fredag 17 mars 2017

Alice i blunderlandet


Ni missade väl inte intervjun med Bah-Kuhnke häromdagen? Hon verkade ha noll koll på det där med återvändande islamistiska mördare. Jag undrar varför.

Kan det bero på sällskapet?



Eller kan det vara så att hon umgåtts lite för mycket med före detta
partikamraten Mehmet "meme" Kaplan?



I vart fall, så introducerar Bah-Kuhnke ett nytt, spännande sätt att se på det där med framgång och mätning av densamma. Umeå och Göteborg ses av henne som framstående inom avprogrammeringen av jihadister - trots att städerna själva påpekar att de ännu inte kunnat hantera en enda jihadist, på grund av den fullkomligt frånvarande samordning (tack för det, Mona Sahlin!) som gör att ingen talar om för kommunerna när galna mördare kommer hem.

Alltså: måttet på framgång idag är att man ingenting gjort. För då har man ju inte gjort något fel. Och eftersom det går åt helvete med det mesta nuförtiden, kommer man därmed först i ledet. Som den där stackarn som anmäler sig som frivillig i lumpen genom att alla andra tar ett steg bakåt.

Det här måttet kan vi glädja oss åt på många andra håll.

I Lund har vi landets mest framgångsrika anti-mobbningsprogram. Vi låter våldtäktsmännen gå kvar i skolan, utan att göra något. Fast tyvärr har ju en oförstående omvärld gjort att vi fick backa på det.

Bostadspolitiken, där inga strån lagts i kors de senaste decennierna, är en strålande framgång.

Fram tills nu har migrationsverkets brist på utredningar och åldersbestämningar varit en dundrande succé. Vi får väl hoppas att våra aktivistbyråkrater stoppar testerna.



Låt oss dock inte döma vår demokratiminister för hårt. Jag har hört ryktas att häromveckan, när kollegan Ygeman gnällde över att hans rikspolischef inte ville genomdriva sossarnas nya hårda batongpolitik, Bah-Kuhnke lovade att höra sig för med lite gamla kontakter från sitt tidigare arbetsliv. Och det gav resultat!

Snart har vi Sveriges nye brottsbekämpare på plats:



söndag 12 mars 2017

Stickan har en plan


I Expressen målar den gamle gråsossen Stig-Björn Ljunggren upp två vägar för moderaterna. Antingen bilda ett konservativt block med SD, eller ett "betongblock" med S. Men i vart fall sluta jamsa och bestämma sig. Artikeln är välskriven, rolig och läsvärd. Jag antar att Ljunggrens förslag, dock outsagt, är att det är med S M bör slå påsarna ihop. S&M. Låter bra. Riktigt normkritiskt.

Blir det så, då? Innan valet: nej. Partierna är alltför upplåsta i sina allianser, och alltför vana vid sina riskminimeringsstrategier. De flesta partier idag är som våra vägkrogar: för att minimera risken att stöta bort någon har de tagit bort allt som på något sätt kan ge en distinkt smak. Därmed tilltalar de idag ingen. Att helt plötsligt locka med nya ovana smaker riskerar stöta bort de få stackare som ännu hänger kvar.

Jag ser framför mig en valkampanj där de rödgröna, alliansen och SD alla tre kommer göra sitt bästa att verka trovärdiga i viktiga frågor: brottsbekämpning, rättsväsende, invandring, skola, vård. De kommer göra sitt bästa att med vackra ord beskriva ett engagemang som får ena halvan av väljarna, de som gillar batongpolitik, att rösta på dem. Samtidigt kommer de göra sitt bästa att inte föra fram konkreta förslag som kan få den andra halvan av väljarna, de som ömmar för de som av samhället drivits till brott, att i avsky vända sig bort från partierna. Ett valår fullt av trams och flum, alltså.

Resultatet? Några småpartier kanske åker ut, något stolleparti kanske kommer in, men dagens landskap lär stå fast: tre block, alla utan egen majoritet.

I det läget kommer Löfven självfallet sitta kvar. S är ett maktparti, som anser sig ha arvsrätt till regeringsposterna. De kommer aldrig gå därifrån utan att vara nödda och tvingade. Eftersom vi har negativ parlamentarism, krävs att mer än hälften av riksdagen aktivt röstar nej till att regeringen Löfven skall fortsätta. Låt oss anta att Alliansen och SD här gör gemensam sak och röstar ut regeringen.

Nästa steg blir talmansrundan. Här blir det spännande. Nu är valet över, alla har sina mandat, och därmed frihet att räcka väljarna lång näsa, ta ut en annan riktning och hoppas att fyra år räcker för att visa att det val man gjorde var bra för Sverige.

Hur gör talmannen i ett läge när alla konstellationer verkar vara minoriteter? Även här gäller negativ parlamentarism: talmannens förslag går igenom försåvitt en majoritet inte röstar nej.

Antag nu att talmannen, efter att ha pratat med AKB som mumlat något om att hon nu är Jimmies bästis, lägger fram förslag på en M+SD-regering, eventuellt även med ett KD strax över 4%. Vi har fortfarande inte nått majoritetsregering. Vad händer när det blir dags för omröstning? Jag misstänker att pressen från pressen och diverse kändisar blir stor på det parti som inte röstar emot en SD-regering, speciellt som opinionsundersökningarna pekar på att statsministerkandidaten är Åkesson snarare än Kinberg-Batra. Min gissning är att talmannen inte skulle få igenom sitt förslag.

