Ständigt denne Reepalu

Han har en förmåga att trampa i klaveret, Malmös starke man. Om judar har han uttalat sig förr, med måttlig framgång. Och nu är han i farten igen, när han intervjuas i Neo så har han svårt att entydigt ta avstånd från våld mot judar.

I samma intervju anser han även att flyktingar skall placeras på en ort och inte få flytta ifrån den på tre och ett halvt år. Han har tidigare velat ta ifrån svenska medborgare med utländsk bakgrund sina svenska medborgarskap vid behov. Det känns, milt uttryckt, inte helt liberalt. Men så är han ju inte liberal, heller, så det får väl vara förlåtet.

Avgångskraven haglar nu högerifrån. Jag håller inte med. Det är uppfriskande med politiker som Juholt och Reepalu, som säger det som hjärtat är fullt av utan att först kolla med partiprogrammet. Samtidigt borde nog någon centralt i S påpeka några små poänger för Reepalu:

• Ja, det är helt OK att vara förtörnad över att judar misshandlas. Man behöver inte i samma svar ta upp alla andra grupper i Sverige som har problem. Samma sak gäller för övrigt när man får frågor om homosexuella, muslimer, katoliker, kvinnoprästmotståndare, uteliggare, osv.
• Sverige är frihetens stamort på jorden. Ja, om jag får välja i alla fall. Vi låter inte staten bestämma var folk skall bo. Däremot skulle ju staten kunna mha diverse morötter motivera människor att bosätta sig utanför Malmö, om det är önskvärt.

Har han då inget vettigt att säga, mannen med mustaschen (ja, Reepalu, alltså)? Jodå. Han vill bygga småhus bland Rosengårds betongfallosar. Han vill skapa ett levande gatustråk, en Möllevångens förlängning ut emot Jägersro travbana. Och det låter ju alldeles strålande. Skall Malmös socialdemokrater helt plötsligt börja bygga människovänliga bostadsområden? Det har jag väntat på länge.
Reepalu har även rätt i att mycket av Malmös problem kan lösas av den borgerliga regeringen:

• När den borgerliga politiken ger nya låglönejobb till de som bor i Malmö så kan utanförskapet minska, och därmed nyrekryteringen till de kriminella bössen
• När den borgerliga batongpolitiken med strängare straff och professionellare poliser slår till, så minskar den kriminalitet som håller på att tränga ut framtidshoppet i Malmö

Upp till kamp emot näthatet

Det är gott gry i ungdomen.

Jag har tidigare bloggat om det unga arga vänsternätverket Allt åt Alla, som gått från klarhet till klarhet.

Nu har en ung bloggare tagit upp kampen emot näthatet, med en Facebookgrupp där hugade kan samlas och gå på nätmobbarna i grupp. Påminner mig lite om när kaninerna och ekorrarna i samlad tropp ger sig på busarna i Bamse.

Nu är jag ju en gammal bakåtsträvande gubbe som inte har Facebook, men nästa gång någon kallar mig för Breivik-fan skall jag nog ge den här gruppen en signal.

Konventikelplakatets återkomst

Det går en unken doft av konservativt, inskränkt, prästerligt 1800-tal genom svenska kyrkan. Biskopen i Göteborg battlar med svartrockarna i missionsprovinsen. Och lustigt nog är det inte svartrockarna som står för de unkna odörerna.

I min ungdom läste jag om konventikelplakatet i skolan. Om hur det trångsynta prästerskapet med lagboken i ryggen försökte kväsa den spirande frikyrkliga väckelsen, genom att förbjuda religiösa samlingar utanför statskyrkan. Om hur folk utvandrade till Amerika för att slippa det religiösa förtrycket. Både lärare och elever gladde sig åt att vi minsann levde i en upplyst tid, där till och med prästerna bejakar att vi får tro som vi vill.

Men inte så biskopen i Göteborg. Nu är kyrkan förvisso skild från staten, så lagboken kan han inte slå de tredskande i skallen med. Men i sin iver att distansera sig ifrån de intoleranta, så drämmer han år 2012 till med en rundskrivelse till stiftets präster. Den präst som medverkar i en gudstjänst utanför svenska kyrkan, exemplifierat med missionsprovinsen, kommer bli avkragad. Få sparken, alltså.

Tolerant, sa Bull.

Allt åt alla gör det igen!

Jag skrev för ett tag sedan om nätverket Allt åt Alla. Då hade de gett sig ut på en berömvärd turné till förorten Solsidan, för att lära känna invånarna bättre. Enda smolken i glädjebägaren var att några av urinnevånarna bemötte dem med äggkastning. Helt oacceptabelt, men det ger mig viss förståelse för de ungdomar som kastar sten på ambulanser i Rosengård. Det är visst något med pojkar, projektiler och fordon som är djupt nedärvt i folksjälen på alla folk. Här får jag med skammens rodnad erkänna att jag hade ärtrör som ung gosse.

Men till saken. Häromdagen kallade några av de feministkritiker som bland annat Maria Sveland vill placera jämte Breivik in till en pubkväll för likasinnade. Och Allt åt Alla hängde på, och drog igång några facebooksidor för att samla till motdemonstration. Ett par av dessa sidor blev nedstängda pga för hatiskt innehåll.

Och nu börjar ju en konservativ gubbes fördomar få fantasin att rasa. Jag såg framför mig hur först en skur av gatstenar och brandbomber kastas genom pubfönstret, för att följas av en grupp svartklädda maskerade autonoma som rensar lokalen med basebollträn. Varpå kravallpolisen kommer och forslar in huliganerna i bussar, för att sedan släppa dem dagen därpå.

Men nej, nu gäller det Allt åt Alla. Vid utsatt dag möter ett 80-tal feminister de ca 30 icke-feministerna i en knökafull pub, med ej knökafulla gäster. Inte konfrontation, utan diskussion. Inga gatstenar, inte ens ägg. Både arrangörerna och gästerna verkar nöjda med kvällen. Nja, kanske inte riktigt alla - en arrangör fick en liten bild som avskedshälsning:

Bilden brutalt stulen från genusnytt.se helt i enlighet med Allt åt Allas principer

Själv skulle jag i alla fall känna mig lite avsnoppad i det läget. Men ändå bara en liten bock i protokollet på ett väldigt fyndigt påhitt, och långt ifrån den gamla gatstensvänstern.

Så stort tack till Allt åt Alla som visar övriga vänstern hur man kan föra en mogen och våldsfri debatt.


Det här borde även mana till efterföljd i andra konstellationer. Vid nästa SD-demonstration ser jag fram emot hur den vanliga motdemonstrationshopen lämnar nyckelknipporna hemma. Istället kommer föreningen Arga Unga Muslimer från Rosengård och bjuder SD-grabbarna på arabiskt kaffe vid provisoriskt uppställda cafébord. Sen kan de börja prata med varandra. SD-killen kan berätta om hur det är att vara outbildad och arbetslös i glesbygd. Muslimen kan berätta om hur det är att vara precis lika arbetslös i storstaden. Den kortklippte kan berätta om hur hårt det tär på självkänslan när man pga låg status och ont om pengar får svårt att ragga brudar på innestället. Varpå gubben i långt skägg kontrar med att påpeka att det vore j-igt roligt om man nån gång ens blev insläppt till innestället. Och så kanske de finner lite gemensamma erfarenheter och utgångspunkter.