lördag 18 augusti 2018

MP slår tillbaka

Har ni också räknat med att MP nu, efter islamistskandaler, båtfärger, gråvatten, gröndiesel, fuldieselbilar och dylikt kommer åka ut ur riksdagen? Nej, tyvärr inte, för nu laddar de om för att hamna på rätt sida om fyraprocentsgränsen med några riktiga fullpoängare till reformförslag.

Parkeringskatt


Äntligen ett politikerförslag med mänskligt ansikte. Jag avskyr shopping. En killgrej, måhända? Jag vill in i butiken, rycka åt mig vad jag ska köpa och sen ut igen. Förutom om det är en motorcykelbutik...

Om jag förstått MPs förslag rätt, så kommer MP se till att jag vid parkeringen möts av en butler (för Stockholmarna blir det nog i tunnelbanan istället) som sätter en spinnande, lugnande kattunge i famnen på mig. Moraliskt stödd av den lilla pälsbollen kan jag sedan i lugn och ro rumla runt i butikerna och sakta prova mig fram, som en riktig shopper.

Vi tar en gullig kattbild på det.


Lådvinscykeln

Miljöpartiet har nu kommit på en idé som jag fick redan för 20 år sedan. Som ung hurtbulle tyckte jag om att cykla, gärna långt och länge. Ett par mil var uppvärmning, varefter jag hade fått upp lämpligt flås och kunde böja huvudet framåt, trampa i på allvar och se milen och timmarna försvinna. En tämligen trist och enformig aktivitet, om än nyttig, får jag erkänna. Det enda som får längdcyklister att stå ut är drogkicken från de endorfiner som kroppen genererar vid överdriven ansträngning. Jag är dock ingen knarkare, varför jag kom på den goda idén att kombinera två hobbies. Jag var även en stor fan av brittisk cider - en dryck som på den tiden var totalförbjuden i Sverige, det enda cider man fick dricka var söt läskeblask utan alkohol. Jag bryggde därför min egen bittra och starka brygd, med mängder av socker illegalt tillsatt för att få upp procenten.

Sagt och gjort, för att kunna finna cyklingen dräglig hällde jag hembrygd cider i den vattenflaska varje hurtbullecykel har en hållare för i ramen. Genast blev det mycket roligare att cykla. Första milen var som vanligt tunga, men efterhand fick jag en gudabenådad kontroll över cykeln. Till och med de vanligtvis sura bilisterna tutade segerserenader över mina precisionsmanövrar mellan filerna.


Nu har alltså även MP upptäckt samma sak. Med elcykelns subventionerade inträde på marknaden har cyklarna blivit så lätt-trampade att våra hipsters tappat sin primära drogkälla, och upptäckt att om än cyklingen blivit lättare, så har den återigen blivit oändligt, olidligt tråkig - ungefär som att sitta på ett fyratimmars F!-möte i syfte att bestämma vilka pronomina som skall användas inom föreningen, och ägna de första 3h 50 minuterna åt att fastställa hur många minuter de olika deltagarna får tala utgående från deras intersektionalitetspoäng. Dags att göra cyklingen rolig igen!

Dags att introducera lådcykeln:
De som bor i mina sydliga trakter känner väl till detta fordon, i varje villakvarter finns en handfull sådana som miljömedvetna föräldrar använder för att skjutsa barnen till dagis eller runt i grannskapet. Ska man handla ett par matkassar är de också praktiska att köra några kvarter till hökar'n, det är mycket lättare att hitta parkering för en lådcykel än för en bil i Malmö. Antagligen också rätt praktiskt att ta lådcykel till krogen, då risken att bli stannad för styrfylla är låg och man kan ta ett par överförfriskade och däckade kamrater i lådan. Och hur lockande är det inte att kunna sitta och vifta med nycklarna till en cabriolet inför damerna/herrarna vid bardisken?

För de norrländska läsare som här kliar sig i huvudet över detta knasiga långsamskaffningsmedel kan vi jämföra med en skoter:

Bägge fordonen är svåra att köra året runt, trots att deras ägare gör heroiska försök därtill. De är också tydliga livsstilsmarkörer, som berättar för omgivningen vad deras ägare är för slags människa.

Lådcykeln är dock inte lika rolig att köra som en frustande, vrålande skoter, det är bara att erkänna att livet är roligare i Norrland, varpå vi kommer till den sista ingrediensen. Lådvin:

De ekologiskt sinnade damer (jag skulle här kunna använda begreppet "batiktant", som väl beskriver målgruppen, men eftersom samtalet nuförtiden skall vara vuxet och jag inte har lust att såra någon så blir det damer hädanefter) som utgör MPs kärnväljare, och som nu på grund av cyklarnas elektrifiering inte längre får sin fix, måste återvinnas till cyklismens kadrer. Eftersom vi  vet hur mycket vänstern älskar pimpla rödvin, så fick MP en snilleblixt. Kombinera lådcykeln med ett rejält ställ för lådviner, och damerna kommer vara svåra att slita ned från sina cyklar. Jobbpendling på en mil eller två kommer gå galant, och jobbet som lärare eller socialassistent kommer plötsligt ses i ett rosé-färgat skimmer.


