Debattens dumheter

Efter att jag ägnat gårdagen åt att fundera över cancel culture, så råkar jag ramla över ett par inlägg som illustrerar hur våra antagonister tänker. Först ut är en brittisk parlamentsledamot:

We must not fetishise “debate” as though debate is itself an innocuous, neutral act. The very act of debate in these cases is an effective rollback of assumed equality and a foot in the door for doubt and hatred.

— Nadia Whittome MP (@NadiaWhittomeMP) July 23, 2020

Debatt är alltså, i dessa kretsar, i sig en hatisk handling.

Sen hittade jag en kul artikel om cancel culture och yttrandefrihet i Vox.  Om nätaktivisterna skriver de:

These advocates can and have overreached, and should be criticized when they do. But on the whole, their work is aimed not at restricting freedom but at expanding it — making historically marginalized voices feel comfortable enough in the public square to be their authentic selves, to exist honestly and speak their own truths.

Som vanligt är alltså extremvänstern att ursäkta när de går för långt, med en liten förmaning, då de ju egentligen menar väl. Det är bra att tysta majoriteten, gärna med hot om avsked, för det är först då minoriteterna vågar ta till orda.

But for a lot of trans writers and thinkers, having to constantly debate Rowling’s position— that the movement for trans equality is a threat to the safety and status of cisgender women — is a mechanism for excluding them from public discourse.
It is so hurtful to be told you aren’t “really” a woman or a man, to subject yourself to the public abuse and threats that inevitably follow when debating anti-trans voices, that the psychological cost effectively forces trans thinkers to self-censor.

Visst, det är säkert ledsamt för den man som anser sig vara kvinna att få höra att alla inte håller med. Det är dock en naturlig och oundviklig del av att vara människa att man emellanåt råkar på människor med avvikande åsikt. Den som inte vill vara med om detta kan inte kräva att världen anpassar sig till deras åsikter, utan får skaffa sig ett eget säkert rum någonstans där världen kan hållas på avstånd.

En liten extremistgrupp kan inte tillåtas sitta på sin kammare och diskutera sig fram till att män är kvinnor och sedan kräva att all diskussion ska förbjudas. Det är genom öppen debatt och argumentation som vi sakta trevar oss fram emot sanningen i komplexa frågor. Sanningen är inte något som är på förhand avgjort av en liten elit. Kanske dags för sociala tangentbordskrigare och "offendotroner" att gå några kurser i postmodernistisk filosofi?