Provokationen är tydligen stor nog att få annars medievana människor att lämna hjärnan hemma. Ilmar Reepalu, Malmös starke man, borde efter sina mindre lyckade jude-uttalanden ha lärt sig vad man kan säga offentligt. Men här går han ändå ut och påpekar att Vilks gör dålig konst, att utställningen nog är en politisk manifestation, hoppas ingen kommer titta på det, och att här kommer polisresurser dras från riktiga brott.
I SvD drar Sanna Rayman ner byxorna till fotknölarna på Reepalu, med det elementära påpekandet att om någon vill ha ihjäl Vilks för att han gör hädiska konstverk så är det ett mycket riktigt brott, som faktiskt just är en polisiär uppgift att förhindra..
En annan punkt från Rayman är att det i den situation när en konstnär hotas till livet för sin konst inte är läge att börja humma om hur dålig konsten i fråga är, eller hur provokativ, innan man till sist kommer in på ett pliktskyldigt försvar för yttrandefriheten, samtidigt som man påpekar att vissa yttranden nog inte bör nå offentligheten. Där tänkte jag faktiskt genast bryta mot hennes råd. Jag tycker inte det Vilks gör är konst. Konst för mig är vackra tavlor, skön musik, skulpturer osv. Konstverk i syfte att driva en viss politisk linje eller provocera borgarbrackorna tycker jag inte är konst. Därmed misstänker jag att jag hamnar på tvärsan med hela dagens konstnärsvärld, eftersom de som försöker måla tavlor som bara föreställer något raskt liknas vid nazister.
OK, så rondellhundar är inte konst (enligt mig). Däremot tycker jag de är ypperliga politiska debattinlägg, som visar att i en värld där provokationen är husguden så är det bara vissa provokationer som är bra och tillåtna. Som högergubbe är min tolkning att konstvärlden frystes 1968. På den tiden provocerade man emot den borgerliga makten, emot sexualtabun, emot rigida maktstrukturer, emot den "goda smaken", osv. Det provocerar man fortfarande emot idag, 40 år senare, nu när den tidens rebeller är de som sitter vid makten. Och sen kommer Vilks och gör en provokation som inte är accepterad av de som har makten - vilket ju borde vara definitionen av varje provokation värd namnet.
Tillåtna provokationer är ungefär lika subversiva som legala klotterväggar.
Lite lustigt är det att den här nyheten kommer såpass nära inpå nyheten om påvens abdikation. En nyhet som genast ledde till att nätet fylldes av lustigheter om påven. Aftonbladet publicerade en hattkavalkad på nätet. Även jag drog mitt strå till stacken. Varpå Marcus Birro gick ut till påvens försvar, och blev nedsablad. Och jag håller faktiskt med de som sablade ned honom, förlöjliga och kritisera påven måste man få göra. Samtidigt som jag håller med Birro om att det vore bra med analyser som är lite tyngre än att påven är en homo- och kvinnoprästhatande kränkt vit man.
Men hur tänker de som gärna förlöjligar påven, Guds ställföreträdande på jorden, och samtidigt säger att det är oacceptabelt att kränka galjonsfiguren för en annan religion? Lite konsekvens efterfrågas. Jag kan tänka mig några skäl, inga av dem särskilt bra:
- När man smädar påven slår man uppåt, när man smädar profeten slår man nedåt. Visst, men då får man förklara hur en Saudiarabisk oljeschejk är mer "nedåt" än en arbetslös, nyinvandrad katolik från Afrika är "uppåt".
- Muslimer är som barn, de är så lättkränkta att man måste curla dem. Nej, det argumentet känns så rasistiskt att SD skulle skämmas för att använda det. Jag vill möta en muslim som en jämlike, på vilken jag kan ha samma förväntningar och krav som på mig själv.
Ännu en parallell tråd i nyhetsflödet är Elisabeth Ohlson-Wallins porträtt av kungafamiljen, där Silvia borstar ett hakkors under mattan. Silvia har svarat med en anmälan av de tidningar som tryckt bilden: får man säga sånt här? Äterigen, så tycker jag att detta inte är konst. En saftig politisk satir/provokation, däremot. Får Silvia skadestånd för detta, så lär nog många politiker kunna få lite extrainkomster genom att skanna gamla ledarsidor. Sen misstänker jag att Silvia inte kommer kopiera svenska kyrkan och ställa ut Ohlson-Wallin-alster i kungliga slottet.
Så, alla kära provokatörer: provocera på bara. Så tar vi som är era måltavlor oss rätten att gäspa och titta åt ett annat håll, och hoppas att ni inte blir för provocerade av det. Våld? A du, som vi säger här i Skåne.