Jag tror det kommer gå bra för MP i höst!

tisdag 14 augusti 2018

Lapplisans hämnd


Skämt


Vi konservativa svenskar, visst minns vi Lapp-Lisa? En kristen frälsningssoldat och sångerska, vars signaturmelodi var sången "Barnatro"?


Från Lapp-Lisa till våra lapplisor, även kallade parkeringsvakter, den bespottade yrkeskår som försöker se till att vi inte parkerar som i Madrid eller Rom. Den yrkeskår som efterhand fått svårt att gå in och lappa i våra utmaningsområden, då deras fysiska säkerhet inte kunnat garanteras.

Från lapplisorna till målvaktsbilarna. Under ett par decennier har utmaningen med målvaktsbilar vuxit, tills i Malmö Sydsvenskan beräknar att var tionde bil är en målvaktsbil. Eftersom Svensson sällan har anledning skaffa målvaktsbil, kan vi räkna ut vad målvaktsbiltätheten är i de mindre bemedlade delarna av staden.

(För den oinvigde: en målvaktsbil är en bil, inte nödvändigtvis ett gammalt uttjänt vrak, som köps av kriminella, registreras på en "målvakt", en person utan tillgångar, och sedan säljs eller leasas ut till tredje part. Den tredje parten kan sedan parkera var f-n de vill, varpå p-böterna går till målvakten, som inte har några tillgångar att utmäta. Det där med besiktning, försäkring och bilskatt behöver man inte heller vara så noga med. För den som går på socialbidrag är målvaktsbilen också en jackpot, då socialen inte tillåter sina bidragstagare att äga bil, den är en tillgång som ska säljas innan bidrag utgår.)

Det offentliga har sin vana trogen agerat hårt och resolut mot målvaktsbilsfenomenet: fler fritidsgårdar för målvakterna, gratis garage till målvaktsbilarna, och dialog och korvgrillning med de kriminella ligor som ligger bakom. Till alla landets kriminologers förtvivlan har ingen av dessa åtgärder ännu kommit till rätta med problemet. Inget har hjälpt.

Tills nu.

Genrebild. Kan mycket väl vara från Kanada.
Nu har lapplisorna tröttnat. Tröttnat på att de jämrans målvaktsbilarna parkerar tvärsöver stortorget. Tröttnat på att de inte kan komma in på Rosengård och lappa bilar som står "på hitan och ditan", som det heter på F!-språk. Tröttnat, organiserat sig, och slagit tillbaka.

I en samordnad kommandoräd under natten gav sig landets lapplisor ut i utanförskapets djungler och satte fyr på målvaktsbilarna. En signal till den organiserade brottsligheten att nu jävlar räcker det, att nu har ni jävlats med oss länge nog. Nästa gång någon skäller på en lapplisa ska de veta att då kommer molotov-cocktailen fram. Nästa gång någon hotar en lapplisa ska de veta att vi nöjer oss inte med att grilla korv på din bil, vi tar grannens, ja hela grannskapets bilar. Så passa dig!

Är jag konspirationsteoretisk foliehatt nu? Betänk att polisen i lugn och ro stod och tittade på och "observerade", ungefär som poliser i Latinamerika står och tittar på medan dödspatrullerna "rensar upp" i favelorna. Visst hade väl vår stolta svenska poliskår gått in och haffat förövarna medan brottet pågick, för att förhindra att ytterligare bilar tuttades på? Visst hade väl vår stolta svenska brandkår åkt in och släckt elden, och förhindrat den från att sprida sig, precis som de gjort vid skogsbränderna? Om de inte i förväg var varnade om att det var "våra gossar" som var i farten...

Allvar

Det är så man kan gråta. Ligister i Göteborg, Trollhättan med mera ger sig på bilar, tuttar på dem, och drar därifrån. Utanför står brandkår och polis och tittar på i godan ro.

Här är Kronogården:

Trollhättans minst hippa område. I min ungdom dock såpass säkert att jag inte var ett skvatt orolig för att dra runt där på moped eller cykel sent om kvällen. Idag får jag väl hänga på en minister och dennes SÄPO-skydd, på besök för att konstatera att inga no go-zoner finnes, för att våga mig in där på dagtid.