Antag istället att talmannen får signaler om att Löfven och Kinberg-Batra nu är polare, och lägger fram ett S+M-förslag. Genast skulle pressen bli en helt annan. Plötsligt skulle den som inte släpper igenom denna konstellation bli någon som står i vägen för en stark regering som behövs för att mota krisen. Jag kan mycket väl tänka mig att SD röstar för, eller i alla fall inte röstar emot, en sådan regering, så länge den står för mindre invandring (gällande S+M-linje), lag och ordning (gammal M-fråga, dock glömd och gömd de senaste 10 åren), mer bidrag (S paradgren) och stärkt försvar (M+S, i alla fall symboliskt och vid högtidstalen).


Slutsats: jag bedömer en S+M-regering mycket mer sannolik än en M+SD-regering. Helt beroende på övriga partiers vilja att släppa igenom respektive variant.

När regeringen är på plats kommer tredje hindret: budgeten. Återigen: med vissa politikområden på plats kommer nog inte SD larma för mycket.

Efter budgeten är det klassisk kohandel som gäller. En minoritetsregering måste i varje fråga söka stöd från något/några partier. Vore jag oppositionsparti skulle jag då insistera på den gamla klassiska "you scratch my back, I scratch yours". Det vill säga: jag röstar på ert förslag bara om ni sedan röstar på mitt. Vilket gör att regeringen får navigera klokt mellan Skilla och Karybdis.


Vad skall då en sådan regering göra, och vad har den för chanser att genomföra den? Historiskt har S visat en förmåga att kunna ta i med hårdhandskarna och vidta åtgärder som går helt på tvärsan med deras ideologiska förtrupper. Någon som minns Göran Persson och Ingvar Carlsson? Sen finns där tyvärr nuförtiden en hel del Mona Sahlin-typer: halvkriminella fuskare vars största eller enda förmåga är ett välsmort munläder. Dagens moderater har jag dålig koll på, trots att jag innan jag blev kristdemokrat varit moderat i decennier. De verkar mest vara färglösa politruker; ingen Gösta Bohman ibland dem.

De centrala frågorna är:
  • Invandring. Vi måste dämpa inflödet till alla våra problem tills dess vi fått dem under kontroll. Ingvar Carlsson tog en gång i tiden Luciabeslutet. Denna regering skulle kunna ta beslut om att, som man så gärna vill, "gå före" inom EU genom att nu ensidigt besluta om en asylpolitik baserad på flyktingkvoter. Det borde finnas möjlighet för S+M att komma överens.
  • Allmänhetens säkerhet. Bovarna håller inte bara på och skjuter ihjäl varandra, eller terroriserar underklassen i förorterna. De ger sig även på oss andra. Vi är vana vid att höra om hur Ericssonanställda kidnappas och rånas när de reser ner till skurkstater och jobbar. När det nu händer i Sverige har det gått för långt.
    Jag är rädd för att S+M kommer få svårt att enas om en effektiv politik. De politiskt tillsatta syltryggarna i ledningsskikten måste bytas ut - det lär bli smärtsamt för S. Hårdare straff känns heller inte helt naturligt för en sosse. Jag är allvarligt rädd för att offentliga uttalanden om att "det här är inte okej" är vad vi har att vänta oss under fyra år till. Om nu inte busarna blir modiga nog att börja råna riksdagsledamöter.
  • Landets säkerhet. Putin har vaknat ur idet, och moderaterna lyckades lägga försvaret i malpåse senast de regerade.
    Sossarna har börjat prata värnplikt, båda partierna pratar om (symboliska...) utökningar av försvarsbudgeten. Att gå upp till 2% (eller 4-5...) av budgeten är nog bara att drömma om. Nato lär inte diskuteras, vem vågar föreslå ett närmande till en allians som styrs av Trump?
  • Bostäder, jobb, skola, vård, skatter? Visst, viktiga frågor, men här tror jag att låsningen mellan S och M är total. Därför kommer absolut inget att hända. Och så länge vi får de övriga punkterna under kontroll så "är det okej".

Det här låter lite negativt. En berättelse om två stela gamla partier, båda så rädda för förändring att de står bredvid och ser landet raseras. Låt mig därför måla upp en alternativ bild. En bild där en ny "underbar natt", en period av förhandlingar mellan kloka representanter för partierna, leder till att gammalt bråte och mög rensas ut och enkla, i efterhand självklara regler sätts i deras ställe. Jag har inte gett upp hoppet om ett sådant förlopp. Några kloka människor måste väl finnas kvar i partierna?

