politiker och opinionsbildare skyndade sig till tårfyllda hyllningar av migrationen, krävde öppna gränser, ordnade insamlingsgalor under paroller som "Refugees welcome" och "Ahlan wa sahlan". Vad de inte insåg var att de själva bidrog till att fler dog, på dödens hav, Medelhavet, såväl som på Törstens hav, Sahara-öknen. Det var genom att locka med det välkomnande Sverige, samtidigt som alla legala vägar fortfarande hölls stängda av samma personer, som fler tubbades att sätta sig i en liten gummibåt. Goda avsikter, men taskiga konsekvenser.

Nu i veckan har sociala medier åter översvämmats, denna gång med bilder på ett par halshuggna nordiska kvinnor, tagna och spridna av gärningsmännen själva. Det vi ska lära oss av händelsen är att muslimer hugger huvudet av oss om de får chansen, och att det är dags att stämma i bäcken. Jag hävdar motsatsen. Vi vet redan att IS är ena jävla svin. Vi vet att många muslimer beter sig rent ut sagt illa emot kvinnor: Så gott som alla i Afghanistan, Wahabiterna i Saudiarabien, Boko Haram i Afrika, och så vidare, och så vidare - listan är lång. Det hopp vi kan ta med oss, och lära oss av denna tragiska historia, är att befolkningen i Marocko är förbannade på de där extremisterna. Att polisen i Marocko, istället för att skicka ut socialen för att inbjuda till frivilliga orossamtal, såg till att hugga extremisterna. Jag siar också att det blir osvenskt långa straff utan halvtidsfrigivning och permissioner för de skyldiga. Den enda lägenhet staten tillhandahåller efter avtjänat straff lär ligga sex fot under marken.


Om vi trycker ned känslorna under ytan och försöker tänka klart och redigt, hur ska vi då reda ut det hela? Hur får vi bort döden på de farliga haven, och de inte heller helt ofarliga landområdena däremellan (jodå, libyska krigsherrar är steget värre än till och med svenska förortsgäng)? Jag ser två modeller.

Den socialistiska modellen

Alla som är gamla nog att minnas Östeuropa på järnridåns tid vet hur socialismen hanterar balansen mellan tillgång och efterfrågan. Den som är ung får googla "Venezuela" och undvika länkar till Vänsterpartiets sajter.

I socialismens lyckoriken är allt billigt, om än inte överkomligt. Priserna och produktionskvoterna sätts centralt. Råkar priset bli så lågt att produktion inte lönar sig, eller behoven överstiga de satta kvoterna, löses problemet genom att folket får köa. Och vara utan.

I den socialistiska invandringspolitiken så är invandringen fri. Nej, inte fri på så vis att det bara är att ta planet till Sverige och säga "asyl", lika lite som man kan gå in på ett bageri i Sovjet och plocka åt sig en fralla. Här ska köas. Staten fastställer en kvot varje år. Liksom den hoppfulle artonåring i DDR som ville ha en ny Trabant får alla potentiella svenskar runtom i världen masa sig till närmaste svenska beskickning och ta en nummerlapp för asylutredning. Liksom för den hoppfulle artonåringen anländer sedan till vår optimistiske asylsökande en årlig avi som glatt upplyser om att "det är många i kö just nu, men vi tar snart hand om ditt ärende".

En variant på det hela som är lite mindre socialistiskt centralstyrd är att kvoten definieras genom att var kommun får meddela staten hur många asylanter man ämnar ta hand om kommande år - och försvara detta beslut inför väljarkåren.

Den kapitalistiska modellen

I kapitalismen är det marknaden som balanserar tillgång och efterfrågan. Finns det för lite av en vara stiger priset, vilket stimulerar fler producenter att öka tillgången. Dock är det inte alltid lätt att hitta rätt pris. På miljöområdet har vi därför infört utsläppsrätter. Det är förbjudet att släppa ut skit, men den som ändå vill göra det kan köpa sig rätten. Därmed införs en press på producenter att hitta produktionsmetoder som inte kräver miljöfarliga utsläpp.

Invandring kan vi lösa genom att göra på samma sätt, fast tvärtom: införa insläppsrätter. Staten förhåller sig neutral, tar inte på eget initiativ in några invandrare. Däremot kan de privatpersoner eller företag som vill att en invandrare ska släppas in få köpa en insläppsrätt. Liksom på miljöområdet olika energislag får bära sina kostnader, och då till exempel kärnkraftsproducenter får ta dyra försäkringar för att täcka kostnaden för en härdsmälta, får även de olika invandringsslagen bära sina kostnader. Att importera en tysk läkare borde till och med kunna ge en rekryteringspremie, medan den som vill importera en analfabet från Afghanistan får betala för upparbetning (skola i tjugo år, kulturell omprogrammering till svenska normer) och risken för härdsmälta på Drottninggatan.