Med bilbränder, med stenkastning på räddningstjänsten, med utkörning av besökande TV-team så visar de kriminella tydligt vem det är som bestämmer i förorten, vem det är som äger territoriet. Vem man bör gå till när rätt ska skipas. Det här är allvarligt. Inte bara för det svenska samhälle som tappat kontrollen, utan även för de stackars satar som tvingas bo i maffia-kontrollerat område. Tvingas? Ja, var ska annars en fattig invandrare utan jobb kunna få en lägenhet?

Rapporteringen från Kronogården är intressant.
"Polisen jobbade bland annat för att säkra området innan räddningstjänsten kan körde fram.
– Vi står nu vid en brytpunkt och avvaktar. Det vi vet är att däck, lastpallar och terräng brinner. Det skjuts även raketer och smällare, uppgav Simon Willner, inre befäl hos räddningstjänsten, i inledningsskedet."
Jag misstänker att polisens sätt att säkra området inte är att kort utropa i högtalare att den som inte skingrats och gått hem till sig inom en minut kommer möta verkanseld, och sedan efter en minut brassa loss, utan att de i bästa fall ställer sig och tjafsar med stenkastande huliganer och i värsta fall bara står på säkert avstånd tills huliganerna kastat sig trötta med gatstenar och gått hem av sig själva.
"Räddningstjänsten tog sig an branden på Sädesbingen vid 23.20-tiden.
– Vi är där nu och åkte fram tillsammans med polis som en säkerhetsåtgärd, sade Simon Willner.
På övriga Kronogården hade räddningstjänsten av säkerhetsskäl inte kunnat arbeta."
Låt oss läsa ovanstående ett par gånger. Polisen kunde alltså inte säkra mina gamla domäner, Kronogården. Ligisterna ägde territoriet. Svenska staten är på flykt.

Hur fasen blir det så här? Jag tror på vad Ingrid Kampås skrev redan 2014. Det blir så här därför att vi hanterat det så här. Att visa svaghet, be om ursäkt och föreslå att vi grillar korv och tillsammans sjunger "We shall overcome" funkar kanske i den svenska kulturen, där vi sedan dagistiden matats med Bamses och genustanternas ideologi. I de kulturer i Mellanöstern som våra invandrare kommer från är det andra bullar som gäller, där är det djungelns lag som gäller. Visar du dig svag, så visar du bara att du kan trampas på utan konsekvenser, inte att du är värd att resonera med. För varje dialogpolis vi anställer skapar vi tio gangsters. Vi kastar bensin på branden i hopp om att släcka den!


Vem drabbar detta?

  • De boende i Kronogården, absolut. Bussar ställdes in - hur hårt drabbar inte det fattiga gamlingar som inte har egen bil, eller vars bil just brann upp? Hur skulle vi känna oss om vi bodde i ett område där polisen inte kan skapa ordning? Någon kommer fylla detta vakuum. Någon med betydligt hårdare nypor, och mindre rättssäkerhet, än polisen. Har Kronogårdsborna att se fram emot att kyssa "Don Muhammed"s hand för att få rättvisa framöver?
  • De boende runtomkring. Pengar till uppbyggnad av det bibliotek som brandskadades i Kronogården kommer från den förvärvsarbetande delen av kommunens invånare. Otryggheten sprider sig utåt. Försäkringsbolagen lär börja justera premierna, eller vägra försäkra fordon i Kronogårdens närhet.

Vad ska vi göra åt eländet? 

Vår statsminister sjunker till nya, pinsamma bottennivåer:
"Jag blir förbannad – på riktigt! Min fråga till de här är, vad fan håller ni på med?"
Det är väl för allom uppenbart vad de håller på med, de bränner bilar och har kul. En mer intressant fråga är: varför har du, Stefan Löfven, inte gjort något åt de bilbränder vi nu haft åratal på oss att reagera på? Det verkar som om Stefan Löfven lyssnat lite för mycket på Lapp-Lisa och har barnatron kvar om att allt fixar sig av sig själv bara man blundar och mumlar något om "inte okej".

En väg att gå är den Sydafrikanska vägen. Sydafrika försökte, på Apartheid-tiden, isolera de svarta i egna, "självstyrande" Bantustan-enklaver. Vi skulle kunna ge upp förorterna, avgränsa dem med en mur och, likt när Jordanien avsade sig överhögheten över tidigare ockuperade territorier som nu hade ockuperats av Israel istället, avsäga oss överhögheten över dessa förorter och skänka dem till Afghanistan, som får ta över att finansiera och dela ut bidrag, fixa poliser, och så vidare. Men så ovänliga vill vi väl inte vara mot invånarna i dessa orter? Dessutom är risken stor att vi skulle få en våg av flyktingar därifrån.

En annan möjlighet är att ta in hjälp utifrån. Vid skogsbränderna fick vi hjälp av en kolonn av polska brandbilar. Kan vi inte be Polen och Ungern att dela med sig av lite hårdhänta poliser och polisbefäl med total avsaknad av genus- och dialogutbildningar?