Några ledstjärnor för det arbetet:
  • Sverige är värt att försvara. Mål, budget och materiel ges till försvaret för att åstadkomma att den som försöker plocka Gotland inte gör det utan förluster. Även om vi inte går med i Nato, skall Sverige bli en eftertraktad partner. Donald Trump skall stå i USA och säga "Look at Sweden now. Sweden! They know how to grab Putin by the pussy!"
  • Staten står upp för dig. Oavsett om du bor i Södermalm, Kiruna eller Järva. Alla som vistas i Sverige har samma rätt till polisskydd, vittnesskydd och rättsväsende. Oavsett om du har anor till vikingarna eller just kommit över Öresundsbron. Oavsett om din hy är ljus eller mörk, om du ber till värdegrunden eller Allah. Inga ytor skall lämnas åt gängen. Omedelbart efter valet görs skyndsamma utredningar av problemen - inga utmaningar här - och åtgärder sjösätts. Varför slutar våra poliser? Dålig lön, för korta batonger, meningslösheten med att se buset utsläppt samma dag de fångats in? Fixa det! Är cheferna inkompetenta? Fixa kompetenta chefer! Anlita ett finskt bemanningsbolag om ni bara hittar värdegrundsmarinerade chefer i Sverige. Fråga alla de länder vi skickar u-hjälp till ifall de har lite poliser som behöver en "busman's holiday" (japp, Malmö är nog ändå lugnare än många afrikanska storstäder).
  • Ingen är illegal. Det vill säga: ingen som är illegal får förbli på svensk mark. Vi skall ha en migrationspolitik som är human och hanterbar. Ifall vi inte kan ha bägge, är det det förra som får vika - att göra motsatsen vore tyvärr inte humant mot oss som redan är här. Den som enligt denna politik befunnits inte ha rätt att vara i Sverige skall inte vara i Sverige. Istället för "det här borde fixas"-uttalanden skall förhandlingarna här leda fram till konkreta åtgärder för att åstadkomma en nollvision: inga illegala flyktingar på fri fot. Vill inte ursprungsländerna ta emot de vi behöver utvisa? Okej, synd, då får vi fixa förvaringsplatser: fängelser, häkten, läger i skogen, läger i Libyen, vad som nu skall till.

Det är dags för lite allvar och jävlar anamma i politiken.

lördag 11 mars 2017

Enskilt ansvar och kollektiva skyldigheter


Som man är jag förstås duktig på att hålla mer än en sak i huvudet samtidigt. Som de här två, till exempel:

Spoiler för den som inte hänger med på en referens lika långsökt som HippHipps melodikryss: Häromdagen lade "pastakungen" Paolo Roberto ut ett klipp på sociala medier, med en text i stil med "Boobs prove that men can think of more than one thing at a time". Varpå Gudrun Schyman och grabbarna ovan, Filip & Fredrik, blir upprörda över sexismen. "Boob" betyder inte bara det Roberto åsyftade, utan även "klydderöv", vilket är skånska för "klantarsle". Vilket genast leder till bilden ovan. Jag är glad att jag bara ser på dansk TV, vilket inneburit att jag sluppit se dessa grabbar.

Men det var inte det jag tänkte prata om idag. Inte heller om dualismen mellan ifall de partiklar som bygger upp vår verklighet är vågor (vilket de ser ut att vara när man skickar dem genom två spalter) eller partiklar (vilket de ser ut att vara när man observerar ljuskvanta). Ett filosofiskt huvudbry som sätter myror i brallan på våra fysiker än idag. Om det nu inte är så att det är de kvinnliga kollegerna som rör om i myrstacken förstås.

Nej, jag tänkte röra till det lite i frågan om personligt ansvar. Det där som våra politiker aldrig tar.


Som batonghöger och Bohmanmoderat (eller vågar man till och med säga Thatcher-moderat?) är jag förstås en stor förkämpe för individens rätt, och individens ansvar. Gör man något bra, skall man få njuta frukterna av det. Gör man något dåligt, skall man få pisk. "Do the crime, do the time" - och ingen halvtidsfrigivning.

Samhällsandan, får vi konstatera, har varit emot mig. Sedan 68 har mantrat istället varit det omvända. Gör du något bra, så kommer staten och tar det ifrån dig. Minns ni Pomperipossa? 102% skatt måste vara socialismens Utopia. Gör du något dåligt, å andra sidan, så är det egentligen samhällets fel, och det är synd om dig. Mer synd om dig än brottsoffren, som antagligen provocerade dig med sin kapitalistiska rikedom. Försåvitt du inte är en osolidarisk skattesmitare, förstås.

Sen, plötsligt, vänder det:

På ett sätt tycker jag lite synd om den stackars rektorn i Lund. Jag funderar lite över vad han varit med om i barndomen, i god polischefsstil. Han har nog fortfarande inte fattat vad sjutton som hände. Förra året gjorde han en noggrann identitetspolitisk och gammelsocialistisk analys av läget när två gossar våldtagit en flicka på toaletten. Han kom fram till att två förövare trumfar ett offer, eller att två rasifierade trumfar en svenne, eller hur han nu resonerade. Resultatet blev i alla fall att gossarna fick gå kvar (strunta nu för ett ögonblick i det totalt vansinniga i att gossarna efter en våldtäktsdom får fortsätta röra sig i det fria) på skolan, men inte flickan. Vilket tjänstemän och politiker nickade åt och tyckte att det var gott. Man såg även noga till att inte informera föräldrar till barn på skolan. Det man inte vet har man inte ont av.

Sen skriver Ann Heberlein ett inlägg om detta, tidningarna hakar på, och vips så är rektorn utan jobb. Dock inte de politiker som fram tills ett par veckor sedan tyckte hanteringen var finemang; de tar sitt ansvar genom att säga att "vi tar ansvar". Och sitter kvar.

Jag kan tänka mig att det är många skolledare tvärs över landet som nu sitter och biter på naglarna och väntar på att deras lokalblaska skall upptäcka några mobbare som de låtit gå kvar på skolan.

Personligen blir jag lite orolig. Jag har själv barn som går i skola i Lund. Vilka ännu oupptäckta galningar går i deras klasser? Skall man behöva begära ut belastningsregister för hela klassen innan man släpper in sin lilla gosse på morgonen?