Känns det jobbigt, rent av ointressant, att ta på sig dessa ekonomiska risker? Jovisst. Just därför är det inte vi skattebetalare som skall ta detta ok.

Islamisterna, då?

I början av inlägget var jag inne på de islamistiska galningarna i Marocko. Vad nämnde jag det för? Det är rätt uppenbart att vi importerat soten söderifrån: lättkränkta galningar som hugger huvudet av folk vid minsta provokation. Mycket av boten kan dock även finnas söderut. I Marocko vet de hur de ska hantera sina islamister. Jag har därför ett konkret förslag.

Mer invandring.

Japp. Selektiv invandring, dock. Låt oss skicka ned Arbetsförmedlingen till Rabat, med uppdrag att ge lite rabatt och bonus till de marockanska polismän som går med på att flytta till Sverige. Att de inte talar svenska, och därmed inte kan lära sig svenska polisens värdegrundsmanual utantill, är inget problem. Så länge som de kan den arabiska motsvarigheten till denna fras:



Sen skickar vi ut dessa poliser till hemsmygande IS-kräk. De kan även få i uppgift att slå ned varhelst marockanska gatuligister häckar, och bura in dem. Efter att de marockanska poliserna sett samma ynglingar släppas för tredje gången samma dag inser de nog raskt att det är dags att uppmuntra ynglingarna att "frivilligt" söka sig utomlands.

onsdag 26 december 2018

Dags för ferieskola

Nu när alla skolbarn tagit julledigt är det rätt tid för oss att fundera över vad de ska komma tillbaka till. Många börjar fundera över varför det går utför med skolan. Många hittar också mängder med enkla lösningar. Idag tycker jag Isak Skogstad har hittat rätt så rätt. Han vill ha fritt skolval, men inser att det kan ge en segregerande effekt som bör motverkas, samtidigt som den viktigaste orsaken till segregationen är och förblir att folk väljer att bo segregerat.

Varför denna segregation? Helt enkelt en helt naturlig process. Att få en bra bostad är ett av huvudskälen till att vi tar oss utanför hemmets vrå och ger oss ut och löneslavar. De som lyckas skrapa ihop pengar skaffar då en bostad i ett så fint område de har råd med, på maximalt avstånd från knarkare, ligistgäng och renoveringskåta grannar. De som är fattiga får nöja sig med vad som blir över.

Samma sak med skolsegregationen. Jag minns själv hur det, i övergång från högstadium till gymnasium, kändes väldigt befriande att aldrig mer behöva dela klassrum och skolgård med en handfull asociala individer. Individer med en rejäl övervikt i de lägre socialgrupperna. Genom att skaffa bostad i ett område med bra skolor - det vill säga där ligisterna antingen saknas eller hålls på mattan - ser man till att ens barn besparas mycket jävelskap under sin uppväxt. Självfallet ser föräldrar till att göra det, även föräldrar som i det offentliga gärna pratar om jämlikhet och social nivellering. Det är alltid andras ungar som ska ta stöten.

Här drar jag mig till minnes vad en kollega berättade om uppväxten i Malmö. På bägge sidor av en bred genomfartsgata låg samma typer av hus, byggda i den uniforma stil som Malmö behärskar så väl. Ändock var priserna på de olika sidorna väldigt olika. Varför då? Hade ena sidan sjöutsikt? Låg den andra sidan nära motorvägen? Nej, det var helt enkelt så att på ena sidan vägen fick barnen gå på den fina skolan, medan barnen på andra sidan vägen skickades till skitskolan. Varpå föräldrarna satsade sina pengar på barnens utbildning. Det var alltså inte så, när jag var ung, att det inte gick att välja skola. De med pengar kunde välja, medan de utan pengar fick ta vad som bjöds.


Hur blir vi av med segregationen? Ett sätt är socialismens väg; att genom tvång se till att blanda befolkningen. Genom att förbjuda friskolor, genom att bussa rikemansbarnen (förutom sossekommunalrådens barn, förstås) till skitskolor, så kan alla få det lika eländigt.

Jag vill göra tvärtom. Vi ska se till att alla skolor är bra skolor, och den vägen minska människors drift att ta sig bort från skiten genom att helt enkelt ta bort skiten. Hur gör vi?


Först och främst: disciplin! Det stora hotet mot skolan är inte att den dräneras på buffertbarn, eller att några friskolor ger glädjebetyg åt högutbildade föräldrars barn. Nej, hotet består i alla våra kommunala skolor där elever går in och ut ur klassrummen hur som helst, stolarna flyger kring i klassrummen, svordomarna haglar och förväntningarna på eleverna är i botten. Som alla vi vuxna som suttit i ändå jämförelsevis lugna kontorslandskap lär förstå, så går det inte att lära sig något i dagens kaos. De elever som inte lär sig något ges sedan kommunala glädjebetyg ända upp i gymnasiet, och landar på universiteten utan att kunna formulera en begriplig mening.