En som tänkt på detta är moderathövdingen i Staffanstorp, Christian Sonesson:


Hans lista över konkreta åtgärder är inte ointressant. Hans tes är att hela rättskedjan måste fungera, från att det finns gott om poliser på gatorna till att dömda brottslingar sitter länge i buren. Om detta vore moderat rikspolitik skulle jag med gott mod kunna lägga en röst på M i riksdagen. Dock får vi betänka att M senast de styrde lät Beatrice "lila kuvert" Ask styra över justitiedepartementet.

Det vi ser idag, är att polisen förvisso anser sig ha hittat några av förövarna. De låter nu svenska rättssamhällets långa arm med full kraft falla ned över huvudena på dessa illgärningsmän: deras föräldrar ska vidtalas, och de små gulliga busungarna kallas till "oros-samtal". Oros-samtal!? Jag kan se framför mig hur gärningsmännen sitter hemma och skälver - av skratt.


Mitt tips inför valet: hitta ett parti som du känner dig trygg kommer jobba järnet för att genomdriva en stenhård, nolltolerant kriminalpolitik.

måndag 13 augusti 2018

Men pojkarna då?

Då jag själv har ett par grabbar som snirklar sig igenom den svenska skolan träffar den här tråden från Trollan rakt i maggropen:


Som Trollan skriver, så pratas det mycket om pratiga pojkar och tysta flickor, och om hur genuspedagogiken och dess användning i skolan ska få flickor att ta för sig. Det är en generalisering. Nej, generaliseringar är inte per definition fel, men detta är en felaktig generalisering. Den glömmer nämligen bort de tysta pojkarna. Om vi, för att lyfta fram de tysta flickorna, försöker få pojkarna att ta ett steg tillbaka, var hamnar då de pojkar som redan idag är tysta och ett steg bakom? Och vad hjälper det de tysta flickorna att de talföra flickorna får mer utrymme?

"Buffertflickorna" pratas det ofta om, de flickor som får sitta mellan ett par busiga grabbar som något slags levande kravallstaket. Tror ni verkligen att vi tystlåtna pojkar slapp vara buffert?


En optimist skulle här tänka att det skulle hjälpa med mer genusteori, då genusteorin ju ska stå för jämställdhet mellan könen. Men icke. Genusfältet är dominerat av människor som lärt sig att patriarkatet förtrycker kvinnor. När de hittar en situation där flickor har problem, ses det som en situation där kvinnorna behöver hjälp. När de hittar en situation där pojkar har problem, ses det som pojkarnas eget fel ("pluggkultur", till exempel), och i vart fall så borde pojkarna tänka på sitt "white male privilege".



Skolbloggaren Greg Ashman noterar liknande fenomen på det södra halvklotet. En artikel han stötte på noterade att flickor och pojkar var lika duktiga på matematik, men att pojkarna låg efter i läskunnighet. Min instinktiva reaktion på sådan statistik hade varit att börja fundera på hur vi förbättrar pojkars läskunnighet - samtidigt som vi inte glömde de flickor som har lässvårigheter. I artikeln fokuserades istället på hur flickornas övertag i läskunnighet kunde avskräcka dem från matematiken, då den skulle kännas som "svårare" då de bara var jämngoda med gossarna.


Jag tror KD hamnat helt rätt när de nu går ut och sågar genus-satsningar i svenska skolor och barnhagar, och kritiserar feminismens arbetslinje.


Det jag inte litar på är att KD kommer försöka genomföra det de pratar om. Minns ni "verklighetens folk"? En fin ansats, som bidde en tumme. KD är kluvet på mitten. Jag misstänker att där sitter en genushalva som just nu är fullt upptagna med att kräkas i munnen över sin partiledare på Twitter. En genushalva som ser till att inget händer.

Givetvis ska vi försöka rösta på partier som kommer rensa i genusträsket efter hösten. För jämställdhetens skull. För en skola där både pojkar och flickor får höras och synas.

lördag 11 augusti 2018

Rätten att burka

Det där med burka har gjort mig lite förvirrad. Är det bara jag som är gammal sidvagnsentusiast, och därmed får helt fel associationer?

Så här burkar man

Nej, burka är tydligen ett litet klädesplagg. Inte så litet, heller:
Genrebild, ej nödvändigtvis en svensk burka

Burkan har kommit på nyheterna då Boris Johnsson, britternas svar på Tokmoderaten, drog ett skämt om burkor och brevlådor. Varpå skitstormen drog igång, och kraven på att han skulle pudla och be om ursäkt. Vilket han inte gjort. Nu har komikereliten börjat ställa upp på Boris sida, de inser väl hur trång deras åsiktskorridor kommer bli om de inte längre får skämta om religion. Det ser ljust ut för Boris - ärligt talat, om Mr Bean går ut offentligt och säger att ens skämt är roliga, då har man fått tummen upp från högsta ort. Schyffert får ursäkta.