Så släpper vi dagens uppbyggliga anekdot, och går åter till den generella diskussionen. Var står jag, egentligen, i valet mellan individuellt och kollektivt ansvar? Jag får erkänna att jag där inte är 100% batongfantast.

Ja, vi måste utkräva personligt ansvar. Onda gärningar måste bestraffas. För att undvika att folk istället tar personlig hämnd. För att få kriminella ur cirkulation - den som sitter på kåken kan inte gå runt och hota folk. För att avskräcka från brott. Oavsett vilka dystra förhållanden du eller jag växt upp i skall vi veta att det svider i skinnet om vi skadar andra människor.

Ja, hur samhället är organiserat påverkar brottsligheten. Antag till exempel - rent hypotetiskt - att vi plockar in ett stort antal invandrare från kulturellt väldigt annorlunda länder, och att vi:
  • genom en aktiv bostadspolitik ser till att de blir hopträngda i miljonprogramsområden.
  • genom en aktiv arbetsmarknadspolitik ser till att de inte har någon vit arbetsmarknad.
  • genom en aktiv skolpolitik ser till att deras skolor är kaotiska djungler där ingen kan lära sig något och alla förblir okunniga.
  • genom aktivt skapande av en dialogiserad och demoraliserad poliskår ser till att brott, om det inte alltid lönar sig, så i alla fall aldrig har några nämnvärda negativa konsekvenser.
  • genom en frånvarande polismakt lär kollektivet att det är de kriminella som har makten lokalt, och att den som vittnar är död.
Ja, vad tror vi att resultatet blir?


Alltså: båda sidor har rätt samtidigt. Och båda sidorna har misskötts å det grövsta.


Låt mig börja med det kollektiva. Här har Sverige lämnat människor i sticket.
Ni har väl läst "flugornas herre"? En roman om hur barn som lämnas ensamma på en ö blir precis så jävliga som människor är utan civilisationens polityr. Samma sak händer när polisen drar sig ur olika stadsdelar för att det är för jobbigt att vara där. Djungelns lag tar över. De starka tar för sig.

Frågar vi de butiksägare i förorten som får sina butiker uppbrutna och bilar nedbrända så är det inte mer fritidsgårdar eller dialogpoliser de vill ha. De vill ha busarna bakom lås och bom.

Låt oss ge dem det.

En skola utan våldtäktsmän låter också som en bra idé. Kanske man till och med kan önska sig en skola med ordning och reda? Jag upprepar mitt gamla förslag: utnyttja kompetensen hos våra nyinvandrade, som inte marinerats i flumpedagogik sedan dagisåren. Anställ några nyanlända afghanska bergskrigare, skicka efter några Enfield-gevär hemifrån via postorder, och låt dem patrullera skolkorridorerna. Eller varför inte lyssna på Margaret Thatcher?

Jag misstänker att de här damerna skulle få tyst i klassen även på våra värstingar:




Samtidigt med att vi får de kollektiva förutsättningarna för ett rimligt liv på plats, måste det personliga ansvaret betonas. Lämpliga belöningar och bestraffningar måste fram.

Statliga bidrag och skatter skall inte se till att den som ägnar dagen åt att sitta på ett café och klaga på kvinnors klädval har samma ekonomiska standard som den som utbildar sig och jobbar. Det måste löna sig att vara strävsam. Vårt omhändertagande gör i längden inte gott.

Kriminalitet måste stävjas. Poliser på gator och torg, gärna poliser mer effektiva än Kling och Klang.

Den som begår brott emot privatpersoner (rån, misshandel, hot mot vittnen osv) skall plockas ut ur sin miljö. Liksom de våldtagande gossarna är det inte de kriminella som ska vara kvar. Som vår store ledare Reinfeldt sa en gång så är Sverige fullt av tomma fält och skogar. Nog finns väl någon gammal övergiven gruvby i Bergslagen dit de kan omplaceras?

Långa straff för yrkeskriminella. Istället för dagens straffrabatter och mängdrabatter, se till att öka på strafftiden lite extra för de som har många förseelser när de kommer inför domaren. Förvisso, vänstern har rätt, det längre straffet kommer inte att rehabilitera brottslingen. Det kommer dock göra att brottslingens offer slipper utsättas för brottslingen under många års tid. Något som nog är rätt skönt.


måndag 6 mars 2017

De ständigt oppositionella


Det är nyttigt att läsa Orwell. Vi konservativa har väl allihop läst 1984 och Animal Farm, hans svavelosande vidgörelser med kommunisterna? Läser man hans övriga verk inser man att han dock inte är liberalkonservativ, utan en glödande socialist. Inte mellanmjölkssocialist som svenska socialdemokrater heller, utan en socialist som med glädje likt Daniel Suhonen ser folket ta till en Kalashnikov för att ta makten. Ibland har han saftigt fel också, som när han under 40-talet påpekar att kommuniststaterna i alla fall visat att de är bättre på att skapa välstånd än kapitalismen.

För det mesta är det kul att läsa Orwell. Idag läste jag en essä han skrivit om Rudyard Kipling, det brittiska imperiets hovpoet. Man skulle kunna tro att Orwell, som efter en tid som kolonialtjänsteman innerligt avskydde imperiet, tog tillfället att ordentligt platta till Kipling. Tvärtom, i Chestertons anda vände han på steken och hyllade (med vissa reservationer) Kipling som varandes en betydligt mer människokännande och realistisk författare än alla de anemiska innepoeter som under Orwells tid såg ned på Kipling.