Istället ska vi se till att ge lärarna de tvångsmedel som krävs för att få tyst i klassen. Vi ska också se till att de lärare som ändå inte klarar av att behärska buset hittar alternativa karriärvägar. När det är tyst, kan lärandet börja.


För det andra: krav! Skolan är idag i stort en förvaringsanstalt, där eleverna inhyses till dess de ska överföras till Arbetsförmedlingen, Socialförvaltningen eller till och med Kriminalvården. Hade vi bara haft tillräckligt med fritidsgårdar hade vi kunnat skippa skolan. Ingen förväntar sig att elever faktiskt ska kunna lära sig något. Som den store Thomas Sowell säger:
"The biggest secret is that there are no secrets, unless work is a secret. Work seems to be the only four-letter word that cannot be used in public today."
Istället skall vi insistera på att alla ska lära sig läsa, skriva och räkna. Om de kan alla moderna genuspronomina eller ej ska vi däremot strunta i.


När vi nått så långt, så har mycket av drivkraften för medelklassens exodus avskaffats. Dags att avskaffa det fria skolvalet, då? Nej, för då har vi hamnat på nästa steg på behovstrappan. Nu har vi försäkrat oss om att de små telningarna överlever skolan, och kan fokusera på att de får en trevlig tid. Svensk kommunal skola tenderar ha tämligen enahanda inriktning. När nya pedagogiska trender dyker upp, fångas de enbart upp av den kommunala skolan om de leder mot avgrunden. Kommunala Montessori-skolor startades inte förrän de privata hade gjort inriktningen populär. Genom att tillåta friskolor, och ge dem någorlunda fritt val i hur de undervisar barnen, så släpper vi in nya friska vindar som sedan kan spridas och förbättra skolsystemet överlag.


Ptroo! Stopp där! Om vi tillåter friskolor att göra hur tusan de vill, öppnar vi inte för islamistiska koranskolor och vinstdrivande, utsugande Krösus Sork-skolor på samma gång?

Jodå. Där kommer det där som Skogstad var inne på i början in: för varje nyttig åtgärd finns det en mindre nyttig bieffekt, som kan behöva dämpas. Det är bra med alternativ, men alla alternativ är inte bra.

Låt mig börja med koranskolorna. Jag är faktiskt rätt positiv till dessa! Det stora problemet idag är kommunala skolor som inte lyckas lära eleverna läsa, räkna och skriva, men indirekt lär ut att det lönar sig att vara otrevlig, ta plats och använda våld. Om en koranskola, genom att använda god arabisk disciplin från hemlandet, lyckas lära barnen läsa, räkna och skriva, så blir inte jag särskilt upprörd över om den även lär barnen att ära Allah, lyda sina föräldrar, och att ge tionde till de fattiga. Sen kan det förvisso finnas viss friktion i syn på jämställdhet och sex och samlevnad mellan koranskolan och det svenska samhället, men jag hävdar ändå att det är de kommunala skitskolorna som är det stora problem som i första vändan ska åtgärdas.

Krösus Sork-skolor, där ägaren ser till att plocka ut så mycket pengar som möjligt ur skolan och skiter i hur det går med undervisningen, vill vi inte ha. Inte heller vi som älskar friskolor, vi vill ju ha bra friskolor. Jag anser dock att de värsta Krösus Sork-skolorna är de kommunala skolorna. Kommunerna plockar gärna ut pengar ur skolan via lokalhyran, och bryr sig sällan om ifall undervisningen går åt helvete. Jo, visst kan de både se bekymrade ut och låta bekymrade, men de skarpa åtgärderna lyser för det mesta med sin frånvaro.

Min första, enkla åtgärd, för både koranskolor och Krösus Sork-skolor: extern examination. Externa examinatorer får utvärdera att skolorna lär barnen läsa, räkna och skriva. Den koranskola som lär barnen läsa, räkna och skriva (på svenska, förstås...) är en bra skola - lär barnen sig även några koranverser är det en bonus. Den Krösus Sork-skola som lär barnen läsa, räkna och skriva är en bra skola - även om skolans ägare kan bygga sig ett hus lika fint som det kommunpamparna huserar i.

Att inte klara examinationen ska givetvis medföra konsekvenser, gärna mer allvarliga än att en inspektör kommer på "orossamtal". Vi skulle kunna köra samma modell som CSN - när en universitetsstudent inte når upp till målen, uteblir pengarna. Tufft, men pådrivande.


Så som Sverige ser ut idag är dock risken stor att examinationen kommer bestå i husförhör där barnen får rapa upp värdegrunden utantill.