Segregation i skolan

Vad gäller skoldebatten om huruvida friskolor ökar segregationen, har jag svårt att förstå mina meningsfränder.

Friskolornas belackare hävdar alltså att det faktum att 10-20% av eleverna går i friskolor innebär att segregationen blir rejält mycket högre än annars. Friskolornas tillskyndare kontrar å andra sidan att det inte är tillåtet att plocka russinen ur kakan. Att segregationen tvärtom minskar när fattiga men bildningsintresserade invandrarföräldrar nu har möjlighet att välja en bra skola till sina barn. Att det var värre förr när segregationen gavs av vilket bostadsområde man hade råd att bosätta sig i.

Där måste jag protestera. Segregation är ju en av de allra viktigaste skälen för oss oroliga föräldrar att välja en friskola! Glöm glädjebetygen, det är segregationen som gäller. Även om det förvisso är sant att segregationen faktiskt inte ökar märkbart. Paradoxalt? Låt mig förklara.

Det finns olika sätt att segregera. Överklassen segregerar sig till internat som Lundsberg, där de avskiljer sig från den stora massan för att deras barn tidigt ska lära sig pennalism, kotteribildning och lismande mot överheten. Ungefär som ett politiskt ungdomsförbund, alltså. Vid sådan segregation är det viktigt att segregationen blir stor till numerären - inget "common riff-raff" ska släppas över bron.

För oss vanligt folk är det äppelprincipen som gäller:

Ett ruttet äpple skämmer raskt hela korgen. Vi som växte upp på 70-talet hade inga skolor att välja på, vi fick glatt ta vad kommunen erbjöd. Ville kommunen sätta oss som kuddbarn mellan Conny och Ronny var det bara att gapa och svälja. Idag är det snarare Ahmed och Abdallah som röjer, men problemet är detsamma.

Hela syftet med en friskola är att segregera sig från vissa individer. Inte den stora massan, det är ju vi själva, men de få asociala individer som i den kommunala låt gå- och tycka synd om-skolan så lätt förstör en hel klass.

Det finns gott om bra kommunala klasser. Ofta är det inget att oroa sig för. Men: råkar ens barn hamna i fel klass, med fel individer, så är risken stor att den kommunala skolledningen, om den alls engagerar sig, engagerar sig för förövarna. "Vad har den här lille gossen varit med om..."

Men, om det stämmer att friskolor inte får välja sina elever, hur kan vi då tro att vi slipper de ruttna äpplena där? Enkelt. Till friskolan gör man ett aktivt val. Därmed är det sannolikt att de föräldrar som fullständigt skiter i sina barn inte söker dit. Den friskola som inte aktivt tar hand om och läxar upp böss, kommer också få dåligt rykte. Ett rykte ingen glädjebetygssättning i världen kan väga upp. I dagens skolastiska behovstrappa väger det tyngre att barnen slipper förnedringsrånas än att de får toppbetyg.

Om de som tycker illa om friskolor vill sätta krokben för dessa, så finns en väldigt enkel metod: se till att de ruttna äpplena plockas ut ur korgen! Då kommer eleverna att återvända.

När våra barn väl är fysiskt säkra, kommer nästa behov: att de lär sig något. Där har den svenska skolan syndat svårt. Har jag nämnt tidigare hur jag kunde föra meningsfulla samtal om matematik med min förståndshandikappade moster som hela livet arbetat på Samhall - samtal som går dagens gymnasister över huvudet? Så långt har undervisningen förfallit. På en friskola kan vi föräldrar hoppas och pockas på att det nivågrupperas och differentieras (segregeras, alltså...) så långt som lagen tillåter och gärna mer därtill.

Vill ni politiker som ogillar friskolornas expansion vända trenden? Se då till att ambitiösa elever kan få en utmaning i skolan. Våra barn är inte era obetalda hjälplärare!