Ett citat ur essän griper tag i mig och plingar till, med min samtid som klangbotten:
"The ruling power is always faced with the question, In such and such circumstances, what would you DO?, whereas the opposition is not obliged to take responsibility or make any real decisions."

Här syns en tydlig dissonans mellan vår och Orwells tid. En gång i tiden ansträngde sig den svenska statsmakten att vara förutseende. Man hade ett utredningsväsende som kunde utreda möjliga framtida trender: vilka länder som ville invadera, vilka nya industrier och tekniker som Sverige skulle haka på. Man hade politiker som hade "Sverige främst" som paroll, och agerade proaktivt.

Idag? Idag har vi strutspolitiker, vars enda förmåga till förutseende är att sticka huvudet i sanden innan utmaningarna slår till. Vi har genompolitiserat byråkratin och utredningsväsendet, så att de i bästa fall ger de resultat vi frågar efter, och i värsta fall lägger ett lager identitetspolitik och världsfrånvändhet ovanpå.

Några exempel:

Ordning och reda i trafiken, förväntar vi oss i Sverige. Med nollvision för dödsolyckor står vi ut med dyra årliga kontrollbesiktningar som rensar ut farliga fordon, och svåra och dyra körkortsprov som rensar ut farliga förare. För vissa. I Malmö skattas att var tionde bil ägs av en målvakt. Bilar där förarna glatt kan strunta i besiktning, skatt och försäkring. Lägg till det att invandrare utan körkort under ett par års tid kan hävda att de "tappat" eller glömt körkortet utan att polisen kan göra något. Resultat: du åker i Malmö-trafiken med livet som insats.
Om detta har talats i 10-20 år. Då och då görs tafatta insatser. Häromdagen läste jag om "stora insatser". En bil om dagen, när det finns tiotusentals bilar att plocka. Herrejösses. Västgötaklimax?
En stat värd namnet skulle omedelbart få stopp på detta. En metod jag kommer att tänka på:
Bildresultat för bounty hunter 
Privatisera! Skicka ut hårdhudade bounty hunters på gatorna, med pumphagelgevär och rätt att klampa. Plocka in förare av bilarna, och ge dem straff väl så hårda som för grovt rattfylleri, dvs upp till två år. Samt givetvis utvisning för utländska medborgare.

Oppositionen kan få gnälla om inhumanitet osv. Den som har glädjen att ha makten över riket har även ansvaret för att säkerställa nattväktarstatens fundamenta.


Ordning och reda på gator och torg, förväntar vi oss i Sverige. Nyligen läste vi om hur knarkande illegala invandrare tagit över stadsbilden i Uppsala och tjänar ihop drogpengarna med rån och/eller avsugningar. Här är en artikel från 2015 om liknande problem. Även Nordstan i Göteborg har liknande problem.
Någon som hört något om några åtgärder ännu?

En stat värd namnet skulle omedelbart få stopp på detta. Den som vistas illegalt i Sverige skall, definitionsmässigt, inte vistas här. Alltså är det hopsamling och internering som gäller. Internering tills dess internerna frivilligt återvänder hem.

Den som har makten, måste också ta besluten.


Tystnad, ordning och reda på folkbiblioteken förväntar vi oss i Sverige. Istället får vi kalabalik och auktoriteter som anser det gagneligt att "utmana tysthetsnormen".

Lösningen känns uppenbar. En biffig vakt som resolut slänger ut de som missköter sig. Bibliotekarieutbildningen får utökas med ämnen som aikido och svärdsfäktning.


Ordning och reda på akuten, förväntar vi oss i Sverige. Istället får vi upplopp och kaos. Och väldigt lite händer, förutom att akuterna låser dörrarna.

Jag anser att de som har makten måste agera kraftfullt. Till exempel genom att genomdriva lagstiftning som ser till att en mobb som samlas vid akuten - eller, än värre, går in och röjer - kan plockas in och hållas borta från samhället tills de lärt sig att inte upprepa beteendet.


Ordning och reda i skolan, förväntar vi oss i Sverige. Vi vet vad vi har istället. Ett utförslut i Pisa-undersökningarna som skulle få varje svensk skolungdom att tjuta av glädje i pulkabackarna. Dessvärre inte lika roligt i skolbänken. Lärare saknar för det mesta fullständigt de maktmedel som krävs för att få tyst i klassen.
Jag är dock rädd för att skolpolitiken inte är strutspolitik. Istället är det en fullt medveten politik som förts under decennier. En politik som syftar till att radera ut gammal kunskap från döda vita män, och ersätta det med värdegrund och samhällsfostran.

Vilket betyder att vi behöver nya styrande, som styr bort från isbergen och ut på öppet vatten igen.


Ordning och reda i försvaret, förväntar vi oss i Sverige. En svensk tiger, och det svenska stålet biter. Istället har vi nu en spillra till försvarsmakt som väl ens knappt hade stått emot det svenska 50-talets hemvärn. Närhelst Putin får lust till en datja på Gotland kan han bara gå in och plocka den. Trump har varit rätt tydlig med att hans varma vänskapsband till den svenska feministregeringen inte räcker som skäl för att han ska hålla oss om ryggen.

Makten borde ha lite självbevarelsedrift. Visst, det kan bli tungt att bli omvald 2018 om man får slopa alla vallöften och skära i existerande åtaganden för att försvaret skall ha några procent mer av BNP. Men om Putin kommer blir det inga fler val. Inga fria val, i alla fall.