När jag rotar runt i läggen ser jag att det inte är första gången någon råkar illa ut med burkande utanför sidvagnssvängarna:

Alltså, vad är det här för dumheter? Burka-plagget skall skrattas ut från Europa, med ett rungande och ihållande asgarv. Det skall drivas gäck med helt hämningslöst. Om någon blir upprörd, ska de få en enkelbiljett till Saudiarabien i handen - där lär de slippa bli upprörda över naken hud.

Dags för en burkateckningstävling. Kanske något för SD att anordna, så de kan bli avstängda och censurerade? Tills dess kommer här en liten kavalkad av lustifikationer:

Vi kan ju börja med bilden som fick politikern sparkad:
Kärnfamilj?

Den här hade passat i en Ingmar Bergman-film:

Ibland är skämten åt det lite vågade hållet, frun som kommer in genom dörren säger att svärmor kommer på middag:

Att attackera radikal islamism och tillståndet i arabvärlden är tacksamt:

Det där med att bränna bysthållare tycker jag feminismen prickade rätt med:
De kristna kan även de få känna sig kränkta:
Ett annat religiöst mainstream-plagg
Anspelningar på andra typer av skämt är också kul:

Plagget är emellanåt rätt praktiskt:


Här är en enkel lösning på burka-problemet. Funkar även bra för den som inte vill se sexistisk reklam i tunnelbanan:

Jag vill inte tänka på hur det blir i framtidens Sverige efter torsdagens ärtsoppsbuffé:

Självfallet får vi kasta en släng åt judarna också:

Dags för HBTQ-rörelsen att sätta ned foten?

Här är något som världens kvinnor fruktar mer än en burka:


Passkontrollen vid Sveriges gräns kommer dock förenklas:

Sen har vi det där med Boris brevlådeskämt. En himla tur att burkorna inte är röda:

Nej, jag förstår inte varför vi inte ska skämta med burkor. Eller varför vi på något vis ska stödja att kvinnor, i Sverige, sätts i små privata fängelser.

fredag 10 augusti 2018

School's out!



Alla musikälskare har väl sett den klassiska filmen "Rock'n'roll High School" med Ramones? Så vill vi inte ha våra skolor, men tyvärr speglar följande citat attityden i dagens skolor, från både lärare och elever:
"I just wanna have some kicks, 
I just wanna get some chicks"

Vår en gång stolta skola är i ruiner - en ruin som skapats inte genom ointresse, inte genom bristande underhåll, utan genom ett medvetet underminerande av grunden.

Bakåtsträvandets högborg
Ungefär som när ovanstående konservativa skolbyggnad, när jag var liten pojke, fick falla under grävskopornas ettriga angrepp för att göra plats för den nya, framtidsinriktade, fina enhetsskolan:
Modern arkitektur

Ni kan själva fundera på om det var bättre förr eller ej.

För att förstå vad som hänt med skolan, och varför, hämtar jag inspiration utomlands, från The Quirky Teacher, som i sin tur hämtat citatet från Campaign for Real Education:
"Whereas the traditionalist believes that the purpose of education is to pass on a body of knowledge (both factual and cultural) to future generations, the progressive believes that the purpose of education is to change attitudes and values to construct a politically correct, secular, socialist society."
Våra politiska partier verkar lite tröga i starten i skolfrågan nu i valrörelsen. Lite småpengar duttar man in här och där, men inga krafttag som skulle kunna åstadkomma en verklig förändring. Det verkar som den enda förändring man vill åstadkomma är att dra till sig några marginalväljare. Att fixa skolan är för jobbigt.

En del debattörer hävdar att det är politikernas experimentlusta som är problemet, och att den kunniga lärarprofessionen kommer fixa skolan bara politikerna slutar ändra och mixtra. Det tror jag är totalt fel. Javisst, politikerna har genom uselt mixtrande sett till att skolbygget är moget att dömas ut som sanitär olägenhet. Men nu måste det mixtras rätt. En ordentlig grund måste byggas, på vilken vi sedan kan resa väggar och tak. Lärarna, överlag, har jag måttligt förtroende för, då de fostrats på de genomusla lärarhögskolorna.

Något måste göras, alltså. Var hittar vi rätt väg att staka ut genom den utbildningspedagogiska snöstormen?


Johan Kant har några konkreta förslag, och pekar på områden som behöver utredas. Utredas av kunniga människor, inte ideologer eller ansvarig politikers brorsöner:

  • Förstatliga skolan. En intresserad huvudman är bättre än tvåhundra ointresserade.
  • Skaffa en vettig kursplan.
  • Ge oss en vettig lärarutbildning.
  • Hur återskapar vi lärarnas professionalism och status?
  • Vem ska ta ansvaret?
  • Hur fixar vi till Skolverket?
  • Hur ger vi de som bor i "orten" vettiga skolor?
Kant hänvisar även till en annan välkänd skoldebattör, Inger Enkvist. Enkvist ser roten till dagens problem i enhetsskolans bildande på 60-talet, och tycker det är dags för radikala reformer:
  • Gå tillbaks till att förmedla kunskap, inte värdegrund. Har eleverna kunskap, kan de skapa sig en värdegrund. Annars blir värdegrunden just grund, och utan värde.
  • Bättre lärarutbildning: fokusera på ämneskunskaper och praktisk undervisningsteknik. Fördubbla - minst! - lästakten på lärarhögskolorna.
  • Tydlig läroplan som fokuserar på kunskaper.
Anna Ekelund Nachman tar i Dagens Samhälle upp en rad konkreta förslag:
  • Fixa lärarutbildningen. Koncentrera till några få orter, höj kvaliteten. Se till att få ut välutbildade lärare!
  • Gör om undervisningsfilosofin - vilket kräver att vi byter ut de människor som förkroppsligar dagens dumflumfilosofi.
  • Fixa undervisningen. Mer undervisning i kärnämnen, bort med perifera ströämnen (jag ser en spännande strid här att definiera vad som är kärna och vad som är periferi - var hamnar genus?). Flytta inte upp elever som inte lärt sig årskursens basmål.
  • Betyg från årskurs 1. Betyg i uppförande.
  • Förbättra (återställ?) lärarnas villkor. Utanför lektionstid ska lärarna, som förr, få disponera sin tid fritt. Lärarexamen ges, ungefär som med läkare och deras AT-tjänstgöring, efter tre år i yrket. Lönen för lärare höjs, till exempel får lärare med fil mag-examen 55000 i månaden. Den där sista punkten blir intressant - minns jag mitt fackförbunds lönestatistik rätt innebär det att dessa lärare kommer ha högre löner än civilingenjörer i privat sektor med chefsansvar!

Här har våra politiker massor med omvälvande, långsiktiga och för landet livsviktiga frågor att gå till val på. Tyvärr misstänker jag att valet istället kommer handla om små minimala "satsningar" i bästa lyxfällestil, och vem som starkast och i mest målande ordalag tar avstånd från SD. För att tala i termer som jag och mina motorintresserade läsare förstår: vår skola är idag drabbad av rostangrepp, inte bara i hjulhusens kanter utan ända in i de bärande balkarna. Karossen är i behov av omsvetsning, grundfärg, lack och klarlack. Den i original mullrande V8:an har ersatts av ett gummiband och ett par trampor, och behöver antingen återmonteras eller uppgraderas till en modern elmotor med oanständigt mycket vridmoment. Från våra politiker kommer signaler om att en rulle dekorrand från Biltema, och en Wunderbaum till backspegeln, kommer göra allt mycket bättre.

Svenska skolan?

 Och likt förbannat kommer vi rösta på dessa politiker. Vi har i sanning de politiker vi förtjänat. En blind leder en blind.

Som den sanne optimist jag är kommer jag dock fortsätta hoppas på skarpa förslag från skarpa politiker. Plötsligt händer det!

måndag 6 augusti 2018

Dags för en historielektion?

Inte kan vi väl släppa SDs valfilm om socialdemokratins stolta historia än? Vi får krama ännu några droppar ur den. En del reaktioner jag snappat upp gör mig lite förbryllad.

För det första är det många som tappar hakan. Som inte hade en aning om att Sverige under S-styre tvångssteriliserade människor eller använde dem som försökskaniner för att se om socker ger hål i tänderna. Som för första gången fick höra att Sverige var undfallande och tyskvänligt under andra världskriget, och inte hade en tanke på att svensk polis nuvarande krypande dialogfikeri med otrevliga beväpnade typer i grannskapet hade historiska föregångare.

Jag, och mina nutidsorienterade bloggläsare, har givetvis koll. Vi läste om sådant här i spritluktande blå undergroundstenciler, vi läste Per Ahlmarks svidande vidräkningar av vänsterns diktaturvurmande frontfigurer, vi ältade socialdemokratiska oförrätter medan vi turades om att kasta pil på Olof Palme-porträtt. Att resten av folket - det sovande folket, som Reinfeldt så träffande kallade oss - är ovetande ser jag dock ingen anledning att bli särskilt förvånad över. Bildning är inget som kännetecknar svensken idag, efter att ha vegeterat sig igenom den moderna grundskolan. Möjligen har vi fått oss en dos värdegrund. Jag misstänker att majoriteten av svenska skolans elever kom igenom den utan att ha läst ett halvdussin klassiska romaner eller lyssnat på lika många klassiska musikstycken. Göran Persson, den statliga skolans baneman, drog igång Forum för Levande Historia när en undersökning visade att rätt många inte kände till Förintelsen. Än färre lär känna till Gulag.