Vad gör då de som har makten? Vad gör de åt alla dessa "utmaningar"?

Jo,  de springer runt som fårskallarna ovan och skjuter sig själva i foten.


Är jag negativ och icke-konstruktiv nu? Icke. Dags att se allt från den positiva sidan. Vi har nu över ett år på oss att leta upp ett parti som vill regera. Ett parti som ser rätt problem, och vägrar kalla dem utmaningar. Ett parti avser genomdriva lösningar på problemen - lösningar som jag blankt struntar i är populistiska eller "enkla".  Som ni som gjort lumpen säkert vet, är det värre för ett befäl att avstå från beslut än att ta fel beslut.

Nu ska vi bara få dem att ställa upp i det svenska valet också:


Eller så får vi övertyga KDU att registrera sig som ett separat parti.

söndag 5 mars 2017

En vända till om tolerans

Jag har länge drivit tesen att svenskar överlag är tämligen intoleranta. Särskilt de som gärna pratar om sin tolerans och att de gillar olika. Det betyder ofta att de tolererar alla som är som de själva, gillar alla som gillar samma saker som de själva, och gärna tar till polisens batonger för att tvinga övriga att rätta sig i ledet.

Döm om min glädje när jag ser kloka debattörer hamna i samma spår.

Lars Anders Johansson skriver i Jönköpings-posten om hur "Liberaler försvarar frihet när det passar dem".
"Att liberaler främst förekommer i urbana miljöer tycks ha gjort dem blinda för att alla inte delar, eller vill dela, deras livsstil. Bland en särskilt högljudd grupp liberaler tycks det rentav vara så att den egna livsföringen betraktas som så högstående att andra med avvikande uppfattningar ska tvingas in i samma banor med hjälp av ekonomiska och politiska styrmedel."

I Realtid.se undrar Markus Uvell: "Vad hände med olikheten?"
"Att ett parti som kallar sig Liberalerna så obekymrat framställer kulturella och religiösa skillnader som ett problem att lösa är beklämmande."

Riktigt förlösande blir det dock inte förrän jag stöter på Fnordspotting: "Om konservatismen och den progressiva påbudslibertianismen". Som konservativ vill jag utbrista: "ja, just så där är libertinerna - förlåt, libertianerna." Låtsas-libertianerna, i alla fall. Jag tänker inte citera - läs rubbet.


Min bakgrund som Bohman-moderat, blandat med en rejäl dos religiös extremism, gör att jag blir misstänksam emot social ingenjörskonst och konformism. Jag anser att det är fritt fram för små obskyra sekter att försöka stöpa alla sina medlemmar i en och samma mall. Att staten gör sammalunda är däremot inte invändningsfritt. Vi har (om än ibland med viss svårighet) möjlighet att gå ur en sekt. Att gå ut ur staten är inte lika lätt, försåvitt vi inte vill bli landsflyktiga.

Detta kommer innebära, kära läsare, att ni emellanåt ser mig vifta febrilt emot väderkvarnar. Jag kommer försvara islamisters rätt att vara islamister, både innanför hemmets låsta dörr och ute på torget. Jag kommer försvara både abortmotståndares och abortvänners rätt att agitera för en ändrad abortlagstiftning. Jag kommer försvara kvinnoprästmotståndares och kvinnors rätt att vara präster. Jag kommer stå upp emot rop om revolutionära marxistiska organisationers förbjudande.

Varför? Två anledningar. Dels för att jag anser att det är moraliskt rätt. Dels för att jag är rädd att när som helst kommer de ge sig på mig. Bäst att stämma bästervetarna i bäcken.


"Anything goes" i samhället, alltså? Nej. Även jag har gränser. Som någon påpekat innan, vi vill inte ha änkebränning i Sverige, eller balkongdykare. Moralpoliser som förminskar sina medmänniskor är lika otrevliga i förorten som i folkpartiets riksdagsgrupp. Även om jag tycker vi bör låta de islamister vi släppt in i landet få vara islamister ("låt Achmed vara Achmed"), tycker jag också att det är en riktigt dålig idé att släppa in fler islamister och samla dem alla i ett ghetto - bara för att man tolererar att grannen bränner löv på hösten behöver man inte tutta på sitt eget hus.

Men, som huvudinriktning: vi behöver bli mer toleranta i Sverige, inte mindre.

söndag 26 februari 2017

Dags att kalla på hjälp

Våra poliser har problem. När ensamma polisbilar åker in i "orten" för uppdrag, och inte har en eskort som vaktar bilarna, möts de av sånt här när de kommer tillbaks:Bildresultat för brinnande polisbil
Inte så trevligt. För att göra det hela än värre: när de möter motstånd, och drar sig tillbaka och inväntar förstärkningar, så åker de ändå på pumpen.

Vad göra? Jo, dags att kontakta några som vet hur denna slipsten ska dras.

Sverige har ju, tack och lov, goda kontakter med Sydafrika. För ett tag sedan sålde vi ett gäng flygplan till dem. Nu är det dags att åka på inköpsresa. I Sydafrika har de sådana häringa fordon:
Bildresultat för south africa riot control

Kombinera det med några stadiga inhyrda sydafrikanska kravallpoliser, och vi har ett vinnande team. Självfallet skall vi hyra in ett gäng poliser så mörkhyade att de får Kitimbwa Sabuni att se ut som ett blekansikte. Varje protest mot polisbrutalitet kan då mötas med ett nonchalant "men är du rasist, eller?".
Bildresultat för south africa riot police

De här poliserna lägger inte fingrarna emellan. De har inte slutat skjuta på folkmassor bara för att Apartheid är över.

Jag misstänker att brottsvågen och de kriminella gängen i våra förorter snart är ett minne blott.


De besvärliga kriminella marockaner som ockuperat Nordstan i Göteborg, då? Även där kan våra gamla vänner i ANC hjälpa till.
Bildresultat för anc necklace


När de olika "befrielse"-rörelserna kämpade om makten i Sydafrika hade ANC som sed att göra sig av med motståndare genom att hänga ett bensinfyllt bildäck om halsen och tutta på. Något som bland annat Mikael Wiehe tyckte var en sund idé; han sa till och med några väl valda ord om omelett och knäckande av ägg. Efter att ett par marockaner sprungit omkring på Nordstan som frenetiskt viftande mänskliga facklor fattar nog resten hur landet ligger och spontanemigrerar.

Brutalt, säger ni? Men vad som dög för sydafrikanerna på den tiden alla här i Sverige stödde ANC duger väl för oss?



Sen då? När vi knäckt de kriminella, tackat sydafrikanerna för hjälpen och skall ta över själva?

Då är det dags att vända blad, från "carry a big stick" till "speak softly". Vi behöver både piska och morot. Vi behöver införa lag och ordning, men också ge vettiga möjligheter till klassresor. Det måste vara slut med hopplöshetens politik.


Vi skall in med vanliga svenska poliser på bred front. Dialogpoliser? Nej, kvarterspoliser. Poliser i varje kvarter som håller koll på folks vardagsliv. Håller koll på att ingen knark säljs. Håller koll på att ingen hotar den som går utan slöja, och att ingen hotar den som har slöja.
Till sin hjälp skall kvarterspolisen ha dialoghundar. Japp, ni hörde rätt. Rätt sorts dialog:
Busen: Din mamma, snutjävel!
Hunden: Grrr.... nafs!
Busen: Mamma!
Varpå dialogen är över. Ingen som bor i Sverige skall någonsin behöva fundera på vem som har våldsmonopolet. Överallt.

Polisens uppdrag blir att tydligt visa på att kriminalitet inte är en attraktiv karriärväg. Att visa att den som väljer att vittna emot kriminella inte lämnas vind för våg. Att värna även fattiga människors rätt att äga en bil eller driva en affär.

Vi skall skapa enkla jobb, jobb anpassade till de vi släppt in. Om det nu är möjligt. När vi nu släppt in ett stort antal analfabeter, så får vi gilla läget. Antingen bidragsförsörjer vi dem i evighet, vilket är dyrt och förödande för deras självkänsla, eller så skapar vi arbeten åt dem. Eller i alla fall tillåter att de skapar sig arbete själva. Skoputsning, gräsklippning, vadhelst för pig- och drängjobb vi kan komma på. Äntligen en lösning på medelklassens livspussel!

Med dessa enkla, och därmed enkelt betalda, jobb så följer också att vi behöver skapa enkla bostäder. Bostäder där alla inte har eget rum med färg-TV, dator, mobilabonnemang osv. Bostäder som snarare för tankarna till sovsalar i YMCA från skildringar av amerikanska depressionen. Bostäder som de som har en skitlön har råd med.



Det är beska piller, det här. Svåra att svälja för en svensk som fått jämlikhet och låga klyftor med modersmjölken. Men ju längre vi struntar i att kavla upp ärmarna och göra någonting, ju hårdare kommer vi behöva ta i när det väl är dags. Westerholm pratade för ett tag sedan, efter en resa i Libanon, om att han där fått varningen att Sverige snart måste göra som de hade gjort: låta militären gå runt och rensa en trappuppgång i taget. Jag hoppas innerligt vi inte kommer dit.

Trump vs Sverige


När jag läser om de senaste dagarnas holmgångar mellan Donald Trump och sverigebildens försvarare tänker jag på detta:

Bildresultat för godzilla vs mechagodzilla

Ett par ärthjärnade skräcködlor som står och pucklar på varandra för fullt. Ja, de anses ärthjärnade av de stackars japaner som myllrar runt på marken och pratar obegripligt, men är nog ändå filmens smartaste aktörer.

Jag har upptäckt en enkel grundregel som gäller här i Sverige, vad gäller Donald Trump:
"Donald Trump har alltid fel."
För vänster-Sverige har den regeln gällt varenda republikansk president: Reagan, Bush Sr, Bush Jr, och nu Trump. Men Trump verkar förena både höger och vänster i total, irrationell avsky. Säger Trump att jorden är rund måste alla i Sverige genast svara att den minsann är lite tillplattad vid polerna. Känslorna kommer så starkt och totalt att argumenten emellanåt blir lätt löjliga.

Några exempel:
  • Trump vill stänga till gränsen mot Mexico, med en mur, så att inte fler illegala invandrare anländer. Enligt oss fullständigt omoraliskt. Samtidigt har Sverige praktiskt nog en bred vallgrav mot Danmark och Tyskland. En vallgrav som vi inte på något sätt försökt fylla igen. Istället gör vi vårt bästa (ett ganska dåligt bästa, tyvärr) för att inte en jävel ska komma över bron. Dubbelmoral dubbelt så bra?
  • Trump vill skicka hem illegala invandrare. Fy så fult! Att Obama intensifierade hemskickandet har lustigt nog ingen svensk protesterat mot. Att Ygeman sagt att 80 000 behöver skickas ut från Sverige har inte lett till några rasande attacker.
  • Trump vill reservera amerikanska jobb för amerikanska jobbare. Usch då. Han låter ju nästan som LO. Och därmed som LOs knähund, socialdemokraterna. Som nu lanserar konceptet "ordnung muss sein".