Föregående styckes gnäll gör mig förvånad när jag ser debattörer som kritiserar SD-filmen med att den inte framför något nytt. När de påpekar att minsann Åsa Moberg skrev en bok för några decennier sedan, som diskuterades på hela två kultursidor. När de påpekar att många har väckt dessa frågor genom åren, främst från vänstern (här undrar jag hur de har lyckats missa Vilhelm Moberg, Sven Stolpe, Ian Wachtmeister, Per Ahlmark och Johan Lundberg). Men de missar målet. Att något en gång publicerats innebär inte att det är levande i folkminnet. Betänk att till och med den Förintelse som vi ideligen försöker minneshålla helt gått många förbi. Att en kultursida någon gång haft en artikel om Vipeholm väger lätt mot de hundratals artiklar om Melodifestivalen som tillåtits fylla folkets minne istället.

Det är alltså bra att vår historia lyfts upp till ytan igen - även när det görs av politiska partier med en agenda och en partisk historieskrivning syftandes till att mula fienden i plytet. Det för upp viktiga ämnen till ytan. I kritiken och motkritiken får vi fram riktiga och alternativa fakta i ljuset och kan sålla fram det väsentliga.

Men ska vi inte titta framåt, inte bakåt? Jodå. Men för att styra rätt i framtidens forsar behöver vi analysera forntidens skeppsbrott för att se vad vi gjorde fel, och varför. Är det bra för minoriteter med ett homogent samhälle där alla måste tycka samma sak och motvallsröster tystas ned? Bör politiken ha gränser och motkrafter?

Låt mig, i folkbildande syfte, bidra med en kort och alls inte heltäckande lista på saker som vänstern borde ha ogjort, en lista på saker som är relevanta även idag:

  • På åttiotalet införde S löntagarfonder, i akt och mening att socialisera näringslivet och överföra makten till fackföreningarna. Eftersom sossarna avskaffade sin planhushållningsparagraf 2001 (vi glömmer väl inte att ständigt jaga de sossar som gick med i partiet före 2001 för att fråga om de är för marknadsekonomi eller ej?) är löntagarfonderna nog något de nuförtiden vill glömma. Det enda de åstadkom var att de lyckades få moderater att gå i sitt livs första demonstrationståg. Något att tänka på när vänstern vill förbjuda vinster, vilket är ett annat sätt att uttrycka "förbjuda företag".
  • S har gett otaliga små vänsterdiktaturer i tredje världen inte bara moraliskt stöd, utan även stora summor pengar. Vänster-rebeller i Afrika fick massor av svenska pengar till vapeninköp, så de kunde ta makten och senare förslava sitt folk. Palme hyllade Castro och den Kubanska diktaturen. Ingvar Carlsson var bundis med Honecker i DDR. Denna historia borde S beakta när de idag ger miljarder till terrormördarna i Hamas. Kära socialdemokrater, ni finansierar förvisso inte folkmord, men mord på folk. Än idag.
  • Inställsamheten mot det starka och välbeväpnade nationalsocialistiska Tyskland på 30-talet är historia. Men även på 70- och 80-talet var S väldigt undfallande gentemot det starka och välbeväpnade Sovjet. De stödde de KGB-styrda "fredsrörelser" som syftade till att nedrusta väst - men aldrig öst. De ansåg att Estland, Lettland och Litauen var del av Sovjet, och att vi som kämpade för ett fritt Baltikum var tokiga högerextremister. Ja, förutom Håkan Juholt då.
  • Antisemitismen försvann inte med Hitler. Inte i Sverige, heller. Förvisso inget som kan läggas specifikt vid socialdemokratins fötter. Idag växer dock antisemitismen inom vänstern, ofta kamouflerad som Israelkritik eller palestinsk aktivism. Där bör vänstern begrunda sitt historiska arv. Vill man återknyta till den tid då vänsterns ungdom åkte till israeliska kibbutzer, eller den tid man ritade karikatyrer av kroknästa, giriga penningutlånare i sitt valmaterial?
Sist, och absolut inte minst: sossarna har genom en korporativistisk styrning och korrupt utnämningspolitik fått staten att hamna i riktigt svårnavigerade vatten. När jag var ung, och sossarna regerade för evigt, var det allmänt känt att det krävdes partibok - röd partibok - för att komma upp sig i den offentliga sektorn. Kompetens utarmades, och havliga medelmåttor befordrades meddelst tjänster och gentjänster. Den nya regering som ska sätta riktningen för landet om en månad eller två får gå till en expert i statskonstens finesser:

How's that working out for you?







lördag 4 augusti 2018

Tolerans och gränser

Tolerans är, enligt wikipedia, det intervall inom vilket åsikter accepteras. Åsikter som inte ligger i mittflödet, men ändå inte förbjuds eller åsamkar förföljelse. Ju vidare intervall man sätter upp, desto mer tolerant är man, skulle jag då hävda. Dock verkar den allmänna åsikten vara tvärtom, att höjden av tolerans är att ha samma åsikt som de flesta andra och med glädje och entusiasm förfölja de som tycker annorlunda.