Det blir inte roligare när media ger sig in i leken. Jag växte upp med SvD. En tidning som var noga med att skilja på opartiska nyheter och ärkekonservativa ledare. Idag är det arvet bortblåst. Sverigedemokraternas insändare i WSJ kommenteras på nyhetsplats i SvD. Artikelns huvudfokus verkar vara inte att berätta vad som hänt, utan hur fel SD har.
  • SD-påståendena att Sverige tagit emot flest flyktingar per capita i Europa, att 80% saknar ID och att majoriteten kommer från muslimska länder får jag anta är helt korrekta. SvD bemöter dem nämligen endast med att påpeka att källhänvisning saknas. Ett diskret sätt att antyda att uppgifterna inte är trovärdiga. Hade uppgifterna varit felaktiga utgår jag från att SvD hade angett detta mycket tydligt.
  • SD hävdar att islam nu är Sveriges näst största religion. SvD hävdar att inget belägg finns för detta. Själv lägger jag en halvminut på att googla mig fram till Utrikespolitiska Institutet. Jodå, visst är islam Sveriges näst största religion. Om detta sedan är ett problem, en utmaning eller en möjlighet borde vi lämna åt SvDs debattsidor.
  • SD hävdar att Muhammed är det vanligaste namnet på nyfödda barn i Malmö. En uppgift som en gång i tiden lanserades av den liberala debattören Paulina Neuding, gällande läget 2004. Något som vad jag förstår även Neudings politiska motståndare håller med om. Den givetvis helt oantastliga källan "24Malmö" hävdar att SCB hävdar att Muhammed nu är det vanligaste mansnamnet i Malmö. SvD hävdar att inga belägg finns, och påpekar att "Allt för föräldrar"s databas, en annan viktig källa till sanning på nätet, hävdar att Erik är det vanligaste Malmö-namnet. Jag hoppar själv in i databasen, och blir häpen. De första 40 pojknamnen är enbart pursvenska, förutom Ali på plats 21. Sen kommer, på plats 53 och 54, Mohammed och Mohammad, med tillsammans 2231 röster. Vilket hade räckt till en 18:e plats på listan. Mohamed på plats 73 lägger till ytterligare 798 röster; 3029 röster ger 10:e plats. Mohamad på plats 114 ger 506 röster, totalt 3535 röster ger 6:e plats. Muhammad på plats 184 ger 279 röster, totalt 3814 röster ger 5:e plats. Dock lite fusk det här, då jag även borde gå igenom de svenska namnen och slå ihop Erik och Eric, osv. Men som summering: det verkar som om även "Allt för föräldrar" håller med om att Muhammed är ett mycket vanligt namn för nyfödda i Malmö, om än inte det vanligaste.
    Det som slår mig med namndatabasen är dock den kompakta, nästan totala dominansen av svenska namn i topp-100. Detta i en stad som kryllar av invandrare av alla de sorter. Har alla invandrare börjat kalla sina barn Pelle och Nisse i hopp om att de därmed inte skall sållas bort vid anställningar? Eller är denna "databas" självrapporterad av svenska lattemammor?
    Jag kan just nu inte nå SCB. Det verkar dock som om SD inte har exakt rätt, men att deras poäng - det finns rejält många muslimer i Malmö - ändå går hem.
  • SvD hävdar att SD, vad gäller skjutningar, jämfört Sverige som helhet med de nordiska huvudstäderna, och påpekar att det är rätt korkat att jämföra länder med städer. Sant, om det stämmer - WSJ-artikeln är nu bakom betalvägg, så jag kan inte se om det stämmer. Dock kunde ju en inte alltför lat journalist hänvisat till vad Helsingborgs Dagblad rett ut: att Malmö är sisådär 3 gånger värre än Köpenhamn, och alltså lagt fakta på bordet. Men när fakta stödjer SD-tesen att allt inte är väl i Sverige så skall de väl inte tas fram.
  • SD-påståendena om att sexbrott och kvinnlig otrygghet ökar hävdar SvD "saknar direkta källor". Undrar just vad det där "direkta" betyder. SvD försöker inte heller på något sätt påstå att några av påståendena är falska. DN, däremot, tar i sin analys av SD-artikeln upp att SD hänvisat till BRÅs trygghetsundersökning, och är intelligenta nog att rota i undersökningen och hitta en del fel i SDs påståenden. Så skall fakta tas fram! Fascinerande att jag här skall hylla agendajournalistikens högborg. Samtidigt är jag även kritisk till DN: När en politiker tar upp en oroande ökning i sexbrotten med att "det har fördubblats" och tidningen svarar "nähä, det har den inte, det var bara 70% ökning", då har tidningen missat problemet. Oavsett om ökningen är 70% eller 100% så vill vi väl att den skall bytas mot en radikal minskning?


Till sist en liten summering av allt detta trista rabblande.

Så som svenska politiker och tidningar beter sig idag, kommer de bara åstadkomma en enda sak: Jag kommer lita mer på Donald Trump och Jimmie Åkesson än på dem.

Smart jobbat, pojkar och flickor.