Ta RFSL och årets Pride, till exempel.



Nej, ingen har väl missat elefanten i rummet den här gången. Hur Pride-ledningen utesluter högerpartiet MED och mittenpartiet SD, men bjuder in F! till partiledardebatten och ersätter Åkesson med ett elefantgosedjur. Får övriga partiledare att glatt vifta med flaggor för att hålla med om att SD är homofobt och har fel värdegrund.



Samtidigt som Pride låter en kommunist som gillar Nordkorea hålla öppningstalet och låter kändisar uppträda på scen i hakkors för att fira Hitlers resoluta hantering av gayfrågan:

Prides värdegrund, har de lånat den av brittiske Labour-ledaren Jeremy Corbin? Mannen som lyckats hänga med terrorister från IRA och Hamas i decennier utan att upptäcka några antidemokratiska eller antisemitiska tendenser. Han har nog rätt starka Mao-glasögon...


Det här är inget enstaka magplask. Tvärtom är det en gammal och tydlig strategi vänstern använder sig av. Den syns tydligt i allt som handlar om HBTQ, feminism och rasism. Strategin går ut på att det inte är tillräckligt att vinna. Istället ska man, ungefär som när olika stammar i Gamla Testamentet invaderade varandras territorier, utrota allt motstånd. Inte nog med det: alla som inte fullt är med oss är mot oss. Älskar du inte HBTQ på vänsterns sätt, hatar du inte rasism på vänsterns sätt, så ska du skoningslöst attackeras tills du är borta. Borta från den offentliga arenan. Borta från jobbet. Borta från föreningar. Borta, helt enkelt.


För mig innebär tolerans en möjlighet till samexistens. Den bästa garanten för religionsfrihet är en sekulär stat som ger tusan i religionen. Staten ska inte kräva att du, likt Hans Majestät Konungen, är av den rätta protestantiska läran. Eller att du böjer dig mot Mecka. Staten ska heller inte "skydda" våra barn från religion om vi vill "indoktrinera" dem i det. Det är när staten är neutral, som både muslimen, juden, den kristne, ateisten, tysken och Bellman kan leva sida vid sida. Samt, förstås, när staten raskt och effektivt burar in den som med våld försöker omvända någon annan.

Samma sak med underlivsfrågorna. Staten ska inte jaga homosexuella för att sätta dem i fängelse eller ge dem elchocker på mentalsjukhusen. Staten ska inte förvägra homosexuella anställning i offentliga sektorn. Så långt är vi väl överens?

Men nu vill jag vända på myntet. Jag vill att det ska vara precis lika tillåtet att tycka illa om homosexualitet som att tycka bra om det, eller att utöva det. Att man på en intervju till ett lärarjobb lika frimodigt ska kunna säga "jag tycker homosex är synd" som att man ska kunna säga "jag har utforskat min inre flata" och ha en chans att få jobbet. Udda åsikter, till och med åsikter vi själva finner motbjudande, är nämligen något vi ska tillåta människor att ha.

Men - så kan vi ju inte ha det! Tänk hur kränkande det är att få höra att det man är, det man gör, är äckligt!? Jodå. Låt mig citera den brittiske komikern Stephen Fry:


Vi får leva med att allt våra heligaste trampas i smutsen, att andra helt enkelt inte håller högt det vi håller för sant, rätt och riktigt. Vi i högern älskar och hyllar girigheten, såsom varande marknadsekonomins och entreprenörens motor, men får finna oss i att vänstern och Nya Testamentet ser girighet som en dödssynd. Religiösa får finna sig i att andra tycker att den tro de är beredda att gå i döden för, och genom historien ofta har fått gå i döden för, är ungefär lika vettig som tron på ett spaghettimonster.

Tänk bara på hur många miljarder muslimer jag sårar i hjärteroten nu:


Är jag besviken på vänstern? Nej, yttervänstern beter sig bara som vanligt. Att andras ungar bär sig illa åt förväntar man sig. Jag är besviken på våra borgerliga politiker. När de befinner sig i tokvänsterns sällskap bör de göra en Bengt Westerberg, resa sig och gå. Vare sig det handlar om att ha hamnat på en solidaritetsdemonstration tillsammans med svarta blocket eller att på scen manas mobba Åkesson. Jag förväntar mig också att borgarna går till val med löftet att strypa den statliga finansieringen av vänstercirkusen. Vilket tyvärr inte lär hända, då även de borgerliga partierna har smittats av identitetspolitik och "antirasism".